Sommaren dör. Jag ser att semestrarna börjar ta slut. Jag ser fotoalbumen. Läser och hör om hur alla har haft det. Och jag ser att det är dags att börja jobba igen. Att skolorna snart är igång. Med utbildning. Gemenskap. Jag märker att alla gör sig redo för livet. Igen. Och här står jag kvar. Med en sommar som kan gå och knulla sig själv någonstans. Jag kommer att stå kvarlämnad. Som det ser ut nu så kommer jag få lov att lämna alldeles för många projekt innan de är färdiga. Jag tvingas tacka nej till uppdrag. Varenda gång gör det lika ont.
Nu för tiden handlar min tillvaro om de närmaste timmarna. Längre än så är ingen idé att planera. Igår var jag inne vid Slussen. Började må märkligt illa. Som om klockan var kvart i fyra på natten och jag hade druckit för mycket. Jag vinglade tillbaka mot tunnelbanan. Stegen tog sin tid. Satt till slut yr och svettig och fokuserade på att hålla mig vaken hela vägen hem. Vid Midsommarkransen kom de första uppstötningarna. Jag spände ihop mina käkar. Tänkte inte kräkas i vagnen. Sträckan till Telefonplan har aldrig tagit längre tid. Ett par platser bortanför mig satt en granne. Bara han inte skulle se mig. Hur fan skulle jag då bära mig åt? Jag sänkte mitt huvud för att han inte skulle se mitt ansikte. Uppstötningarna fortsatte. Revolt i halsen. Tunnelbanan rullade långsamt. Här fanns ingen brådska. Jag blev allt mer yr. Vi kom ut ur tunneln. Nu var perrongen nära. Jag reste mig, gick med blicken fäst på dörren. Trängde mig förbi kvinnan med barnvagnen. Det uppstår en pinsam tystnad när man spyr rakt ut på Telefonplans tunnelbanestation när klockan just passerat lunch.
I torsdags var jag så lycklig. Kände att jag lämnade sjukhuset som en segrare. Fredagen var härlig. Och på lördagen gick jag till och med på ett par vänners födelsedagsfest. Många från livet som det en gång var, var där. Som en återträff. Vi skrattade. Pratade. Kramade varandra. Innan kroppen började krångla. Efter en stund tvingades jag lämna festen. Tog på mig vantarna när ingen såg och tog mig hem i natten. På söndagen orkade jag inte göra någonting alls. Inte igår heller. Nu börjar jag bli rastlös. På riktigt. Och jag kan inte låta bli att fundera.
Jag minns hur jag och vännerna brukade ge oss ut i nätterna, och hur lång tid det kunde ta innan vi var tillbaka. Minns att jag aldrig var den som gick hem först. Hur vi förtjusta skrek in i nattens mörker, med de tomma järnen bakom oss, med det osäkra rakt framför. Hur vi dansade när alla skulle stå stilla. Jag minns hur fri jag var. Hur levande.
Jag minns mitt leende, det där som formade mitt ansikte. Jag minns när jag skrattade och verkligen menade det. Jag minns när jag kunde bestämma idag, vad jag skulle göra imorgon. Jag minns livet, innan torsdagen i Falun.
Jag minns hur jag alltid brukade säga vad jag tyckte. Hur jag inte brydde mig så mycket om vad andra skulle säga. Minns hur jag brukade planera att göra saker – och att jag därefter faktiskt gjorde dem. Jag tror att jag minns resorna som jag skulle göra. Och jag hoppas att jag minns mina mål. Och jag minns hur mycket jag faktiskt tyckte om mig själv, även om jag inte visade det så bra. Jag minns att jag gjorde mig stolt. Men allt det där var då. Nu är nu. Jag kan se hur allt passerar.
Livet. Jag saknar dig.
- - -
En dag som denna kan jag inte beskriva hur rakt in i mitt pojkhjärta den här låten talar.
Nu för tiden handlar min tillvaro om de närmaste timmarna. Längre än så är ingen idé att planera. Igår var jag inne vid Slussen. Började må märkligt illa. Som om klockan var kvart i fyra på natten och jag hade druckit för mycket. Jag vinglade tillbaka mot tunnelbanan. Stegen tog sin tid. Satt till slut yr och svettig och fokuserade på att hålla mig vaken hela vägen hem. Vid Midsommarkransen kom de första uppstötningarna. Jag spände ihop mina käkar. Tänkte inte kräkas i vagnen. Sträckan till Telefonplan har aldrig tagit längre tid. Ett par platser bortanför mig satt en granne. Bara han inte skulle se mig. Hur fan skulle jag då bära mig åt? Jag sänkte mitt huvud för att han inte skulle se mitt ansikte. Uppstötningarna fortsatte. Revolt i halsen. Tunnelbanan rullade långsamt. Här fanns ingen brådska. Jag blev allt mer yr. Vi kom ut ur tunneln. Nu var perrongen nära. Jag reste mig, gick med blicken fäst på dörren. Trängde mig förbi kvinnan med barnvagnen. Det uppstår en pinsam tystnad när man spyr rakt ut på Telefonplans tunnelbanestation när klockan just passerat lunch.
I torsdags var jag så lycklig. Kände att jag lämnade sjukhuset som en segrare. Fredagen var härlig. Och på lördagen gick jag till och med på ett par vänners födelsedagsfest. Många från livet som det en gång var, var där. Som en återträff. Vi skrattade. Pratade. Kramade varandra. Innan kroppen började krångla. Efter en stund tvingades jag lämna festen. Tog på mig vantarna när ingen såg och tog mig hem i natten. På söndagen orkade jag inte göra någonting alls. Inte igår heller. Nu börjar jag bli rastlös. På riktigt. Och jag kan inte låta bli att fundera.
Jag minns hur jag och vännerna brukade ge oss ut i nätterna, och hur lång tid det kunde ta innan vi var tillbaka. Minns att jag aldrig var den som gick hem först. Hur vi förtjusta skrek in i nattens mörker, med de tomma järnen bakom oss, med det osäkra rakt framför. Hur vi dansade när alla skulle stå stilla. Jag minns hur fri jag var. Hur levande.
Jag minns mitt leende, det där som formade mitt ansikte. Jag minns när jag skrattade och verkligen menade det. Jag minns när jag kunde bestämma idag, vad jag skulle göra imorgon. Jag minns livet, innan torsdagen i Falun.
Jag minns hur jag alltid brukade säga vad jag tyckte. Hur jag inte brydde mig så mycket om vad andra skulle säga. Minns hur jag brukade planera att göra saker – och att jag därefter faktiskt gjorde dem. Jag tror att jag minns resorna som jag skulle göra. Och jag hoppas att jag minns mina mål. Och jag minns hur mycket jag faktiskt tyckte om mig själv, även om jag inte visade det så bra. Jag minns att jag gjorde mig stolt. Men allt det där var då. Nu är nu. Jag kan se hur allt passerar.
Livet. Jag saknar dig.
- - -
En dag som denna kan jag inte beskriva hur rakt in i mitt pojkhjärta den här låten talar.
Att sommaren skall "knulla" sig själv var väl ända jävligt löjligt att skriva. Det är väl fan inte sommarens fel att du är sjuk i cancer.
SvaraRaderaNär du skriver det du skriver så förstår i alla fall jag att du inte fattade ett dugg vad Kristian menade. Ibland ska man inte ta allt så ordagrant utan läsa lite mellan raderna. Det borde du träna på tycker jag. Anmäl dig till en litteraturkurs fort som bara den. Där får man träna på sådant.
RaderaNär du skriver det du skriver så förstår i alla fall jag att du inte fattade ett dugg vad Kristian menade. Ibland ska man inte ta allt så ordagrant utan läsa lite mellan raderna. Det borde du träna på tycker jag. Anmäl dig till en litteraturkurs fort som bara den. Där får man träna på sådant.
RaderaJag hittade till din blogg för lite mer än en månad sedan. Jag har velat kommentera varje gång du har skrivit sedan dess, men har aldrig riktigt fått ihop det. Jag skriver ju inte ens i närheten av lika bra som du...
SvaraRaderaJag vill bara säga att livet kommer att komma tillbaka till dig. Du kommer att kunna göra dina saker som du gjorde förut och du kommer att träffa någon att gå bredvid i regnet. Kanske blir huset i Dalarna ditt också. Jag hoppas det.
"Jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än"
Du fixar det här!
Kram /Louise
Det är viktigt att minnas! Det är ibland motiverande att längta efter ngt som varit även om det aldrig kan bli detsamma. Det kan bli ngt annat med inslag av minnen man håller varmt!
SvaraRaderaMen du är jävligt modig som ger dej ut när du faktiskt mår risigt. Det kommer bättre dagar när du slipper spy offentligt. ;)
SvaraRadera// Anna
jag såg en film häromdagen där man fick lite tips och motiverande råd till livet. Och med hjälp utav dessa råd så var det en tjej med bröstcancer som blivit av med cancern, utan behandling what so ever. Hon klarade det enbart genom att tänka på ett särskilt sätt.
SvaraRaderaDen heter "the secret" och finns på piratebay. Sortera efter seeders och ta någon längst upp, du ser nog i kommentarspåret om det är rätt. Det ska stå mycket om livet.
Kan ju omöjligen veta om det är värt det, men det är ju just därför jag skriver det här. I DONT KNOW!
Kämpa på! Spyan på perrongen är varje nygravid kvinnas verklighet om det vill sig illa. Själv gick jag alltid med en påse i jackfickan för att slippa spy i papperskorgar eller på golv. Kanske det vore något som en extra säkerhet?
SvaraRaderaHur länge ska du hålla på med behandlingen som får dig att må så här?
// Maria
Det behövs tålamod. Läs gärna Sofias blogg (http://missfiabloggar.blogspot.com/) Även hon kämpar, precis som du, fast hon har kommit längre. Ska snart prova att gå tillbaka till jobbet på deltid. Även hennes kropp sparkar bakut ibland, och oftast när hon vill vara som andra, tillsammans med vänner, få känna sig vanlig. Det kommer.
SvaraRaderaCarina
Älskade vän.jag har söner i din ålder och kan inte ens i min fantasivärld föreställa mig vad
SvaraRaderadu och din familj tvingas gå igenom.Men ett vet jag och det är att du kommer besegra din sjukdom
och du kommer att gå stärkt ur detta och inse
vad som är viktigt i livet.Stress och jäkt är inget att eftersträva.Vi är alla här för att lära och få insikt om livet.Jag skickar dig
många tusen energistrålar för att läka din kropp.Med insikt av att vi snart hörs igen
sänder jag dig varma kramar tillika.
Kristian, jag funderar på dig och din acceptans. Man kan förstås aldrig acceptera att drabbas av något sådant som du har fått, det finns inga ord för att beskriva den orättvisa som har drabbat dig.
SvaraRaderaMen. Det låter som att du kämpar så. Kan du - let go? och acceptera att det är såhär just nu? Att du inte kan göra så mycket åt det, att du inte måste kämpa? Att kanske tvärtom, din kropps läkning behöver att du vilar och flyter med så gott du kan just nu.
För om du kan det, i alla fall försöka, så kanske livet blir lite mindre av en känslomässig berg-och-dalbana än vad det är just nu för dig.
Du har nog med allt som kroppen gör mot dig nu. Vad härligt att du har fått uppleva i alla fall några positiva stunder!
Sänder en tanke av hopp om att dessa stunder ska bli fler och fler för varje dag.
Sedan tror jag att man måste låta sig själv sörja, och det undrar jag om du har gjort ännu.
Det finns ett läkande i sorgen också. Och det läkandet brukar innebära att man kan börja känna hopp.
Jag tror på dig.
Kärlek från Karin <3
Jag tycker att du kan göra dig själv stolt också nu. Stolt över att du med dina vackra ord kan förmedla så många känslor till oss andra.
SvaraRaderaDen här sommaren den kan slänga sig i väggen!! Men nästa sommar, Kristian, nästa sommar kommer du att uppleva allt det du tycker du har missat denna sommar. Du kommer att uppleva den så mycket mer än alla vi andra, så mycket mer av allt, så mycket mer av tacksamhet, av glädjen att bara få vara.
SvaraRaderaSå blir det! Så är det bestämt!
Vi, du och jag och alla andra ser fram emot den sommaren!
Kram och kämpa på för nästa säsong!
Småländskan
Jag sitter på andra sidan min skärm, läser dina ord, lyssnar på din sång. Du min främling som berör mig så djupt. Jag tänker på dig och oroar mig för dig likt jag gör för mina egna barn. Fast vi nog är jämngamla. Så främling på andra sidan skärmen, ta hand om dig. Jag läser, tänker och tror du vinner tillbaka livet som du vill ha det, snart. Kram från samma okända vän
SvaraRaderaäven om jag kan tycka att det känns lite futtigt i sammahanget att bara skriva att jag gillar ditt uttryckssätt och ditt sätt att förmedla och att jag tycker att du fortfarande ska vara stolt över dig själv, gör jag det.
SvaraRaderaDu kommer att bli stolt över dig själv igen - om du inte redan är det!?
SvaraRaderaDen kamp du utkämpar nu är värd målet, även om du får en onödigt eländig resa fram till att må bättre.
Häng i där, Kristian.
Vi är fler som följer din kamp och önskar dig all lycka till.
Skickar en stor kram till dig!
SvaraRaderaFörsta gången jag är inne och läser hos dig och dina ord grep verkligen tag i mig. Kan ju omöjligt förstå vad du går igenom men jag kommer att fortsätta att följa dig och tänka på dig nu när jag hittat dig.
SvaraRaderaSå ärligt och modigt du skriver om brustna förhoppningar. Tillåt det att göra ont en stund. Sen ska du se framåt... om så bara en timme i taget ... och tro att det här går vägen. Några andra alternativ finns inte. "Heja, heja!!!"
SvaraRaderaHej Kristian!
SvaraRaderaJag hittade hit genom Mångmamma. Jag har nu suttit här och läst och läst!
Jag slås av din öppenhet och styrka och av ditt språk! Du har ett sätt med ord som får mej att sitta klistrad vid skärmen. Tror jag hade gjort det vad du än sedan skrivit om! Att du skriver om cancern och dina behandlingar, din smärta och kamp som du gör trollbinder mej och jag önskar att jag kunde lindra. Jag är glad att du har en familj som älskar dej lika högt som du älskar dem och att du kan uttrycka det i ord! Jag kommer att följa din kamp och varje dag skicka en tanke till dej med styrka och vara jävligt tacksam för det jag och mina kära har!
Kämpa på och ge aldrig upp, du är urstark!
Lippe
Shit! Vet hur det känns det där med spyor, så köp hundbajspåsar som är svarta så slipper man se hur det ser ut i alla fall. Förstår att du är frustrerad över en missad sommar, men du är ju på väg tillbaka.
SvaraRaderaKämpa lugnt!
Ger dig en av de vackraste låtarna jag vet som tack för den vackra du gav mig idag. Kram Birthe
SvaraRaderahttp://www.youtube.com/watch?v=q7bXBOfgvJ4
1952 Vincent Black Lightning
Said Red Molly to James that's a fine motorbike
A girl could feel special on any such like
Said James to Red Molly, well my hat's off to you
It's a Vincent Black Lightning, 1952
And I've seen you at the corners and cafes it seems
Red hair and black leather, my favorite color scheme
And he pulled her on behind
And down to Box Hill they did ride
Said James to Red Molly, here's a ring for your right hand
But I'll tell you in earnest I'm a dangerous man
I've fought with the law since I was seventeen
I robbed many a man to get my Vincent machine
Now I'm 21 years, I might make 22
And I don't mind dying, but for the love of you
And if fate should break my stride
Then I'll give you my Vincent to ride
Come down, come down, Red Molly, called Sergeant McRae
For they've taken young James Adie for armed robbery
Shotgun blast hit his chest, left nothing inside
Oh, come down, Red Molly to his dying bedside
When she came to the hospital, there wasn't much left
He was running out of road, he was running out of breath
But he smiled to see her cry
And said I'll give you my Vincent to ride
Says James, in my opinion, there's nothing in this world
Beats a 52 Vincent and a red headed girl
Now Nortons and Indians and Greeveses won't do
They don't have a soul like a Vincent 52
He reached for her hand and he slipped her the keys
He said I've got no further use for these
I see angels on Ariels in leather and chrome
Swooping down from heaven to carry me home
And he gave her one last kiss and died
And he gave her his Vincent to ride
Herregud, här sitter jag som klistrad vid skärmen och läser dina förtrollande ord och påminns om att leva nu, påminns om att inte slösa energi på att negga över futtiga saker. Sen läser jag nu att du förutom att vara exakt lika gammal som jag och längta till Afrika som jag, också bor i Telefonplan som jag. Plötsligt blev dina upplevelser och din verklighet än mer verkliga (närhetsprincipen/igenkänningsprincipen, gissar jag). Jag planerar en resa till Västafrika i november 2012 och känner med ens en enorm tacksamhet att jag har förmånen att få kunna planera en sån sak. Nästa gång är det mig du tränger dig förbi på Telefonplans tunnelbanestation, förhoppningsvis då enbart
SvaraRaderaför att hinna in och köpa choklad på Vi eller en blomma på interflora till nån du håller av.
Dina ord och ditt liv berör och får mig att fyllas av en ödmjuk tacksamhet över min egen hälsa.
SvaraRaderaVet inte hur intresserad av hockey du är eller om du du någon gång gått på en match i Leksand?
Om du gjort det vet du säkert vad klacken ropar när orken tryter och modet sviker hos spelarna:
-Krigare! Krigare! Krigare!
Livet kommer att vinna. Cancern förlora. För det är just vad du är Kristian. En krigare!
Jag önskar dig all lycka & glädje jag kan. Jag som så många fler med mig, vi tror på dig Kristian.
SvaraRaderaKänns konstigt att skriva, men att något så fruktansvärt kan beskrivas så vackert.
Jag är inne varje dag sen du började skriva & jag skänker en tanke till dig som så många andra med samma livsöde.
Många tusentals kramar
Malin
Dix: Gå tillbaks till dina KalleAnkatidningar. Här i det riktiga livet har du ingenting att bidra med. Stick, bara stick!
SvaraRaderaKristian: Tack för att du delar med dig även nu när du har det så grymt svårt. Du skriver utomordentligt bra om detta och kan säkert komma att skriva om andra, roligare saker ännu bättre framöver. Du blir så klart en av dom ca 20% som överlever denna cancerform.
Det som talar för detta är:
1. Din livsglädje och längtan tillbaks
2. Din ilska över sakernas tillstån
3. Din i sammanhanget väldigt unga ålder
4. Du har nära och kära som bryr sig och även hög attention hos dina behandlande läkare
Ser alltid fram emot din nästa postning och längtar till din postning i 16:e Augusti 2012. Den lär vara ljus!
Kram
Hedda
Kära Kristian! Vi är en del som av olika anledningar spytt rakt ut på t-baneperrongen och det finns inget kul i det.
SvaraRaderaJa, denna sommar verkar gå mot sitt slut och min sommar har inte heller varit så kul.
Men du, det kommer fler somrar! Och de ska bli mycket bättre och roligare för dig!
Många kramar
Birgitta
En dryg månad efter operationen. Jag har sträckläst och nu ljusnar det ute.
SvaraRaderaDet kommer få fram och tillbaks, ut en dag och träffa människor för att sedan må pest och pyton. Det måste vara ursvårt att ha förtröstan, att tillåta sig att bli besviken, våga tro, sörja det liv som var innan den där torsdagen, brottas med avskyvärd sjukdom, längta efter kraft och kreativitet. Att leva i allt detta är sannerligen inte enkelt. Särskilt inte när man också ska handskas med alla de kroppsliga effekterna.
Jag tror på skrivandet.
Inte som någon mirakelkur. Men som något väldigt viktigt.
Dina ord är väldigt viktiga.
Jag har läst. Och kommer nog läsa igenom igen.
Svarta soppåse-tipset (hundbajspåsar) är inte så dumt. Finns nog också i grönt. Det du.
Jag önskar att det här ska bli bättre snart.
Var glad att du lever även om det inte är det livet du önskar! Och läs vad Karin här ovan skriver, tror det ligger mycket i det...
SvaraRaderakristian! Bra att du kämpar. några steg ur den svarta tunneln har du avverkat, man vänjer sig med allt, bara att inse det blir aldrig mer som förr, vem vet kanske bättre, lite av det upplever jag varje dag, ett mål, det kommer att gå bra.
SvaraRaderaCarpe diem Margit
Hittade hit för en timme sedan och har nu läst alla dina inlägg... gråtandes. Blir imponerad av den oerhörda styrka du besitter och hur du delar med dig av ditt liv. Ska fortsätta med vardagens praktiska "måsten" nu. Men vet att vad jag än gör idag, kommer känslan av livets skönhet och djävlighet vara med mig.
SvaraRaderaKram
/Maria
Jag gillar verkligen att läsa din blogg. Ett intellektuellt och själsligt ansikte åt sjukdomen. Jag hoppas du fortsätter bli starkare och starkare med lie speed.
SvaraRaderaHedda: Du vet inte ett dugg om mig och mitt liv så lägg ner. Jag stödjer K i allt och läser och tittar in här varje dag. Delar hans kärlek till det skrivna ordet. Att en sommar "k.ar" var lite mycket, det förstår säker du också. Så ta det lugnt nu tjejen och lyssna till lite skön musik istället för att flyga på medmänniskor som högaktar K och som faktiskt ibland tittar till hur det står till med Kalle och Co. Så de´så!
SvaraRaderaJag förstår hur det måste ha känts för dig där på tunnelbanan, både det plötsliga illamåendet och fortsättningen. Det kanske vore bra med en påse i fickan, borde väl finnas att köpa på apotek.
SvaraRaderaDen här sommaren blev nog din sämsta hittills, men ge det bara litet tid så går det så småningom åt rätt håll. Det har ju varit en omfattande operation och inget är sig likt längre i din mage, så det tar sin tid.
Krya på dig, alice
Här sitter en annan och gnäller över avsaknad av rutiner. Ja man vet inte hur bra man har det förrän man blir påmind av andra. Lycka till i din kamp och hoppas du slipper må allt för dåligt framöver.
SvaraRaderaFörst blir jag förbannad på kommentaren från Dix. Den stackars människan måste vara totalt EQ-befriad.
SvaraRaderaSen blir jag lite ledsen att så många är anonyma... men de kanske har sina skäl.
Jag har ingen orsak att gömma mig. Jag har heller ingen orsak att INTE läsa det här inlägget. Orkar du skriva måste jag orka läsa. Kan omöjligt sätta mig in i dina tankar och känslor men jag kan skicka styrkekramar och hopp. Träffade via mitt jobb idag en flicka (18 år) som opererats för hjärntumör. Varken du eller hon har fått möjlighet att verkligen LEVA tillräckligt! Det är åt helvete... men man får ALDRIG, ALDRIG ge upp hoppet. Det var ett makalöst möte med många känslor - kärlek, sorg, saknad, ångest, ett skratt, tårar...
Tack för att du berättar!!!
Tänker på dig!
SvaraRaderaKristian!
SvaraRaderaTack för att du delar med dig av din resa. Jag följer dig och dina steg slaviskt, och du ska veta att det du skriver gör så mycket mer än just för dig själv. Jag har nyss slutat gymnasiet och går från nyfikenhet till ren panik över framtiden. Tack vare dig har jag insett att jag ska göra det jag själv vill och jag ska göra det nu. Det är mitt eget liv. Nu nu och nu.
Du är så fin Kristian, så himla himla fin! Och jag hoppas du kan ta åt dig av det. Du är fantastisk, säger som en tidigare skribent, längtar efter ditt inlägg 16:e augusti 2012.
SvaraRaderaStor kram till dig!
Löjligt av föregående "talare". Jag förstår precis vad du menar. Du får känna så. Du är en sån jävla kämpe Kristian! Snälla du, ge inte upp. Bara du inte ger upp! Det är det sista du får göra! Men visst, det är ju lätt för mig att säga. Jag kan bara hoppas att du tänker fortsätta kämpa. Du skriver fantastiskt. Vilken gåva du har. Den i sig är värd att kämpa för! KRAM från någon som inte har en susning om vad hon pratar om...
SvaraRaderaJag menade givetvis den förste talaren.. Ingen annan.
SvaraRaderaDet hisnar för ögonen och det drar ihop sig i magen när jag läser din blogg. Det vore härligt om du snarast kan få mer och mer av fest och mindre och mindre av kräkningar och annat elände. / JJ
SvaraRaderaDix...Kristian har ALDRIG skyllt sin sjukdom på något annat än en jäsikens stor otur. Uttrycket "Med en sommar som kan gå och knulla sig själv någonstans" är ju inget annat än ett medvetet starkt uttryck för vad han känner inför att vara så svårt sjuk när ser hur andra just njuter av sommaren.
SvaraRaderaDu har säkert också känt liknande inför vad du upplever som orättvisor "Den där jävla festen kan dra åt helvete" om du inte varit bjuden etc.
Personligen tycker jag att det är härligt att Kristian är och vågar vara så naken och öppen om det han genomgår!
Önskar att du får den allra finaste sommaren 2012 i stället Kristian! Och alla andra dagar också.
Jag hamnade på din blogg igår av en slump när jag satt och slösurfade på jobbet. Måste bara säga att jag håller med alla här om att dina ord berör så sjukt mycket. Du träffar rakt i hjärtat och var tvungen att diskret torka bort några tårar här i det öppna kontorslandskapet. Du skulle kunna vara en av alla de killar jag dejtat sen jag kom till Stockholm för 6 år eller bästa vän med den stora kärlek jag nu träffat. Men vet du, jag är övertygad om att du klarar det här. Har en nära vän som drabbades av allvarlig cancer för några år sen och idag är hon livskraftigare och mer fascinerande en någon av oss övriga tillsammans. Massa kramar
SvaraRaderaHåll ut, det blir bättre även om det tar tid. Tanka skratt, glädje och mysiga stunder med vännerna. Däremellan får du vara arg och sörja. Men det blir bättre, jag vet!!
SvaraRaderaJag minns att du var precis en sån person som du beskriver och jag är övertygad om att du kommer att bli precis så igen, kanske till och med ännu bättre. Men det är några uppförsbackar dit, det förstår jag och jag hoppas du har tålamod att vänta ut dig själv. kramar
SvaraRaderaOch det är nästan så man tror att Dix är ett nick för försäkringskassan-kärringen, de verkar ha samma EQ och IQ.
SvaraRaderaAah Kristian...Vet inte riktigt vad jag skall säja nu...Du går för fort fram, har alldeles för bråttom. En så stor operation...Tänk att det tar tid för kroppen att fungera normalt igen. Jag gick igenom en mindre titthålsoperation i magen och det tog närmare ett år innan allt var som vanligt igen. Vet också andra som opererats och det tar tid. Utmana inte dig själv när du mår dåligt och ge dig ut för långt från hemmet, något kvarter varje dag och öka på efterhand. Då har du ett måla att sträva efter, till slut blir det bra. Lycka till !!
SvaraRaderaVarm Kram
Maggie
Detta låter kanske inte riktigt klokt, men eftersom jag också har en mage som kan vända sig ut och in utan någon längre förvarning, har jag alltid en sak i fickan... hundträckpåsar. Förstår om du skakar på huvudet, men de har räddat mig många gånger... Styrke kramar till dig från mig
SvaraRaderaFantastiska ord var gång man läser hos dig Kristian.
SvaraRaderaGår igenom ungefär samma helvete som du, med skillnaden att jag inte är nyopererad men snart kommer att bli det igen (colon).
Du sätter verkliga, sanna ord på det som ingen annan i cancer-blogg-världen verkar kunna, och jag beundrar dig enormt mycket för det.
Tackar dig ödmjukt för att du blir en stark äkta motpol till det fasansfulla glamour-bloggandet om dödliga sjukdomar och elände. VEM mår bra med cancer, eller är man kanske inte så sjuk som man utger sig för att vara om man beskriver livet på deras vis?
Jag är fast här hos dig, känner igen mig i varenda ord, ler, skrattar ibland, blöder, gråter och lider med dig - och hoppas innerligt att du snart ska få kunna se lite ljusare på tillvaron, att du besegrar djävulen inne i din kropp en gång för alla!
Allt gott och tusen styrkekramar till dig <3
Tina