söndag 11 september 2011

Från skrubbade pojkknän

Om jag tittade på mig själv mycket i spegeln förr, så var det inget mot vad jag gör dessa dagar. Men jag gör det på ett annat sätt. Det finns en avgörande skillnad, från och med nu.

Efter förra behandlingen kliade det hysteriskt i hårbotten. En morgon i duschen lossade som en tuva från skallen. I handflatorna – bland schampo och skrynkliga fingerspetsar – fanns håret blandat som en bisarr gryta. När jag var färdig torkade jag upp mitt hår från golvbrunnen innan jag spolade ner det i toaletten. Den morgonen plockade jag upp resterna från mig själv. Och kudden täcks av allt mer hår. Jag ser det varje morgon. Det är ett annorlunda sätt att vakna på. Och skäggväxten har i princip upphört att existera. Den blossar upp här och där. Min kropp är sliten av medicineringen. Så är det bara.

Så jag tittar på mig själv, i en spegel som borde ha putsats för länge sedan. Jag ser en man och en pojke som trängs i en och samma kropp. Jag ser den jag en gång var och den jag är på väg att bli. Jag ser Kristian Olof Erik Gidlund, mammas yngsta, farsans Krille, mina syskons lillebror.

Jag har tänkt mycket på min bror under de senaste dagarna. Han jag älskar. Han som jag skulle göra allt för. Han som skulle göra samma sak för mig. Jag vet att min bror hade svårt för besöken på sjukhuset. För jag som alltid varit hans lillebror låg med slangar in i kroppen, med ett ärr längs hela magen, oförmögen att prata, drickandes från en fuktig svamp som förts till min mun. Jag förstår honom. För jag vågar knappt tänka på hur jag själv skulle reagera på att se min bror så utsatt. Så svag. Så prövad. Och jag har tänkt på vännen till familjen som gick bort i juli. Jag vet att min bror tog det hårt. Och jag vet att minnesstunden – den jag inte var på – både var vacker och påfrestande och att samtalen med brodern i den familjen var svåra. För vad kan man egentligen säga till någon som förlorat den man vuxit upp med, den man skrattat, gråtit, varit i slagsmål med och hållit om i de värsta av stormar? Det finns så lite att säga när orden inte räcker till. När döden blir större än livet. Och jag har tänkt på det som hände häromveckan. När brodern till någon, som står mig och hela min familj närmare än någon annan, plötsligt föll ihop. Och hur han sedan dess har legat medvetslös på Uppsala universitetssjukhus. Och hur han igår försvann. På riktigt. Att han dog och aldrig mer kommer tillbaka.

Jag vill sparka i luften. Låta tomheten ta slagen. Men det som hotar mig går inte att ta på. Min sjukdom har varit abstrakt från dag ett. Ett skällsord, ett begrepp, men aldrig något som synts mer än ett ärr. För det är som att jag måste få det ur mig: att 2011 har varit för mycket. Att det pryglat min familj. Att det stampat på oss. Spottat. Därför vill jag hota det med knutna nävar. Eller så vill jag be det på skrubbade pojkknän, att försvinna och aldrig mer komma tillbaka. För det måste räcka nu. Nu. Måste. Det. Räcka.

Så jag tittar på mig själv i spegeln. Jag kanske har tunnare hår nu än förr. Det kanske är dags att raka skallen. Igen. Men sådant spelar inte längre någon roll. Plötsligt är det inte vad jag ser. För jag ser någon som när det här är över ska omfamna livet som om det vore ett otröstligt barn. Jag ska bära dig fram, du där i spegeln. Tillsammans ska vi leva. Och vi ska göra det för alla dem som inte längre får vara med. Det är på något sätt min skyldighet, både mot mig själv, och mot dem jag älskar.

33 kommentarer:

  1. SÅ mycker tankar och så mycket vilja fast du är ärrad. Du har styrka du!

    SvaraRadera
  2. Amen! Det där blev en hyllningspredikan till livet Krille, till din bror, till din familj till dig och till livet. Som kommer tillbaka precis som håret, precis som dina krafter, livet, Krille det är där du hör hemma. kramar

    SvaraRadera
  3. Blir så berörd, du är fin. Inifrån och ut. Du fixar det här.

    Kramar i massor nu!!

    SvaraRadera
  4. Så otroligt vackert!

    Sitter här med tårar i ögonen..och med nya insikter och hopp!

    Du har en sådan enorm styrka Kristian!

    SvaraRadera
  5. Åh, fy, det där med håret är så läbbigt. Jag äcklas av hår som lossnat. Vått hår. Blä. Jag rakade mitt innan det började lossna, för att slippa se det i duschen, på golvet och på kudden. Gillade att ta kommando, liksom. Jag bestämde NÄR.

    Du verkar starkare nu. Mera målinriktad och bestämd att fixa det här. Det du skriver utstrålar kraft och det känns himla skönt.

    Jag tycker att vi har en skyldighet att leva vårt liv så gott vi kan och göra det bästa av det öde vi får. Alla orkar inte, men om man orkar ska man kämpa och vinna och leva vidare. Precis som du.

    Kram

    /Åsa

    SvaraRadera
  6. Word!
    Och love.
    /Birgitta

    SvaraRadera
  7. Åh Kristian va dina ord berör! Jag hoppas att du känner styrka av oss läsare på bloggen och att den styrkan kan ta dig ännu ett steg uppför trappan på vägen tillbaka...
    Styrkekramar till dig. Kämpa på!

    SvaraRadera
  8. Att avsky sakernas tillstånd men famna livet. Det låter som en väg framåt. / JJ

    SvaraRadera
  9. Vilket år ni haft!! Jag förstår fulllständigt om du står med knutna händer! Starkt att vända på steken och se det som du gör, att kämpa och vinna, inte bara för din egen skull utan även för de som förlorade!
    Fortsätt kämpa tuffing!
    Kram

    SvaraRadera
  10. Så rätt... Vi måste KÄMPA och LEVA för dem som inte får. För dem som lever på lånad tid. Även om vi kanske inte älskar vårt nya tillstånd. Och även om man måste lära sig att leva med oron. Den är bättre än ovissheten, tror jag. Visst har 2011 har varit ett jävligt år. Snart är det klart. A rush to the finish. Ska vi rejsa?? :D

    SvaraRadera
  11. ingen skriver det som du, och ja, vi ska hedra och aldrig glömma de som lämnat oss för tidigt
    /K

    SvaraRadera
  12. I det sista inlägget ser jag nu att du börjar omfamna livet. Så många olika stadier att gå igenom. Fortsätt på den vägen...och du är på väg att acceptera din situation, det viktigaste att inte förneka hur verkligheten ser ut. För varje gång går du starkare ur detta. Framåt,det är det som gäller nu. Hoppas du mår någorlunda bra nu.....
    Varm Kram
    Maggie

    SvaraRadera
  13. Åh, vad skönt att höra att du har en helt annan inställning nu. Nu går det framåt. Kalas!!
    Kram Carina

    SvaraRadera
  14. Hamnade av en slump på din blogg.
    Kunde inte sluta läsa.
    Tårarna rinner och jag blir så berörd.
    Stor styrkekram till dig.

    SvaraRadera
  15. Det känns som att du på något vis har accepterat din sjukdom och kommit in i en ny fas och vill kämpa för att bli en överlevare. Det är bra att du har din familj, ni verkar så sammansvetsade allihop, bättre stöd kan du nog inte få.
    Håret kommer tillbaka när du inte längre behöver cellgiftsbehandlingen, just nu angriper den cellerna i hårsäckarna som är litet känsliga för dessa gifter.
    Kram,
    alice

    SvaraRadera
  16. Hej du överlevare, det känns bra att du börjar känna för att omfamna livet, det som väntar o väntar där ute. Var arg, svär, förbanna när det känns så, allt behövs i läkeprocessen. Vi som läser o följer dej tror ju alla på dej, din förmåga att trots alla motgångar ändå se ljusglimtar och som är beredd att omfamna alla, dn familj, vänner och LIVET! Kramar.

    SvaraRadera
  17. Jag vill så gärna att du läser den här bloggen:
    http://wixtrom.blogspot.com/2011/03/nu-borjar-2011.html
    Du kanske redan läst/läser den men just detta kaptitel kommer du också snart att skriva, och det ser jag fram emot. För det kommer!!
    Du är fantastisk och jag önskar dig allt gott!!!

    SvaraRadera
  18. Du är så klok så jag gråter. Din sanna gåva är att kunna välja orden och placera dem i rätt ordning så att du får fram ett budskap som känns, doftar och berör. Fan vad du är grym och trots att jag är en halvgammal kärring som också älskar att skriva.. så är du min stora idol från och med nu. Bara så du vet.

    Kram Annukka

    SvaraRadera
  19. Tårar i ögonen och hårstråna på ända. Älskar dina ord och att du berör så mycket. Och den vändning som det här inlägget tog, det älskar jag mest av allt! Du klarar det.

    SvaraRadera
  20. Att du är stark, det visste jag på en gång när jag började läsa din blogg. Efter detta senaste inlägget blir det ännu tydligare.
    Du kommer vinna.

    SvaraRadera
  21. Genom en facebookvän hittar jag hit. Läser tidigare inlägg om f-kassan och gråter samtidigt.

    Och jag gråter då jag läser detta inlägg och känner igen så mycket.
    När jag trodde att allt var på väg att vända kom nästa bakslag...och nästa...
    Nu efter två års bedrövelser med döden i hasorna på olika sätt har jag kommit en bra bit på väg åt rätt håll.
    Men uttvingad i arbetslivet skör som glas för "nu är du ju färdigbehandlad mot din cancer och vi kan inte ta hänsyn till annat som skett"...har jag nu återigen blivit sjukskriven då kroppen nu blivit sönderstressad.
    Lite tillbaks på ruta ett.
    Så gick det med det och nu får samhället betala dyrt det jag kunde ha berättat för myndigheter förut.

    Men med en jävla övertygelse om att det precis som du skriver får. Räcka. Nu.

    Varmt tack för dina rader och jag tar med mig dina ord i slutet som ger hopp och styrka.

    Du. Klarar. Det.
    Jag med.

    Fuck cancer.

    SvaraRadera
  22. "Still here" med Jennifer Hudson.

    O kram!, som vanligt, då:-)
    /Maria

    SvaraRadera
  23. Så vackert skrivit om allt det svåra. Kramar Maria A

    SvaraRadera
  24. Vilken inre resa du gör.....Stor stor kram och all lycka till dig!

    SvaraRadera
  25. Försäkringskassan skrämmer mig.

    SvaraRadera
  26. Du är fantastisk Kristian. Jag blir så rörd av att läsa det du skriver och jag hejar på dig av hela mitt hjärta. Vi känner inte varandra och jag brukar inte krama okända människor, men dig och din familj vill jag ge mängder av varma kramar. Tillsammans klarar ni detta.

    SvaraRadera
  27. Dina ord får mig att börja gråta. Undrar också varför all skit alltid kommer samtidigt. För visst är det så?

    Du kommer att klara det här! Kämpa på! Puss & kram <3

    SvaraRadera
  28. Vilken gåva att kunna skriva som du gör! Du fängslar så att man orkar läsa om allt det hemska som du upplever och mitt uppe i allt det hemska så ser du vägen framåt. Du sköra, starka man...

    SvaraRadera
  29. Kristian du är en gåva till alla oss andra att få läsa allt det här som du varit med om och det är fruktansvärt hemsk läsning och samtidigt humoristisk ibland och i allt detta ser man sig själv väldigt mycket...även om man inte har samma sjukdom så är det ändå igenkännligt.
    Alla har vi våra bördor - helt klart... och någonstans ska vi bära dem tillsammans!! för vi vet att vi alla är sköra oavsett cancer eller mobbing eller vad som helst som tynger ner oss och bråkar med oss och vi är alla lika - alla värda varandras omtanke och kärlek och samhörighet ...så gå vidare bara - över det enda hindret efter det andra och känn att det är livet i sdig som styr dig framåt och krafterna från oss och allt omkring dig.
    För det är i den här svagheten och styrkan som vi alla kan hitta varandra och BRY OSS OM!!
    kram från mig & TACK!! //Elena

    SvaraRadera
  30. Håret kommer tillbaka när du inte längre behöver cellgiftsbehandlingen, just nu angriper den cellerna i hårsäckarna som är litet känsliga för dessa gifter.

    SvaraRadera