fredag 23 november 2012

En sång som viskas i mörkret


Jag har inte alltid varit särskilt snäll mot mig själv. En av mina sämsta egenskaper är att jag aldrig stannar upp och känner efter – låter mig njuta – när jag har åstadkommit något som jag sett fram emot eller kämpat för. Jag rusar bara vidare. På gott och ont, antar jag. I vissa fall är det en sporrande drivkraft. Men det kan också vara förbrännande. För ibland förtjänar man att ge sig själv en klapp på axeln. Ibland förtjänar man att säga: ”Det där gjorde jag bra” till sig själv. Och ibland förtjänar man att få sånger sjungna viskandes till sig, i ett mörker där rösten lockar och kallar.

I Dalarna kallas hon för rå. Eller för skogsfru eller vittra. Denna varelse är en vacker kvinna. Förtrollande skön. Men under ytan döljer sig till viss del något annat. Hennes rygg är urgröpt som en torrfura – tom och ihålig, och svansen gör hon sitt bästa för att dölja under kjoltyget. Hon är matriarken i de mörka skogarna och lockar till sig vilsna män som hon sedan förför, samtidigt som hon tar över offrens själar. Men bilden av henne är inte enbart ond. Det finns berättelser om hur skogsfrun hjälpt unga flickor med djurhållningen på ensliga fäbodar, hur hon med sin urkraft blåst i jägares gevärspipor för att göra dem lyckosamma. Hon ska även ha väckt kolare när deras milor tagit fyr, efter att de druckit sig trötta och till leda citerat raderna om Vargfors-Fredrik och fagra Brogren.
   Denna kvinna finns representerad i alla nordiska länders folktro. I andra områden, som i den grekiska mytologin, finns ett liknande väsen: amasonen – en kvinna som inte var rädd för att ta till nävarna när de styrande männen blev för bångstyriga.
   Förr påstods sjömännens skräck vara gestaltad av en annan kvinnofigur. Sirenen var precis som mina skogars rå en attraktiv dam. Oftast i grupp lockade sirenerna till sig sina offer med vackra sånger och de lurade skepp att gå på grund. När de lyckats med sitt värv levde de på de döda.
   Och så fortsätter berättelserna, i all tid och evighet.

De senaste dagarna har varit en helvetisk plåga. Prövningen når en ny nivå. Läpparna domnar och gör det obehagligt att prata. Jag vill inte röra mig med mina egna händer. Känseln är för stum. Som om någon annan tar på mig. Jag vaknar på nätterna med en ilande, rivande känsla i magen som får mig att tro att tumörerna är på väg att spricka. Jag bedövar mig själv med medicin och däckar utmattad. Vaknar flera timmar senare, inser att jag är fullständigt maktlös inför trötthetens styrka och kroppens svaghet.
   Tvingas inse att min uthållighet börjar tummas.

Jag har nu tagit mig igenom tolv cellgiftsbehandlingar. Tolv. Smått obegripligt antal. Och just det obegripliga slår mig ibland – är det verkligen mig som det här har drabbat?
   Ja. Det har drabbat mig. Här finns inget missförstånd.

Det är så här min resterande tillvaro kommer att se ut. Behandlingar som kommer att ta längre och längre tid att rida ut. Perioder av vila som kommer att kretsa mer och mer kring sömn och timmar i fosterställning.

Många följer min kamp. Närstående och främlingar. De ringer, skriver meddelanden, brev och mejl. De flesta ger mig styrka. Berättar att det jag gör spelar roll. Men jag är inte mer än människa. Hundra kramar till trots, så känns en käftsmäll när man inte står beredd.
   Mina tankar verkar börja provocera. Jag får höra att jag är en svikare – att jag som verkat vara så klok faller i de betraktandes ögon och att jag förtjänas att spy på. Någon undrar upprört: vem jag är att bestämma över hur jag ska sluta mina dagar? För en fullt frisk människa känns kanske frågan både naturlig och rimlig.
   Inte för mig. Inte för mig som är döende i cancer.

En uppfattning blottar sig allt klarare framför mig: den om att en frisk människa inte har mandat att avgöra hur en sjuk person ska välja att leva sitt eget liv, eller för den delen att dö sin egen död.

Så när jag känner att jag gjort vad jag kunnat – när jag kanske för första gången stannar upp och hör en viskande sång i mörkret som sjunger: ”Det där gjorde jag bra” – ska jag då undvika sirenens kall eller ska jag omfamna henne för att försvinna i en evig orgasm?
   Det här kapitlet får ingen sista mening.

299 kommentarer:

  1. Mina ord blir bara små flugskitar jämte dina stora, vackra kloka ord.

    Att kramar och kärlek inte kan stoppa det onda förstår jag, ändå är det allt jag kan erbjuda. Samt ett löfte om att du aldrig kommer falla i glömska.

    Kram Mia

    SvaraRadera
  2. Jag hoppas du rider ut alla dina stormar och en dag får lön för mödan. Sänder dig styrka och läkande kramar./Marina

    SvaraRadera
  3. Du var modig som skrev om det i förra inlägget. Men sånt kan man inte skriva utan att folk slår bakut och glömmer bort vad som är deras business och inte. Och att de bara ska hålla käften när de inte gått in någon annans mockasiner.

    Jag beundrar dig verkligen för att du är där du är och att du skriver och känner så ärligt. Det är stort. Och bara du vet vad som är rätt för dig. Och det är din självklara rättighet.

    SvaraRadera
  4. Kristian...dina tankar och meningar får aldrig någon sista mening..de har istället etsat sig fast djupt in på cellnivå och jag är evigt tacksam för det..

    mitt i all Kärlek som du förmedlar och som många här gör så känns det såå fruktansvärt ont när en del personer tar sig friheten att gå över dina känslor och tankar..
    tänker att det känns mer ont än än det Du kämpar för.. just för att du gör det så ärligt..du kommer iaf att bli ihågkommen med så mycket tacksamhet och Kärlek vilket en ond avundsjuk människa inte ens kommer i närheten av i fantasin ens..

    Tror personligen att tyvärr ser människans ondska och uppgivenhet ut just så här som en hel del här och i övriga världen gestaltar i ord och handlingar..
    ser det som en av de största tragedierna dessa insällningar medför..
    Helt enkelt de får vänta och se..sjukdomar lidande och död kommer ifatt dem också..då kraxar de inte så högt minsann..

    Så du fantastiska Man..önskar dig innerligt att just den Goda råen, skogsfrun eller vittran omfamnar dig så du kan gona in dig i all kvinnlig skönhet Kärlek och en fantastisk orgasm..Drömmar och Verklighet till Dig Kristian/Madeleine

    SvaraRadera
  5. Att det finns idioter överallt vet vi sen innan Kristian! Men snälla, finaste du, låt dem inte slösa på din energi. Det är du som bestämmer över ditt eget liv, ingen annan. Få kan sätta sig in i det helvete du går igenom, och kan man inte det ska man fan inte uttala sig så dumt. Ta bara in de kommentarer som bär dig framåt, som ger dig styrka. Du är fantastisk, glöm aldrig det! Stor kram

    SvaraRadera
  6. Jag kan absolut förstå att man tänker på alternativa utvägar när man tvingas genomlida den smärta som du. Att som frisk häva ur sig en sån sak till någon som är döende och i såna plågor är för mig helt ofattbart! Jag hoppas att du eller någon i din närhet snart ger dig "tillåtelse" att få vila i frid istället för att vrida dig i plågor. Jag önskar att ett mirakel kunde ske så att en så ung människa som du inte ska behöva gå igenom en sån här sak! Och jag gråter när jag tänker på hur du så vackert skrev till det barn du aldrig kommer att uppleva... livet är inte rättvist!! Men dina ord gör att jag mer uppskattar mitt liv (hur sjukt det än låter) jag är frisk, min man är frisk och vi har tre underbara barn som också, nu, är friska. Tack för att du skriver så fantastiskt och tack för att du bankar in lite vett i skallen på en så man förstår hur tacksam man ska vara för det liv man lever! Tack!!!

    SvaraRadera
  7. Det var modigt det du skrev i förra inlägget, och jag läste även kommentaren av den där ambulans-människan som kände sej sviken av ditt inlägg!
    Hen kände sej sviken..(?)
    Sånna människor är inget du ska lägga energi på, hur kan en människa som inte känner dej vända på steken och känna att det var synd om hen pga det du skrev. Obegripligt i mitt huvud!

    Kärlek till dej och alla andra! Ta vara på de bra stunderna! /Borlängekulla

    SvaraRadera
    Svar
    1. Som jag förstod hade "ambulansmänniskan" flera anhöriga som begått självmord. Det kanske förklarar den starka reaktionen när Kristian antydde att han själv ville påverka sitt slut. Jag anser att det är stor skillnad på att ta sitt liv och att "ta kontroll över sitt slut". /Ulrika

      Radera
  8. DU bestämmer över ditt liv - och DU bestämmer över din död... bara DU!
    Tills dess bär jag dig...

    SvaraRadera
  9. Du är i mina tankar och böner många gånger varje dag och du förtjänar det bästa så jag hoppas att smärtan ger upp och går någon annanstans.

    Ingen är som du så fortsätt vara sann mot dej själv. Det är du som bestämmer över ditt liv och vilken väg du kommer att fortsätta in på.

    Många kramar till dej och de dina.

    <3 <3 <3 <3







    SvaraRadera
  10. Älskade Kristian!...Kan jag bara säga, efter dina ord, trots att jag inte känner dig.Men jag säger det med glädje! Du ÄR en underbar människa. Du strider ju med alla medel som finns mot den skiten som attackerar din kropp! Det gör du djävligt bra!
    När den stunden kommer som inte går att strida mot, med vinst, självklart ska du segra ändå, en seger att kanske kunna känna att; Jag måste vidare nu... Och jag vill vidare nu, för min kropp har sagt ifrån. Du ska absolut känna dig stolt, och framförallt, vara väldigt stolt, över dig själv, precis som du är, just i detta nu, och sedan, ( Samt både tidigare och nu i ditt liv,givetvis ) Du är go, älskvärd och charmig! Du ska känna dig STOLT! <3
    Jag tänker så mycket på dig, du är fantastisk Kristian! <3 <3 <3

    SvaraRadera
  11. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  12. Jag känner inte dig men genom att läsa din blogg har jag börjat se världen och människor på ett helt annat sätt.
    Tack. Du verkar vara en fantastisk människa. All styrka och värme till dig.

    SvaraRadera
  13. Kristian, du är en så underbar person.
    Det är din blogg och dina tankar. De flesta kan inte förstå hur du känner. Du har helt rätt: det är bara du som bestämmer över ditt liv!

    Många kramar till dig underbara Kristian!

    SvaraRadera
  14. Kristian. Jag förstår dig. Jag har sett några kommentarer här som chockade och gjorde ont även på mig, en främling.

    Jag tror att det kan vara så här:

    Du har blivit som en brorsa eller son för många. Därför tar de dina ord personligt och tar sig rätten att klampa in i ditt liv och stampa på dina känslor, som om de vore ledsna barn som är sårade över att bli lämnade och bortvalda av dig.

    Egoistiskt och grymt.

    Du har inget ansvar för oss och våra känslor och har ingenting att förklara eller försvara.

    Jag känner så oerhört starkt med dig och tänker på dig många gånger om dagen. Jag är så ledsen att du mår sämre.

    Många kramar från Elisabeth

    SvaraRadera
  15. De som skriver sådant är de som inte vill att du ska dö, troligen p g av att de själva lider av svår skräck för döden, bry dej inte om dem, de vet inte hur det är att vara riktigt sjuk.
    Jag har själv grubblat mycket över hur jag skulle göra om jag blev svårt sjuk och allt hopp är ute, att inte dra ut på lidandet är ett helt ok alternativ för min del. Men jag vet inte hur jag tänker om jag sedan hamnar i situationen att kunna välja.
    Sedan är det kanske svårt att välja rätt tidpunkt att avsluta. Men kanske man kommer till den insikten efter hand.

    SvaraRadera
  16. Det finns folk som tror att de har rätten att bestämma eller uttala sig om andras liv. Det har de inte. Det är ditt liv och du gör det som känns bäst för dig, din familj, dina vänner. Någon som aldrig varit sjuk eller aldrig haft en närstående som varit så sjuk kan kanske inte förstå dina tankar men det innebär inte att hen måste dömma dig eller dina funderingar.

    Jag förstår tankarna mer än väl. När min mamma var så sjuk att hon jämdrade sig av smärta i sömnen då bad jag till en Gud jag inte tror på att hon skulle få dö, för att hon skulle få slippa smärtan, slippa helvetet hon genomled varje minut, varje timme och varje dag.

    Att ha fått se en älskad lida är det värsta och det mest maktlösa jag varit med om och jag skulle aldrig själv vilja sätta mig eller mina nära i den situationen. Så dina tankar är inte ovanliga eller konstiga. Jag tror att de är helt naturliga för de som snuddat vid den hänsynslösa sjukdom du har.

    Det är ditt liv och dina beslut. Oavsett vad det är för beslut du tar.

    Kram

    SvaraRadera
  17. Kristian, du behöver inte prestera något nu. Du behöver inte känna att du ska bevisa något för någon annan. Du har redan gjort så mycket för alla oss som läser här. Vi har vaknat till i vår slumrande vardag och insett att det är nu det gäller, inte senare. Tack! Vi ska alla på olika sätt möta det oundvikliga och oavsett hur många vi har runt omkring oss i det ögonblicket, måste vi alltid ta de sista stegen på egen hand. Du väljer själv vad som är det rätta för dig! Jag önskar dig lite mera kraft och ork, fler dagar av solsken och oändligt mycket kärlek! Du finns i mina tankar! Kram Caroline

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis så här skulle jag också vilja formulera vad jag tänker. Instämmer helt och hållet

      Radera
    2. som någon innan sa: du behöver inte prestera mera, du behöver inte göra något. du har för alltid karvat in ett kärleksbudskap i våra hjärtan. för all tid.

      Radera
    3. Instämmer med Carolines kloka ord!

      Tycker mig genom livet ha märkt att det provocerar andra när man "väljer själv", oavsett vad det gäller...

      Bär med mig dig i tanke och hjärta!

      /Ulrica

      Radera
    4. Caroline skrev det jag också vill säga till dig. Precis så, jag önskar dig kraft och ork och massa massa kärlek. Stor kram till dig!

      Radera
    5. Instämmer helt med Caroline precis de ja ville säga. Massa massa Styrke kramar hoppas fort på mirakel å kommer fortsätta hoppas de tills den dag du somnat in. Dina ord har etsat sig fast för evigt i mitt hjärta. Stor kram med önskan om ork å stryka till dig // M

      Radera
  18. Finaste du.....
    Jag hoppas att jag också får samma mod som du om jag skulle bli allvarligt sjuk, mod att visa mina känslor, mod att kämpa så länge jag tycker att jag vill det och mod att sluta mina dagar på ett sätt som jag själv väljer!

    Life isn´t about waiting for the storm to pass.
    It´s about learning to DANCE in the rain.

    SvaraRadera
  19. Ingen har rätten att säga sådana saker till dej,Det visar bara hur lite de försår,Jag läser vad du skriver och förstår att du har det mycket svårt.Vi som läser din blogg kan bara vara med dej i tankar och viljan att du ska veta att du har gjort skillnad med din öppenhet och kloka reflektioner .för mej är du en fin och fantastisk person .Kram till dej och din familj.Susan.

    SvaraRadera
  20. Följer din oerhört vackra blogg, kram

    SvaraRadera
  21. Dina texter gör mig mållös! Någon skrev i en tidigare kommentar att du är en stor poet i klass med Nils Ferlin, jag kan inte annat än att hålla med.
    Att du kan skriva så fina och insiktsfulla texter när du är så sjuk är för mig en gåta! Vilket driv du besitter, du har min djupaste vördnad!
    Kram från Frida i GBG

    SvaraRadera
  22. Hoppas att alla varma och beundrande ord som skrivs här till DIG, du fantastiska människa, kan fungera som den där tysta sången du skriver om. Vi är många som håller om du och klappar dig på axeln vart du än går och vad du än gör. Du borde bli snällare mot dig själv och berömma dig själv lite mer, du är unik och fantastisk. Kämpa på!!!! Stor kram till dig och de dina/Annelie

    SvaraRadera
  23. Bästaste Kristian.
    Jag blev så arg när jag läste "ambulansmänniskans" inlägg och skrev ett - i efterhand alldeles för lamt - svar. Störda människor med bristande inlevelseförmåga finns dessvärre och det är svårt att skydda sig mot dem - särskilt när man är i ett sårbart läge, som du och inte bara kan skaka av sig deras utspel. Jag - och jag törs nog göra mig till talesman för de flesta som skriver här - önskar ge dig förmågan att skjuta undan de sjuka kommentarerna och hämta den lilla kraft du kan få av den omtanke som förmedlas här.
    Jag hoppas att den/de som sårat dig förstår att de gjort just detta. Det vore på sin plats med en avbön, ett äkta förlåt.
    Skönt att du har orken kvar att reagera...och självklart (det känns nästan fjantigt att ens nämna det) är det du och ingen annan än du som som bestämmer hur du vill leva ditt liv, sådant det blivit. Alla vi andra skall bara respektera dina val, vilka de än blir. Så de´så.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Word.

      Och tack, Anonym, för att du svarade på det hemska inlägget - själv var jag alldeles för chockad för att agera.

      Radera
    2. Jag var en av dem som stod upp för dig o vill nu förtydliga för dig att jag med orden "idealiseting o nedvärdering går hand i hand för en del av oss" på ett fint sätt ville hinta att jag uppfattade inlägget spm helt klart skrivet av en störd person - läs borderline - eftersom det är ett starkt symptom o något som utmärker den problematiken. Man kan bara föreställa sig hur mycket känslor av skam o ångest en sådan människa har inom sig när man märker hur mycket av det som spiller över på oss andra. Nu drar jag en gräns för dig genom att säga detta - huka dig bakom den. Du behöver alla dina krafter för dig själv, din kamp o de dina. Respekt för dig. Stor kärlek o mycket omtanke till dig från Karin som gärna velat haft dig som en egen son. Du är One of a kind. ♥ ♥ ♥

      Radera
  24. Kristian,tyvärr finns det människor som är ...... vet inte vad jag ska skriva. Man borde lära sig: Säg inget förrän du gått i mina mockasiner...... Men alla har inte gjort det ännu. Kanske en del aldrig gör det.
    DU ÄR RÄTT!! Kram! Allt gott till dig! Låt inget dumt någon skriver stanna. Släpp det!

    SvaraRadera
  25. Mycket handlar nog om rädsla inför döden, folk har inte mött den om dom inte har släkt som varit sjuka eller arbetat inom sjukvården. Jag var med mina båda föräldrar när dom dog, det har format mig otroligt som människa (jag var 30 då) men vet du... dom dog aldrig, dom finns med mig varje dag! Kram / Lotta

    SvaraRadera
  26. Din vilja är bara din vilja och den är starkare än kärleken. Tycker om att du säger det som du vill ha sagt. Det rör om, berör och ger mig kraft. Det du skriver om är just livet.
    Önskar dig mindre smärta och mer ork.
    Kram till dig och alla i din närhet!

    SvaraRadera
  27. Du skriver så vacket och smärtsamt och har man varit med om när en nära vän/släkting är sjuk så känner man igen så mycket du skriver om. Du är en fantastisk människa som har all rätt att bestämma varje sekund du orkar med utan att behöva kritiseras. Tänker på dig....

    Carina

    SvaraRadera
  28. Det här är din väg. Du skapar den, går den, står den. Vi är så många som följer din väg som går jämsides fast du inte ser oss. Men vi finns där. Vi kan omöjligt förstå dina plågor, förmodligen skulle du säga att vi ska vara glada för det. Vi känner för dig och med dig och det sista vi vill är att ta ifrån dig den makt du har kvar över ditt eget liv. Du är stark du. Som ingen annan.

    SvaraRadera
  29. Du skriver så otroligt bra, Kristian och är ”klok som en bok”. Du har inte fått välja om du ska vara frisk eller sjuk, men din död har du faan imej rätt att välja själv!
    Tack för att du delar med dej av dina tankar, jag är glad att jag fått förmånen att läsa din blogg. Du orkar så länge du orkar och hur det än slutar så har du gett mej och många andra lite andra aspekter på livet och vad man ska vara tacksam för. Tack till dej! Stor kram!

    SvaraRadera
  30. Du finns i mina tankar, underbara Kristian. Har inget klokt att säga, bara att jag är så tacksam för att du är du.

    SvaraRadera
  31. Kristian, du är den person jag beundrar mest just nu, oavsett vad som händer... <3. Du finns i mina tankar dagligen, och jag vill förmedla att i detta svåra läge är det bara du som vet vad som är rätt <3
    Varmaste kramar!
    Marie

    SvaraRadera
  32. Älskade Kristian! Dina ord och dina tankar förtrollar. Du ger så otroligt mycket när du delar med dig av ditt liv. Vi är alla med på tåget men vet inte när det är dags att stiga av, bara att den dagen kommer och närmar sig... Tänker mycket på dig!

    SvaraRadera
  33. Fånga dagen.Den kommer aldrig igen

    SvaraRadera
  34. När det är dags unnar jag dig en varm och innerlig omfamning.

    Ulla

    SvaraRadera
  35. De är intresanta..de gamla folksagorna/sägnernas symbolspråk ,som var och är ÄN ,bra att ta till.. i den yttre föreställningsvärlden..då det inte fanns INTE alltid heller NU.. alltid finns ord att ta till..för vårt inre skeende.. blir dom ett"ansikte" åt vår oförståelse om våra inre känslors rädslor i vårt växande.De har en del att symboliskt säga oss ..dessa mystiska och lite farliga väsen ..OM man kikar lite bakom den yttre ridån Sen vill jag bara avsluta med att säga
    Att våra rädslor har många olika ansikten,som kan GRIMASERA på många olika vis.Synd bara.. att dom inte gör det framför sin egen spegelbild..för när man har det jobbigt..är man mer sårbar och man har inte kraften att hålla emot..VASSA ord kan då göra förbaskat ont KRAM

    SvaraRadera
  36. Låt det negativa skölja förbi, all vår kärlek finns där. Hela tiden. Så ledsamt att läsa att du har det svårt. Önskar att jag kunde göra något mer än att skänka kärleksfulla tankar...

    SvaraRadera
  37. Yes!! Du skrev igen. Fina underbara Kristian. Bry dig inte om vad vissa människor säger. Din kropp är din och ingen annans. Ingen annan kan sätta sig i din situation, om inte den personen har överlevt väldigt svår cancer. Jag anar lite vad du går igenom. Jag följde en bekants kamp i livets slutskede. Han led och jag led med honom. Jag önskar ingen människa den smärtan. Jag lider med dig Kristian. Det är bara du som vet när det är dags att ge upp. Men jag hoppas att du inte är i det stadiet på väldigt väldigt länge. Sverige skulle bli fattigare utan dig. Jag vill inte att du skall kämpa för vår skull, vi som följer dig, utan för din egen skull. Jag tror fortfarande på mirakel. Jag tror fortfarande att du kommer att klara det, för jag kan inte tänka mig annat. Trots att vi är främlingar så har du påverkat mig mer än du kan ana. Jag hoppas att jag en dag kan träffa dig och förklara på vilket sätt. Förlåt mig om jag säger "ge inte upp". Jag vill att dina drömmar skall infrias min vän. Med varma hälsningar. N.B

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fint skrivet... Sanna ord. // M

      Radera
  38. Läste precis ditt inlägg, vad säger man efter att ha följt din resa från starten, sett dig på TV två ggr, modig och oändligt älskad av mig. Kramar

    SvaraRadera
  39. Empati och medkänsla för en annan människa, det är svårt för en del,(tyvärr för dom själva).
    Det är de människor som borde drabbas men alltför sällan gör det. Om man får tänka lite elakt!
    Troligtvis skulle de inte klara 1 vecka i dina kläder. Kämpa på och kör ditt eget race, det är bara du som vet hur du har det, vi andra kan bara försöka förstå.

    SvaraRadera
  40. Alla goda tankar till dig!

    SvaraRadera
  41. Kristian... du fina... de ord och tankar du får av oss alla här, ÄR just... våra tankar. Våra ord. Baserade på allt det VI bär med oss. De speglar oss. Var och en. Vår rädsla. Vår sorg. Vårt förhållande till det enda som vi alla har gemensamt men som få vill ta till sig. Vår egen död. För vissa av oss är den närmare förestående. För andra något längre fram i tid. Men vi ska alla vidare till den fjärde dimensionen. Varför vara rädd? Att födas och att dö... de mest grundläggande händelserna i en människas liv.
    I min värld finns ingen början och inget slut. Allt är ett evigt kretslopp. För att kunna gå in i nästa dimension och vidare, eller kanske tillbaka hit vad tiden lider... måste vi vila en stund. Vi har återsamling bakom dimmornas ridå, vi summerar och bestämmer hur vi vill att nästa steg i resan ska se ut.
    Jag träffar så många människor. Var och en har sin egen föreställning om livet och om döden. När vi träffas, jag och de här personerna, är det för att de vill göra tidigare liv regression. Att lyssna på deras berättelser och upplevelser är fullkomligt makalöst. Jag är så tacksam att jag får vara med om detta.
    Kristian, du har ingenting att vara rädd för. Det kommer mera.
    Varm, trygg kram från Göteborg till Dig

    SvaraRadera
  42. Önskar verkligen att de där fåfänga kramarna man skickar skulle göra skillnad. Men det är ju bara ett utslag av att vilja ge något tillbaka. En tanke. En kram. Något. Du kämpar ditt krig. Du är ensam. Men kanske ändå inte. Jag tänker på dig min okända vän. För du känns som en vänn. En ärlig och kämpande människa. Från min vinkel av tillvaron gör du skillnad.

    SvaraRadera
  43. Underbara DU. Och den ovän, eller fiende som du betraktar som genom en regnbåge. Läser och förundras över ditt ordval, i den sitution, som du befinner dig i. Så många behandlingar, 12 stycken, och du står där och unnar dig lite kärlek från dig själv. Kan inte annat än måla dig i dito färger. Stark, under blytunga steg. På dina axlar vilar beslut hur du inte vill sluta dina dagar. Nätterna är dina egna, och din ork kan ingen annan ta. Du ska verkligen resa dig, i din storhet och känna dig otroligt stolt över vad du förmedlar, i din ensamhet; när det är som värst. Ingen kan ta din sjukdom. Och ingen vill det heller. Säkert sätter du ord, på hur många andra, som är i samma situation känner det. Ingen längtan kan ta bort hoppet så mycket som negativa kommmentarer. Hoppas mitt jag har något att bidra till ditt mående. Du är bäst. Kramar .... Tina

    SvaraRadera
  44. Mathias Pettersson23 november 2012 kl. 15:20

    Som alltid berörande Kristian..och du är ingen svikare såklart..din rätt att få avgöra hur du vill och orkar..
    och du känner själv var det är på väg..hoppas ändå på ett
    sk. mirakel..du ger så många av oss "friska" hopp..att vi ska vårda nuet och släppa petitesser..stor kram och är övertygad om att du har flera som sitter och beskyddar dig..precis just nu !!!

    SvaraRadera
  45. Och ändå kan jag inte undkomma känslan av Pär Lagerkvists "en hjältes död" , en ond saga med smärtsamt slut. Inte att Kristian inbjuder till det, utan det faktum att jag som läsare, åskådare deltar. Jag önskar dig det slut du vill ha, där du själv tar makten över liv och död.

    SvaraRadera
  46. Tack Kristian...för din totala ärlighet och samtal kring döden. Det är bra för oss alla att du öppnat upp. Att döden ska komma fram och inte gömmas undan, då tror jag livet blir rikare för var och en. Och ditt val...om du väljer det, i så fall är det det rätta valet. Det kan ingen ta ifrån dig och ingen kan bestämma vad en annan kan göra. Och kanske, blir inte ditt liv i framtiden så som du tror, cellgifter i alla oändlighet och vila i fosterställningar däremellan, det är inte alls så säkert. De kan få bukt med tumörerna du har, det har hänt förr, så man kan leva ett bra liv. Men man vet ju aldrig, bara hoppet finns där.Jag tänker lite på Elisabeth Höglund som hade tumör i bukspottskörteln och var illa däran, men lever nu sitt liv med god prognos(säger hon själv)och är skribent i Aftonbladet. Så, ge inte upp hoppet ännu, snälla du, om du förmår. Tänk att det kan komma bättre dagar, men jag är med dig i tanken nu när du mår dåligt. För du är en alldeles speciell människa, tycker jag....
    Stor Kram till dig
    Maggie

    SvaraRadera
  47. Kristian världens bästa Kristian, det är med delade känslor man läser din blogg idag. Glad för att se att du orkar skriva men ledsen för att du mar sa daligt. Du ar en san otrolig människa, tack för att du delar med dig och massor av kramar till dig. Marie

    SvaraRadera
  48. Käre Kristian, jag hittar inte ord...ser ej heller vad jag skriver...tårarna rinner....vill dig så väl! Tänker mycket på dig! Varma o goa kramar till dig och dina närmaste

    SvaraRadera
  49. Att någon delar med sig av sig själv är det finaste som finns! Tack för att du delar med dig av din resa. Genom den kan jag få en ökad förståelse av något jag aldrig kommer att förstå till fullo.
    Tack för allt du lär mig genom att dela med dig av dina styrkor, brister, rädslor, tankar och drömmar.
    Från det innersta av mitt hjärta och med största respekt: Lycka till på din resa. Jag kommer att följa den så länge du medger.

    SvaraRadera
  50. Åh, Kristian, jag läser med sorg i mitt hjärta att du tagit åt dig av det, som de utan rätt, har skrivit... Ingen mer än du har rätten att bestämma över ditt liv, eller död. Jag är så tacksam över att du låter mig få följa dina tankar och känslor och kan inte förstå att man som läsare här, tycker sig ha rätt att sätta sig till doms över dina tankar och funderingar. Jag hoppas på goda dagar för dig, utan smärtor och den eviga tröttheten. Många varma kramar från en tacksam bloggföljare. Pernilla

    SvaraRadera
  51. Kristian Du vackra man!

    Så du skriver ännu en gång..blir andlöst berörd som sås många andra gånger av dina tankar och ditt gestaltande av just känslor..de nakna sanna känslorna..blir så oändligt glad att ännu få ta del av Dig även om det gör mig så himla ont att veta att du har smärtor och ångest..
    Din beskrivning av skogsfru rå och vittra är så spännande..

    Sudda ut de förbannat oförskämda kommentarerna som människor skriver..de är så ointelligenta uttryck..dessvärre finns dessa människor mitt ibland all kärlek och klokskap men tids nog nafsar smärtan ångesten och Döden även dem i hälarna..då kraxar de inte så gärna..

    Jag önskar dig innerligt och med hela mig att en God skogsfru omfamnar dig, ger dig värme och en orgasm..i drömmarna och i verkligheten..Lyckliga henne!

    Tack för att du finns och delar dina innersta tankar/
    Madeleine

    SvaraRadera
  52. Jag stör mig så in i helvetet på att man inte själv får bestämma hur ens dagar ska sluta. Finns det ingen återvändo bör man rimligen få dödshjälp, få somna in bara istället för ångest och smärta mot det oundvikliga.

    All heder åt dig Kristian - jag misstänker att du har en plan och jag hoppas i så fall att du kan fullfölja den.

    Kramar från Västerås

    SvaraRadera
  53. Vilka ord. Du är helt fantastisk. Vi är många som följer dig, och vi håller fortfarande tummarna och hoppas på ett mirakel! Tack för att du delar med dig.

    SvaraRadera
  54. Såg nu att mitt inlägg här ovan blev en upprepning som ett tidigare idag..missat att det hade publicerats..kan dock aldrig upprepas för många gånger till dig fina man..

    Ett citat från Ann Heberlain. En storslagen kvinna med etik som ämne.

    Jag vill inte Dö jag vill bara inte Leva!
    Finns som bok och spelas även på Dramaten el Stockholm Stadteater. En mycket stark skildring av utsatthet, ångest och en vilja att dö hand i hand med att inte orka leva i sjukdomen som drabbat henne.
    Kärlek/Madeleine

    SvaraRadera
  55. Ingen människa (frisk eller sjuk) har ett mandat att avgöra hur någon annan ska leva eller avsluta sitt liv. Varje enskild persons tankar, beteende, uppförande och val är enbart deras. Jag lever mitt liv för mig, inte för någon annan. Varför ska man då kämpa sig genom en outhärdlig kamp när man redan vet hur slutet ser ut? Borde man inte få säga "Nej tack, det räcker nu" innan man har förvandlats till någon som man själv inte känner igen?

    Du har nått ut till en otroligt stor mängd läsare på ett sätt som i alla fall jag aldrig har varit med om tidigare.

    Varje dag går jag in och kollar om det har kommit upp ett nytt inlägg och tar ett djupt andetag när det inte har gjort det. Jag tänker att du kanske sover någorlunda fridfullt och att det smärtstillande gör sitt jobb för en stund. Kunde någon av oss ta bort din smärta hade vi gjort det för längesedan och väljer du själv att göra det så är det ditt och ingen annans beslut.

    SvaraRadera
  56. Hej Gunsan här!
    Det där med att stanna upp - bör vi människor göra ofta ofta. Kristian - det är bara du som bestämmer över dtig själv. Och tänk - att för evigt sväva bort i en evig orgasm.
    En sak Kristian - VAR INTE RÄDD. Även om vi inte är fysisk nära - så är iaf jag intill dig sinnelikt hela tiden.

    I Dalsland har vi Vättar.
    Tankar till dig från mig. Tant Gunsan/Gunvor

    SvaraRadera
  57. Jag har läst och följt din blogg men aldrig kommenterat förut. Jag vet inte ens om du läser kommentarerna som skrivs här.
    Jag skulle bara vilja skriva att jag beundrar din styrka att dela med dig av dig själv, dina tankar och din sjukdom. Det betyder mycket för många av oss som följer dina texter. Hitta förmåga att leva livet när det finns och inte vara rädd för att möta döden. Rädd... kanske fel ord att välja eftersom vi nog alla är rädda för det som vi inte vet så mycket om. Det enda vi med säkerhet vet är att vi alla kommer dit en dag.
    Jag önskar innerligt att du får möta ditt slut på det sätt som du själv väljer.
    Kram

    SvaraRadera
  58. Ditt liv är ditt, din död är din, din kärlek är din och allting delar du med andra. Livet och döden får mening genom andra - genom dem som känner dig och genom oss som inte känner dig men som behöver dina ord.
    Jag tänkte på dig i dag, när novemberljuset var som glas, och jag tänkte att jag är tacksam över att du har gett mig insikt om vad som verkligen är viktigt i mitt liv. Tack för det.
    Jag önskar att du slapp att plågas.

    SvaraRadera
  59. Du bestämmer över ditt liv, ingen annan ska påpeka något annat. Vi har nog inte ens en aning om vad du nu går igenom, även om dina beskrivningar tar tag i en och får en att känna så enormt mycket.
    Vi vill egoistiskt bara inte mista dig och allt du ger till oss, vilsna sökande själar. Du är min hjälte i alla fall bara så du vet..Kram från tant Ellen

    SvaraRadera
  60. Du ställer så svåra frågor, älskade Kristian. Din sista fråga kräver ett orimligt mod och styrka att besvara. och jag tänker att när den stunden kommer, när du slutgiltigt måste besvara den, så kanske kanske att svaret bara kommer av sig själv? Jag hoppas det. JAg vet att vi snart kommer till dit där du är nu. Utan att det är din avsikt alls så hjälper du mig att förbereda mig och när jag kommer så vet jag att jag klarar det eftersom du klarade det. När jag har gjort det jag efter förmåga kunde göra för att fördriva henne, när jag gjort det som stod i min makt för att hålla henne stången, när inga av mina älskade visor kan hindra henne från att lägga sina läppar mot mina och sjunga sin egen musik, då ska jag sluta mina armar omkring hennes kropp och älska henne tillbaka. Den omusikaliske ambulansföraren kommer antagligen aldrig höra det du och jag hör. Det är som det är. Jag älskar dig. Sanna.

    SvaraRadera
  61. Varje kväll håller jag om min son och sjunger honom till sömns med tröstande rogivande ord. Ikväll sjunger jag även för dig, Kristian. Må all oro och smärta skingras en liten stund.

    Med kärlek, J

    SvaraRadera
  62. Håller med alla kloka ord idag. Men den siste idioten är inte född än. Du skriver ju av dig, ber inte ens om reflektion så det är obegripligt hur folk beter sig ibland. Så ledsen över att du mår sämre. Massor med varma kramar / Åsa

    SvaraRadera
  63. De tar andan ur mig. Dina ord. Ärliga, vackra, nakna.
    Förundras över hur någon jag inte egentligen känner finns så totalt närvarande i mina tankar så många gånger under dygnet.

    Lika mycket som jag önskar att du tar åt dig av alla vackra, stärkande ord, lika mycket hoppas jag att de oförstående, hänsynslösa, ibland riktigt vidriga åsikter bara passerar förbi.
    Ingen ska behöva utkämpa den strid du nu utkämpar, ändå visar du en styrka som jag tror på många sätt är unik. Det krävs ett enormt mod att vara så ärlig som du är.

    Jag önskar, säkert tillsammans med mängder av människor här, att det fanns något jag kunde göra.
    För att göra din dag lite ljusare, för att lindra, även om bara så lite.

    Det är Du som väljer. Du som vet vad som är rätt för Dig. Du vet när.

    Tack för att du delar dina innersta tankar i detta, det svåraste. Styrka, respekt och kramar. Till Dig. Från mig.

    SvaraRadera
  64. Bry dig inte om elaka kommentarer. Den dagen du bestämmer dig för att det är nog med behandlingar så är det ditt val, och bara ditt. När jag läser så känns det som om det är det du menar, och inte att du tänker på att aktivt avsluta ditt liv... Vissa, de som kommit med lite okänsliga kommentarer, kanske tolkat det annorlunda, de kanske har erfarenheter i bagaget som göra att de reagerar starkt på sådana tankar. Det ursäktar inget, de har hur som helst ingen rätt att tala om för dig vad du bör och inte bör göra, men nu kanske de kan förstå...
    Såg just på Annas eviga. Har väntat på ett bra tillfälle, och nu så här en fredagseftermiddag på ett tomt kontor så kändes det rätt. Så fint och så sevärt.
    Kram Kristian

    SvaraRadera
  65. "En uppfattning blottar sig allt klarare framför mig: den om att en frisk människa inte har mandat att avgöra hur en sjuk person ska välja att leva sitt eget liv, eller för den delen att dö sin egen död"

    Du bestämmer själv Kristian, underbara, vackra, enormt tappra människa. Du bestämmer själv över "hur det får och inte får sluta". Det kan ingen ta ifrån dig.

    All styrka till dig i alla de val du gör. En sak är säker, du har berört oss alla på ett obeskrivligt sätt! Kärlek <3

    SvaraRadera
  66. Att förstå är ett stort ord. I den situation du sitter i kan ingen förstå än mindre nån som inte känner dig som jag. Men jag har en förståelse för sjävbestämmande för vikten av kontroll och önskemål för det du står inför. Har sett mycket och därav lärt mig förstå en liten del. Självklarheten att du och ingen annan SKA bestämma är solklar som himlen i Juli. Kommentaren du skriver om är från någon som inte tänkt, inte levt och aldrig ställts inför ett oundvikligt val är inget att lägga tid på.

    Njut av de du älskar, stunder av lycka och värmen från alla andra som tänker på dig.

    Tanke från sköterskan

    SvaraRadera
  67. Självklart har du, Kristian, rätt till dina egna tankar och mandat över ditt eget liv, du är ju bara människa som vi andra. Utan att ta någon i direkt försvar så vill jag bara spekulera om att en del av dina kritiker, även om de inte lyckats uttrycka det på ett finkänsligt sätt, kanske menar att påpeka det faktum att våra liv inte är isolerade från varandra och att vi genom våra handlingar påverkar varandra, vare sig vi vill det eller inte. Kris och det lidande det orsakar är en gemensam angelägenhet för alla dina närstående. Ditt lidande är väldigt hemskt och beklagligt men det är kortvarigt och tillfälligt i jämförelse med de efterlevandes. Ditt lidande kommer att ta slut när döden väl inträder. Dina anhörigas lidande kommer dock fortsätta långt efter ditt frånfälle. Det är inte ditt fel att du är sjuk och du kan således inte hållas ansvarig för det lidande sjukdomen orsakar. Dock tror jag att dina kritiker menar på att ta hänsyn till det faktum att du kommer finna frid innan dina anhöriga och därför inte bör förstärka deras lidande genom att begå en drastisk självmordshandling. Ingen kan begära att du skall fortsätta med en behandling som tär mer än den när. Att avbryta din "palliativa" behandling är inte självmord, den kan ju tyvärr inte bota dig, men jag tycker inte det är för mycket begärt av dina kritiker att kräva att du inte utsätter dina närstående för det obehag självmord framkallar. Enbart antydningar på suicid kan vara en oerhörd påfrestning för närstående och få dem att sjunka djupare ned i förtvivlan, även om de tankar uttrycks med galghumor för att uthärda en svår situation. Dock är suicida tankar naturliga och tillåtna, inget att känna skuld över, det gäller bara tänka på i vilket sammanhang du ventilerar dem. Kanske skona dina närstående och 1,5 miljoner andra människor och istället prata med en sjukhuspräst eller kurator? Det är din blogg men så länge den är offentlig och du är "klar" i huvudet så har du ett ansvar för vad du förmedlar, "yttrandefrihet under ansvar". Vi människor har inte bara rättigheter, vi har skyldigheter också.
    Kram.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mäh! Vad är det för jävla överförmynderi?! Jag fattar inte!
      Kristian har väl inget ansvar gentemot oss VUXNA människor som följer den här bloggen! Det är ju ett val vi gör!! Han har inget ansvar att visa oss hänsyn! Vi däremot har skyldighet att visa honom hänsyn. En alldeles särskild hänsyn eftersom livet bestämt sig för att pissa honom rakt i ansiktet! Jag blir så ARG!!
      Om det är för magstarkt för somliga att möta en annan människa där den befinner sig just nu, att möta dennes ärliga innersta tankar och känslor,så finns det ett kryss längst uppe i högra hörnet som det går att klicka på. Ett tips bara!!

      ALL KÄRLEK, RESPEKT OCH STYRKA till dig, Kristian!!
      Jag bär dig intill hjärteroten.
      /E

      Radera
    2. NEJ! här ska vi inte skona någon. här ska vi ut med våra tankar. våga lufta dem, trots att de är svåra och väcker känslor. se, känslor är inte farliga.

      hur vet du att anhöriga inte skulle ha en förståelse för den sjukes val? varför tar du för givet att en handling blir en drastisk handling, som du säger? hur vet du att den döende finner frid långt innan de anhöriga? är du den första människan på jorden som vet vad som händer efter döden? hur vet du att kristians lidande är kortvarigt i jämförelse med de anhöriga?

      du vill att 1,5 miljoner ska bli skonade från att höra kristians berättelse som handlar om tankar på suicid. jag undrar om det kan vara så att det är du som vill bli skonad?

      se, för första gången på länge (nånsin?) släpps en berättelse fram som det ofta hymlas om, som ofta tystas. vi behöver ventilera även tankar kring detta. det är svårt, det väcker känslor, det skapar nya frågor. men det är inte farligt.

      Radera
    3. Precis som många andra har skrivit här så tycker inte jag att du, Kristian, ska bry dig om vad sådana här människor skriver. Alls. De har ingen som helst rätt att varken döma eller kritisera dig när de omöjligt kan veta hur det är att vara du.

      Tack för att du skriver den här bloggen. Tack för att du ger mig och många andra chans att få ta del av dina tankar, upplevelser och vackra texter. Det här är ju din blogg, Kristian, DIN. Du har inga skyldigheter eller ansvar inför oss läsare. Vi kan sluta läsa den om vi tycker att det är för jobbigt. Det viktigaste är att du mår bra. Så bra som du kan. Låt inte sådana där okloka människor begränsa eller påverka dig.

      Kram.

      Radera
    4. Elisa jättebra skrivet håller absolut med .

      Radera
    5. Men ge dig människa. Yttrandefrihet under ansvar, säger du. Det samma gäller väl för dig i så fall & ändå valde du att publicera den skiten.
      Sluta sprida nån slags dimma av skuld här. Med vilken rätt har någon att ifrågasätta en väldigt sjuk människas (elller frisk för den delen) tankar kring liv och död.
      Kära Kristian, all heder åt dig. I mina ögon är du en modig och stor man.
      Och härlig.
      Hade jag träffat dig är jag säkerr på att jag blivit en smula förälskad :)
      Bästa hälsningar från Sin

      Radera
    6. Jag måste faktiskt också reagera på detta märkliga inlägg... Du menar att Kristian ska förtiga sina sanna tankar och känslor för att SKONA dem som läser?? Du menar till och med att det är hans skyldighet att skona oss! Är du medveten om att vi som följer den här bloggen gör det, just för att han INTE döljer sina innersta tankar och känslor? Om vi vill bli skonade från hans smärta och den fasansfulla verklighet han lever i. Om vi ville bli skonade från vilka känslor och funderingar som väcks i en människa som går en tung och plågsam väg mot döden, ja... hur lätt som helst... Sluta läsa den här bloggen!

      Jag skulle snarare vilja påpeka att det är vi som läser och kommenterar här som har skyldigheter...
      Om vi blir upprörda och förbannade för något han skriver.. Ja, då får vi tamme tusan handskas med de känslorna någon annanstans än här! Detta är Kristian liv, Kristians blogg och vi som läser den har inte rätt att känna något annat än en stor tacksamhet för den ynnest han ger oss när han delar sina våndor med oss!

      Tycker en ovanligt arg Carina Eliza

      Radera
    7. fy alltså! hur kan du skriva så här, om du inte klara av att läsa verkliga, äkta tankar känslor , vänd om och titta på Bolibompa i stället.
      Jag var med när min mamma dog och gång efter gång tänkte jag om jag bara kunde hjälpa henne att sluta med allt lidande.
      Döden är inte vacker , vi är här för att prata om starka känslor också.

      Kristian, kram från mig!!

      Radera
    8. Ska VI skonas??? Du är ju inte frisk nånstans! Sluta läs här om du " provoceras". Detta är Kristians tankar och inget som nån ska lägga sig i och framför allt inte ifrågasätta! Som nån sa, tryck på krysset längst upp o lev ditt liv utan nån som helst empati!
      Åsa

      Radera
    9. Poängen med inlägget ovan var att visa vissa personers hyckleri när de talar om att "visa empati för andra", när de säger sig värna rätten om att människor ska få uttrycka "förbjudna" och "ocensurerade" tankar om döden utan att "ta hänsyn till andra" för att man "själv bestämmer själv över sitt liv", beklagar sig över att folk "inte vågar diskutera döden", o.s.v. Att få uttrycka sina verkliga känslor, hur fula de än må vara, gäller tydligen inte de personer som är fysiskt friska och inte besitter förmågan att beröra känslor med vackra ord. Sedan var poängen vidare att folk läser in en massa i det som skrivs fast det inte var tanken hos författaren. Just såsom folk gjorde när de kritiserade Krisitans förra inlägg. De försökte inte ens förstå vad han menade med texten utan reagerade med att spy ut sin besvikelse. Folk reagerar med ilska för att någon kritiserar eller VERKAR kritisera någon eller något som berör dem känslomässigt, de försöker inte ens förstå VAD som försöker förmedlas utan reagerar instinktivt, försöker inte ens kontra med andra perspektiv på ett behärskat och upplysande sätt. Om ni upplever att någon inte förstår vad ni själva anser er ha förstått i Kristians texter, försök hjälpa denne då, avfärda inte personen som "sjuk i huvudet" eller "omogen"! Jag blev varken "provocerad" av Kristians skrivande ELLER "Ambulanstjejens" reaktion på dem. jag har empati nog att förstå bådas synpunkter och har ödmjukheten att inse att det inte finns någon universal sanning och därför kränks jag inte av det som skrivs och försöker INTE tala om vad Kristian eller någon annan ska tycka eller tänka. Ville bara förmedla olika perspektiv, oavsett vad jag själv anser om dem. Punkt.

      Radera
    10. ja alltså kunde inte låta bli att skriva idiot. kanske lite barnsligt, men det blev så. känner mig lite som en idiot själv nu faktiskt.

      Radera
    11. Pretentious crap säger jag. Välj nåt annat forum att lufta dom här resonemangen. Det är inte ens särskilt intellektuellt det du anonyma människa skriver. Så plåga inte Kristian med dina ordaq o resonemang o din sårade självkänsla. Visa respekt för en svårt sjuk människa tänk att man ens ska behöva säga det. Han har sagt att sådant här gör honom ledsen. Sånt här skulle kunna få Kristian av vilja sluta skriva o det vore svårt att förlåta nån som orsakat det. Så backa ur medan tid är o gör oss andra en tjänst. Det här är inte ett diskussionsforum. Respekt respekt respekt! Förstår du? Det är inte så svårt. ♥ från Karin

      Radera
    12. Bra sagt Karin hoppas alla respektlösa idioter försvinner här i från // M

      Radera
    13. Jag skulle vilja bidra med några citat att fundera på för oss alla, innan vi publicerar en kommentar;

      "Enbart ljus kan bedriva mörker, enbart kärlek kan driva ut hat."

      "Be the change you want to see in the world."

      Jag tror att vi hjälper Kristian mer genom att inte "skrika" skällsord, även om tanken är att försvara och beskydda honom. Själv håller han alltid en värdig ton, så jag förslår att vi andra följer hans exempel och motstår frestelsen att sjunka i nivå och kasta glåpord mot dem som kritiserar. Ingenting blir bättre av det, det ger en negativ stämning som inte gynnar Kristian. Det är iallafall så jag upplever det. Och jag stöttar Kristian i allra högsta grad och beundrar honom enormt. Fundera ett extra varv, kommer den här kommentaren ge Kristian en positiv känsla, eller inte?

      Radera
    14. Hur vet du vad som minskar de anhörigas lidande? Jag skulle finna tröst om jag visste att min älskade tryggt litade på sina egna känslor och vågade välja sin eget sätt att klara av en fruktansvärd situation.

      Nu har du kanske lassat på ett ton dåligt samvete på Kristians redan tyngda axlar. På felaktiga grunder dessutom. Så onödigt! Och klantigt.

      /Cattis M

      Radera
  68. Helt sjukt ju. Friskhet i huvudet har du i varje fall kvar till skillnad från dom som blir provoserade. (är det verkligen sant????) superkram

    SvaraRadera
  69. Min älskade dog, smärtsamt, naket och utlämnad.
    Utan, självförtroende, utan hopp, utan framtid, utan självrespekt,utan intrigestet, utan livskvalitet.
    Otroligt älskad, men vad hjälpte det....
    Sjukdomen tar det den vill ha, och det är allt det vackra.
    Döden är inte vacker, så klä den inte.
    Jag känner med dig och respekterar alla dina tankar.
    Man kan aldrig förstå om man inte varit där. Jag var bara nära och jag tror jag anar dina smärtor./Lisa.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Döden är inte vacker, så klä den inte.


      Jag hämtar andan och faller inåt.

      Tack för det Lisa.

      S.

      Radera
  70. Det är så skönt att vi kan dö när vi vill. Fullt frisk idag, tänker jag inte dö när och hur mina nära och kära önskar det, nä inte om jag skulle vilja gå tidigare av tex en anledning som din Kristian. Jag går när jag vill, med kärlek till min familj.

    SvaraRadera
  71. Du är mycket klok Kristian.
    Lika klok som en söt, liten, gammal gubbe faktiskt.
    Ja, klokare än så måste jag säga eftersom du även har en ung mans sinne.

    Självklart bestämmer du själv över ditt liv.
    Det gör vi alla.
    Självklart har du eget ansvar för ditt liv och slutet på det.
    Det har vi alla.

    Som alltid skriver du så bra och målande.
    För alltid har du satt spår i mitt hjärta och i min själ.
    Ärligt talat så har du lyckats med det utan att jag känner dig IRL. Djupare spår än de flesta andra har kunnat göra av de som finns omkring mig utanför nätet.

    Det är solklart att jag bara kan tycka att du är en fantastisk person.
    Därför skickar jag nu en riktigt varm kram till dig från Nina.

    SvaraRadera
  72. En styrke kram från Falun <3. Finns personer i min närhet som går samma väg som du, som för samma kamp! Det är oehört smärtsamt att vara brevid helt hjälplös, totalt maktlös! Men aldrig aldrig aldrig att någon skulle ens tänka att skuldbelägga dem för någon tanke att inte dra ut på lidandet i evighet o amen! Sen tror jag inte att du tänkt utsätta dina närstående med att gå ut i skogen o blåsa huvudet av dej! Tror även att de dina förstår dina tankar o att din kamp ibland kan vara oerhört tung o smärtsam. Vad som okända skriver, tycker o mästrar om här är bara att le åt! Din energi behöver du till annat som kan ge kraft o glädje! Ta hand om dej efter bästa förmåga! Kan inte låta bli att tänka att din begravning kommer att bli nått alldeles speciellt med tanke på vilka vänner du har! Hoppas att du kommer sitta under en gran i närheten o lyssna! ;-) En varm bamsekram till dej <3

    SvaraRadera
  73. Du bestämmer över ditt liv. Liksom vi andra bestämmer över våra.

    Den som moraliserar över det är en djupt omogen människa.

    SvaraRadera
  74. Finaste Kristian, gör vad du vill, känn vad du vill.Skriv gärna ! Vi är många , många som månar om dig. Känn bara kärlek... Vi ber , tror , hoppas i vanmakt då vi inget kan göra för, åt dig än att försöka ge dig styrka att uthärda... Styrkekramar massor. Kram Christine

    SvaraRadera
  75. Tack för att du har kraft och mod att dela med dig så generöst av dina tankar! Du inspirerar och får iallafall mig att vilja mer, framåt. Tack!

    SvaraRadera
  76. Upplevt och angeläget och så välskrivet. Tack.

    SvaraRadera
  77. Käre Kristian! Genom att du har valt att dela dina smärtsamma kval med alla och envar, så är det oundvikligt att omogna, rädda och andra allmänt klumpigt navlade personer skriver och kommenterar dina inlägg! Tror att det oftast är en inneboende rädsla som provocerar dem! Förstår om du blir sårad och nu när du är extra skör och sårbar så tar det av din energi! Försök att fokusera på alla goda krafter här ute! Vi som vill dig väl och hoppas att du inte får lida i onödan! Skickar dig en varm och försiktig styrkekram!
    Ilona

    SvaraRadera
  78. Jag tror du kämpar allt du kan, och inget kan begära mer av dig än så. När den tiden kommer, följ ditt skogsrå, din siren, din vittra och hennes vackra sång, om du är redo, och om du vill. Ingen har rätt att bestämma över dig, ditt liv och din död, förutom du själv. All värme till dig.

    SvaraRadera
  79. Jag förstår dej, på riktig.
    Min pappa blev 48 och jag var med och hjälpte honom, jag och mamma, allt av kärlek
    Ni delar diagnos, det var 25 årsedan.
    Ha det fint!

    SvaraRadera
  80. Än en gång sätter du ord på något så oändligt viktigt. Den här gången att få besluta om livets slut. I alla andra avseenden förväntas vi välja, styra och besluta, varför inte även i detta. Önskar dig det finaste på alla sätt.

    SvaraRadera
  81. Gillar dig skarpt. Första besöket här. Kämpa...

    SvaraRadera
  82. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  83. Lyssna inte på "svaga människor" som inte kan förstå-de har inte förmågan..
    Lyssna eller känn in alla som vill stärka dig i din livs svåraste stund.....

    Jag kom nyss hem efter en tur till en julmarknad med min bästa vän-vi åker dit varje år och aldrig kunde jag förra året tro att vi tillsammans skulle gå där i dag igen-men det gjorde vi...... Efter hennes kamp så är cancercellerna just nu lugna-hon har kronisk cancer de finns där men idag mår hon hyfsat....Jag önskar så att du får uppleva samma under-en förändring till något ingen trodde......

    SvaraRadera
  84. Käftsmällen ja… den kan jag den med. Hodgkins hade jag. Kämpa är man inte skyldig någon annan än sig själv. Jag vet… det tog två år innan jag fick diagnos, jag kraschade in i en tillvaro utan sömn och klåda som sällan skådats. Gav upp gjorde jag, kunde inte ens äta till slut och de trodde jag var skogstokig, tills jag även fick känningar av att andas och krävde röntgen igen. Hittade nåt gjorde de. Hamnade med ilfart på sjukhus för behandling….
    Du gör det inte bara bra, du gör det med bravur och grace. Det är ingen annan än du som känner venerna brinna, tungan svullna och illamåendet ta vid där du slutar. Där kämparglöden svalnar tar overkligheten vid. Frågorna om varför hamnar däremellan.
    Omtanke agerar bränsle och tycka synd om fungerar som en last. Kämpar det gör du – det är ingen som tvivlar. Ensam är du i plågan men uppslutningen i omtanken och kärleken är större, även om det är en klen tröst. Jag tänker på dig. <3

    SvaraRadera
  85. Jag har aldrig riktigt gillat ordet "tolkningsföreträde" förut: Men efter att ha läst din blogg har jag insett att det är ditt ord och dina känslor som gäller oavsett vad vi andra tycker. Är så glad att jag får ta del av din blogg.All min kärlek till dig du fina människa som får mig att förstå livets värde.

    SvaraRadera
  86. Du bestämmer och har all min respekt!

    Döden betyder ingenting. Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum. Jag är jag, du är du. Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande. Kalla mig vid mitt vanliga namn. Tala till mig sådär som du alltid gjort. Ändra inte ditt tonfall, håll sorgen borta från din röst.

    Sluta inte skratta åt våra gemensamma små skämt. Skratta som vi alltid har gjort. Var med mig. Le mot mig. Tänk på mig. Låt alltid mig namn finnas med er där hemma. Uttala det som ingenting hänt, sorglöst utan spår av skuggor.

    Låt livet gå vidare med samma innebörd som tidigare. Det går vidare därför att det måste gå vidare. Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap.

    Varför skulle du sluta tänka på mig för att du inte längre kan ser mig.

    Jag väntat på dig någonstans väldigt nära. Allt är väl. / Henry Scott-Holland.

    Denna dikt bär jag med mig när jag tänker på nära som är nära fortfarande fast jag inte ser dem. Allt är gott Kristian, allt är väl. Hoppas du finner ro i det! Kram Bea

    SvaraRadera
  87. "Kärleken är så förunderligt stark,
    kuvas av intet i världen.
    Rosor slår ut i den hårdaste mark,
    som sol över mörka gärden.
    Mitt hjärta är ditt,
    ditt hjärta är mitt,
    och aldrig jag lämnar det åter.
    Min lycka är din,
    din lycka är min
    och gråten är min när du gråter."
    /Nils Ferlin

    Jag sitter ännu en gång tillsammans med dig här vid min datorskärm och texten blir suddig av mina tårar.

    Dikten av Nils Ferlin har någon annan delat tidigare men diktens styrka som är så insiktsfull är värd att upprepas. Att man kan, som jag, skriva kommentar på kommentar till en för mig okänd man känns ibland konstigt. Men det känns inte som att jag skriver till en främling !

    Jag vill tacka alla bloggkamrater för alla de kloka kommentarera jag får ta del. Alla fantastiska på sina egna sätt. TACK !

    Människor som lever i vårt samhälle har en tro om att allt man behöver är lite jävlaanamma, tro, hopp och att det finns lösningar som kan förflytta berg MEN verkligheten ser annan ut, tyvärr, och jag tror att just det faktum att vi alla vill att din mardröm ska få ett lyckligt slut och att ett mirakel kommer att inträffa är en förträngning och en vilja att hoppet kan bota. Tyvärr så har cancer inte alltid lyckliga slut och ibland får man acceptera och göra vad som är bäst för just dig - just nu. Individens makt att bestämma skall resepkteras - i livet såsom i döden.

    Ditt liv, dina val, dina kval, din död och din smärta är DIN och ingen annans. KÄRLEK via mina inlägg är det enda jag kan erbjuda och ge dig. Detta räcker inte lång - men tack igen !! Trots att detta är din blogg så hoppas jag att en initierad vän vill hjälpa dig att radera de inlägg som suger energi. Den energi som du behöver till många, många andra strider.

    Ulrika Persson, Östersund.

    SvaraRadera
  88. Kristian, förstår att käftsmällar känns och att de gör ont. Jag vet hur det är att vara känslig och ta åt sig för mycket av det som gör ont. Glöm inte att 99,99% av alla här inne skriver något fint till dig. Jag hoppas att den lilla ruttna skaran som inte tillhör de procenten börjar läsa någon annan blogg..
    Det finns tyvärr för många arga och bittra människor där ute som aldrig bearbetat sina känslor, de mår inte bra och måste få utlopp för sin ilska någonstans. Tyvärr ofta på helt fel ställen.
    En massa varma fredags-kramar till dig vackra människa.
    anna

    SvaraRadera
  89. Ditt liv är ditt och valen även de dina. Förvånad att folk kan komma med kommentarer om att du är en svikare... Jag jobbar på ett hospice där vi varje dag möter människor som du, som är i slutet på detta liv. Vårt mål (förutom att kunna lindra smärtor och andra besvärande fysiska symtom ) är att se MÄNNISKAN som är gäst hos oss, och även dennes närstående. Det är de som är viktiga och deras vilja får styra, alltid!
    Jag önskar dig allt väl, även om jag förstår att livet just nu inte är en dans på rosor...Och så vill jag tacka dig för att du fortsätter skriva. Jag vet inte om du förstår hur viktigt det är det du gör. Du talar om döden (som de facto är lika naturlig som födelsen, den kommer drabba oss alla) på ett öppet sätt. Det skulle nog fler må bra av att göra.
    Kram på dig!

    SvaraRadera
  90. jag vill även dela denna lilla text med dig som starkt symboliserar min tro om vad som sker efter själen lämnat kroppen. Kanske har jag skickat den innan? Ber om ursäkt isf, minnet är inte alltid det bästa.

    Det sista steget

    Vi människor har i alla tider haft olika bilder av övergången mellan liv och död. Många handlar om att vi ska resa över en flod eller ett hav till det land vi ännu inte känner.

    Tänk dig att du står vid havsstranden en sommarkväll och ser ett vackert fartyg som förbereds för avfärd. Seglen hissas. När kvällsbrisen kommer fylls seglen och båten glider ut på det öppna havet. Du följer den med blicken när den far mot solnedgången. Den blir mindre och mindre, och till slut försvinner den som en liten prick vid horisonten. Då hör du att någon vid din sida säger " Nu har hon lämnat oss".

    Lämnat oss för vad? Detta att hon blivit allt mindre och till slut försvunnit är ju bara som du ser det. I själva verket är hon ju lika stor och vacker som när hon låg vid stranden! Just när du hör rösten som säger att hon lämnat oss, finns det kanske någon på en annan strand som ser henne dyka upp vid horisonten, någon som väntar på att få ta emot just henne när hon når sin nya hamn

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så vackert beskrivet! Tack för det!

      Det påminner om den finaste symbol jag sett på en gravsten... det är en sol som går upp över en horisont, fast uppochner, (det är som att solen har gått ner som vi ser det, men den har gått upp på andra sidan jorden, lite sammma tanke.)

      Radera
  91. Det är inte alla människor som får vetskap om sin Egna förestående död, på ett sätt är det en gåva.
    Ingen av oss vill bli liggande i svåra smärtor, hjälplösa och långt ifrån den vi en gång var. Kroppens väg från liv till död kan bli en enda lång utdragen överjävlig resa.

    Likväl som vi har rätt att bestämma över vårt liv, så har vi rätten till vår egen död. Det är här gåvan kommer in...du Kristian kan och får välja och Ingen, inte någon som inte är i samma situation som Du har rätt att förfasa sig, läxa upp eller bete sig som en besserwisser.

    ...Fast om det var i min makt så skulle här minsann ske både mirakel och under, och denna gåva skjutas på framtiden sisådär en femtio år eller så.

    Det gör mig ont att du har det så svårt. Jag hoppas det finns det någon musik, några starka armar och/eller någons kärleksfulla famn som du kan vila i. Som kan bära dig genom detta svåra.

    varma tankar till Dig
    Susanne










    SvaraRadera
  92. Respekt! Du har redan gjort ett avtryck i den här världen som vida överskrider de en vanlig svenne gör som dör av ålderdom.
    Jag hoppas du kommer kunna bevittna din begravning även om du då är i den eviga drömmen.
    Den kommer bli spektakulär. Dina närmaste får nog fixa en stor katedral för att rymma oss alla som du påverkat med ditt öde.
    Jag hoppas Mando framför "Strövtåg" och att jag får möjlighet att lägga en blomma.
    Du kanske dör tidigt som människa men broder, du kommer leva länge länge länge.
    Vill ge dig en grabbram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Grabbkram skadeva!!

      Radera
    2. Grabbram är väl en björnkram. Kan vara bra att få det med!

      Radera
  93. Lider verkligen med dig! Har själv cancer och gått igenom cellgift behandlingar och operation. Det är fan ett under hur mycket vi människor kan tåla utan att tappa förståndet helt! Många sömnlösa nätter har det varit här med. Kram.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Varma kramar till dig också, naturligtvis.

      Radera
  94. Älskade, älskade Kristian som jag inte känner merän genom din blogg. Tårarna sprutar varje gång jag läser ditt inlägg och blir sååå ledsen för att jag inte kan göra något för dig. Så fruktansvärt att en sådan begåvning som du ska drabbas av denna hemska sjukdom. Hoppas verkligen din blogg kommer ut i bokform - den behövs i vårt stressade, kalla Sverige. Du har bidragit med så mycket vishet, kärlek och kloka ord så du kan vara övertygad att många, många människor står på din sida och skit du i de idioter som säger något annat. Ödsla inte energi på dem utan tänk på hur många människor som beundrar, avgudar dig. Hoppas du mår bättre nu och fortfarande väntar jag på ett mirakel för du måste fortsätta finnas här för oss. DU ÄR UNIK, DU ÄR BÄST - INGEN PROTEST!!!!! Massor av styrkekramar från en som kunda vara din mamma åldersmässigt alltså. Kämpa på!!!! Yvonne

    SvaraRadera
  95. Jag blir så rörd och berörd av din blogg, kollar flera ggr varje dag efter nya inlägg. Din senaste var nästan den tyngsta....vad är det med människor....Jag vill ta hand om dig, hjälpa dig med allt du behöver hjälp med, skydda dig mot allt du behöver skyddas mot, följa dig så långt det är möjligt till granskogen. Det finns snart inget annat som har betydelse för mig...

    SvaraRadera
  96. Kloka och tänkvärda ord! Jag skickar styrka till dig!
    Kramar

    SvaraRadera
  97. Alldels bortsett från anledning och annat så måste jag få säga att du skriver så vackra och kloka ord. Jag älskar ord, det skrivna, och du har en stor förmåga att få orden helt rätt.

    /Pia

    SvaraRadera
  98. Du sitter i ett väntrum Kristian och det är du som väljer vägen ut.. Ingen annan. Lyssna till ditt hjärta <3

    Föralltid i mina tankar.

    SvaraRadera
  99. Bry dig inte om de som blir provocerade av tanken att kunna avsluta sitt liv på egna villkor.
    Deras reaktion grundar sig i skräcken för dödens oundviklighet.
    Häng så länge du känner att du orkar.

    Kram.

    SvaraRadera
  100. Ja Kristian, det är precis som du skriver. När pappa var döende förstod jag att ingen annan kan säga när det är rätt att dö. Det kan bara den som är döende säga. Den som inte snart ska dö kan inte veta, inte förstå.

    SvaraRadera
  101. Jag följer din kamp och du berör mig ända in i märgen. Jag tänker på dig och din familj varje dag. Jag kan inte förstå vad ni går igenom, jag vill inte förstå, det är för jobbigt. Vi är lika gamla du o jag. Jag, precis som många andra, önskar så mycket att det fanns något man kunde göra, att vi kunde dela på smärtan eller bara säga att allt blir bra. Jag kan inte trolla, jag kan inte göra dig frisk, mina önskningar kommer aldrig bli verklighet och mina ord förändrar ingenting. Trots det vill jag be alla dömande, känslokalla och socialt inkompetenta losers som tar sig rätten att sparka på den som redan ligger att DRA ÅT HELVETE.

    Du är din Kristian, det här är din kamp och du kämpar väl, alla val du gör är dina val. Du förtjänar all heder och respekt för att du delar med dig av ditt helvete. Jag kommer att tänka på dig så länge jag lever och jag önskar dig allt gott, all värme och all kärlek. Jag hoppas att vi ses någon gång på ett ställe där lidande inte existerar. Där vill jag ge dig en kram.


    <3

    SvaraRadera
  102. Låt dem provoceras, ge dig av till hästarna närhelst du vill. Du är fantastisk.

    SvaraRadera
  103. Om jag sa allt jag ville säga,
    Och du nickade och log.
    Kan jag lättare resa mig då?
    Smeka minnena utan att gå sönder.
    Eller är det sista ordet oändligt,
    Kan jag aldig tillräckligt viska,
    Eller skrika
    Hur mycket jag älskar dig
    Finns det ens ett därför
    Till mitt värsta varför

    Handlar allt om att särskriva
    Ordet farväl
    Älskade du, far väl
    Landa där himlen är som mjukast
    Så ska jag sakta acceptera
    Det som är oacceptabelt
    Titta på klockan och förstå
    Att vi snart ses igen
    Vår kärlekshistoria har gått i ide
    Men i himmlen finns bara sommartid.

    Älskade Kristian.

    Kramar k















    SvaraRadera
  104. Det finns stolpskott överallt och merparten av dessa har aldrig varit sjuka själva, därav pratar de oförstånd! Låt inte dessa ta av den lilla energi du har, lägg den på bättre saker som ger dig energi. När stunden är kommen och klockan är slagen är det enbart DU och ingen annan som vet när det är dax att kasta in handduken!

    SvaraRadera
  105. Hej Kristian. Det är klart att bara du vet när det ska vara slut, när du inte längre pallar med. Ingen annan kan förstå vad du går igenom mer än möjligtvis den som själv har gått igenom en helvetisk sjukdom med taskiga odds.
    Dom som säger nåt annat är väl bara rädda när man talar om döden.
    Min mamma gick bort för två år sedan. Hon skulle fyllt 90. De senaste åren inandning sin bortgång bodde hon på ett demenshem. Oftast var hon i dimmorna men under sina klara ögonblick önskade hon bort, hon var färdig med sitt liv
    Hennes sista dygn sov jag och mina syskon i hennes rum och när det var dags, höll vi om vår mamma, kramade, grät, viskade tröstande i hennes öra. Hon gick ur tiden lugnt och stilla, hon fick äntligen ro.
    Bara du vet när det är dags.
    Jag önskar dock att du nånstans hittar krafter att kämpa.
    Kram!

    SvaraRadera
  106. Jag önskar att jag hunnit lära känna dig Kristian - att ha fått suttit en kväll vid en lägereld och snackat om allt och inget. Sköt om dig!

    SvaraRadera
  107. Hej älskade Kristian, blev bara så orolig när du skrev att detta kapitel inte har en sista mening. Många kramar till dig, tänker på dig ofta fast jag inte känner dig men skulle så gärna vilja, för att just ge dig bara en kram. <3 <3 <3

    SvaraRadera
  108. Korrigering, det ska stå innan istället för inandning.

    SvaraRadera
  109. Vad skrev jag, vad sa jag?
    Var det någon annan?

    Allt är kärlek till dig,
    panik över att du är på väg att dö bort ifrån oss som följer dig.

    Jag har följt många cancerpatienter.
    Hela vägen, från diagnos till död.
    men jag har aldrig mött någon så ärlig som du.

    Säger du adjö till oss innan du går?

    Jag har en naiv tro att jag minsann kommer att "visa mig" för mina viktiga människor när jag en gång dött.
    Jag tror på ett liv efter detta men har fått för få bevis från döda vänner för att tro att jag har rätt.

    Vad jag helt säkert vet, det är att det finns en ro bortom all världslig vånda. Det har jag sett många gånger, stunder innan döden tagit vid.

    All respekt för dig.

    / Bodil

    SvaraRadera
  110. oj oj oj , omfamna henne för att försvinna skulle jag kanske ha valt om jag vore i din sits , men ändå inte ... herregud du är fan gud !! hur står du ut , hur orkar du , är det genom att skriva ? avundas dig enormt , hoppas att " folk " stannar upp och reflekterar över detta du drabbats av och blir " folk " igen ..

    Ser jag dig på sös då jag går dit på någon årlig kontroll så får du en kram , så bli inte förvånad och knäck näsan på mig då =)

    SvaraRadera
  111. Jag slutar aldrig längta efter fler som du.

    SvaraRadera
  112. Det finns ingen sista mening.
    Tänker på min yngsta dotter (i vars säng jag finner vila). Hon dog i sin säng 17 år och 21 dagar ung. Cancer var även hennes krig. Nu vilar hon i ro, men hon har inte slutat påverka mig. Slutet här är inget slut. Bara en förändring. Du kommer finna andra uttryck. Det finns inget rätt eller fel , det enda som finns är dina egna val. En tröst är att alla kommer att få njuta det stora lugnet till slut.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Varma kramar till dig också!!

      Radera
  113. Hej Kristian, äntligen har min 10-öring ramlat ner. Ibland har jag funderat över varför jag har suttit i soffan och gråtit av förtvivlan över ditt öde, jag är inne på din sida många gånger varje dag. Jag känner dig inte och har barn som är i samma ålder som du. Nu förstår jag, jag är inte ensam om att gråta över ditt öde och över alla som inte förstår att vi alla kan drabbas. Önskar så att vi alla här skulle kunna göra något för dig men det ända vi kan göra är att följa dig till slutet hur du än väljer, du har lärt mig att pussa mina barn ,trots att dom är vuxna och säga att jag älskar dom. Du har lärt mig att tänka annorlunda och till det bättre. All kärlek till dig, Kristian

    SvaraRadera
  114. Kristian! Du är så stark men tillåt dig också att fä vara svag ibland. Det är så fint att läsa om hur fint din familj och dina vänner tar hand om dig. Jag förstår hur svårt det är att slå bort dumma inlägg men försök att inte läsa dem om du kan. Låt det goda vara sår stort som det är. Mina tankar är ofta hos dig och din familj.
    Unni

    SvaraRadera
  115. KRAM till dig Kristian. Har följt dina tankar en längre tid och anser att du är klok och insiktsfull och inser att du väljer hur mycket du vill delge oss dina läsare. Ditt förra inlägg var provocerande för dem som inte kan, vill eller orkar sätta sig in i en svårt sjuk människas livssituation.

    Själv fick jag diarré för snart 20 år sedan, vilket kan tyckas banalt med tanke på Kristians situation, men det är just det som är poängen. Tack vare att en arrogant jourläkare vägrade skriva in mig på juldagen hann jag bli lite väl avmagrad(BMI 14,5)och uttorkad. Timmarna innan vårdcentralen öppnade ville jag bara dö för att slippa plågas. Det gav mig insikten att döden i vissa situationer kan vara en befrielse. Och jag blev lite mindre rädd för att dö i en sjukdom.

    (För er som undrar tog min käre far kontakt med en läkare i jaktlaget som bedömde att jag skulle klara av att vänta ut den ökände jourläkarens skift. Han var också med när mitt områdes läkare direkt vid receptionsdisken skickade mig till akuten och änglarna på medicinavdelningen.)

    SvaraRadera
  116. Sanningen finns det någonsin en fullständig sanning eller döljer det sig alltid en annan variant av tolkning, i det skrivna, sagda lr upplevda?! Allt baserat på erfarenheter personlig språkförståelse och allt annat som i stunden inverkar. Det finns så många vackra underbara och livsåskådande sånger.. Musik tillför och berikar livet så mycket... Novembermörkret sluter sig om oss i Sveriges avlånga land, vi vandrar runt som i dvala vi kontorsråttor som ger allt för lite vardagstid till att vara utomhus under dygnets ljusa timmar.. Vi lider med människor som lider igenom värre öden än brustna hjärtan, depression och utarbetning.. Vi hittar ständiga fel i det vi gör och glömmer bort att ge oss själva en klapp på axeln.. I veckan berättade en kompis om en vän till henom som obegripligt och oväntat dött hemma i soffan medans hans fru ringde sjukvårds upplysningen.. Veckan dessförinnan fick en kollega under ett möte vi hade beskeder att en nära vän gått bort i cancer, hon visste att det skulle hända men ändå, där och då allt annat bleknar. Och här går jag omkring och saknar de barnen jag inte har... Istället borde jag njuta av att möjligheten att bli mamma fortfarande lever... Jag håller hoppet vid liv!! Jag tror det får en fortsättning

    SvaraRadera
  117. Jag tror att många av dina läsare länge har hoppats på mirakel precis som jag och många kan då inte hantera att du skriver rakt om hur allvarlig din situation är, utan att linda in det, utan nåd, och några, väldigt få, reagerar med aggressivitet, precis som man kan göra vid rädsla. Ta inte åt dig. Du har rätt till ditt liv och varje människa har också rätt att tänka som du när livet är hotat. Det är en tröst att den valfriheten finns. Men alla vi som så innerligt gärna vill ha dig kvar i livet, alla vi som vet hur mycket du betyder, alla dina nära som älskar dig, alla vi som vill läsa dig, lyssna på din musik, se dig kasta trumpinnarna ut i publiken på Peace and Love, alla vi tvärbromsar inför tanken på att förlora dig och vi vill bara skrika rakt ut. Och ändå kan vi inte ens en sekund förstå vad du nu går igenom. Och vi förstår att i längden räcker inte vår kärlek och tankekraft, men vi försöker så länge vi kan och hoppas och hoppas och ber på vårt tafatta sätt för det mirakel som kan rädda dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vill verkligen SKRIKA rakt ut!! HJÄLP KRISTIAN!!!!

      Radera
    2. Skriker också rakt ut efter nåd för Kristian. Kära outtröttliga kämpande läkarkår. Kära oförtrutet sökande cancerforskare. Ge honom ett mirakel. Skynda er. Det är bråttom nu.

      S.

      Radera
  118. Lilla Kristian. Tänker på dig massor. Bry dig inte om idiotmänniskorna, idiotmänniskor finns det överallt. All kärlek till dig du sanna poet

    SvaraRadera
  119. Bara du bestämmer, så enkelt är det.
    Men rädslan föder ilska när den inte förmår uttryckas som just rädsla. Oftast är detta en omedveten process hos den som blir så arg på sina medmänniskor. Det är synd om även de arga. Man kan hoppas att de någon gång vågar leva så nära sina känslor som du gör Kristian. Tack för att du delar med dig, dina ord gör skillnad. /J

    SvaraRadera
  120. Angels Prayer


    Help me learn , so I know
    when to stop and when to go

    Time to rest , time to fly
    or time to let the past go by

    Heal the pain , heal the strife
    enjoy the wonders of this life

    Sent from heaven up above
    angels send this verse with love

    <3


    / Madeleine, medmänniska



    SvaraRadera
  121. Det finns inga ord. Tack för allt och lite till.

    SvaraRadera
  122. Det är en ynnest att få ta del av din värld genom dina ord. Det kräver både mod, styrka och en alldeles särskild begåvning att skriva som du gör. Tack!

    SvaraRadera
  123. Du är absolut ingen svikare Kristian! Du kämpat dig igenom ofattbara tolv behandlingar och vet du Kristian om du så "bara" hade tagit dig igenom en behandling hade du ändå varit en kämpe i mina ögon. Jag som har turen att vara frisk kan omöjligt förstå vad du går igenom. Jag kan bara ana av det jag får läsa här att det är fruktansvärt. Mer fruktansvärd smärta än jag någonsin har kommit i kontakt med. Att sedan lägga till all psykisk smärta är för mig ofattbart. För mig kommer du alltid att vara en hjälte Kristian! Du har förändrat mitt liv och så många andras. Du finns alltid i mitt hjärta och i mina tankar! All kärlek till dig allra finaste Kristian

    SvaraRadera
  124. Om vi själva någon gång varit riktigt dåliga, så har det varit förskräckligt, och vi har andats ut när det blivit bättre igen, och kanske undrat hur vi skulle ha stått ut om det inte hade blivit bättre. För dig blir det inte bättre, utan förskräckligare och förskräckligare. Så föreställer jag mig att du upplever det. Då är det inte alls konstigt att du känner och tänker som du gör. Dina vänners mor, (tror jag), skrev ett klarsynt och förklarande och tänkvärt inlägg.

    Jag tänker på din text till "Sweet Jackie", dina intressanta artiklar som alltid kommit nära inpå det ämne du skrivit om på ett sätt som är svårt att förklara, en förmåga att levandegöra, inte minst minns jag artikeln där du bland annat gav oss en humoristisk skildring av hur det gick till när du första gången träffade en numera långt ifrån okänd vän i bandet. Jag minns dig från era konserter, minns dig när du pluggade och jag lånade ut någon bok till dig i biblioteket där jag jobbar. Jag minns alla dina alltid välformulerade och genomtänkta uttalanden i intervjuer både med bandet och i din ofrivilliga roll som drabbad av cancer. Jag minns alla dina obeskrivliga bloggtexter i denna blogg. Det är oundvikligt att jag känner mig stolt över att vara från samma stad som du. Ändå är det inget av detta som kan hjälpa dig. Vare sig det är ett mirakel, ett skogsrå eller ett medikament som kan göra vägen lättare att vandra så hoppas jag att något gör vägen lättare. / JJ

    SvaraRadera
  125. Döden dö!
    Alla ska vi döden dö, men ingen vet när.
    Om jag mellan tummen och pekfingret visste ungefär när, hur och varför så skulle jag tro att jag skulle vilja ha ett finger med i hur det hela skulle sluta om jag hade möjlighet. Det behöver inte alls vara så dramatiskt och förfärligt som kommentarer i tidigare inlägg får det till - snarare vackert och ett sätt att hylla det liv man levat.

    <3 till dig! Du har gjort skillnad i mitt liv.

    SvaraRadera
  126. Fina Kristian! Döden är inte densamma för friska och sjuka, vi som är friska vandrar i en annan skog, kanske samma som du till det yttre men i vårt inre totalt annorlunda. Du skrev i ett inlägg om " pojken som var" och inte finns mer. När båda mina föräldrar dog, med bara månaders mellanrum försvann en del av flickan inuti mig, flickan som på något sätt var naivt lycklig och osårbar. Flickan blev mera tungsint och lite tråkigare. Ibland saknar jag flickan jag en gång var. Hon kommer inte tillbaka. Döden förändrade henne också till att ta vara på tiden, ta vara på de älskade runt om kring och det är jag tacksam för. Döden finns också hos oss friska men liksom oändligt långt borta. Döden för den sjuke kommer närmare, i en annan skepnad, vi kan inte föreställa oss hur . Dina ord om döden är underbart vackra och smärtsamma. Omfamnar dig och tackar för att jag får ta del av fin resa. Eva

    SvaraRadera
  127. du går om du måste allt har inte varit förgäves

    SvaraRadera
  128. Du skrev;


    "En uppfattning blottar sig allt klarare framför mig: den om att en frisk människa inte har mandat att avgöra hur en sjuk person ska välja att leva sitt eget liv, eller för den delen att dö sin egen död".

    Du har så rätt i det. Du gör så gott du kan, du gör vad du kan. Ge dig själv en klapp på axeln gång på gång och säg -"Det här gör jag bra, det här gjorde jag bra". Jag hoppas att du snart får bättre dagar igen och att du har de du älskar hos dig så att du inte behöver ta dig igenom detta själv.

    Jag hoppas också att du låter det du skriver i denna blogg bli en bok, tillsammans med en del av kommentarerna. Den skulle göra så oerhört mycket nytta som lärobok vid vårdskolor, som läsning för sjuka och anhöriga och bara som läsning för att få ta del av dina tankar. Den skulle hjälpa så många på så många sätt. Det skulle bli en viktig bok!

    När det är som värst så ta en sekund i taget. Det räcker. All min värme till dig.

    SvaraRadera
  129. I den här bloggen har jag mött så mycket kärlek. Kristians kärlek till livet , hembygden, familjen, vännerna, musiken och äventyret. Oss läsares kärlek till våra nära, till Kristian och givetvis till livet självt.
    Här finns allt att läsa - det vackraste och det svåraste. Jag har fått intrycket att man kan vara ärlig, här.
    Några inlägg har varit reaktiva. Några har gett väldigt handfasta råd. De inläggen sticker ut, blir krävande. Ordvalet är inte alltid det mest nyanserade.
    Men jag skulle vilja be er som skriver här att inte skriva hårt om det ni reagerar på. Tonen skruvas upp. Medmänniskor önskas snudd på eget lidande. "De ska få se hur det ärr!". "Idioter!".
    Det gör mig så ont, den här tonen.
    Vi bär alla på rädslor. Erfarenheter. Vem är perfekt? Den som kastar sten tillbaka?
    Låt oss behålla en fin, värdig och kärleksfull ton här. Man behöver inte hålla med. Men det betyder inte att man stänger ute, nedvärderar eller straffar - vad har vi uppnått då?
    Jag önskar all lindring möjlig, till Kristian.
    Tackar honom. Går sönder lite grand och växer lite grand som människa, tack vare hans texter.
    Var snälla mot varandra.

    / Anneli


    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Anneli! Jag håller med till 100 % om det du skriver! Den här bloggen förtjänar inte att smutsas ner av påhopp åt något håll.
      Att de kommer tror jag beror på den stora maktlöshet vi alla känner inför kristians sjukdom och våndor. Vi vill ju alla så oerhört gärna hjälpa honom, rädda honom, hela honom... men vi kan inte. Och när det då kommer ett inlägg som vi uppfattar som oförskämt eller elakt.. Då blir det som en ventil där vi kan få pysa ut lite av vår frustration. Vi kan inte rädda Kristian, men vi kan i alla fall försöka skydda och försvara honom mot dumma påhopp. Och i vår iver och mänskliga svaghet går vi ibland över gränser och gör egna påhopp.
      Jag måste ändå säga att jag är överväldigad av den värme och kärlek som strömmar mot Kristian i denna blogg. Det ger mig hopp om mänskligheten!
      Carina Eliza

      Radera
    2. Ja. Just så tänker jag också. Det är vår maktlöshet, vår gamla skröpliga frustration och vanmakt som råder när de hårda, onynaserade skitorden ges företräde. Eller förnumstigheten. Den som säkert bara vill väl men istället blir tveeggad. Vi är ovana och klumpiga. Men vi vill väl. Vi får förlåta varandra.

      S.

      Radera
  130. Likväl som att en frisk människa inte har mandat att bedöma hur sjuk en sjuk människa är så kan ingen sätta sig in i en annan människas situation utan att ha varit i en liknande sits och om man hårdrar det så är allas sanning sin egens och utifrån detta kan egentligen ingen exakt förstå nån annan fullt ut.
    Ett citat som jag gillar är;
    " du vet inte vad du sagt förrän den du har pratat med berättar vad den hört" ...
    Samma sak gäller det skrivna ordet som absolut är ett lättare sätt att leverera sina ord, man får prata till punkt för det första, man ger utrymme åt läsaren att läsa orden fler gånger, tills de förstått...
    Förstått utifrån sin egen verklighet, utifrån sitt eget förflutna som har format var och en av oss, vårt tänkande och tyckande.
    Istället för att dumpa skit på nån som inte ser saker på "vårt" sätt kan vi väl försöka fascineras av våra olikheter, häpna över att nån kan tolka allt på annat sätt. Vem har rätten att säga nån har fel!? Självklart måste vi ta ansvar för det som är farligt, nedbrytande och det otroligt destruktiva i samhället men även sånt måste göras på ett bra sätt, inte genom pekpinnar och hat.
    Påverka genom kunskap och öppenhet.

    Jag kan inte förstå hur det är att ligga i smärtor och invänta dödens lugn, att leva i den vetskapen där den enda lösningen är döden...tack och lov så vet jag inte, tack och lov så har jag sluppit det!
    Jag läser med smärta och delar sorgen med många.
    Men jag kan inte förstå fullt ut.

    Som medmänniska vill jag sprida hopp, hopp om glädje, liv och kärlek.
    Det är då det blir så svårt att förstå längtan efter dödens semester.

    Jag har sett "gråta med ett leende" där Javier Bardem spelar den underbara mannen som själv ger och sprider glädje och kärlek genom att finnas där, den förlamade mannen som i 27 år efter en olycka ligger i sin säng och som på nätterna drömmer levande drömmar. Han som tappat livsgnistan men som inte har möjligheten att avsluta sitt liv, hans liv i sängen utan att kunna röra sig. Jag har sett filmen och kastats mellan känslor, låt honom få dö, ser ni inte hans önskan? Hjälp, honom, låt honom ta detta stora beslut med hjälp av nån som gör det svåra. Till, men kära människa! Ser du inte vad du har? Hur mycket du ger dina nära, hur mycket glädje och kärlek ni har mellan Er?!

    Döden! Vem vet vad som väntar. Det är slut då.
    Men om vi skulle leva förevigt... Skulle vi nånsin ta vara på livet?

    Jag har alltid varit livrädd för döden. Alltid hoppats att jag ska dö först så jag slipper leva i saknad.
    Tills jag fick barn, jag kan inte dö nu! Ingen älskar som jag, mina barn! Nu är jag ju nyfiken på vad som ska hända dem, stå bredvid och finnas till hands. Låta dem känna sig älskade för sin egen skull, villkorslös kärlek.

    Men samtidigt vill jag dö före dem men inte än.

    Tankar på livet och dess förgänglighet är tuffa. Det gör ont att veta att man ska mista någon, aldrig mer få...
    Men jag vet inte hur det är att vara på andra sidan. Veta att man ska dö, i värsta fall pinas ihjäl av någon sjukdom som sakta men säkert sliter bort en tugga i taget och långsamt prickar dödens käftar.

    Vem är mest egoistisk?
    Jag som vill fortsätta läsa orden?! Du som inte orkar med smärtorna, din sönderfallande person?
    Du som kämpar... För allas vår skull, dina nära, oss andra som vill fortsätta läsa... Vi som inte känner dig annat än dina ord och beskrivningar som lär oss om livets skörhet.
    Vi som blir mer levande av din berättelse. Vi som önskar att ge dig hoppet och styrkan att få leva.
    Vi som står utan att kunna ge tillbaka.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det. Min vän. Var ohyggligt bra skrivet.

      S.

      Radera
  131. Kristian du har gett oss så mycket redan, du kan aldrig bli någon "svikare".

    När du inte orkar kämpa längre så är det ok att släppa taget. Det är helt och hållet ditt beslut.

    Sedan är vi många, många här som fortfarande hoppas på ett mirakel och ett lyckligt slut. Vi är förstås tacksamma så länge du kämpar, men vi kan aldrig fullt ut förstå vad du måste gå igenom.

    Tack för att du finns, sköt om dig!
    Kramar Åsa i Örebro

    SvaraRadera
  132. För en fullt frisk människa känns frågan inte alls rimlig.

    Du, vill egentligen bara säga att du gör mitt liv lite bättre genom att jag stannar upp och ser saker på ett annat sätt. Du gör att jag skickar iväg det där smset till en kompis att hon är viktig för mig.

    Det är övermäktigt det du går igenom. Känner du dig inte stark så kan jag säga att det är du bara genom att öppna ögonen.

    /M i Stockholm

    SvaraRadera
  133. Tänker på det som sägs om döende människor på sjukhus. Många väntar med att släppa taget tills de är ensamma och inte omgivna av gråtande, sörjande och förtvivlade anhöriga som håller dem kvar. Eller så väntar de tills endast de som kan bära döden finns närvarande. Som om den döende in i det sista ska skydda sin omgivning från sanningen.
    Så borde det inte vara. Att vara öppen med döden måste vara det bästa. För alla. Jag önskar dig närstående som stöttar ditt val av död, den dagen den kommer. Som bär den tillsammans med dig. Fram till flodens kant.

    My

    SvaraRadera
  134. Hej Kristian!
    Nu när du inte är i Kvarnsveden kan jag berätta hur det ser ut på Kvarnforsplan i detta nu. Jag går och tittar: Ja jag kan säga att det inte är någon större ruljangs. En och annan går in till någon affär och kommer ut med en kasse. Blir nog bättre lite längre fram på dagen. Själv har jag skoaffären som du säkert gått förbi eller in i någon gång. Ville bara att du skulle få en bild av en bit av ditt Kvarnsveden. All styrka till dig!

    SvaraRadera
  135. Hej Kristian

    Vill bara skriva att jag följer och tänker på dig. Jag dras till bloggen, samtidigt som den stöter bort mig. Du skriver vackert och med inlevelse. Jag vill förstå, men ändå inte. Du berör och känslor rivs upp hos alla, även hos mig. Vissa känslor förmedlas på ett sätt så andra berörs. Det är omöjligt att vara likgiltig.

    Sköt om dig!
    Monika Ringborg

    SvaraRadera
  136. Kristian, jag förstår så väl att ditt liv blivit outhärdligt. Jag är också säker på att dina närstående är inkännande nog att låta dig släppa taget när du inte ser någon mening med att plågas längre. Att se sitt barn, sin bror, sin vän lida utan hopp om bättring gör att man vill låta honom eller henne få den enda lindring som återstår.

    SvaraRadera
  137. Kämpa på så länge du själv vill! Jag hoppas fortfarande på ett mirakel för din skull :) kramar

    SvaraRadera
  138. Hej fina Kristian. Dina texter, så fantastiska.Du delar med dig av din kamp, och visar vilken poet du är. Som du skrev i ett tidigt inlägg, detta är DIN blogg, med dina tankar kring det som rör och berör DIG. Vi övriga är förunnade att få läsa dina tankar och känslor. Tycker det är fruktansvärt att vissa som läser dina texter inte respekterar att det är just DINA känslor vi får vara med och läsa om och ta del av. De som inte kan respektera detta och har elaka kommentarer, kan starta en egen blogg och kräka ur sig sina åsikter där om hur de ser på livet, döden, kärleken där istället!! Du förtjänar all respekt och heder för att du delar med dig av dina upplevelser och tankar/känslor! Du är fantastisk och underbar! Styrkekram, och hoppas din sista tid blir fylld av glädje och kärlek <3. Alla läsare om ni inte accepterar Kristians ord, håll då era åsikter borta från HANS blogg!!

    SvaraRadera
  139. Kristian, bara Du ser ditt liv genom dina ögon. Bara Du känner din smärta. Bara Du kan avgöra vad just Du orkar. Bara Du kan avgöra vad som är livskvalitet för Dig. Bara Du...

    SvaraRadera
  140. Det finns så många enstöriga puckon där ute som inte har en jävla susning vad du går igenom. Du bestämmer själv, helt och hållet du själv. Jag hoppas i alla fall att du får det. För din skull.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag önskar verkligen att du inte hade en så nedvärderande och hård ton. Det går att uttrycka sig på andra sätt.

      Radera
  141. Många cancersjuka brukar få ta en paus med cellgifterna ibland, så jag tycker du ska be om det. För jag antar att det är dom som ger dig biverkningarna med bristande känsel och annat.
    Diskutera med din läkare.

    Sjukdomen tar ju en del av din ork och cellgifterna tar resten, så det blir inte så mycket kvar. Kanske lever du några färre dagar utan cellgifter men bättre. Ja, det är svåra frågor att ta ställning till.

    Jag önskar dig allt gott.
    alice


    SvaraRadera
  142. Fina kristian
    Låt ingen ta dina tankar eller ord ifrån dej. De är dina och ingen annan har rätten att näpsa dej för vad du skriver eller har för tankar..INGEN!!
    Har man inte varit i din situation så har man ingen aning om vad du går igenom. Man kan bara ana.
    Det är så lätt att skriva att du ska sila vad du läser i kommentarerna, men man är inte mer än människa som du skriver och man tar åt sej. Jag ber i alla fall.
    Försök att glömma inläggen som "näpsar"och ta bara till dej alla de övriga som är så glada och tacksamma över att du delar med dej av dina tankar och över vad du går igenom.
    Skickar en stor omslutande och värmande kram /maggan

    SvaraRadera
  143. Kristian, bara du själv kan veta fullt ut vad du upplever så försök strunta i enstaka tanklösa och aggressiva påhopp – de säger mer om dem som skriver. Jag är själv mamma och känner av hela mitt hjärta med både dig och din familj och alla andra i din närhet i er förtvivlade situation. Och jag är djupt tagen av din klokhet, ditt mod och ditt sätt att skriva och att du överhuvudtaget orkar dela med dig. Vad du än önskar eller planerar så hoppas jag att du har modet att involvera dina närmaste i dina tankar. För allas er skull. Det är så totalt omänskligt och grymt att maktlöst tvingas se på när en vän eller familjemedlem försvinner i sjukdom framför ens ögon. Och allt får en extra dimension av grymhet och blir än mer ofattbart när det handlar om ett barn eller en ung människa. För en tid sedan blev vi i familjen tvugna att ta beslut om att avbryta min fars behandling. Han hölls vid liv så som du beskriver och det var så långt ifrån honom som person som det går att komma. Ändå var det ett fruktansvärt beslut att behöva ta. Samtidigt hade Far tydligt uttryckt sin önskan både till oss och sjukvårdspersonalen och det kändes på ett sätt omänskligt att han inte själv fick bestämma över sitt liv. Nu kunde vi i all vår sorg ändå känna att vi gjorde honom till viljes en sista gång. Jag läser vad du skriver men jag hoppas ändå innerligt att inte den dagen ska komma för dig och din familj, att kanske, kanske ett mirakel sker! Du behövs ju här, Kristian! Styrkekramar från Skåne/Anna

    SvaraRadera
  144. Jag tänker vara fräck och citera en rad du nog känner igen; " Kärlek och respekt, Kristian Gidlund " .
    Ja Kristian, kärlek och respekt.
    Kram

    SvaraRadera
  145. Här får du en Kram av Emma

    SvaraRadera
  146. Kärlek till dig Kristian <3
    Så underbara människor det finns på jorden, du är en av dem. Du som älskar livet borde kunna få njuta av varje minut, du bestämmer själv när smärtan blir för stor att bära. Tack för att du delar med dig av dina tankar, ditt vackra språk är som musik, mjukt och smekande, men med så sorgliga toner, där i mörkret bakom allt det vackra.

    Susanne

    SvaraRadera
  147. Jag önskar att din blogg aldrig upphör att fyllas med underbara ord.
    /Stefan

    SvaraRadera
  148. Att någon ser dig som en svikare, någon som förtjänas att sky på gör mig mållös.
    Ingen har rätt att döma dig och det du skriver.

    Vi är många som läser dina ord och efteråt funderar, ändrar vår syn på livet och dess mening, diskuterar döden med våra barn, kommer varandra närmare, ser på varandra med andra ögon och vi önskar att vi får läsa många många fler inlägg av dig!

    Ni andra kan gå ut i skogen och sparka på en sten för att få utlopp för den frustration som ni av någon anledning bär på.
    Men kasta ingen skit här!

    SvaraRadera
  149. Kristian, Kristian...

    Jag vrider och vänder på varje ord du skriver, läser sakta, börjar om igen.... Jag gläds åt att du har din familj så nära. Jag känner samtidigt en stor sorg, en påtaglig sorg. Ditt arv till alla oss suddiga som är kvar när du lämnar blir stort. Vackert. Tack för allt som du ger oss, det vi bär med oss varje dag för resten av vår tid.

    Hälsningar från en Karin

    SvaraRadera
  150. Undrar om inte uppmaningar som att kämpa är lite cyniska, för du kämpar precis hela tiden! Det är ett under att du orkat med 12 cellgiftsbehandlingar som säkert hade nockat den starkaste. Men vet heller inte hur jag kan tillföra någonting, finns inget som kan lindra din smärta, din vilja och önskan att få stanna kvar en stund till! Har tyvärr inga ord.............

    SvaraRadera
  151. Hur många har inte tänkt tanken att vilja dö.... Bara av magsjuka...
    Ingen vet vad du går igenom Kristian, ingen som själv aldrig har varit där eller haft någon närstående som blivit drabbad.
    All kärlek till dig o dina nära
    <3
    Maria

    SvaraRadera
  152. Jag kommer aldrig glömma dig och vi är många, många som tycker om ditt underbara sätt att skriva. "Kärlek och Respekt"

    SvaraRadera
  153. Kära, kära du. Har inga ord...........
    Tack för det du orkat delge och förhoppningsvis orkar du lite till. Kram
    Britt-Inger

    SvaraRadera