Fem skott i bröstet och ett par flaskor åt den späde

Jag hade en barnslig morgon. Gjorde en massa saker som absolut inte kunde vänta. Jag diskade länge och väl, kliniskt noggrant. Jag vattnade blommorna och petade i ogräset med faderlig omsorg. Tvättade mig sakralt ren. Rakade mig precist. Sen gick jag mot tunnelbanan. Missade den. Tog nästa. Gick från Zinkensdamm, förbi kinabuffén, de som tränade på löparbanan, förbi civilsnutarnas utryckning, förbi platsen där vi en gång spelade och lägenheten där min faster tidigare bodde. Ringvägen har aldrig varit längre. När jag till slut var framme var jag försenad till behandlingen. Försenad till min egen räddning.

Det låter så dumt. Det ser så dumt ut när jag skriver det. Men det var exakt så det var. Och exakt så det fortsatt kommer vara. I detta ögonblick, när jag skriver dessa rader, känner jag den exakta smaken i munnen, doften som kittlar mina näsborrar, hur kroppen blir svagare, hur andningen blir djupare och hur jag snart kommer att slumra. Exakt så som det blir på sjukhusets andra våning, där jag under onsdagen skulle få sammanlagt fem sprutor och tre flaskor med det jag inte överlever utan, skjutet rakt in i bröstet. Jag fick ett nytt rum den här gången. Ifrån fönstret såg jag på avstånd huset där jag bor. Jag tänkte på disken som stod i köket, på blommorna, morgonens dusch. Jag reste min ena hand, men mitt hem var långt bort.

När jag väl kom hem, ett par timmar senare, klev jag in i en lägenhet som jag försökt förbereda så mycket som möjligt. De skönare strumporna, den mjukare tröjan och de smaklösa byxorna låg i fåtöljen. På bänken i köket stod maten jag skulle äta, kylskåpets kyla är alldeles för extrem för mig. Efter varje behandling dröjer det länge innan jag kan peta runt därinne, utan vantar. Persiennerna var neddragna. Utanför rasade sommaren. Under bordet låg hyrfilmerna, i Dvd:n låg en serie och väntade på mig. Men timmarna förvreds i en mörk berusning. Den värsta hittills.

Jag låg i fosterställning i soffan. Musklerna krampade. Kroppen var långsam, förutom de gånger då jag flög upp som en explosion och kastade mig in i badrummet. Jag tror att jag kräktes fem gånger den dagen. Någon gång på det kalla kaklet, med ena handens fingrar nerkörda i halsen tappade jag räkningen. Min syster kom tydligen förbi. Och när jag vaknade morgonen efter låg hon sovandes på mitt golv, på mattan under en tunn filt. Jag kommer alltid att älska dig för det, min vackra syster. Hur du kom för att sitta alldeles bredvid, hur du vägrade gå ifrån mig, trots att jag knappt var medveten om att du var här. Att du låg och sov på mitt golv, men ändå vaknade med ett leende. Hur du stryker runt i min närhet som för att skydda mig. Hur du aldrig kommer släppa taget om din lillebror som blir allt mindre.

~X~

I morse vaknade jag besviken. Ju längre jag behöver vara vaken, desto sämre kommer jag att må. Trots det kunde jag inte somna om. Jag gjorde i ordning dagens mediciner. Fnittrade nästan åt mängden. Sedan lade jag mig i soffan. Försökte skratta åt brittisk humor. Misslyckades. Därefter slumrade jag genom första timmen av Apocalypse now, vaknade av helikoptrarnas oväsen. I samma ögonblick började en av medicinerna att verka. Den kickar igång mig som amfetamin. Får mig att nöta ned lägenhetens golv i cirklar, där jag rastlöst irrar runt, med ögonen uppspärrade. Jag ställde mig i duschen. Blev ståendes länge. Jag är alldeles för trött för att göra någonting, men alldeles för pigg för att sitta stilla.

Min sjukdom, jag är så trött på dig nu. Och igår hittade jag en bild som får mig att tycka om dig ännu mindre.