Det står ett bältdjur vid fönstret

Jag har blivit bra på saker som jag borde vara dålig på. Jag kan ligga stilla och vaken i flera timmar utan att göra någonting. Jag kan växla ner tempot i min hjärna, så att den närmar sig en dvala, bara för att inte min längtan och min rastlöshet ska bli för stark. Och jag kan gå från sängen till badrummet med en spya i munnen utan att någon skulle märka det. Jag gör det varje dag.

Jag är påverkad. Drogad. Kraschad. Morgondosen ligger på åtta tabletter, en skrattretande summa där den bildar hög i min handflata. Och nu har jag kommit till ett läge där kroppen säger ifrån. Förut kunde jag svälja alla piller i ett enda svep, utan att det gjorde mig något. Nu kan jag knappt ta ett enda utan att mitt huvud börjar vibrera av en kväljning. Men hur många preparat jag än trycker i mig, så vägrar kroppen att resa sig. I alla fall den här gången. Cellgifterna efter operationen har visat sig vara det närmaste ett helvete jag någonsin har kommit. Den direkta smärtan efter operationen kändes mer logisk. Då berodde mitt tillstånd på vad en skalpell hade åstadkommit. Det här är en osynlig fiende. Någonting som gömmer sig. Någonting som duckar för mina slag. Så jag försöker vänta ut den. Så jag sover. Hela tiden. Hela dygnet. En häst sover drygt tre timmar per dygn. En räv nästan tio. Och en bälta 18. Jag antar att jag är en bälta.

Men någon gång under det femte dygnet ger jag upp. Då har jag redan pratat med jourläkaren vid ett flertal tillfällen. Hon sade att det kanske var läge för mig att bli inlagd. Igen. Min kropp reagerade som ett trängt rovdjur. Jag låg och vände mig, vred mig i den hopplösa sängen. Pressade kroppen mot väggen och förde mina kalla fingrar över ansiktets skäggstubb. Dagen efter att jag pratade med henne första gången så orkade jag inte mer. Jag packade en väska lite slarvigt, ringde en taxi, åkte hela vägen genom sommaren med stängda ögon.

Först gick jag fel. Jag gick in på avdelningen där jag behandlas med cellgifter. Dofterna attackerade mig precis som förväntat. Jag rörde mig med krokig rygg, med ena handen på magen och med blicken sökandes efter en toalett. Efter en stund somnade jag däremot på en brits, fortfarande iklädd jacka och skor.

När jag vaknade kom mamma och mormor in i rummet. De var sommarvackra. Jag var trött. Det var länge sedan jag träffade mormor, men jag orkade knappt resa mig för att hålla om henne. Nästa gång, en annan gång, ska jag hålla om dig så du känner hur älskad du är. Hur jag längtar efter de gånger vi ska ses. Hur tacksam jag är över att just du finns med i våra liv.

Min främsta fiende här är doften. Den sterila, skarpa attacken som finns här överallt, som har tapetserat väggarna, som är sjuksköterskornas rena händer som gör varje vindpust till en rasande kamphund, är numer detsamma som känslan som infinner sig vid min behandling. Då kroppen försvinner i ett svart hål. Därför isolerar jag mig på mitt rum. Håller dörren stängd. Jag har virat en tröja runt mitt huvud, runt munnen och näsan. Det får min tillvaro att lukta Kristian. Bara något dygn eller två till, sen ska jag nog få komma härifrån.

När jag vaknade blev jag ståendes vid fönstren som visar upp det sovande runt Årstaviken. Himlen har inte bestämt sig för om det blir solsken eller oväder idag. Jag står kvar en stund. Funderar. Jag undrar vad det blir för dag.