fredag 22 mars 2013

I siktet som en dröm


Hur jag än låtsas lyckas, så är verkligheten verklig varje dag. Just den här började märkligt. Svårt att komma igång. Svårt att vara med. Svårt att prata. Svårt att le.

Planlöst for vi runt med den vita jeepen över vidderna utanför Mammoth Lakes, vid bergets rötter innan vildmarken blev större. Starkare. Mer. Överallt var en syn ur något album med Buddy Longway. Nu var landskapen framför mina ögon. På riktigt. På allvar.
   Vi hade hört talas om varma källor i området. Hur vi än letade verkade de ha ångats bort från jordens yta. Men så plötsligt såg vi röken stiga en bit bort på det karga, prärieliknande fältet. Vi parkerade bilen. Promenerade. Amerika och en norrländsk myr sammanflätade under våra fötter. Timmarnas sökande gav resultat. Efter en stund satt tre halvnakna svenskar i en skållhet pöl mitt ute i ingenstans, med huvudena över ytan och blickarna riktade mot den extrema bergskedjan framför oss. I slänten vid sjön till höger betade hjortar fem. I mitt huvud sjöng Jim Croce.
   Jag har en sång.
   Jag har ett namn.

Vi åkte vidare mot Convict Lake – en plats vi knappt visste vad den var, hur den såg ut. Chansning mellan klipporna.

Tät, naken lövskog tvärsöver sjön, förvandlad till krumma barrträd längre upp. Vegetationen avtar. Försvinner. Plötsligt bara is och avsatser. Stup. Samlade bumlingar och skräckslaget grus vid branternas rand.
   Mitt emot berget upplever jag den första tystnaden sedan Sverige. En tystnad som bara avbryts av falkarnas skrik längre inåt det ogästvänliga och av isens rörelser över den tinande sjön.

Kalle och Fäldner går för att känna på sluttningen. Jag sitter kvar. De säger att andningen är tunnare här. Jag känner ingen skillnad. Men jag känner mig trött. Alldeles nyss sjöng Robert Johnson att han hade en hell hound on his trail.
   Jag vet vad han menar.
   En korp passerar. Sorgesång, igen, den svarta. Försökt tolka frekvensen så många gånger nu. Tidigare lade jag aldrig märke till fågeln på samma sätt. Nu ser jag den överallt. För övrigt har skatorna längre stjärtfjädrar här. Blankare. Grönare.
   Jag ser vännernas siluetter mot släntens bleka snö.

Jag lyfter kikaren, loppisfyndet från Dalarna som jag hittade med Kvinnan när vi var med barnet – flickan som just där och just kändes som vår egen.
   Vår gemensamma.
   Vårt barn.
   Jag tittar mot bergets topp. Tittar för att se om den kolsvarta massan över snötäcket högst upp är en björn. Tittar, men vilar blicken mot någonting annat för att en stund senare se om den har pulsat sig längre fram. Det skulle vara det enda sättet för mig att veta. Avståndet är för stort. Mina händer för vibrerande.
   Ingenting har hänt.

Jag hör Kalles röst från vänster. Spanar efter dem. Ser siluetterna drygt tvåhundra meter ifrån mig. Han talar lugnt. Vanlig volym. Hör honom perfekt. Sjön bär ljudet. Varsamt. Tydligt.
   Hör du mig? undrar han.
   Ja, jag hör.
   Jag hör dig, Kalle. Och jag kommer att fortsätta se er, när avståndet blir längre. När det växer sig mer monumentalt. När inte ens en kikare hjälper. När ingen sjö bär ljudet fram. Då ser jag er. Då kommer jag att vara er nära.

Vännerna återvänder och vi går under de bleka spökträden mot bilen. Grenarna spretade desperata. Vi tog oss förbi snöhögen. Fortsatte långsamt längs vägen som egentligen kanske var avstängd för vintern. Förbi den för säsongen stängda restaurangen. Förbi den sovande stugbyn.

Kanske kommer mina vänner att återvända hit. Kanske kommer de att lyfta blicken mot bergets topp. Kanske kommer de att tro sig se en räv försiktig, en vildhäst rusande, eller en björn pulsande. Kanske kommer de att slå tanken ifrån sig. Men så nästa gång som de blickar upp är bilden borta. Massan som var ett djur, men ändå inte, är då försvunnen.
   Då. Då, är jag närmare än ni kan ana.

Vi dundrar nerför berget i en rasande fart. Börjar tillsammans sjunga I can’t let Maggie go på vägen tillbaka mot Mammoth Lakes.
   Livet fortsätter.


58 kommentarer:

  1. Älskar ditt sätt att skriva, så målande och vackert. Man "ser" det du skriver. Underbart!
    Jag hoppas du mår bra. //-ia-

    SvaraRadera
  2. Underbara du! Trodde att det bara var jag som mindes Jim Croce.. Alltför bortglömt. Time in a bottle är speciell för mig.

    SvaraRadera
  3. Livet fortsätter. ♡♡♡ kram Karin

    SvaraRadera
  4. Vilken härlig resa! Och vilka underbara vänner du har! Vänner för tid och evighet. Ha det fortsatt bra over there!

    SvaraRadera
  5. ♥♥♥
    En farmor

    SvaraRadera
  6. Tack för denna fantastiska berättelse. Jag var där, tillsammans med er.

    Kram
    Lotta

    SvaraRadera
  7. Tack Kristian för att Du tar mig med på denna resa till platser som jag aldrig ska få tillfälle att själv besöka. Varför ? Jo , jag är för gammal ,tyvärr. Väntar med spänning på nästa reseskildring !
    Kram från Anna

    SvaraRadera
  8. Rakt in i hjärtat! Det värker. Känner mig träffad av blixten. Hur ska då du känna dig?
    Du är den modigaste jag vet. Tack för att jag får följa med på din resa!

    Kärlek och kramar!

    SvaraRadera
  9. Kristian.
    Tänker på dig och på din familj...ofta.
    Så vackert du berättar.
    Så fina vänner du har nära dig.
    Så modig du är.
    Tack igen...
    Josefins mamma.

    SvaraRadera
  10. Borde ta tag i mitt liv. Glädjas över det jag har och det jag har fått. Glädjas över möjligheter jag har och sånt jag fortfarande kan göra.

    Hellhound är inte ute efter mig, inte just nu. Borde självklart vara glad att det inte är mig han jagar, men det är svårt... jag önskar att han inte jagade dig heller.

    Önskar han kunde jaga sin egen skugga.

    SvaraRadera
    Svar
    1. du är jagad
      alla är jagade
      det är bara en fråga om
      hellhounds hastighet

      Radera
    2. I helvete heller. Vänd dej om och ge honom en käftsmäll!

      Radera
    3. Det är väl precis det Kristian gjort.
      Bara det att besten svängde av, slog ner på takten, slickade sina sår för att sen kunna fortsätta jakten igen.....

      Radera
    4. Ja precis så är det Magnus.
      Kram Kristian!

      Radera
    5. Jag menar så klart kram till DIG Kristian!

      Radera
  11. Tack för att vi får ta del av din berättelse. Skönt
    att ha fina vänner.
    Varma tankar o kramar!
    Anna-K

    SvaraRadera
  12. Tack! Alla goda tankar till dig!

    SvaraRadera
  13. Livet går vidare på ett härligt sätt - tack för att du låter oss följa med.
    Du gör och upplever så mycket - alltmedan jag sitter på min häck vid datorn, när jag inte går i skogen. Jag känner att jag borde ta mig samman och göra och uppleva något mer innan det är för sent.
    Kärlek till dig!
    /Birgitta

    SvaraRadera
  14. Kristian! Gunsan här igen - med tankar till dig från mig.
    Världen behöver dig Kristian! Som jag skrivit tidigare - det är inte dags för dig än - inte på länge.
    Gunsan från "Lilla Paris"

    SvaraRadera
  15. Vilken fantastisk resa, vilka fantastiska bilder du målar upp för oss som inte var med. "skräckslaget grus vid branternas rand" - bara en sån mening... Jisses.
    Kram Carina

    SvaraRadera
  16. Tack för ditt skrivande. För ditt målande av naturen. För att jag får vara med och uppleva..fast på avstånd. All styrka till dig!

    SvaraRadera
  17. Fin och målande reseskildring. Jag är glad för din skull att du fick uppleva denna resa till Kalifornien. Och jag vill du ska få uppleva fler. Det är en av de finaste reseskildringar jag läst, med underfundiga meningar. Och däruppe på bergets topp, bland molnen...dit har jag alltid längtat. I den naturen där uppe i bergen, tror jag man blir ett med något, okänt, men som är viktigt för oss alla.. Tack för det du ger oss. Varm Kram/Maggie

    SvaraRadera
  18. Underbara, underbara människa. Med dessa fantastiska, målande, gripande och allt igenom berörande ord som fastnar. Bilderna som blir så klara för min syn. Känslan som känns. Och så sången. Sången som påminner och kommer finnas kvar.

    Det är overkligt. Oförklarligt men alldeles, alldeles nödvändigt.
    Att ta till sig.

    - Kram - /Thorun

    SvaraRadera
  19. Trots att jag varit på de platser du beskriver rent fysiskt så kan jag inte beskriva dom på det sätt du lyckas förmedla i dina ord. Vilka fina kompisar du har och såna vänner är inte många förunnade att träffa.

    Ulrika, Östersund

    SvaraRadera
  20. Tack Kristian för ännu en fantastisk text! Allt gott till dig!
    Stor varm kram
    Maria

    SvaraRadera
  21. Älskade Kristian.
    Tårarna sprutar igen och jag blir så förbannad åter igen.
    Varför ska livet vara så orättvist?
    Du bär på en enorm styrka. Är du så stark eller tvingar du dej själv att vara det?
    Du är unik på ett mkt speciellt sätt.

    Vi kommer att gråta floder när den dagen kommer att du vandrat vidare på nya upptäcktsfärder.

    Fan ta den där jävla cancern!!!!!!

    Lots of Love
    /M

    SvaraRadera
  22. Otroligt vackra och sorgliga betraktelser.

    /MO

    SvaraRadera
  23. Till bredden fylld med livslust själ i fångenskap. Men ändå inte..

    Oändligt tacksam,
    /r

    SvaraRadera
  24. Du är bara bäst!på att skildra livets äventyr.Trots allt skit som händer dig.Hoppas och tror på dig Kristian!

    SvaraRadera
  25. Å jag vill vill vill att du och dina vänner ska återvända dit tillsammans!

    SvaraRadera
  26. Visst är verkligheten verklig, vilka fina vänner du har. Lyckas, inte behöver du låtsas, verkligen: vilken resa,verkligen: vilka vänner och verkligen:vilken vän du får tillfälle att vara. En verklighet som inte är alla förunnat. Allt gott önskar jag dig, i det vi kallar verkligen.

    SvaraRadera
  27. Snacka om att leva tills du dör. Du är min idol. Återigen Kristian tack för att du hjälper mig att förstå lite bättre. Att acceptera det man inte kan förändra mod att förändra det man kan och förstånd att inse skillnaden. All styrka till dig Kristian

    SvaraRadera
  28. Kristian!
    Det du skriver är, trots omständigheterna, så förbannat LEVANDE! Jag, en fegis, som aldrig vågat prova något nytt, får uppleva detta genom dina sinnen. Tack!

    SvaraRadera
  29. Rolf Blomberg hade nog gärna läst det här! :-) / JJ

    SvaraRadera
  30. Varma kramar till dig Kristian,,du beskriver och skriver underbart,,älskar dig föralltid..LOKES ;;MAMMA..

    SvaraRadera
  31. Vilken härlig resa, så otroligt roligt och vilka fantastiska upplevelser ni varit med om tillsammans. Gläds verkligen med er!!
    Varma goa kramar
    från en mormor i småland

    SvaraRadera
  32. Finaste Kristian! Omsorgsfullt berättar du vad du upplever tillsammans med dina underbara vänner. Jag gläds över er vänskap och alla upplevelser ni får göra tillsammans. Jag hoppas att du får ny kraft för varje ny dag. Du finns och är nära dina vänner och det värmer mitt hjärta. / Många kramar Marianne

    SvaraRadera
  33. K,
    Forutom slutet kanske den basta text jag nagonsin last av dig. Du vaxer.

    Tro, hopp och frihet,

    Kram,

    L

    SvaraRadera
  34. All kärlek till dig och de dina. Du berör med varje ord som hamnar på print! Love L

    SvaraRadera
  35. Vissa dagar kan verkligheten upplevas som lite mindre verklig, men varje dag jag andas är livet här hos mig. Jag kan uppleva tröttheten i orden, glädjer mig åt att du har dina vänner att dela detta med. Minnen, bilder, skildringar, upplevelser, möten. Livets stigar flätas samman, korsar varandra och finner vägskäl där de går åt olika håll på de mest oväntade sätten. Men verkligheten lever med individen vidare på vandringen och människan fortsätter sända styrka, dela glädje som sorg. Jag ser att du kan och försöker därmed också leva livet så som det är här och nu. Det innebär många val, goda råd och tipps från alla de håll och kanter. Det innebär dagar då jag vill skrika högt: Jag orkar inte mer!!! Men jag orkar finner glädje andas fäller tårar och orkar lite till.. Livsglädjen är inte lika stark just nu men detfinns hopp! Styrka och varma kramar till dig vise man..

    SvaraRadera
  36. Kram x flera hjärtat!

    SvaraRadera
  37. Om dina vänner återvänder till denna plats kommer de med all säkerhet känna din närvaro där Kristian, även om du inte skulle finnas där i fysisk form. Kanske de skålar för dig då, kastar en slängkyss, ler mot dig och minns.

    Varma hälsningar från Nina

    SvaraRadera
  38. Först känner jag in din text..sen vilar jag och läser orden med vidhängande symbolik..som i evigheters tider hängt med och än GER röst.. åt det fria
    starka orden ,som inte låter sig infångas i en statisk bur.En kram från vildmarken till dig

    SvaraRadera
  39. Jag var med dig på resan, så fantastiskt beskrev du allt du såg och upplevde. Jag vill vara med på nästa resa också.
    Kram från en tant

    SvaraRadera
  40. Du fick mig nyfiken på att lyssna på Jim Croce igen, har en Lp från 70-talet med honom. Lysande reseskildring från en resa som sker både i det yttre och det inre...som livet självt.

    Annika

    SvaraRadera
  41. Förstår verkligen att din verklighet inte är lätt att leva i.Jag har själv upplevt mig bestulen på framtiden och inte vetat utgången(verkligheten kom mig för nära).
    Jag högaktar dig Kristian!!som har sådan självinsikt och styrka att fortsätta skapa konst i ditt liv.
    Du är en sann hjälte!
    TRO HOPP OCH KÄRLEK TILL DIG KRISTIAN!

    SvaraRadera
  42. ❤ Kristian fina du,

    Känner mig så privilegierad att ”få följa med er på er resa” genom den mäktiga naturens landskap långt, långt bort från bebyggelse och städernas puls till tystheten som råder i vildmarkens natur. Ni är helt underbara vänner som gör denna resa tillsammans och tack vare ditt enorma författarskap med de ”målande” beskrivningarna som gör att man kan ”se allt” det underbara och vackra framför sig.
    Ser den vita jeepen fara över vidderna utanför Mammoth Lakes när ni sökte efter de varma källorna…tanken på att ni sitter mitt ute i ”nowhere” i en ”skållhet pöl med huvudena över ytan” får mig att le. Mitt i amerikanska vildmarken sitter tre otroliga vänner som efter timmars letande äntligen hittade det de sökte.
    Resan till Convict Lake som du tar oss med till verkar kunna ”slå” många med häpnad den underbara svartvita bilden talar för sig själv.
    De spöklika trädens spretande grenar, den stängda restaurangen och den vintervilande stugbyn som väntar på att säsongen ska börja, kan man se framför sig.

    I månens sken vandrar mina tankar till dig och den verkligheten är verkligen inte lätt att leva med.

    Tack för jag får följa med på er resa

    All respekt och kärlek till dig, Kristian

    Kram fina du ❤ med din fina familj o dina underbara vänner
    Maggie (Örebro)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Återigen, fantastskt fint skrivet! Har alltid blivit imponerad över dina kommentarer.
      Kram till dig fina Maggie!

      Radera
    2. Tack, snälla du :)
      Kram
      Maggie(Örebro)

      Radera
  43. Härlig beskrivning o så häftigt att ni gör den här resan... Och att vi får hänga med på er resa... Kram

    SvaraRadera
  44. Åh Kristian! Kram!
    /eva

    SvaraRadera
  45. Kristian...
    det Du delat med Dig till oss under Din "resa"i livet, de senaste två åren och särskilt de senaste månaderna - det tror jag kommer att gå som en präriebrand över Sverige,kanske världen. Jag vidarebefordrar dina texter till alla jag känner.Jag vill att alla ska skakas om, beröras,tänka om,värdesätta livet...LEVA sina liv. Även jag själv..Det Du förmedlar gör skillnad i mångas liv..Och mångas önskan är...att vi kunde göra skillnad i Ditt..Att all vår värme,medkänsla och kärlek skulle bära Dig ,helst krossa inkräktaren i Din kropp.
    Med all kärlek från gammeltanten

    SvaraRadera
  46. Dina ord går som alltid rakt in i mitt hjärta, du är helt fantastisk!

    SvaraRadera
  47. Finaste Kristian!

    Vid ett frukostbord några mil utanför vår huvudstad sitter en medelålders kvinna vid en dator.
    Från hennes ögon rinner tårarna, som så många gånger förr, hon läser en blogg som har kommit att bli ett måste för henne. Hon läser och ler åt de målande inläggen, hon ryser för att det hela tiden finns en skugga närvarande i allt det vackra.

    Hon gråter inte för att en helt främmande ung man har blivit så otroligt viktig för henne...utan för att den unga mannen härjas av sjukdomen hon hatar och fruktar..

    Den kvinnan är jag, Mia mitt i natten, mamma till flera barn och en helt vanligt kvinna född i början av 70talet..

    Att gå in på din blogg ofta har blivit en vana.
    Jag drivs av en hunger att hela tiden få veta hur du mår, vad du gjort och att du ff finns.

    Du skriver som en gud, Kristian, det är en njutning att få läsa dina inlägg, vare sig de handlar om dina vackra hemtrakter, dina vänner, din familj eller om den här USAresan.
    När du sedan skriver om din sjukdom, döden och vad du tror kommer sen blandas min njutning över dina vackra ord med sorg över ödet som drabbat dig, de dina och så många andra.

    Jag väntar med spänning på nästa inlägg från dig,
    men tills dess hoppas jag att du inte har ont, att du mår okej och att du har dina kära nära dig.

    All min kärlek till dig Kristian
    /mia (mitt i natten)en solig morgon


    SvaraRadera
  48. Dina ord doftar resa, äventyr, trygghet och djupaste allvar spetsat med en aning melankoli... du blåser liv i min livslust!
    Kram Åsa

    SvaraRadera