tisdag 2 augusti 2011

Någonstans i Babylon

Han undrar om jag sitter och skriver på ett storverk. Jag tittar blygt ner på de slarviga och för någon annan helt oläsliga anteckningarna. Mumlar något. Försöker förklara bort mig. Tror jag säger något om en inköpslista. Han är taxichaufför, hans ålder är svårbestämd – antingen lika gammal som jag själv eller tio år äldre. Han har en pappersmugg med kaffe i den ena handen, en bok i den andra. Han ler med hela ansiktet, sätter sig bredvid mig på bänken utanför Södersjukhuset. Vi pratar en stund om vad jag gör. Vad jag arbetar med. Han leder samtalet. Jag följer. Jag berättar att jag är journalist och jag hör hur dålig jag är på att berätta. Jag hör hur tråkigt jag får det att låta. Fast det egentligen är tvärtom. För jag älskar det. Saknar. Längtar tillbaka.

Vid en paus slår jag igen min anteckningsbok för att fråga vad han läser. Han håller upp den lila pocketboken. Den handlar om rikedom. Om Babylon.
– Du vet redan allt som står i den här. Och det gör egentligen jag med, säger han med ett smittande skratt.
Jag ber honom förklara och får höra om bokens pedagogiska, informativa och uppmanande innehåll.
– Så om jag gör så här kommer jag att bli lyckligare, mer framgångsrik och kanske rikare, säger han efter en stund.
Vi fortsätter att prata om det gemensamma intrycket att så många människors strävan idag verkar vara en ny tv-apparat, en ny mobiltelefon, eller vad det nu än kan tänkas vara. Att få verkar stanna upp och känna efter vad som verkligen är viktigt.
– Hur går det för dig? undrar jag.
– Det går nog så där, svarar han med ännu ett skratt.

Jag berättar att jag inte jobbar lika mycket längre. Att jag inte kan. Att jag inte orkar. Jag vet inte om jag berättar det för honom, eller om jag bara tänker: att min längtan tillbaka är så rotad att listan på saker jag vill skriva om numer provocerar mig eftersom jag inte kan stryka den längre.
– Du borde skriva om sjukvården, säger han och verkar mena det.
– På ett sätt gör jag det redan, svarar jag och börjar berätta om bloggen.
Sedan lämnar jag parkeringen där den heta luften hänger vibrerande, för att möta min läkare inför morgondagens cellgiftsbehandling, den första efter operationen.

Väl inne på hennes kontor pratar vi om smärtan efter ingreppet i juni, hur långt bort jag plötsligt tycker att det känns, om maten som jävlas med mig. Vi pratar om den fortsatta behandlingen. Om att den inte blir kortare.

Och någonstans inom mig är det då någonting som går sönder. Min naiva förhoppning om att behandlingen skulle bli kortare, att det här infernot snart skulle ha blossat över, visar sig ha varit helt felaktig. Jag har bråttom tillbaka till den Kristian som en gång var. Men nu tvingas jag ännu en gång se hur mitt liv blir bestulet. Ännu en gång står jag på knä inför det liv som pissar mig i ansiktet.

Den här gången gråter jag inte. Jag nickar sakta, tar mina papper med behandlingsdatum och pillerscheman och går ut i korridoren, förbi spegelbilden där jag i min nya frisyr ser ut som Christian Bale. Jag är en hård jävel om jag bestämmer mig för att lägga den sidan till. När jag kommer ut från sjukhuset tittar jag mot vatteninstallationen till vänster – förbi de tärda patienterna som röker, förbi de höggravida som vankar med ryggproblem – mot platsen där jag tidigare satt. Sommaren dallrar fortfarande. Bänken är tom. Chauffören är borta. Jag börjar gå och tänker att han nu är på väg mot sin framgång, mot sin lycka. Jag hoppas att han kommer klara det.

Jag går nerför trätrappan mot Ringvägen och tänker att det hela egentligen bara är en fråga om mål och förmågan att hitta dit. Men bara är inte så bara. Jag fortsätter gå mot Zinkensdamm. Trafiken är öronbedövande. Trots mina säkra steg inser jag snart att jag är fullständigt vilse.

19 kommentarer:

  1. Cancer, du suger!!

    Non si può lottare fino alla morte l'ombra. Uccide la luce!

    Kärlek! Birthe

    SvaraRadera
  2. Det enda som kommer för mig är några rader poesi:
    "....ditt hjärta är mitt. Och gråten är min när du gråter."

    Stor stor kram!

    SvaraRadera
  3. Du får bestämma dig för att vara hård nu då. Hård mot de hårda. Ta upp kampen. Det är inget annat att göra. Och det fixar du.

    Kram

    /Åsa

    SvaraRadera
  4. Otroligt vackert skrivet!

    Och, du fixar det här Kristian. Du är så jävla stark, det vet du va? Kämpa på! Kram, tänker på dig hela tiden och hoppas att du har det bra.

    SvaraRadera
  5. Det kommer att gå så fort, veckorna mellan kurerna rusar iväg.
    Du har det snart bakom dig.

    Ge inte upp.

    SvaraRadera
  6. Jag skickar dig styrka!

    kram

    SvaraRadera
  7. Tänker på dig Kristian.
    Tycker om att läsa din blogg, ta hand om dig.
    Kram Tina Lillevold

    SvaraRadera
  8. Men just idag lever du, inte de livet du levde för några månader sen, inte det livet du trodde du skulle leva, men du lever. Och allt du gjort hittils finns kvar. Cancerns berövar, men den har inte vunnit så fortsätt slåss. Varje dag är seger. Än så länge andas du, du kan se och du kan känna. Och din förmåga av detta ger oss så mycket! Så sluta inte. Livet är så skört.

    SvaraRadera
  9. Men nu är det väl ändå sista ronden, sen ligger den djävla cancern utslagen för gott. Du är en slugger Kristian, ge den jäveln en sista omgång, sen är det över. Men så synd att det inte blev som de trodde förra gången, en förkortad behandling. Men så mycket som du stått ut med hittills, håll ut, snart är matchen över! Och du står där som vinnare! kram

    SvaraRadera
  10. Vi tänker på dig, stenhårt.... Vi önskar dig all lycka till, vi hoppas verkligen du vinner kampen.... Det gör du....

    Vi tänker på dig..... stora varma kramar från mig och min familj

    SvaraRadera
  11. Jag kan inte ge dig styrka , jag kan inte ge dig en kram i verkligheten men jag kan säga att jag hoppas stort och jag skickar dig en tanke och en stoor kram samtidigt som jag beundrar dig trots att du inte har något val att göra denna kamp men jag tror att du vinner!

    SvaraRadera
  12. Efter att jag träffade dig släpandes på din cykel har det inte gått många stunder utan att jag tänkt på dig.

    Jag är oerhört ledsen och samtidigt djupt berörd av dig och det du genomgår. Låt mig bära det du bär ett slag, så att du än en gång får njuta av att bli så vackert solkysst som du var häromdagen. Igen vill jag se dina blåa ögon glimmra ikapp med ditt mjuka leende när du visar sådan tacksamhet över det som alla andra tar för givet.

    Kristian. Tack för att du är du.

    Kram Henna

    SvaraRadera
  13. Du skriver så fint och jag tycker mycket om att följa din blogg. Jag blir rörd varje gång jag läser. Om man kan skriva sig frisk så är det vad du håller på med. Skriv på Kristian.
    Kram på dig

    SvaraRadera
  14. Nu har jag läst allt du skrivit. Fortsätt och låt denna sida vara den ventil du behöver. Jag kommer att följa dig väg.

    Anna

    SvaraRadera
  15. Kom igen Kristian, du klarar det här! Du är stark! Självklart förstår jag hur jobbigt var när du fick höra att behandlingen inte blev kortare, när du hade ställt in dig på det. När jag av min läkare förra året fick höra att min sjukdom blivit aktiv igen och att jag behövde äta mer medicin, så tappade jag rösten i 5 veckor.. Du kommer att må bättre snart igen! :) Kämpa på!

    Jag bad Carl att hälsa till dig när jag såg han på Skansen för en vecka sen, hoppas att han har gjort det! :)

    Många kramar till dig! Puss

    SvaraRadera
  16. Dear Kristian,

    I don´t know you personally, but just reading your blog makes me feel that you are very strong and incredible person. And even if you´re feeling down, you´re fighting. The way you don´t give up is the strongest thing I´ve ever seen.
    I have no doubt about you.
    You´ll find your way again.

    I´m thinking about you.
    Love, Veronika

    SvaraRadera
  17. Jag känner din besvikelse....Lättnaden och glädjen vid förra läkarbesöket att behandlingen ev kommer att kortas och så nu detta besked . Det är lika bra att inte förvänta sig för mycket, besvikelsen blir så stor, utan fortsätt kämpa på i samma anda, det värsta har du ändå bakom dig. Sedan det här med att inte låtsas om sin sjukdom, jag är nog likadan. Sticker hellre huvudet i sanden än att få raka, klara besked och tro på det bästa. Vet egentligen inte vilket som är bäst. Det finns de som vill veta allt och skaffar kunskap om sin sjukdom. Både bra o dåligt. Ibland kanske det är bäst att inte veta allt, men det beror på vilken människtyp man är. I vilket fall, det går framåt i alla fall, så jag önskar dig lycka till i din kamp. Må så gott du kan
    Varm kram
    Maggis

    SvaraRadera
  18. Så bra och fint skrivet! Tänker på dig i din kamp...för en KAMP är det...LYCKA TILL! Kram

    SvaraRadera
  19. Jag gillar verkligen detta inlägg är ett mycket bra information och jag gillar den här typen av tråd

    SvaraRadera