torsdag 15 september 2011

Älgen

Började tisdagen med rumsvarm Risifrutti och uppåttjack. Det sistnämnda är vad doktorn ordinerat för att hålla biverkningarna från måndagens behandling så långt ifrån mig som möjligt. Efter någon timme var jag helt uppe i varv. En glödgad motor. Ett skenande godståg. Och så fortsatte det. Långt in på eftermiddagen. Rastlöshet betyder numer någonting annat.

Jag vaknade redan 03.51. Gick upp och tittade ut genom fönstret mot ett Stockholm som blir allt mörkare. Efter en stund tog jag mig tillbaka till sängen. Det dröjde innan jag somnade, men till slut lyckades jag. När klockan närmade sig 07 vaknade jag igen. Jag blev fortsatt liggandes, som ett skal. Vågade knappt känna efter hur det egentligen kändes. I kroppen min.

För alldeles nyss hade jag mått bra i fyra, fem dagar. Jag hade kanske inte känt mig direkt stark, men inte heller direkt svag. Jag var parkerad någonstans mitt emellan. Och den känslan är inte så tokig. Men jag har haft problem med maten. Den sätter sig som ett strypgrepp i halsen, får mig att känna ett tryck över bröstet, får mina ögon att tåras och hela min uppenbarelse att vibrera och kippa efter andan. Sedan brukar jag få lov att sätta fingrarna i halsen. Kräkas upp det jag just ätit. För att sedan gå och fortsätta med maten. För att sedan gå och kräkas. För att sedan gå och fortsätta med maten. Det är märkligt vad man gör när man måste. I söndags åt jag lunch på restaurang med de vackert omtänksamma. Då satte det igång, trots att jag själv tyckte att jag åt långsamt och tuggade med hysterisk noggrannhet. Släktfesten vid bordet bredvid stirrade med skeptiska blickar. Där och då var jag ett djur på zoo. En älg bredvid riksvägen. Men jag kunde inte göra någonting åt saken. I stället stapplade jag mot toaletten. Skred till verket. Som vanligt. I dagsläget har jag tappat drygt tio kilo sedan operationen. Mina kläder sitter som säckar. Jag ser inte tunnare ut. Jag ser äldre ut.

I måndags gick jag så åter till Södersjukhuset, som vanligt längs Ringvägen som antagligen aldrig kommer bli densamma för mig. Jag gick med de argaste amerikanerna jag vet i hörlurarna. De får sådana stunder att fungera. I britsen – för att skydda mig mot de sterila dofterna som är de värsta jag vet, jag blir en blodhund i samband med varje behandling – låg jag med en snusnäsduk från näsroten, över munnen och ner förbi hakan. Som en bankrånare utanför Tulsa.

Strax innan jag lämnade lägenheten för att ta mig till sjukhuset skrev jag till någon som jag tycker mycket om. ”Jag måste erkänna att jag är nervös inför behandlingen. Går runt som ett djur som irrat sig in i samhället, som en sån där älg man ser i tidningen ibland.” Dagen efter publicerade Dagens Nyheter en notis. Och jag undrar hur jag ska tolka en sådan sak.




15 kommentarer:

  1. hehe, men dig avlivar de inte va?
    Kramar
    Freja

    SvaraRadera
  2. Ja du, hur illa kan man må egentligen?? Känner så väl igen det du beskriver. Jag hade en smak av kombinationen våt lovikkavante, sardiner i olja och plåtburk i min mun när det var som värst...Torr, salt mat (bl a salta kex, salta jordnötter, kallt stekt kött i skivor) fungerade de där dagarna. Var rädd om dig.

    SvaraRadera
  3. önskar man kunde säga något som tog bort det onda och kunde lindra, men det går ju inte...
    kram, K

    SvaraRadera
  4. Vad jobbigt det låter med din måltider, hoppas att det kommer att gå över efterhand.
    Men skönt att höra at du mått ganska bra ändå under några dagar.
    Och du skriver lika bra som du alltid gjort, hittar alltid de rätta orden och formuleringarna på ett sätt som bara du kan.
    Kram, alice

    SvaraRadera
  5. Det där med maten låter skitjobbigt, och jag vet vad du menar med lukten. Man får hålla den ifrån sig så gott man kan. En snusnäsduk, kanske med en lätt spray av någon doft man står ut med, är en bra idé. Jag tycker du verkar kämpa på och verkar starkare när du skriver nu. Kan det vara så? De arga amerikanarna kanske eggar dig att kämpa hårdare. Jag hoppas det.

    Kram och sköt om dig.

    /Åsa

    SvaraRadera
  6. Till och med för mig som inte har behövt genomlida helvetesbehandlingar är just lukten en trigger till ångest. jag var med min son på sjukhuset för en banal åkomma häromdagen och la märke till den där hemska lukten som ligger om en hinna över hela besöket. Den väcker oro och ångest utan att man ens behöver känna det. undrar om den är universell?

    SvaraRadera
  7. Det är helt fantastiskt med din humor mitt i alltihop. Du är en riktig kämpe, Kristian. Jag bugar mig i respekt för dig.
    Samtidigt lider jag med dig att du inte kan äta eftersom mat ju är så mycket mer än bara föda - det är social samvaro och något som man vanligtvis glädjs åt och samlas kring.
    Hoppas dessa symptom är övergående så att du kan få lite bättre livskvalitet i alla fall. Din trappa är lång verkar det som, men varje steg uppåt är i alla fall ett steg i rätt riktning.
    Häng i! Vi tänker på dig,
    Kramar från Karin <3

    SvaraRadera
  8. Jag blir ledsen när jag tänker på hur det måste vara att ha det så. Kunde det bara bli bättre någon gång. Varje steg och varje restaurangbesök är ett heroiskt hjältedåd. / JJ

    SvaraRadera
  9. Har du inte fått några kostråd?
    Det tog ett halvår för mig att slippa kräkningarna, utan att haft cancer. Fick rådet att undvika allt socker, vitt mjöl och mjölk. Skulle också undvika kött som inte var malt allt för att underlätta matsmältningen. Käkade frukt (bananer är hårdsmält) med grädde, yoghurt, kyckling, fisk, potatismos, alltid bara kokta grönsaker. Efter ca 3-4 månader började det vända. Värt ett försök?

    Det pågår ju älgjakt nu så gå inte ut i skogen, man vet ju inte om jägaren tar fel :)

    SvaraRadera
  10. Usch och fy Krille. Var rädd om dig.

    Tänker extra mycket på dig de här dagarna. Det gör jag alltid vid den här tiden på året. För tre år sen idag exakt upplevde jag nämligen en helt magisk kväll på Debaser Slussen tack vare dig och fyra av dina fina vänner. En kväll, och en tid i mitt liv, jag aldrig glömmer. Tack för det och tack för att du finns.

    Kram

    SvaraRadera
  11. Man kan inte låta bli att skratta gott åt ditt sista stycke

    SvaraRadera
  12. Shit, vilket fantastiskt sätt du har att skriva! Önskar bara att du fick skriva om roligare saker än en helvetessjukdom!

    Skickar styrkekramar från ett stjärnklart Borlänge //L

    SvaraRadera
  13. Men åhh...Du måste ju få näring för att få krafter, vitaminer, mineraler e.t.c. Näringsdrycker..om du har så svårt att äta..funkar det ? Det ändrar sig så småningom, tar tid..Kanske läkarna kan åtgärda det senare, har för mig att du skrev om det tidigare(vidga matstrupen) Tur ändå att du mådde så hyfsat innan behandlingen, så vet man ju att det bryter ner innan det bygger upp igen...Hoppas du inte har alltför många cellgiftsbehandlingar framför dig..å andra sidan kanske de behövs. Bara att kämpa sig igenom. Inget annat val, tyvärr. Du får ta fram din inre styrka, som jag vet finns där inombords. Ta väl hand om dig..
    Stor Kram
    Maggie

    SvaraRadera
  14. Din humor kommer att hjälpa dig över den här svåra tiden, tills du är återställd och din mage kan ta emot mat igen och minnet av de sterila dofterna har bleknat. Din humor är en tröst för alla oss som läser din blogg, din humor är humorn hos en överlevare, en segrare, en helt och hållet oslagbar...och älgar är underbart vackra djur....de skulle bara våga skjuta dig!!!!! En älg i stan....och vilken älg sen.....
    kramar

    SvaraRadera
  15. I början tänkte jag att inlägget inte är intressant, men jag måste säga att jag var lite förbryllad över detta tema. Så, jag bestämde mig för att läsa ditt inlägg, och min åsikt förändrats radikalt. Jag måste säga hur du utsatt det här har påverkat mig mycket, men på ett bra sätt.

    SvaraRadera