söndag 10 mars 2013

Från syndens näste


Genom den snustorra öknen har skyltar skrikit Jesus saves och Jesus is Lord, men Kristus rynkar pannan på sitt träkors, för i Sin City busvisslar skyltarna något annat. Las Vegas. Silikonbröst och cowboyhattar. Spader ess och strippklubbar. Höga klackar, ät-tills-du-får-en-propp-bufféer, limousiner, milkshakes som kan mörda en laktosintolerant. Gratis drinkar för ännu en giv. Leenden mot dem som har dollar att bränna. Här är kasinot öppet dygnet runt. Här finns inga gränser. Här spelar skrynkliga pensionärer och kokainstinna börsmäklare från morgonens första andetag tills att solstrålarna ersätts av neonljus och stay-ups.
Från fönstret i rum 21005 på Mirage ser jag Wynn’s bronsglänsande fasad, Palazzo resa sig mot skyn som ett hedniskt tempel och den pumpande trafiken på boulevarden. Längre bort ser jag staden ta slut och ersättas av ännu mer öken. Här, i mitten av ingenstans, beslutades någon gång för länge sedan att byggas en stad där allt skulle kretsa kring roulette, tärningar och poker. Obegripligt, egentligen.
   Och vad är de ute efter, dessa människor som stirrar blint på skärmar med hjärter dam och klöver sju, som säger ”hit me” och dubblar insatsen med besparingarna – den sönderslagna spargrisen? Vad jagar de – storkovan, eller försöker de bara att tänka på något annat än de där tänkta tankarna som tynger tyngst?

Luften gick ur mig, den där tisdagen med mötet på Södersjukhuset. Min plan var att på kvällen kryssa mellan barer och berättelser och spännande beröring. För beskedet kunde ju inte vara något annat än det förra: att behandlingen fungerar och ger mig tid. Det var min naiva förhoppning och föreställning.
   Jag hade fel.

För jag hade också ett möte med någon annan ur den stabliknande styrka som numer på ett eller annat sätt hanterar min sjukdom, mitt fall: Kristian Gidlund, mapp 3169, kod turkos – övrig information: Han svarar sällan i telefon.
   Vi börjar prata om slutet – börja sluta.
   Exakt hur det blir kan vi inte veta säkert, säger hon och lägger till:
   Det kan bli bättre än du tror.
   Jag avbryter henne. Snurrar på fåtöljen där jag sitter i mitt hem, mitt gryt. Mitt stöd med ena foten mot bokhyllan flyttar på Stridens skönhet och sorg.
   Jag behöver inte höra det här, säger jag. För det är inte sant. Det kommer inte att bli bättre. Det kommer att bli sämre. Jag kommer att falla sönder, mer och mer. Jag kommer att dö. Och min familj kommer att stå bredvid och se på.
   Hon ursäktar sig, men jag är inte arg. Jag fortsätter att prata.
   Det är som att jag är ensam i en båt på ett enormt och öppet hav. Jag ser ett oväder torna upp sig vid horisonten. Det kommer mot mig. Jag kan bara knyta fast mig i relingen, ta ett ordentligt grepp om rodret, fortsätta rakt fram och hoppas på det bästa.
   Samtalet tar slut.

På kvällen tog utmattningen över mig. Gav mig huvudvärk. Stress i en slutkörd kropp. Jag kunde inte fokusera. Inte slappna av tillräckligt för att sova. Jag lämnade lägenheten. Gick genom den slumrande amfiteatern. Förbi parkeringshuset där jag åkte på skateboarden som jag fick av mina syskon. Jag fortsatte framåt, upp för backen. Såg tornet ändra färg. Till vilka minns jag inte nu.
   Baren spelade Hank Williams och mannen i svarts tolkning av If you could read my mind. Jag satt med min öl. Med mitt järn. Försökte se hård ut. Försökte dölja tårarna. Försökte låtsas att jag inte höll på att bryta ihop.
   Jag började tänka på samtalet som jag fick dagen innan. Det från Aftonbladet som berättade att min text om landet som jag lämnar blivit den mest lästa och delade av deras debattartiklar. Någonsin. Jag tänkte att jag har gjort mig själv till en dansande björn. Jag är major Tom, förlorad i sin rymdkapsel. Jag är ett extrainsatt program som får Dallas att utgå en sommardag 1989. Jag är lejonet på ängen i varje mans dimma. Men jag tänkte också att blottade känslor är det enda som spelar någon roll. Att hämma sig är det värsta man kan göra.
   Vi har bara nu.
   Med brutna naglar och blödande knogar har jag skapat en kolsvart katedral. Människor har hittat den. Sökt sig hit. Hamnat här. Vill inte gå härifrån. Här blandar jag det heliga med synd, kanske är det därför. Här är verkligheten, och den ber inte om ursäkt. Den är vacker och vidrig. Kärleksfull och obarmhärtig. Men någonstans i katedralen skjuter ljuset igenom. Genom sprickorna. Genom murbruket. Det gör det möjligt att se. Det skinande och smutsen. Uppenbarelser och vittnesmål.
   Plötsligt dök Maria och Hanna upp – de omtänksamma, de på alla sätt vackra. Jag satt ensam i baren. De såg förvånade ut. Jag var antagligen en sorglig syn. När de frågade hur det var kunde jag inte hålla mig längre. Tysta tårar, trots tyfonen i mitt huvud. Jag blev oförmögen att prata. Svepte det sista. Lämnade dem.
   Vi har bara nu, tänkte jag igen och fortsatte in i mörkret, upp i skogen.

Solen sjunker i Las Vegas. Palmerna kastar svarta streck över asfalten. Jag ser en familj leka ta fatt på ett av parkeringshusens översta plan.
   Nu går jag ner till kasinot och satsar allt på svart nummer tretton, på en tatuerad näve tärningar, på travets tröttaste krake.
   Någon gång måste turen vända.

118 kommentarer:

  1. Kram Kristian <3

    SvaraRadera
  2. Dina texter är de vackraste och mest smärtsamma jag någonsin läst. Försök trösta dig med att du inte är ensam om att sörja dig själv, vi är många som tänker på dig och följer dig hela tiden. Och vi kommer att minnas dig när du tagit steget över till den andra sidan dit vi alla ska vandra en dag. En stor kram. /Anna i Borlänge

    SvaraRadera
  3. Som så många redan sagt, du skriver så fint och rått, så bart. Och helt amazing att du är där, var skulle jag månne vara?

    SvaraRadera
  4. Tretton är min tursiffa. Good luck boy!

    SvaraRadera
  5. Vi försöker, vi lindar in och gör allt för att mildra. Du är klok som inte spelar med, men blir inte heller arg över oförståndet. Att följa din kamp, dina lärdomar och din kärlek till livets små och stora ting gör mig till en bättre mamma, hustru, vän och medmänniska. Tack!
    Helena

    SvaraRadera
  6. att satsa det sista på mirakel

    SvaraRadera
  7. Ord är så fjuttiga. Livet orättvist. Min mormor hade cancer. Hennes bror likaså. Min exfästman dog av cancer i ryggraden.
    Jag kommer kanske själv drabbas. Garanterat fler närstående. Det är en vidrig skitsjukdom som ger sig på barn och unga. Jag skulle hellre ha HIV än cancer. Jag skänker ofta pengar till cancerfonden och läser exalterat varje framsteg som görs. Cancer måste bekämpas. Det här är bara så fel....

    SvaraRadera
  8. ♡♡♡ Kärlek till dig och världens varmaste kram ♡♡♡ Karin

    SvaraRadera
  9. Många varma kramar/M.G

    SvaraRadera
  10. Tack för att du uppdaterar så ofta. Fast jag inte har med det att göra så blir jag orolig när du inte skriver.
    Jag önskar dig allt gott vackra man. I det här livet och nästa. Jag ska titta efter dig i stjärnorna.

    SvaraRadera
  11. mirakel sker hela tiden!,jag följer med här i grannlandet,tänker då och då på min syster och hennes man som bor i sverige, och i dag kom jag att tänka på dig : ). Min skriftliga begåvenhet är sorgligt kass :)och skulle aldrig kunna tänka mig, att kunna säga eller skriva något som kunde vara till din hjälp, men jag kom att tänka på om Reko Lundan kanske har skrivit något för dig ? vänliga hälsningar Niklas.

    SvaraRadera
  12. Tack Kristian för alla vackra, tänkvärda texter och för alla insikter. Å tack för att du fått så många att inse vilka och vad som är deras Hjärtas Fröjd och vad man bör hålla kärt i livet. Kram Isabelle

    SvaraRadera
  13. Kristian. Jag har fått veta att när du var kanske 12 eller så så spenderade du en dag på min farmors båt. Du lekte med min hund. Du satt i samma soffa i kabyssen som jag alltid gjorde. Det gjorde mig så glad när farmor berättade det. För då visste jag att du sett samma saker som jag. Att du tittat på min fina hund och klappat på hans nedvikta öron. Jag ger dig kärlek så gott som varje dag, i mina tankar. Tänker på hur jag skickar dem över Atlanten till ett rum på ett hotell och träffar dig rakt i hjärtat. Kanske så att du svajar till lite. Med dig så bär du med dig en del av mig, då du träffat min farmor på en båt på östkusten och lånat min pappas studio för att spela in musik. Jag har aldrig riktigt träffat dig, inte pratat med dig på riktigt, men jag älskar dig ändå. Det kommer jag alltid göra.

    SvaraRadera
  14. Du är en av de finaste människor som berört mig. Här sitter jag, 45 år och är olycklig och önskar du och jag kunde byta plats. Dina ord hjälper mig att gå vidare ett tag till. Och fan varför är livet så orättvisst, varför Du...?

    SvaraRadera
  15. Jag berörs så djupt. Tack för dina ord Kristian.

    Kram!

    SvaraRadera
  16. Ingen skriver som du..
    och ingen är så fin som du.
    Jag älskar dig.

    Kram

    SvaraRadera
  17. och glöm inte
    "Oho för att satsa det sista travets tröttaste krake. Oho för att satsa det sista på mirakel."

    SvaraRadera
  18. KRAM! jag gillar dig ;-)

    SvaraRadera
  19. Kristian du är så mycket kärlek och du får oss att tänka, känna och vara rädda om varandra. Du får oss att älska! All kärlek till till dig vackra man. Här och nu och för alltid är du med oss. / Pia

    SvaraRadera
  20. Kristian...
    Du är en så intressant och givmild människa. Att du orkar dela med dej av det du går igenom. Jag önskar och hoppas att du känner av stödet du får här och att det gör din natt lite ljusare ibland. Jag tänker och hoppas, hur mycket som helst.
    Många kramar till dej.
    //
    Helena

    SvaraRadera
  21. Jag älskar ditt sätt att skriva, att beskriva. Tack för dina fantastiska texter och jag hoppas att din resa ger dig allt du har drömt om.

    SvaraRadera
  22. Ja, någon gång måste turen vända... ♥

    Kram Karin

    SvaraRadera
  23. Du är så ärlig att man inte kan annat än älska dig förbehållslöst. Kära vän. <3

    /MO

    SvaraRadera
  24. Ber att det är din tur att det är dags nu. Kram!

    SvaraRadera
  25. Herregud, jag finner inga ord för sättet du skriver på. Magiskt, det är det enda jag kan säga.
    Som trolleri eller poesi och ända handlar det bara om precis det som pågår här just nu; Livet.

    Tack fina du, för allt du ger, som nog är så mycket mer än du någonsin kommer att förstå.

    SvaraRadera
  26. Åh, dina texter är fantastiska skatter för oss som har funnit dem! De, och du, är så värdefulla. Jag hoppas att du får stanna länge bland din familj och dina vänner, att de under lång tid framöver får njuta av ditt sällskap som levande av kött och blod på vår jord.

    Jag ser fram emot att din bok ska komma. Jag kommer att köpa flera ex, ett till mig själv och de andra som gåvor till mina nära.

    Och jag håller tummarna för att din tur nu vänder, du är värd all tur i världen! Fina du, tvi tvi tvi!

    KRAM
    Josefin

    SvaraRadera
  27. Har läst bloggen Taxilandet och hon som också har en obotlig cancer är på väg till Frankrike för en analys av sin cancer. Målet är tydligen att få reda på exakt vilken sorts cancer hon har för att kunna sätta in rätt behandling. Vad jag förstår går det inte att få den hjälpen i Sverige, av någon outgrundlig anledning... Just saying!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kristian ber gång på gång att inte få några råd! Respektera!

      Radera
    2. Jag håller med, snälla respektera Kristians önskan!

      Radera
    3. Jag är inte förvånad över att ni inte förstår men övertygad om att Kristian gör det och det är det viktiga i sammanhanget.

      Radera
    4. Det är du som inte förstår. Läs HELA bloggen. Och tänk för jösses namn. /Annan anonym.

      Radera
    5. Räcker med att återgå till 8mars inlägget, så please, så får de som är mindre insatta i bloggen en inblick i vad undanber oss läsare! Mvh Linda

      Radera
  28. Varm kram med mycket hopp och kärlek!

    SvaraRadera
  29. För drygt två månader sedan, strax innan nyår, besökte jag, min dotter och hennes väninna Mirage, Venetian etc. Vi själva bodde på Hotel Paris. Min dotter blev väldigt nyfiken på Las Vegas historia och hur allt började.

    Hoppas din tur vänder nu fina Kristian. Jag hoppas att du får leva länge länge till. Två av dina drömmar har gått i uppfyllelse. Att bli författare och resa till Californien. Jag hoppas och ber om att din tredje dröm, att bli pappa i detta livet, skall gå i uppfyllelse. Jag skall hålla tummarna att det skall gå bra för dig för det förtjänar du. Ta hand om dig och försök njuta av den kommande våren. N.B

    SvaraRadera
  30. Jag återkommer ständigt hit, till din kolsvarta katedral med den obarmhärtiga sanningen som svävar i taket. Kan inte låta bli att söka mig hit fastän det är smärtsamt att vara här. Känner att vi alla som kommer hit delar någonting. En beundran för ditt mod och din öppenhet och ett stort hopp.
    Jag tror bestämt att vårens solstrålar når igenom murbruket, värm dig en stund! Stor kram Jenny B

    SvaraRadera
  31. Så vackert du formulerar dig - tack för det ! Och för ärlighet, eftertänksamhet, poesi och för att jag kan känna kärlekens klang i hjärtat ! Tack. / Helena

    SvaraRadera
  32. All kärlek till dig och dina nära o kära. ❤❤❤

    SvaraRadera
  33. Du har så rätt. Nu är det enda vi har. Stort det.

    Elisabeth

    SvaraRadera
  34. Alla har vi någon anledning att vara här och läsa din blogg. Varför jag hittade hit har sin historia, varför jag fortsatte titta in och läsa har en annan.

    Dina ord och tankar har så många bottnar, du berör, du ger mig ny kunskap, du får mig att se nya perspektiv och påminna om vad som är viktigt här i livet.

    När min känsliga 9-åring har tankar om liv och död, vad cancer är, när han plötsligt blir ledsen över att 93-åriga gammelmormor ej finns hos oss, då ger din berättelse mig stöd i vad som är viktigt här i livet..

    Kärlek
    Tack Kristian

    SvaraRadera
  35. Så ont, så fint, så magiskt!
    Som alltid faller tårarna, tack för att du delar med dig!
    /Anna

    SvaraRadera
  36. ♥♥♥♥
    Farmor!

    SvaraRadera
  37. Jag återkommer alltid hit. Du skriver så vackert och jag önskar att ord kunde göra en frisk. Jag hoppas att livet beslutar sig för att vända sig om, känna att det inte är dags att gå än, inte än på länge. Kram, Oskar

    SvaraRadera
  38. <3<3<3 bamsekram. Susanne L

    SvaraRadera
  39. Finaste Kristian! Mina varmaste kramar och kärlek till dig. När du skriver blir jag glad att du finns. Så gråter jag för jag tycker så synd om dig. Du får gå igenom så mycket svårt. Ber om mirakel. Jag önskar att du ska få må bra och bli lycklig. Att lyckan kommer till dig nu. / Marianne

    SvaraRadera
  40. Du fortsätter att växa Kristian - i text, tanke och tid.

    Tack.

    Ride that wave. Swim that ocean.
    Spit out that salt.
    Taste that sweetness.

    //Johan

    SvaraRadera
  41. Åh, den där verkligheten!
    Den som leder oss i tillvaron med ömsom obarmhärtig, ömsom kärleksfull hand.
    Utan att någonsin ljuga för oss om det inte är så att vi själva väljer att blunda.

    Det där mörkret som omsluter oss alla mer eller mindre någon gång på
    vår väg mot det som kommer efter nuet. Mörkret som låter oss förnimma
    dom där ljusstrålarna genom sprickorna.

    Tack för att du finns och ger oss orden.
    Orden som på sin väg till oss formas till pilar som obarmhärtigt träffar sitt mål men som ändå kärleksfullt visar vägen.

    Och nej, jag lämnar inte katedralen, oavsett mörkret och obarmhärtigheten.
    Ljuset har aldrig varit skarpare, vackrare eller mer upplyst än här. Kärleksfullheten, sanningen, ärligheten och omtänksamheten har aldrig känts mer påtaglig.
    Oavsett hur ont det gör eller hur hårt det träffar så är känslan av "upplysthet" så mycket värt det.

    Tack. Och Kram /Thorun

    SvaraRadera
  42. Wow! Vilken berättelse. Jag läser ofta dina texter - den här var extraordinär. Du har verkligen en gåva mitt i allt helvete. När man är mitt i, i centrum av sitt eget alldeles egna, innersta. Det är det du har gåvan att beskriva. Och du gör det med ett välkomnande till oss alla men med en osynlig varsam hälsning om att hålla respektfullt avstånd. Så upplever jag din text. Kram för att du låter mig läsa.

    SvaraRadera
  43. här och nu och inte sen är presenterat... jättetack goaste Du <3

    SvaraRadera
  44. Ditt inlägg den 15 februari följdes av tystnad. Dag efter dag gick jag hit och letade efter dig, men du var inte här. Jag försökte vänja mig vid tanken på att du var borta. Att din röst hade tystnat och lämnat mig ensam kvar. Att jag måste vandra vidare genom livet utan Poeten vid min sida.

    Så såg jag ditt namn i periferin - var det på facebook? Ett tecken på aktivitet. Vad? Han lever? Jag fann en statusuppdatering med ett foto från en öken, och fick en känsla av att du var tillbaka i stan; att du vandrar på gatorna mitt ibland oss. Du lyser från barer och bakgator, från tidningstexter och tak, och sjukhusentréer och från minnet av kärlekar jag för länge sedan glömt. Jag skriver ikroppenmin i webläsarens sökfält och ser genast att det stämmer: Den 15 februari har ersatts av 10 mars. Du har varit hemma ett tag, du har skrivit flera gånger. Det lyser i din våning. Du lever! Men dina berättelser är tunga, och svarta, och mycket mycket sorgsna och jag tänker att jag inte vill störa men att jag inte vill gå härifrån. Jag vill sitta vid din sida, sitta i ditt ljus, stärkas av din kraft. Jag vill vara i din närhet därför att mina värderingar och prioriterinar blir klarare då. Mitt liv är enklare med dig vid min sida. Du hjälper mig att minnas vad som är viktigt. Så ät det, och så kommer det alltid att vara. Och jag vill verkligen verkligen få det sagt medan det fortfarande lyser i ditt rum.

    Jag älskar igen. Tack vare dig.

    //Anna på Sofiagatan

    SvaraRadera
    Svar
    1. ...precis så känner jag med♥♥♥
      Caroline

      Radera
    2. Anna, du har skrivit för mig också, och du har gjort det så bra.

      Radera
    3. Skriver för mig med... så fint // M

      Radera
    4. Du skrev just texten till mitt hjärtas melodi... :)Tack, Anna!

      /E

      Radera
  45. Det finns inga tröstande ord som räcker till. Livet är inte rättvist, har aldrig vart och kommer aldrig att bli! Men själen lämnar kroppen det vet jag helt säkert. Så någonstans kommer vi alla att mötas igen! Kram

    SvaraRadera
  46. "De på alla sätt vackra" avgudar på det.

    SvaraRadera
  47. En helt makalös text. Lämnar mig andlös och illamående av sorgsenhet.
    /E

    SvaraRadera
  48. När jag läser kommentarerna undrar jag var alla poeter och välformulerade kloka människor plötsligt kommer från. Så slår det mig hur dina texter har påverkat mig själv.
    Jag har länge vandrat i ett avtrubbat tillstånd utan vare sig mening eller mål. Matat mig själv med snabba kickar från dåliga tv-program och smågodis från Godismonstret. Varje gång jag står där inne och fyller påsen - i sällskap med andra vuxna, känner jag mig obekväm. Jag förstår att de liksom jag söker tröst i en tom tillvaro.
    Sedan jag börjat läsa din blogg har minnen och nya tankar kommit till mig, synfältet vidgats och nya dörrar öppnats. Jag kan inte skjuta ditt öde från mig. Du kunde vara min man, bror eller min pappa.
    Du påminner mig om all den sorg jag stängt inne men också om all den lycka som finns mitt framför mina ögon.
    // Helena på Åsen

    SvaraRadera
    Svar
    1. ...ja du har så rätt! Man glömmer vad man har å man vet aldrig vad man kan få! Jag känner igen mig så i det du skriver. Kram♥

      Radera
  49. Så, Masdjäveln aka Kvarnsedenshybriden har hamnat hos ökens luder Lady Luck under sin Magic Mystery Tour, och dricker ur det Moolah and Smackers förgiftade vattenhålet som sägs att vara den eviga ungdomens källa, den nya sheriffen har kommit till stan?

    Vackert så, även om ingenting är vad det ser ut att vara i Sin City, allt är lika äkta som en tredollars sedel i vampyrstaden för dem som inte hade tur i kärlek, men kanske i spel med livet som insats.

    Så, Kristian, satsa allt på ett kort, spela ut Dead Mans Hand som den Wild Bill Hickok du är, hästmannen Henry F Ashurst från Dalarna, Silver-Tongued Sunbeam of the Painted Desert, satsa allt på ett kort så kanske Lady Luck är med dig, gift dig med henne och ta ut en skillsmässa för att lura Liemannen, spader ess, klöver ess, spader åtta, klöver åtta och hole kortet,.All In Star Rover, du har ingenting att förlora i livets Ryska roulett.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Där ligger något i vad skriver Brandon Lee!
      Kram

      Radera
  50. Jag önskar att du inte isolerar dig när ångesten sliter i kroppen och att vänner orkar vara nära då orden inte behövs och bara närheten räcker med en kram♥♥♥
    Det är svårt att orka vara nära andra när man mår så dåligt men jag tror att vara ensam är ett sämre val. Hoppas du orkar vara nära dina vänner och nära och att du har en där som det känns bra att dela allt detta med. Det är få förunnat att finna en sådan vän som kan dela tystnaden och ångesten. Ibland kan sorgen hos anhöriga vara svårt att vara nära och medlidandet kan försvaga en i kampen om livet. Men jag tror (trots att jag är en ensamvarg själv) att i svåra stunder så behöver man en vän. Man behöver en vän att gråta mot♥
    ✫*¨`*✶♪.¸¸.✻ღϠ₡ღ✻ℒℴνℯ….ღ… ✫*¨`*✶♪.¸¸.✻ღϠ₡ღ✻ℒℴνℯ….ღ…Caroline i Uppsala

    SvaraRadera
  51. Kristan, i filmens värld och i fantasins värld där det inte finns några som helst gränser, där finns det hjältar och kämpar av alla dess slag.
    Men du är en genom äkta hjälte och kämpe med äkta dala-blod i dina ådror, som vägrar ge upp...
    Du är den tappre riddaren, som flyger fram på hästryggen.

    Som du så många gånger har hört och läst så vill jag ännu engång låta dej få veta det:

    DU FÖRÄNDRAR SÅ MYCKET!

    Du lär oss så mkt med dina texter som kommer direkt från verkligheten. En verklighet som vi så ofta vägrar att se.

    Man måste nästan ha varit med om något riktigt turbulent i ens liv för att man ska få upp ögonen och förstå vad vi har runt ikring oss. Förstå vad vi går miste om, om vi inte lär oss att öppna våra ögon och se oss omkring.

    Fast med dina texter så låter du oss alla förstå och se det vi inte sett, och detta utan att vi själva ska ha behövt vara i en fruktansvärd situation.

    Vilken otrolig gåva du ger oss med detta.
    Hur många ögon har du lyckats öppna? Det är en hel massa ögon, massa nya sinnen och inte minst nya tankebanor.

    Jag har legat riktigt nära döden under några månader. Där varje minut räknades som en seger, där tiden fick en stor betydelse i mitt liv.
    När kampen vände för min del så kom sedan rädslan. Den fruktansvärda rädslan att hamna där igen.
    Idag kan jag kontrollera mina tankar på ett bättre sätt och genom att läsa dina rader som mestadels smärtar, men ibland får mej att skratta till och sitta och små le så blir jag påmind av livets små godbitar.

    Du har hjälpt mej att kunna hjälpa.
    Jag har lärt mej att kunna formulera mej bättre och nu kan jag och min man kommunicera på ett mkt bättre sätt då jag har lärt mej att ge exempel på små vardagliga ting.
    Hans deprission har satt många hinder på vägen men med hjälp av dina texter så börjar även han se ljusglimtar som han inte sett förr.

    Tack för att du är du Kristian Gidlund.

    Allas vår tappre riddare
    All kärlek till dej <3

    SvaraRadera
  52. Underbara Kristian!

    SvaraRadera
  53. Ja, vi har bara nu...

    SvaraRadera
  54. "Blottade känslor är det enda som spelar någon roll" Det andra är blottade känslor som gestaltas på ett sådant sätt att de berör andra.
    Vi andra får känna och beröras av ditt öde och av vårt eget och vi lär oss att acceptera att världen kan se ut så. Vidrigt och djupt sorgligt. Jag tror inte att du såg hård ut där i baren. Varför skulle du göra det?
    PS
    Spelande liksom andra sorters beroende, missbruk och överkonsumption har en djup tomhet i sitt centrum. Det är kring denna tomheten allt cirkulerar i allt snabbare takt. Ett hunger efter mening och famlande efter svar på frågan vem bryr sig om mig?
    Jag bryr mig väldigt mycket om Dig./r

    SvaraRadera
  55. Försökte tidigare inspirera dig till en resa till S. Afrika. Flyga till East London, hyra en bil och åka till Transei, upp till Durban (den vilda kusten), besöka Kei River, Morgan Bay. Eller västkustens Pilatensberg N. park, Franschhoek, Cape Town.
    Galaxerna får vänta.
    /r

    SvaraRadera
  56. Jag befinner mig i din katedral Kristian. Lämnar den inte frivilligt, så länge du finns där. "Här är verkligheten, och den ber inte om ursäkt".

    Kram //Lotta

    SvaraRadera
  57. Blev tårögd när jag läste ditt senaste inlägg.
    Nu har du några veckors respit kan man säga, gör något du alltid velat göra, res till en stad eller plats du länge velat besöka. Venedig lär vara en väldigt vacker stad. Behåll hoppet samtidigt, när du ska på kontroll nästa gång kanske inget särskilt har hänt, ena tumören har inte vuxit, den andra kanske har krympt lite, läkaren är förvånad.

    SvaraRadera
  58. Oj vad bra. Vilken fantastisk text. Det är väl inte så konstigt att vi flockas i din svarta katedral. Var annars kan vi möta den äkthet och smärta som vi alla behöver möta. I alla fall nån gång, för att inte glömma bort att vi är människor.
    Kram Carina

    SvaraRadera
  59. Älskade Kristian! Det är en tung väg vi går, tillsammans med dig. Hoppet finns emellertid hela tiden där. Vi är med dig!

    SvaraRadera
  60. Varma tankar till dej och hela din familj ..kramar från en mamma och farmor

    SvaraRadera
  61. Det vackraste jag någonsin läst. Någonsin!
    J

    SvaraRadera
  62. Hoppas verkligen du har all tur i världen nu å att tumörerna börjar krympa igen. massor med kramar till dig å de dina // M

    SvaraRadera
  63. Älskade Kristian!Jag böjer mig ner på knä i din svarta katedral och önskar att kaoset ska sluta regera i världen och i kroppen din!Varma känslor till DIG!

    SvaraRadera
  64. Du skriver så bra att klockorna stannar.Jag önskar dig mer tid!Kram

    SvaraRadera
  65. Jag drömde att du jobbade som högstadielärare på en skola som jag av någon anledning befann mig på.

    SvaraRadera
  66. Härligt att du rest till Kalifornien! Jag hoppas verkligen att turen vänt och att du får högsta vinsten, både bildligt och bokstavligt. Att det oväntade sker och att du får den vinst du inte ens vågar drömma om.

    SvaraRadera
  67. Orden. Tack för dem.

    SvaraRadera

  68. Den svarta Katedralen där kan Allt hända..
    satsa Allt men det gör Du ju hela tiden..

    Tummarna vitnar om en vinst i form av ett Nytt stort Äventyr som du tar med Dig dit Du går..

    Du ger mig Liv.Tusen Tack!

    Ömsinta kramar till Ordens Hjälte Kristian Gidlund!

    Madeleine/Vasastan





    SvaraRadera
  69. Har läst detta inlägg många gånger. Många tankar och bilder som jag själv haft på ett, om inte samma, men liknande sätt. Alla vandrar vi ensamma. Ändå tillsammans.

    SvaraRadera
  70. Stor och varm kram <3

    SvaraRadera
  71. "Men någonstans i katedralen skjuter ljuset igenom. Genom sprickorna. Genom murbruket. Det gör det möjligt att se. Det skinande och smutsen. Uppenbarelser och vittnesmål."

    KRISTIAN!!
    Som vanligt skriver du helt underbart, så vackert att det skär igenom mitt hjärta, för det du skriver om är inget man vill. Ingen vill vara sjuk, behöva ta beslut och behöva skynda sig att göra saker man tänkte göra sen...senare, för det fanns ju alltid tid.

    Tiden är så opålitlig...ibland så långsam och full av tristess eller smärta att man inte står ut och ibland swoschar den förbi och man hann inte ens reagera på vad det var som hände.

    Sedan den dagen jag klev in i det du kallar din kolsvarta katedral, ett ställe som för mig är fyllt av kärlek, har du fått mig att göra om o försöka göra mer rätt..att prova igen om det första försöket inte funkade. Du fick mig att våga ta det nya jobbet, och göra det bra, att ge barnen mer tid och försöka slå mig igenom tonårstrotset, nå fram till ett krossat hjärta,ta del av tankar och händelser jag aldrig skulle sett förut...
    Du har öppnat mina ögon för det som är viktigt här o nu!

    Det har hänt mycket i mitt liv innan jag hittade din blogg. Jag har förlorat många älskade på ett eller annat sätt, men mycket har även hänt under din sjukdomstid, medan jag läst din blogg och det jag läser här har på nåt sätt fått mig att tänka till, tänka runt och tänka efter...

    Det du skriver här, dina vackra ord, beskrivningar av miljöer så verkliga att man nästan ser framför sig det du ser. När jag läser hur du skriver om smärtan gör det till och med ont i mig, om hoppet, din förtvivlan och den otroliga kärleken till ditt liv, till musiken, vännerna och om det innerliga du känner för familjen.

    Din otroliga förmåga att förtrolla och hänföra får mig att njuta samtidigt som jag gråter och inte bara sörjer att du är sjuk eller den smärta du kämpar dig igenom, utan även att vi kommer att mista vår tids största poet, författare och debattör alldeles för tidigt.
    Din bok, den här bloggen och det du hittills har skrivit har givit mig mersmak.

    Jag önskar att du fick mer tid; att nästa gång du kommer till SöS så berättar de om minskande tumörer och värden som ser mycket bättre ut, de är förvånade och du får mer tid...mycket mer tid! Det hade inte varit illa va?!

    Jag beundrar dig, att du drar till USA bara sådär...mitt i allt...helt underbart! Hoppas du njuter för fullt!
    Det blir som en karamell att suga på under sämre dagar..

    jag tänker på dig varje dag, jag hoppas att du inte har ont, och jag sänder dig all kärlek!/mia, mitt i natten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. ...precis så känner jag det med. Kram

      Radera
  72. Underbara du...Vackert skrivet... Kärlek...

    SvaraRadera
  73. Tack för att du orkar och tar dig tid att skriva dina texter som öppnar mina/våra ögon. Önskar dig allt gott och mycket värme. //dalkulla i exil

    SvaraRadera
  74. Så otroligt berörande, tragiskt, vackert, sorgligt, underbart. Du är en vacker människa <3

    SvaraRadera
  75. Du rockar! du inspirerar mina 22 år. skriv låttexter förfan du är ett geni! jävla skit sjukdom du fått man tycker fan att dom kan göra mer skit sjukvård skit system. Lev så länge du lär! ja läser inte alltid din blogg för ja börjar gråta men ska försöka. puss å kram

    SvaraRadera
  76. Fina människa önskar dig allt gott.Kram❤

    SvaraRadera
  77. Det är synd att människan ska behövas utsättas för detta svåra som du gör för att inse meningen med saker och ting.
    För det har du verkligen gjort. Tack för att du berättar för oss. Så kanske vi kan försöka ändra på saker och ting med dig i våra hjärtan. Ps du kanske alltid varit lika klok.
    Kram.

    SvaraRadera
  78. Din bästa text hittils. Den stramar åt. Balansgången mellan ensamheten och gemenskapen. Att dela allt och samtidigt vara en betraktare. Av sig själv, omvärlden, sina kära ... Var hör vi hemma?

    Vi är alla ensamma, i vår födelse och vår död. Kan vi finna förtröstan i det?

    Jag tänker inte skriva att jag hoppas någonting. Det är liksom självklart att man alltid vill ha ett lyckligt slut. Det jag ständigt tänker på är vad vi människor gör av vår tid. Just här, just nu. Vågar vi se våra utmaningar, tillkortakommanden, möjligheter? Förmår vi ändra, i grunden, det som leder oss på fel väg? Om vi gör det, verkligen gör det, då har ingens tid på jorden varit förgäves. Den har varit en del i det stora, kollektiva medvetandet.

    Jag har hoppat av en tid. Stannat upp hjulet. Tittar på vart jag kommit, och varför. Det gör ont. Det känns tomt. Livet är fulltt av tappade sugar, men jag hoppas plocka upp min snart igen. Det blev ofrånkomligt att ta det här beslutet. Din blogg var en del av det. Dina texter fick mig att inse ansvaret jag har för mig själv och mitt eget liv. Plikten att göra något bra av min tid på jorden, att vara sann mot mig själv.

    Den ensamhet du beskriver ibland, den träffar mig. Jag har ingen obotlig sjukdom, står inte på långa vägar inför den sortens utmaning. Men den existensiella ensamheten, den kan finnas där ändå. På "goda grunder", så att säga. Livet bär med sig många slags utmaningar. Det är en tröst och glädje att ta del av många kommentarer här. Finns mycket insikt, empati, fantasi och hjärta. Jag önskar att jag hade mer av detta i verkligheten, omkring mig. Att jag var del av den här gruppen, på riktigt. Det är min fantasi, min dröm ...

    Din är att sjukdomen vänder.

    Åh, om vi alla fick det vi önskar mest. / Anneli


    SvaraRadera
    Svar
    1. Anneli vad fint du skriver....blir så rörd för jag är i en liknande situation som du är i med liknande tankar och beslut. Kristian har verkligen satt saker och ting i rullning. Tack Kristian och tack alla ni som är med och delar tankar och erfarenheter. <3

      Radera
    2. Anneli och Marianne känner ochså igen mig i er båda.
      Jag har tänkt på vilka fina människor det måste finnas i denna värld när jag läser Kristian och alla kommentarer. Och vilken värld som skulle kunna vara möjlig om vi bara vågade...vågade att på riktigt visa oss för varandra, med allt vad det innebär. Jag har ochså stannat upp för ett tag...vill något mer...något djupare. Tack för det som jag i denna blogg får ta del av. Karina.

      Radera
    3. Ja precis just det i den vardagsexistensiella ensamheten, just det ordet som jag försökt fånga att beskriva. Du hittar det Anneli, du fångade ordet. Underbart med alla dessa vackra fina ord som sprids oss människor emellan tack vare denna blogg. Det blir som en nutida vandringsberättelse där varje individ på ett helt annat sätt kan göra sin egen vandring och där tillhörigheten mer uppenbart blir i människosläktet som stort. Önskar er alla fina människor; var ni än befinner er på ert livsstig; en fin dag. Kram /Sara

      Radera
  79. Kära Kristian!
    Det du skriver blir alltmer gripande, alltmer obegripligt, alltmer allmängiltigt. Allt mer en pil i hjärtat.

    Det är en berg- och dalbana genom hopp, mera hopp, glädje över att se dig i solen och bergen och sedan ner, ner, ner i den djupaste hopplöshet och förtvivlan.
    Nej, det får inte vara sant att behandlingen inte hjälper. Du får inte utsättas för mer plåga och ovisshet. Det är omänskligt.

    Men kanske ligger det några extra immunförsvarsceller i ett blödande hjärta. Hur kan du annars orka ge oss dessa underbara betraktelser. Vi får till oss något som gör att vi orkar resa oss upp, öppna fönstret och se på världen med ett leende.
    Kom an livet! Jag ska också kämpa. Sister rising.
    Snart har halva Sverige kommit på fötter. Nja, jag överdriver lite. Det är numera tillåtet.
    Men nog är vi många som är omruskade, som håller på att reda upp våra liv.

    Travets tröttaste krake.
    Han kavar sig runt banan. Och han går i mål. Och vi älskar honom för att han kämpar, för att han vågar möta utmaningen. Varje dag utsätter han sig för dessa lopp.
    Och oj, vad han blir omklappad efteråt. Vad mycket kärlek och mat och värme han får. Han är svag men mulen är alldeles mjuk och varm. Han gnäggar knappt hörbart. Vi tycker att han ska ta det lite lugnare men det går inte. Han älskar när vinden tar tag i manen.

    Han var den starkaste, vackraste och snällaste hästen i stallet. Ingen vet vem som lade gift i hans mat.

    Han kommer sist varje dag.
    Men en vacker dag..........
    "De sista skola bliva de första". Yeah.

    Kärlek i mängd
    från Siljans strand
    U.B.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilken text! Jag blir rörd. Tack!

      Elisabeth

      Radera
    2. Så otroligt fint skrivet. Tack!

      Radera
  80. ❤ Kristian fina du,

    Den svarta katedralen som du skapat med dina blödande knogar och brutna naglar med de små ljusstrimmorna, fylls av människor i välmening och omsorg.
    Krigaren med ordens magi kämpar i strid efter strid och vi står maktlösa inför din kamp.
    Beundras av ditt författarskap som tar oss med i berg o dalbanans värld där verkligheten verkligen existerar. Du vågar skriva om sorg, förtvivlan men samtidigt med ironi och självutlämnade texter.
    Jag dröjer mig kvar i katedralen, önskar och hoppas att ditt öde ska ändras.

    Tack för att du gör skillnad

    All respekt o kärlek till dig, Kristian och ”dina hjärtas slag”.

    Kram fina du ❤ med din fina familj o dina underbara vänner
    Maggie (Örebro)

    SvaraRadera
  81. Oh God Oh God Oh God. How Glorious You Are.

    NX

    SvaraRadera
  82. Igår var jag här två gånger och idag tittar jag in för tredje gången. Kunde inte finna några ord att skriva då men försöker hitta dem nu.

    Jag tycker om att gå in i en kyrka eller en katedral och sätt mig ner i en av bänkarna och bara tänka stilla, meditera lite kanske- Det är tyst och rofyllt där och tankarna kommer lätt eller också kan jag tömma huvudet på just tankar.

    I din Svarta katedral, Kristian, träder jag gärna in för att läsa alla vackra texter du skriver. Den dagen inga nya ord finns nedskrivna av dig här, kommer jag ändå att öppna dörren och gå in hit, för att läsa dina gamla inlägg. Därför att de är så väl genomarbetade och du skriver så underbart vackert.

    Jag tror att fler än jag kommer att göra det. Så många fina kommentarer du får som vittnar om att människor bryr sig om och berörs och känner kärlek till dig. Så många tänker på dig och önskar att mirakel ska ske. Hoppet är det sista vi ger upp.

    Du förtjänar alla omtankar, respekt och kärlek som kan uppbringas. Verkligen.

    Känner mig så sorgsen när jag läser den delen av ditt inlägg ovan som handlar om Mapp 3169. Jag är inte religiös och jag vet inte vem eller vad jag tror på men jag tänker läsa "Gud som haver barnen kär" för dig och hoppas på ett under.

    Varma hälsningar från Nina

    SvaraRadera
  83. Underbara Kristian, varma kramar till dig och tack för dina underbara men sorgliga texter. ♥♥ /Jeanette

    SvaraRadera
  84. GOD morgon Kristian..mmm
    Håller med dig.Vi har bara ett NU..för gårdagen har vi lämnat bakom oss och morgondagen vet vi inget om. Och det är otroligt vad det kan GE om man lever NÄRVARANDE i NUET och inte slinker iväg med tankarna på det som varit eller på det som tänkas.. skall komma. Men ibland får man ta i ordentligt och ta hjälp av tankeupprätthållarna.. för att hålla sig kvar och BARA VARA..HÄR och NU. Fast en å annan tillbakablick i backspegeln behövs nog ibland.. för att korigera "framstegen" i rätt riktning.Kraaam

    SvaraRadera