söndag 18 november 2012

Hur det får och inte får sluta


Jag är inte rädd för döden. Det är en blytung rad, men jag menar varje bokstav. Jag har träffat döden många gånger. Konfronterat. Kompromissat. Förlikat. Förhandlat. Och nu har jag tvingats acceptera att den återigen växer i min kropp. Döden är här för att stanna.

Jag är inte rädd för döden. Jag kommer att ge den en helvetisk omgång. Ta till vartenda knep och knogjärn som någonsin använts i Borlänge med omnejd. Jag ska gå de här tolv ronderna. Sälja mig dyrt. Blöda mig torr.

Jag är inte rädd för döden. Men jag skräms över vad jag kan förvandlas till på vägen dit. De som känner mig känner en nyfiken, rolig och livfull person. En inspirerad. En person som när den pratar om att göra saker också faktiskt genomför dem.
   Vissa känner mig som en annorlunda älskare – det gläder mig.
   Och det är som en blandning av allt det som jag vill bli ihågkommen. Som någon som levde när han levde.

Jag har fått läkarnas bild av vad som väntar. Hur jag kanske måste förlita mig mer och mer på näringsdropp och hur det kan få min lever att klappa ihop. Hur det skulle kunna skapa vätskebildningar i kroppen. Missbildningar. Hur behandlingen kan få mig att tappa känseln i ben och armar. Hur den kan göra mig förlamad. Som om jag skulle sätta mig i den situationen. Jag, han som levde när han levde.
   Jag tänker inte bli ett spöke som tvångsbehandlas in i det sista bara för sakens skull. För att döden inte skulle få mötas. Som om döden per automatik innebär ett nederlag. Jag tänker inte bli ett krumt skelett, en främling som de i min närhet inte känner igen. Jag tänker inte bli en komplett hårlös, kortisonsvullen varelse som är vaken några få stunder om dagen, fångad i en kropp som jag inte längre kan styra.
   Så får det inte bli.

Music has always been a matter of energy to me, a question of fuel. Sentimental people call it inspiration, but what they really mean is fuel. I have always needed fuel. I am a serious consumer. On some nights I still believe that a car with the gas needle on empty can run about fifty more miles if you have the right music very loud on the radio.” Så skrev galenpannan, journalisten och drogtyfonen Hunter S. Thompson i Kingdom of fear en gång i tiden. Jag har alltid gillat honom. Och jag har alltid gillat James Dean. Jag undrar vad han lyssnade på när han tappade kontrollen på sin fabriksmodifierade Porsche den där eftermiddagen i september 1955, då han på route 466 som 24-åring blev både slarvsylta och evig ikon.

Jag har alltid varit förtjust i Robert Capa, krigsfotografen som menade att om dina bilder inte var tillräckligt bra, så berodde det enbart på att du inte varit tillräckligt nära. Det mottot har jag burit med mig inom mycket. Utställningen om hans liv, Images of war and peace, på Nobelmuseet för ett par år sedan är den som har påverkat mig mest. Capa var bundis med Ernest Hemingway och minnesluckorna från deras utekvällar lär ha varit episka. Capa hade en romans med Ingrid Bergman och drogs magnetiskt till den ena oroshärden efter den andra: Dagen D, spanska inbördeskriget och Indokina, för att nämna några exempel. Det sägs att han dog av en olyckshändelse, i norra Vietnam i maj 1954.
   Det tror inte jag.
   Jag tror att han gick ut på det där minfältet i Thaí Bình med ett lugnt leende på läpparna, samtidigt som hans kamrater skrek och viftade ivrigt allt längre bakom honom. Jag tror att han hade bestämt sig. Jag tror att han hade fått nog.

Vad hände då egentligen med Hunter S. Thompson? Den 20 februari 2005 avslutade han ett brev till sin dåvarande fru med orden: ”This won’t hurt.” innan han blåste skallen av sig. Senare sköt Johnny Depp, efter överenskommelse, upp hans aska i rymden. Men det är en annan historia.

Det gäller att ta en sak i taget.

273 kommentarer:

  1. Kära Kristian, jag har inga ord, ingen kan bättre än du själv beskriva det som händer dig. Önskar dig styrka!
    Inga-Britt

    SvaraRadera
  2. Christoffer Eneljung18 november 2012 16:22

    Hej Kristian!
    Alla har vi en dödsdom över oss, och tid är ett svårt begrepp. Du lämnar mer efter dig än de flesta, kanske mer än vi nu kan ana.
    Att följa din blogg har påverkat mig och förändrat mig en hel del. Jag intalade mig att det var jag som sökte mig hit, men det är fel. Sanningen är att det är du som har gjort skillnaden. Jag hade bara tur. Tack!

    SvaraRadera
  3. Du säger att du kommer att avsluta ditt liv innan det gått så långt som du beskrev?

    Jag förstår dig.

    Jag hoppas det dröjer mycket länge tills du är där.

    / Bodil

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så tog jag det också. ♥

      Radera
    2. Tolkar på samma sätt...

      Radera
    3. Tänker också så.... Hur du än gör eller hur det än blir....gör det du orkar och vill... kärlek till dig <3

      Radera
    4. Det står att han skulle avstå behandlingen.

      Radera
  4. Med dina texter och din historia lutar det åt att du också stannar kvar i eftervärlden som någon form av ikon.
    Styrka och kärlek, framför allt kärlek Kristian.

    SvaraRadera
  5. Önskar dig allt gott du önskar och behöver.

    SvaraRadera
  6. Kristian. Jag vet att dina nära kämpar för att få behålla dig. Jag vet att du kämpar för att få stanna.
    Någonstans däremellan är vi alla andra med dig, i detta nu.

    Du har min styrka, jag vill att du känner dess skjuts.
    Du har mina tankar, låt dem få komma nära dig.
    Du har mitt fulla stöd och faktiskt kärlek.

    Vi är med dig, i din resa.

    Och jag vet, att oavsett- så kommer du leva kvar.
    Och jag hoppas, att du får möta några av oss på andra sidan.

    <3

    Kram /helena

    SvaraRadera
  7. Vad bra att du vill ha kontroll över ditt liv och över din död. Den rätten har vi, eller borde vi i alla fall ha.
    Kram Carina

    SvaraRadera
  8. Det är alltså värt att utsätta vänner och familj för oron över att du kommer ta livet av dig för prestige? Ok.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Prestige? Du måste ha missat något.

      Radera
    2. Det här måste väl få vara ett beslut som är upp till var o en i den situationen o som ingen kan döma över om någon annan gör. Kärlek från Karin ♥

      Radera
    3. Va? hur tänkte du nu? vem är du att skriva så?

      Radera
    4. Tror nog Kristians familj förstår.Önskar att jag har sådant mod om jag hamnar i det läget som Kristian är.Många kramar till dig Kristian.

      Radera
    5. Ingen som inte varit eller är i Kristians sits kan nog döma vad som är rätt eller inte. All min kärlek till dig Krisitan!!

      Radera
    6. Tror att prestige är det sista det handlar. Snarare att leva livet på livets villkor. Att uppehålla döden med en mängd olika behandlingar och näringsdropp som kroppen ändå inte klara av att förvalta det handlar om något helt annat än prestige. Tycket att du har enorm styrka Kristan som väljer livet på dess villkor har sett alltför många välja den andra vägen just för hänsyn till anhöriga... Livet är till låns. Ingenting är självklart lev här och nu. Kram

      Radera
    7. Prestige????
      Think again

      Radera
    8. Allt ligger i betraktarens ögon. Och hur jag än tittar kan jag inte se någon prestige i det som Kristian beskriver.
      Du som skrev det här - jag kan inte låta bli att undra varför du reagerar så starkt. Kanske har du upplevt något i livet som gör att du dömer.

      Radera
    9. Kristian har ju inte skrivit att han ska ta livet av sig.
      Det han skrivit är att han inte vill bli fångad i en kropp han inte kan styra och så vidare. Jag har full förståelse för honom. Att det är -- kan vara-- lindrigare att döden kommer som en befriare och man hjälper den på traven (genom att avstå vissa saker och istället välja andra, allt eftersom man ställs inför dessa svåra val).

      För mindre än ett år sedan satt jag själv med funderingar att hjälpa döden på vägen. Just för att jag såg hur den jag älskade mest led och hur han förvandlades i andras ögon till någon man helt kunde köra över för att han inte längre var den han tidigare varit. Det är så många situationer man säger sig vet exakt hur man ska handla i, tills man står där.

      När jag läser det här inlägget Kristian kommer jag däremot ihåg vad du och din mamma berättade på Cosmoz om en situation som du tidigare skrivit om här i bloggen. Det som senare ledde till ett inlägg så fullt av din kärlek till dina föräldrar och familj att det träffade rätt i hjärtat.

      Tänker på dig Kristian!

      Radera
    10. Ett svårt ämne! Men min mammas sista två veckor önskar jag att hon sluppit. Och om någon orkar och vill så får den göra som den vill. Det blir inte lättare för som efterlevande hur det än blir. Kan vara en lättnad att veta att den älskade inte lider mer.
      Kramar till dig Kristian!
      //Jeanette

      Radera
    11. Att avstå från behandlingen innebär inte "ta livet av sig"!!!

      Radera
    12. Håller med dig Jeanette. Om min pappa vetat hur han fick avsluta sin tid här på jorden så skulle han ha valt ett annat avslut, det är jag helt säker på och jag skulle heller inte kunnat anklaga honom för att ha gjort det svårt för oss som var kvar. Vi hade ett helvete ändå och det skulle aldrig ha blivit någon skillnad vilken väg han än valt att gå.

      Radera
  9. Jag är inte heller rädd för döden, den är på nåt sätt det enda som är säker. Ja menar ALLA ska vi dö. Men precis som du så är jag rädd för i vilket skick jag kommer att vara i den dagen livet slutar. Eventuellt sjukdomsförlopp skrämmer mej mer. Ta hand om dej så gott du kan.

    SvaraRadera
  10. Kristian. Jag är så glad att du fortfarande skriver. Det ger hopp att veta att du orkar och vill dela med dig av ditt liv. Du behövs så otroligt mycket och din berättelse är så nödvändig för oss alla som får ta del av den. Jag skulle så gärna sitta hos dig och bara prata om allt mellan himmel och jord då du är en fantastisk berättare och en klok och genomtänkt person. Antagligen kommer det inte ske, oberoende av hur långt ditt liv blir, men jag gläds med de som får möjligheten att ha dig i sin närhet. Också för att de får chansen att dämpa sin sorg genom att skapa nya minnen tillsammans med dig och att de får finnas där för dig när du behöver få gråta över den verklighet du hamnat i. Jag har sagt det förr, hade jag kunnat göra något som hjälpte dig så hade jag gjort det. Men jag hoppas att mina tankar och min omtanke når dig då du och din kamp ständigt finns med mig. Jag tänker hålla hoppet uppe tills alla dina knep och knogjärn tagit slut. Och då önskar jag att du står kvar och tittar ut över din hembygd, starkare än någonsin, redo att fortsätta ditt liv som den som fortfarande lever livet levande. Stora kramar från Clara

    SvaraRadera
  11. Du är en hjälte, stark och modig som få. Med ditt vackra språk ger du oss en orglömlig bild av ditt liv just nu. Tack.

    SvaraRadera
  12. Det du skriver stämmer väl in på mina egna tankar, tyvärr kan jag inte klä dom lika genialiskt som du gör.

    Döden har vi alla som gemensam nämnare, några går den enkla vägen medan andra går igenom skärselden på vägen dit.

    Tack för att du delar med dig av dina tankar som lämnar djupa avtryck!

    SvaraRadera
  13. Rätten till sin kropp och sin död bör alla ha. Jag hoppas du är med oss en bra tag till. Av rent egoistiska skäl för jag vill läsa mer av det du skriver, för de runt om dig och för DiN skull.

    SvaraRadera
  14. I morgon kl 9.00 skall vi påbörja vår 2:a cellgiftsbehandling...."vi" betyder att jag står bredvid och min man ligger i sängen med slangar o dropp.
    Jag är rädd för vad som väntar. Hur vår framtid ser ut är lika oviss och främmande som din. Jag följer din blogg som om jag kände dig personligen.
    Tack för att du delar med dig av dina tankar.

    SvaraRadera
  15. Helt ok att tänka så ...helt ok att inte vilja förlora kontrollen. Helt ok att våga tänka andra alternativ fullt ut. Men tänk att då vet d ju inte hur det går. Om du steppar ut i minfältet kanske du går miste om ännu ett ögonblick ett ögonblick som du kunde fått. Anna

    SvaraRadera
  16. Du verkar vara lite galen på ett bra sätt,en sådan som skulle uppskatta att få köra på Isle Of Man TT race. Jag har varit med några gånger, hamnade i ett sjukhus efter en närkontakt med en stenmur, hela högersidan av kroppen inkl skallen gick sönder,.men vad fan, dem hade snygga sjuksystrar märkte jag när äntligen vaknade efter smällen. Året därpå var jag tillbaka, laddade hårdare än någonsin, speciellt genom kurvan där jag smällde, gick kalas,.no fear.

    Så är det med Isle Of Man, 226 gubbar har fått bita gräset genom åren, där lever man verkligen strax innan man dör, full av liv, alla som har fått bita gräset skulle göra om det om de kunde, det är inte hur länge man lever, utan hur man lever, att man verkligen lever, så är det bara, livet är en dödlig sjukdom.

    Slänger med en länk om du vill se lite fina bilder från IOM,.ha det.

    www.youtube.com/watch?v=gaffRnWWvxc

    SvaraRadera
  17. Kristian du går din väg. Respekt för det. Själv skulle jag nog få tanken kanske men jag tror att hoppet skulle vara starkare. Hoppet om att få en enda bra dag till... Och då hoppas jag att något barmhärtigt väsen skulle svepa bort mitt medvetande så att jag ändå inte märker vad som händer. Jag har fött barn o vet att när smärtan är som svårast då försvinner både medvetande o tid. Det svåraste att tänka på med dig är din rädsla för det där. Om jag kunde skulle jag hålla din hand tills du gått över gränsen o så du inte behövde vara rädd en enda gång. Det är vi alla värda, det andra kan vi inte göra något åt. Kärlek o mod till ditt hjärta Kristian från Karin ♥

    SvaraRadera
  18. Som en katalysator är dina texter för människor. Alla ska dö. Men vi talar inte om det, vi är inte närvarande i död. Den stänger vi in långt bort, långt ifrån oss på något sjukhus. Vi ska förskonas, vi ska räddas från död. Det är så befängt! Vi ska alla dö och varje död är unik och mycket intim.
    Därför skakar dina texter om, öppnar dörrar innåt på var och en som läser dina fina texter. Det är en påminnelse om den egna döden. Omskakande, igenkännande, hotande.
    När ska jag dö?
    Det kan ju faktiskt hända när som helst.
    Tack för att jag får läsa dina mycket intima tankar kring din egen död.
    My

    SvaraRadera
  19. Jag är förstummad men ska försöka säga något ändå. Lever själv i ständiga tankar och känslor om liv och död. Läser, letar, försöker förstå, försöker få grepp om något som kanske inte går att få grepp om med hjärnan. Vi är så mycket mer och större än våra hjärnor och kroppor. Jag tror att vårt medvetande lever vidare när vårt fysiska liv är över även om det inte går att veta hur. Och alla föreställningar blir ändå bara tankar och form. Men det är ändå det vi har på jorden, och tankar kan ge tröst och kraft och mening. Trots allt. Jag är så tacksam att jag, och vi, alla som läser, får följa dig. Du sätter såna avtryck. Jag som inte vill leva försöker försonas med livet ändå. I slutändan kan bara jag veta vad jag går igenom och bara du kan veta vad du går igenom. Men man kan dela glimtar med varandra och det är något vackert. Jag önskar dig ännu drömmar, musik och kärlek. Och en så värdig resa som möjligt. Bara du vet var nog är nog för dig. TACK för allt du ger. <3

    SvaraRadera
  20. Du är bara underbar min vän Kram

    SvaraRadera
  21. S.å tänkvärt Kristian... Att förlora kontrollen över sin kropp och sin värdighet verkar skrämmande, jag delar dina åsikter där.
    Jag vet inte vad mitt val hade blivit om jag hamnade i samma situation som du befinner dig i...?!
    Respekt för ditt val den dagen du definitivt behöver ta ställning...

    SvaraRadera
  22. Kristian! du bestämmer hur det ska vara glöm inte det. Styrkekramar i massor.

    SvaraRadera
  23. Kristian. Vad är undermeningen i allt detta? Är det du som fått nog? Du gör mig orolig.

    SvaraRadera
  24. Jag accepterar döden! Men är rädd för själva döende.Du verkar tänka på samma sätt.

    SvaraRadera
  25. Tack. Det är befriande att få ta del av de tankar och känslor och framför allt de beslut som finns i en människa som står inför den sista utmaningen. Du vet inte hur mycket det betyder för mig att du finns som delar verklighetens villkor med mig. Precis så svårt och lätt som du beskriver det är livet och döden. Och jag är helt övertygad om att det är självklart, nödvändigt och samtidigt outhärdligt att vara så tydlig. Ditt testamente är underbart vackert och fullständigt humanistiskt. Jag önskar att du vore min vän. /Kit

    SvaraRadera
  26. Hur du nu än väljer att avsluta ditt liv så hoppas jag att du inte väljer att ge dina närstående en obehaglig överraskning genom att låta dem finna dig livlös med skallen bortblåst eller något annat likvärt traumatiskt. Försätt dem inte i en situation där de i sin sorg kan komma att klandra dig för din död snarare än cancern.

    SvaraRadera
  27. Jag skulle inte heller gilla att dö på det sätt du beskriver. Jag hade denna diskussion med min mor när hon låg på hospice. Till skillnad från dig var hon 74 år, men också helt klar i skallen in i det sista. Nej, dödshjälp i någon form var inget val för henne, hon ville vara med oss in i det sista. Hon valde istället att inte ta någon behandling och då gick det fort, en månad. Hon blev inget skelett i sängen och var vid döden precis som när hon var ung. Alla rynkor bara försvann och det var otroligt fridfullt.
    Som ung bär du på en helt annan dödsångest, men du ska veta att de dina kommer inte bära i minnet "den sjuka Kristian", så värst länge.
    De vill och kommer minnas denna goa, fina, kärleksfulla och glada kille som du är!
    Du är en ikon för dom och även för många som lärt känna dig genom din musik och dessa textrader.
    Vem ska hitta dig om du väljer ett annat sätt att dö på? Min morfar fick plocka upp resterna av sin bror och det tog honom väldigt väldigt hårt.
    Men vem fan har sagt att livet är lätt!

    Styrkekramar i mängder!

    SvaraRadera
  28. Kristan...jag önskar jag kunde göra något så du blev frisk igen...många styrkekramar och kärlek från mig till dig <3

    SvaraRadera
  29. Jag förstår hur du tänker...... Men , samtidigt, läkarna har talat om vad som KAN hända under resans gång. Det är inte detsamma som att det kommer att hända. Gör inget överilat !!! Kram!!

    SvaraRadera
  30. Du efterlämnar episka textrader som inspirerar och engagerar mig lika mycket varje gång. Du är för jävla duktig och det är ett helvete att detta drabbat dig, och alla andra cancersjuka med för den delen. Men ditt arv är mycket vackert och välskrivet, även fast det ger mig magont. //Lina i Karlstad

    SvaraRadera
  31. Jag kommer att bära din fina blogg i mitt hjärta, den kom av en slump in i mitt liv och kom att betyda mycket för mej ,en lång historia men jag börja läsa den när jag som mest behövde de vackra texterna.Den känns såklart oerhört sorglig , men ditt fina budskap om hur fint livet är och vad som är viktigt tänker jag dagligen på.Kram fina du /Susan.

    SvaraRadera
  32. Jag känner med dig! Skitsjukdom! Kram

    SvaraRadera
  33. kristian ,har du haft en släkting som hette oskar och bodde i huddinge,han avled förra året

    SvaraRadera
  34. Dö inte ensam, min fina "okända" känns-numera-som-en-vän. Det förtjänar varken du eller de dina. KRAM/Mette i Skåne

    SvaraRadera
  35. Med dina tankar o ord börjar jag fundera än mer över min mors bortgång. Jag, 7 år, visste att hon var dålig och skulle till doktorn. Men inte hur allvarligt det var. Hon följde mej till skolan på morronen och där säjer hon att om hon inte är hemma efter skolan skulle jag gå upp till Tant Nilsson, och det gjorde jag! Det är den sista gången som jag såg min mor! Kommer ihåg att det nästan var sommar, så fort sommarlovet började så skickades jag på kolloni. Vilket inte direkt var en dans på rosor för mej som var yngst, minst, fräkning o rödhårig. Fick där prata några gånger med henne i telefon. Men när jag sen fick prata med pappa så sov hon när jag frågade efter henne. När sen kollonin äntligen var slut o jag fick komma hem så var hon död och begraven. Har sen dess kännt det som jag är berövad att få säja hej då! Detta är snart 50 år sen! Tänk vad fruktansvärt det måste varit för henne att gå ifrån sin dotter på en skolgård och veta att risken finns att ALDRIG få se henne igen! På den tiden var inte barn välkomna på besök. Jag fundrar över hur mina föräldrar tänkte, o vems beslut det var att inte berätta något alls för mej. Att skolan o andra var inblandade vet jag för jag var egentligen för ung för kollonin...Tur det har gått framåt! En stor kram från mej! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilken otroligt vanvettig lösning som säkert syntes mer än rimlig under just den här tiden. det smärtar mig att du inte fick vara med din mamma den sista tiden, att du inte fick bearbeta det som skulle komma, att du och din mamma inte fick hålla om varandra och glädjas åt de bar dagarna, bygga ljusa minnen, att ni inte fick vara vid liv ihop den sista sommaren och att ni inte fick säga farväl. Så ohyggligt idiotiskt att besluta att du skulle lämnas helt utanför. Jag håller om dig i mina tankar. Kram. Sanna

      Radera
  36. Du är helt fantastisk och jag beundrar ditt mod! All kärlek o styrka till dig<3
    <3 emma

    SvaraRadera
  37. Det är bra att du är beredd att gå alla tolv ronderna. Det betyder att du inte har gett upp och det gläder mig.
    Du känner bäst din kropp fina Kristian och du kommer också veta när det är dags att ge upp. Men ge inte upp för tidigt och gör inget dumt. Ibland räcker med att sluta kämpa.

    Mitt råd till dig är att kämpa så länge det finns hopp och du själv tycker det är värt att kämpa. Jag önskar dig allt gott och mycket styrka så att du kan gå segrande i ronden. Lycka till fina fantastiska Kristian. Jag håller tummarna. Varma hälsningar. N.B

    SvaraRadera
  38. NEJ, NEJ OCH NEJ!!!!!!!
    :__(

    SvaraRadera
  39. "Vissa känner mig som en annorlunda älskare – det gläder mig."

    Vilken fantastisk textrad, jag rös när jag läste den. Mitt i allt det andra så fastnade den.

    Som vanligt en beundransvärd text, full av allt det där som verkar vara du. Vackert, tankfullt och underbart!

    Kram

    SvaraRadera
  40. Vi har alltid varandra. Det är intatuerat på min och mina närmsta vänners kroppar. Det började när jag och min vän sara som unga fria själar rymde genom vårt barndomsland bland granskogar, bäckar och maskrosängen. Jag tog av mig skorna och strumporna och det duggregnade ute. "Man kan inte gå barfota ensam" svarade sara mig på min tystnad och tog av sig sina skor och sina strumpor. På maskrosängen jag och pappa hade picknick med kanelbullar och stulen mjukost som liten lade vi oss i duggregnsgräset och jag inbillar mig en blå himmel trots regnet. Då sa jag det där som kom från hjärtat som får mig att tro på livet, döden och människorna. "Vad som än händer har vi alltid varandra. För även om jag dör imorgon kommer du alltid minnas mig. Jag kommer finnas i minne och i tanke. Och du kommer alltid finnas hos mig. Antingen vi vill eller inte kommer vi stanna kvar. Alla som vill har alltid varandra. Det är det jag vill bli ihågkommen för. Vi har alltid varandra". Kristian jag kommer aldrig träffa dig. Jag känner dig inte annat än genom dina berättelser och historier. Jag kommer aldrig känna personen bakom. Men du finns. Du finns och kommer finnas så mycket att det gör ont ibland. I varje stund vi tänker, minns varandra kommer minnet stanna kvar. Vi har alltid varandra.

    SvaraRadera
  41. I 28 år har jag varit rädd för döden, det är mer än halva mitt liv. Jag hållt en fantastisk fasad utåt men i min kropp har ångest och oro huserat. "Tänk om" har styrt så många av mina val. Att läsa dina ord har fått mig att våga lite mer att leva lite mer. Jag älskar livet precis som du. Jag ger dig en stor varm mammakram du finns i mina tankar varje dag.

    SvaraRadera
  42. Jag hittade min man för en kort tid sedan. Han hade, som du formulerar det, "blåst skallen av sig". Ingen - inte ens du - anar vad som går sönder när sådant händer.

    /M

    SvaraRadera
  43. Ville skriva något. Ville säga något till dig. Du som har berört mig med dina ord som ingen annan gjort, och jag har läst många många ord i mina dagar. Ville förmedla hur du får mig att känna en tro och ett hopp på mänskligheten. Ville uttrycka hur märkligt och fantastiskt det är att ett så sorgligt öde kan få mig att känna hopp. Att det inte är ditt öde som berör starkast, men att det är du! Du har fullkomligt svept iväg mig. Så jag är för första gången i mitt liv stum, jag kan inget säga. Så jag sitter här och väljer att vara tyst, att ta in och begrunda. Någon gång ska jag förstå vad dina ord betyder för mig och då kommer jag att växa, att bli starkare,så mycket vet jag. Så mycket förstår jag. Det är som att din kropp och ditt sinne delas i tusentals bitar och sprids till oss som läser dina ord. Det är orättvist, du borde få behålla allt själv. Men jag tar emot nu, tacksamt. Mycket tacksamt.

    SvaraRadera
  44. Kristian...jag och så många, många, många fler är med dig! Jag har börjat förstå en del, men ändå icke. Du har gett mig den stora gåvan att lära känna en god människa som är just...människa! Ödmjukt stor och dessutom väldigt stark. Att ge denna kärlek till alla oss andra, på detta sätt, är så stort...så oerhört stort!
    Det känns bara väldigt sorgligt att aldrig ha fått träffa dig eller möta dig. Bevarar dock dina ord och tankar, dina känslor och din kärlek som du, förmedlar så oerhört fint och träffande.
    Många ord...jag vet...men vet i alla fall detta.
    Jag och alla vi som läser och tar till oss det du ger är med dig! Nu och för alltid!
    Sååå många kramar som jag bara kan ge dig...ger jag nu!!
    Dan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så fint skrivet. / JJ

      Radera
    2. Jag instämmer med Dan
      Kram Lill

      Radera
    3. Så bra skrivet och jag instämmer helt och hållet med dig Dan.
      //Jeanette

      Radera
  45. God kväll, Kristian.
    Tack för att du delar med dig, du är ung, har så otroligt genialiska tankar, du kan klä orden, dom blir till historisk poesi. Jag känner dig inte annat än genom bloggen och ditt inslag på TV. Du har gjort ett djupt intryck.

    Min man var inte rädd för att dö. Han var t.o.m. lite nyfiken. Fast han ville inte lämna mig. Han visste att jag var ledsen, så han försökte pigga upp mig.
    Han fick ett värdigt slut.
    Hade någon frågat honom för några år sedan, om han kunde tänka sig gå med rullator, så hade han värjt sig.

    Du berör många. Alla goda tankar till dig! Varm kram. ♥

    SvaraRadera
  46. 12 ronder...det klarar en fighter som du. Känner du styrkan och viljan från oss alla som följer dig, vi är med dig, tätt, tätt bakom. Vår kraft kommer bära dig högt, hjälpa dig igenom, känn dig älskad för vi vill inget hellre än att krossa dina j-vla cancerceller och få ha dig kvar här på jorden.

    SvaraRadera
  47. Någonstans inom oss,är vi alltid tillsammans.
    Vi som bloggar här & du också Kristian.
    Kram:Mio

    SvaraRadera
  48. Min pappa dog i cancerhelvetet för ett drygt år sen. Om min död blir som hans, kommer jag inte att vara ett dugg rädd. Det var lugnt, fint, stilla och värdigt. Som om någon kom och hämtade honom. Känns löjligt att säga, men det kändes lite som denne "någon" faktiskt var i rummet redan ett par dagarn innan, för alla vi anhöriga som var med, fick nån sorts konstigt lugn. Som om denne "någon" gav oss ett lugn samtidigt som denne också lade bomull runt pappa och gjorde honom redo för den sista färden. Svårförklarat och flummigt, men så var det.

    Har nu efteråt också kommit på mig att sakna pappa (så klart), men inte så mycket som jag ändå trodde, för jag tycker verkligen inte att han är borta. Han är på nåt sätt ändå med mig varje dag. Låter flummigt, jag vet. Men så är det.

    Jag vill att det ska bli så för alla.

    SvaraRadera
  49. <3 <3 <3... " det bor en ängel i mitt rum, hon har sitt bo ovanför mitt huvud. Hon gör mig lugn och hon viskar till mig allt det jag säger dig. Här är jag med allt det andra, som gör en människa hel och jag hoppas - jag hoppas att du orkar, och att ängeln i rummet det är henne du ser. <3 <3 <3

    SvaraRadera
  50. Det är ditt val Kristian. What have I become My sweetest friend?

    SvaraRadera
  51. Oj, vad du berör och ger perspektiv i tillvaron. Tack för dina ord. Har i min släkt flera som drabbats av cancer "den jävla cancern" som jag brukar säga. All styrka till dig och rogivna tankar när du tar din livs fajt- kärlek!

    SvaraRadera
  52. Kristian - hoppas du läser våra kommentarer och tar in all kärlek och energi vi vill förmedla till dig!
    Kram

    SvaraRadera
  53. Oroa dig inte över HUR människor i din närhet kommer att minnas dig efter din död. Oavsett hur sjuk en vän är i slutet av livet så minns man personen som den var INNAN sjukdomen. Min pappa dog i cancer, mager, blek och virrig av medicinerna, men jag ser i mina tankar och drömmar pappa, som var lång och muskulös, brunbränd och alltid glad. DET är liksom min pappa, det andra är en bleknande bild. STYRKEKRAMAR!

    SvaraRadera
  54. Kristian, egna pojke.

    När det är dags ska du nog bara släppa taget och välkomna slutet. Det räcker nog att sluta med dropp och dylikt och bara ta smärtstillande.

    Somna in med din familj omkring dig. Jag tror att de vill vara där.

    För allas skull - framför allt Mårtens: blås inte skallen av dig. De bilderna, verkliga eller i fantasin, vill du inte lämna efter dig.

    Kram. Jag glömmer aldrig dig.

    Elisabeth

    SvaraRadera
  55. Vill skicka dig varma kramar, du har spridit som värme i hela landet.
    Jag hoppas att du orkar fortsätta ett tag för vi behöver dig verkliigen.

    Många många kramar från/Mariannr i Solna

    SvaraRadera
  56. Kristian fantastiska människa!
    Mod,styrka och kärlek till dig!
    Varm,innerlig kram/Solbritt

    SvaraRadera
  57. Jag känner en sten som släppt från mitt hjärta nu, så himla fint skrivet och jag är så glad att du berättar att du inte är rädd! Du kämpar tills du inte orkar mer ingen begär något mer av dig, eller vi bergär inget av dig. Du ska vara självisk nu, jävligt självisk. Det är du som bestämer ingen annan. Och ska inte skämas för vem du kommer bli alla som ståt dig nära vet vem du var och det är så dom kommer att minnas dig kära du. Vill också tacka för ditt fina mail, jag blev rörd till tårar! Tack. Styrka och massa kärlek ge denna sjukdom som den sent kommer att glöma jag står och hejar<3

    SvaraRadera
  58. Jag som igår låg i min yngsta dotters säng har läst ditt senaste inlägg. Alla dina farhågor upplevde min älskade dotter. Hon tog sig igenom det ena världskriget efter det andra. Hon tappade känsel i stora delar av kroppen, blev förlamad,fick tunnelseende,svårt att svälja svällde upp av kortisonet, fick skador av strålninge mm. Men hon fick en styrka som verkade tillta ju mer sargad hennes kropp blev.Hon slutade aldrig att fokusera på livet. Vi som inte är utfrysta av livet glömmer ofta av att livet kan bara levas en gång och det är nu och nu och nu och.....osv
    Försök att inte ha rädsla för livet, föreställningen om det, är inte sanningen.
    Lena

    SvaraRadera
  59. Här har jag suttit och blivit berörd av mod, styrka och kraft från dig.
    Aldrig något kunde falla hårdare, plattare än vad dina tankar ger uttryck för här i denna texten.
    Vem är du att bestämma över hur du ska sluta dina dagar?

    Efter att ha genomgått flera självmord i familjen så finns inga andra ord än - Förihelvete skärp dig !!!

    Ännu har jag beundrats av att du ändå hållt dig över nivån av självömskans träsk.

    Men detta tar priset...

    Jag har sett klippen på dig om och om igen i intervjuer, beundrats, berörts.
    Så du har alltså tankar på att nu "ta saken i egna händer"

    Jag spyr, du hade kunnat lämna avtryck i historien, du hade kunnat gå ur detta och skänkt ett hopp med ett mod att möta det som väntar, för alla framöver som drabbas.

    Men istället väljer du att lämna med att det faktiskt är okej att avsluta allt själv, av rödsla för att bli "någon" som du inte ens vet vad det innebär...

    Vem har sagt att din sista tid inte kan bli din kanske vackraste...?

    Vad du raderade ut allt annat du har förmedlat genom denna texten, jag är så uppriven o skakad, har tagit hand om två unga flickor som tog överdos igår natt (jobbar som ambulansvårdare) Vad ger du unga för hopp?

    Du är 30 år, du är ingen barn unge längre som ger upp då du inte får som du vill.

    VI FÅR INTE SOM VI VILL HÄR I LIVET !!!

    Inte ens du, jag tror uppmärksamheten runt dig har fått dig att fullständigt tappa fokus på det som verkligen betyder något - Dina nära!!!

    Tänk om - Tänk rätt - Acceptera att du kan ha det allra finaste kvar!

    Med detta lämnar jag dig Kristian, i sorg och vrede över att du inte var så unik som jag trodde....

    Hur kunde jag inbilla mig det?

    Du har ett ansvar!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Läste just din kommentar. Tycker den visar hur fruktansvärt svårt livet och döden kan vara. Vi kan inte döma människor som inte orkar. Vi kan inte lägga till rätta för andra människor.
      Jag tror Kristian behöver vår förståelse och att vi uttrycker vårt hopp om att han ska orka. Han beskriver ju hur han gör sitt yttersta och är inställd på att kämpa alla ronder. Att tankar uppstår om en utväg ur det hela är väl helt begripligt.

      Hur kan någon av oss andra fördöma detta? Eller är det vi som inte orkar vara med längre? UB

      Radera
    2. Gud vilken vidrig människa du är... Att bara sitta här och vräka av dig sån skit, visa respekt i stället. Det tycker jag är jävligt lågt av dig. Och du drar en egen slutsats också. Jag förstår precis vad Kristian går igenom jag är i helvetet själv. Och hör står inget im självmord som du sitter och hänger upp dig på. Skäms på dig!!!

      Radera
    3. Och om du nu har följt Kristian så mycket som du ger uttryck för i ditt långa och enligt mig oempatiska inlägg så kanske det behövs en påminnelse om något Kristian själv påpekat flera gånger. Bloggen är en av hans VENTILER, ett vittnesbörd om hur det är FÖR HONOM att leva med en obotlig sjukdom och "vetskapen" att HAN snart ska dö. Jag vet inte hur många gånger jag hört och läst Kristian på olika sätt uttrycka att "han skriver för sig själv men att vem som helst får följa hans kamp". Han berättar sina känslor, han berättar inte "cancersjukas berättelse". Det är väl just det och ett fantastiskt språk som fått så många att gripas av hans öde.

      Självömkan är det sista Kristian ägnar sig åt! Jag tycker det är jättefint av honom att dela med sig av det svåra och tunga likväl som han delar med sig av sin kärlek till livet, familjen, vänner, naturen, musiken, skrivandet och så mycket mer.

      Varför ska han frisera verkligheten? Det som du upplever som självömkan och "svek" kan ju av andra upplevas som det motsatta. De som likt dig beundrat hans mod och styrka kan ju hur märkligt det än kan tyckas finna en tröst i att även den "starkaste" faller igenom och ägnar sig åt sådana tankar som Kristian gör i det här inlägget.

      Och fortfarande, Kristian har ju INTE skrivit att han TÄNKER ta sitt eget liv. Däremot gett uttryck för den möjligheten som kanske den minst smärtsamma.

      Är det verkligen som du säger svagt av honom att ge utlopp för detta? Jag tycker inte det. Jag tycker det visar på mod -- inte ynklighet och självömkande med mera som du skrivit -- att han även vågar dela med sig av detta.

      Sedan tycker jag det är ännu konstigare om du är ambulanssjukvårdare och inte bara skäller ut en svårt sjuk person utan också anser att han sviker dig (så tolkar jag i alla fall att du lämnar honom i "sorg och vrede") och frågar vad han ger unga för hopp?. Jag tycker då inte Kristian ska ställas till svars för något. DU har själv valt att idealisera honom och verkar ha sett honom som något helt annat än det han är: MÄNSKLIG!

      Det är inte Kristian som tar priset i självömkan här vilket du gör gällande. Det priset är du nog ohotad om!

      Radera
    4. Det här är första gången jag kommenterar något här. Jag hoppas verkligen att dina hårda ord beror på att du är väldigt uppriven just nu. Annars tycker jag ditt inlägg är väldigt respektlöst. jag tror att vi alla behöver vara lite ödmjuka inför de upplevelser som livet erbjuder och det är inte allt vi skulle vilja uppleva..Men min ringa erfarenhet säger att man aldrig kan veta hur man påverkas. Det som för en del kan vara en småsak kan vara en katastrof för andra. Kristian! Tack för alla vackra tankar du delar med dig av. Jag beundrar dig! ta hand om ditt liv, för det är just DITT! Kram

      Radera
    5. För det första: var står det att han ska ta saken i egna händer? Och för det andra: vem fan är du att ifrågasätta Kristians eventuella val? Din kommentar är den i sammanhanget mest onödiga jag sett. Den är tidsenligt självisk. Gå och kräks på dig själv i stället för att göra det här.

      Radera
    6. Jag har aldrig tidligere kommenteret här men känner mig nu tvungen för jag förstår ingenting av det du skriver! Har du aldrig sett en människa dö av svår sjukdom? Förstår du inte vilken oerhörd påfrestning det är för de närmaste? Många är de som lämnat den pallitativa avdelningen med önskan om att deras älskade ska få sluta.... Att hålla sig levande till varje pris är inte alltid det rätta, åtminstone måste det vara den enskildes rätt att själv få välja. Jag önskar, och är övertygad om, att du Kristian får det slut du önskar. Med dig i tanken,
      Maria

      Radera
    7. Håller med om att din reaktion nog handlat om att du idealiserat Kristian o nu föll han ner från din piedestal som du satt upp o som säkert handlar så mycket mer om dig än om honom. Idealisering o nervärdering går hand i hand för en del av oss. O vad beträffar självmord så är det väl många medicinska tillstånd där man skulle kunna se en adekvat kausalitet t ex en hjärtinfarktpatient som fortsätter röka o stressa o som får en hjärtinfarkt till. Rätt mycket vårdkostnader går till att vårda människor som väljer att förstöra sina liv med flaskan. Alla dessa människor har sina skäl o vill du hjälpa en enda av dem så kan du bara välja en sak: Lägg ner dina vapen o möt människan där han är just då. Läs Kirkegaard. Hoppas du får hjälp med det här innan jag behöver ambulans för oavsett vad som orsakat att jag blir sjuk vill jag inte mötas av anklagande ögon utan av kärlek o empati. Peace brother or sister vi ska alla vandra den vägen. Kärlek från Karin ♥

      Radera
    8. Blir mörkrädd mitt på ljusa dagen av ditt inlägg. Stackars dig att du blivit tvingad till att känna sorg och vreden genom detta inlägg.......... Vart är din empati och förståelse?? Jobbar du verkligen inom vården??

      Till Kristian: Du är en kämpe, önskar så innerligt att jag kunde göra något för dig och din familj, hoppas att ni vet hur många vi är som känner med er. Kramar i mängder!!!!

      Radera
    9. Tror inte ett dugg på att du är ambulans sjukvårdare, för då krävs empati och förståelse för människor i svåra situationer. Kristian uttrycker sin syn på att kämpa mot att bli fånge i sin egen kropp, inte någonstans står att han TÄNKER ta sitt liv. Fy för att nedvärdera en svårt sjuk människa på det vis du gör! Styrkekram till dig, Kristian!! / Nettan

      Radera
    10. Innan du dömer "Ta och gå en mil i mina skor" .......vem är du att tala om för någon annan hur det känns.Sprid kärlek istället.Vi som inte är sjuka vet inget om detta.

      Radera
    11. Har också svårt att tro du jobbar som ambulans sjukvårdare.... Själv jobbar jag på hospis jag ser Ser döden, ångesten, rädslan, hoppen och alla som inte vill bli det du inte vill bli. Jag förstår dig fina Kristian jag förstår dig verkligen. Men dina nära och kära kommer att minnas dig för den du var innan den här jävla sjukdom bestämde sig för kroppen din. Hur du än väljer att avsluta ditt liv så är det helt upp till dig, jag dömer dig inte jag ser din vardag varje dag. Men njut nu av alla fina stunder och ta hand om varandra! Kärlek och tankar till dina nära och kära och frid till dig förtrollande fina människa. Tack för att vi får vara med på din resa<3

      Radera
    12. Jag har mött många inom vårdyrket som saknar empati, både i yrket, som patient och anhörig. De finns överallt, tyvärr.
      Gå och kräks någon annan stans, här passar du inte in. På denna sida förmedlas kärlek och det lönar sig att vara snäll!

      Tusen kramar till dig Kristian med omtanke och styrka!

      Radera
    13. Jag undrar vem som vinner på att se någon lida in i de sista, utan hopp om att bli frisk igen? Det är väldigt själviskt att faktiskt förvänta sig något sådant från någon man älskar eller från vem som helst egentligen? Man sätter sina känslor före den andras. Jag förstår det bara inte?

      Kristian, tack fina du för att jag kramar mina barn extra hårt om kvällarna.

      Radera
  60. Det blir allt svårare att kommentera. Men eftersom du sa att det var bättre att höra av sig även om man inte visste vad man skulle säga så gör jag det.
    Jag tror vi är många, riktigt många som går tysta tillsammans med dig. Vi går på vägar och stigar, i städer och i skogar. Vi håller dig i handen. Vi lägger försiktigt våra armar om dina axlar. Vi vill att du ska bli frisk men om det inte går så vill vi att du varje sekund som är kvar ska veta att vi finns omkring dig.
    Vi älskar det du skriver. Vi älskar liksom du det som är riktigt och äkta i livet.
    Vi älskar dig.
    Vi lämnar dig aldrig. UB

    SvaraRadera
    Svar
    1. Instämmer också i UB skriver - vi älskar det du skriver och lämnar dig aldrig!

      Radera
    2. Instämmer. Lyckas aldrig formulera i ord vad jag känner efter varje blogginlägg.

      Radera
  61. Ja, ja, ja..du ska ta till alla knep och knogjärn. Läkarna berättar hur det kan bli, det mörkaste och svåraste. Det är deras skyldighet. Det betyder inte att det blir så. Tror du kan överlista döden, få ett litet försprång men du måste tro att du kan. Knäpp den där liemannnen på näsan och spring. Du lever. Nu. Skrivit det förut, att döden vuxit även i min kropp men hoppas innerligt att döden håller sig borta. Länge.

    Kristian, du ska inte vakna upp under den där granen ännu..

    SvaraRadera
  62. Finaste, du bestämmer hur du vill sluta din tid här på jorden... men gör inget överilat!
    Läkaren talade ju bara om vad som KAN hända.. inte sagt att det måste hända...
    Gör inget dumt, utan tillbringa din sista tid med din familjs..
    Det är de som blir kvar, som måste gå vidare utan dig...
    Jag är så berörd av dina tankar och ord, ditt mod och din styrka...
    Ge inte upp än... kämpa!!!
    Håll ut dina 12 ronder...

    Sänder dig massor med styrkekramar
    Tina

    SvaraRadera
  63. "Don't let go too soon, don't hang on too long". - Morrie Schwartz.
    Jag vet inte om du har läst Tisdagarna med Morrie, men det är en tänkvärd, tröstande - om än stundtals lite amerikanskt cheesy - bok om en universitetsprofessor döende i ALS som delar med sig av sin livsvisdom till en av hans före detta studenter. Boken är väldigt lättläst och kort, går snabbt att läsa ut. Om du inte läst den- och om du orkar- så gör det. Jag tror en del saker som Morrie säger i boken skulle kunna skänka åtminstone en liten, liten tröst när kroppsfunktionerna börjar svikta.

    Massa kramar från norra Stockholm

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tisdagarna med Morrie är en fantastisk bok om livet i det skedet när det inte finns någon återvändo.

      Radera
  64. Jag tror att alla som skriver här önskar att de hade haft förmånen att få lära känna dig som sin granne, sin klasskamrat eller arbetskamrat. Jag tror vi alla här önskar att du kunde resa landet runt och sitta en timme med var och en av oss och samtala med oss i våra kök för vi behöver dig. Du vet vad det innebär att inte ha hälsan. Därför förstår jag dig. Samtidigt vill jag helst inte förstå dig. Men, de som nu skäller på dig, ja de kan göra det eftersom de inte är i din situation. Det finns nog lägen när vi människor önskar att vi kunde åka in tillsammans på samma sätt som vi gör med vårt lilla husdjur som in i det sista tryggt vilar i vårt knä. Går det att skaffa sig en förtröstan även mitt uppe i det allra värsta lidandet? Vem vågar svara på det utan att veta säkert? Vilka förklarade ögonblick skulle du kapa bort och gå miste om? Kanske något oändligt fint återstår alldeles innan slutet när dina nära är hos dig? Om jag visste skulle jag svara, men jag vill hoppas det. Mina tankar går också till dina vänner i bandet. Kram. / JJ

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hade inte kunat säga det bättre själv! Kram

      Radera
  65. Om den dagen kommer när det absolut inte finns någon återvändo. Gud förbjude att den kommer alls!!!
    Ordna en fest och bjud alla du älskar.
    Men när festen är över finns det andra sätt att fira av jordelivet med än en kula i huvudet.

    Själv har jag planerat samma sak om jag drabbas av en obotlig sjukdom som ex ALS eller Alzheimers (där det gäller att hålla festen medan man fortfarande minns vilka som är ens vänner ;) )
    Vad fan gör man.....??
    Dö ska vi alla förr eller senare, en pojke i byn blev påkörd och dog imorse. Livet är ett lotteri, där varje dag man får leva är en vinst.

    SvaraRadera
  66. käraste du helt ok om du ändrar dig ingenting du gjort är nederlag inte det som komma skall heller

    SvaraRadera
  67. käraste du helt ok om du ändrar dig ingenting du gjort är nederlag inte det som komma skall heller

    SvaraRadera
  68. Det finns något heroiskt över att kämpa, i blod, svett och tårar. Till det bittra slutet - ända in i kaklet.
    Det finns något mytiskt över att dö "rock'n roll-döden" - i krig, i hög hastighet, i självförbrännelse. "It's better to burn out, than to fade away".
    Det finns något upphöjt övrt accepterandet - egots upplösning, den totala ödmjukheten, underkastelse - även i de mest förödmjukande situationer.
    "Att vända döden den andra kinden till". Så kanske man skulle kunna uttrycka det.

    Bara ett fåtal av oss kommer att få en utmaning av den här kalibern ...

    Jag är inte en ung man. Det var ett tag sedan jag drevs av ren energi, längtan, drift eller nästan tvingande inspiration. För mig har livet på många sätt stillat sig, jag har fått tillgång till ett lugn som jag trivs med.
    Men om jag var en ung man, och i den här jävligt speciella situationen - skulle jag inte kalkylera med allt, då? Gå igenom alla scenarion. Väga, rasa. Omvärdera. Reflektera. Provocera. Både mig själv och andra.

    Och närheten, kärleken, banden. Så trösterika, fina och krävande. Kärlek. Aldrig enkelbottnad. Hur gör man sig fri - när man måste gå?

    Jag får följa med på en resa här. Alla scenerna är inte behagliga. Modet är inte att skriva det "fina", ädelmodiga, det "rätta". Modet är att outa precis hur obegripligt mångfacetterat det kan vara. Att trots att man inte alls vill dö, så kan döden ändå framstå som den enda värdiga lösningen.

    Vem vet hur det faktiskt är, eller blir? När man tror att man har nått klarhet, beslutat sig för något? Vem vet när, eller hur ofta, det finns anledning att omvärdera? Om en timme, en dag, en vecka. Eller aldrig mer? Vem kan värdera vilka vägar resan tar? Vi kan reagera, acceptera, diskutera - men glöm inte att vi bara är åskådare.

    Jag har följt Kristians blogg ett par månader nu. Jag har skrivit det tidigare, och jag skriver det igen: det är fascinerande att läsa hur mycket som projiceras på honom i de här kommentarsfälten. Han kanske vill ha det så, på riktigt, det har jag ingen aning om. Men hur vill vi ha det, som skriver här? Vill vi verkligen försöka påverka hans livsval? Med vilken rätt? Främlingens?


    All kärlek. Hur det än blir.

    Anneli

    SvaraRadera
    Svar
    1. Klokt, Anneli. Kloka och tänkvärda ord.

      Radera
    2. Tack, Anneli! Mitt i prick! /E

      Radera
    3. Anneli! Det här var nog den klokaste kommentar jag någonsin läst på en blogg ö.h.t. Vilken lycka man kan känna över att det finns sådana människor i världen, som Kristian och som dig. Obeskrivligt. Tack. Sanna!

      Radera
  69. Du har mitt fulla stöd fina du. Du ska göra vad som känns värdigt för dig. Vi som aldrig varit där du nu är och kommer att vara kan aldrig föreställa oss dina tankar och dina bealut du nu brottas med. Jag hade nog varit i samma spår som dig om jag ska vara ärlig här och nu. Men du skriver också att du ska gå dina 12 ronder och du tänker inte ge upp där utan du ska ge den jävelen en helvetisk match. Jag kommer att heja på dig då Kristian ge den jävelen vad den tål. Och när du känner att tiden är inne för dig det är bara du som vet det, då kommer du att få den ro du så länge har väntat på i dessa helvetiska tider när smärtan når gränsen. Något extra vänta på dig på andra sidan du underbara människa det är jag helt säker på. Vill ge dig en lång och varm kram. Frid

    SvaraRadera
  70. Kristian, jag beundrar din livsglädje! Har följt din kamp om livet en längre tid. Jag önskar att du får fortsätta lämna vackra fotspår efter dig..
    Jag tycker du är fantastisk som delar med dig av dina tankar och din livserfarenhet. Du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta.

    SvaraRadera
  71. Hej igen Kristian ! Fick en stund över här på morgonen innan jag ska väcka barnen och starta måndagsmorgonen. Att inleda dagen med tårar här i sängen, bara du och jag, samtidigt som jag hör mina barn ligga och snusa är surrealistiskt. Livets motpooler .

    Under ditt liv har du styrt vad och hur du möter människor och händelser. Jag tycker att det känns tryggt att du tänker igenom hur just du vill ha din död. Var ska man sätta sina gränser? Jag är helt övertygad att du sätter dessa gränser och förklarar för dina kära var dom finns. Detta är det sista, i detta livet, man kan bestämma och det ska du göra !! Var du, jag eller andra sätter gränserna är olika och ändras över tid men just nu så ska du kämpa dig igenom dessa 12 ronder och om du inte vinner kan du vara nöjd med matchen ! Kram från Ulrika från Östersund.

    SvaraRadera
  72. Alltid bra att ha en plan B i huvudet. Kram til dig och de dina.

    SvaraRadera
  73. Du är den modigaste jag vet i hela världen. Jag har drömt om dig hela natten. Vi låg i en säng och delade hörlurar. Lyssnade på Sneaker Pimps; Splinter-plattan. Om och om igen. Och när jag vaknade saknade jag dig vid min sida. Jag beundrar dig så, jag önskar att om detta någon gång händer mig, att jag lyckas uppbringa ens en bråkdel av ditt mod. Vad som än händer så är du min hjälte.

    SvaraRadera
  74. Kristian! Igen berör du och kanske är det dags för oss att säga hej då... Jag har skrivit förr om min dotter som inte vill leva. I kommentarerna ovan ges du ofta rätten att själv bestämma över din tid. Generellt ges hon inte rätten att bestämma över SIN tid. Men ju mer man konfronteras med lidandet, desto mer accepterar man som förälder tanken på att ens barn inte alltid kommer att finnas där. Visst vill egoismen och kärleken hålla henne kvar, men har jag rätten till att tvinga henne? Vi låter djur slippa lida, men männsikor ska leva vidare till vilket pris som. Varför? Precis som det är kärlek att undanhålla ett överviktigt barn godis är det kärlek att låta en älskad närstående att gå vidare. Jag vet inte hur du har tänkt dig det hela... kanske bara att inte få mer behandling, men i vilket fall som helst sänder jag dig alla mina tankar med varma kramar!

    SvaraRadera
  75. Jag vet att du kommer kämpa och kriga. Ingen krigar bättre än du! Jag tror fortfarande att du fixar detta!

    Men om dagen kommer när du inte kan kriga mer. Om du förvandlas till något som inte är Kristian. Då hanterar du det precis som du vill, vi står bakom dina beslut, vad än de blir. Vi förstår att man vill dö med värdighet, och att innebörden av det är helt individuell. Du kan vara lugn i att alla stöttar dig hur du än gör.

    Men kära, fina du. Det är tufft nu!Det kommer kanske en bättre period snart? En period som ger hopp, och då du kan tänka på sommaren i Borlänge...
    Små fina ljusglimtar, fokusera på dem.
    Kärlek!

    SvaraRadera
  76. Kristian, tack för att du tar upp denna existentiella fråga som vi alla borde ta oss en funderare på och prata med våra nära och kära om.
    Jag har suttit på en akutmottagning, livrädd för att, som nära anhörig, få frågan om livsuppehållande åtgärder eller ej. Jag visste inte var min sjuka mamma stod i den frågan.
    Döden är en del av livet, helt naturlig och fullständigt demokratisk. Men om vägen dit går genom en period av vård in absurdum, när hoppet är ute, då vill inte jag vara med längre. Då vill jag hellre gå vidare. Mina närmaste vet var jag står.
    Så Kristian, jag förstår och respekterar ditt resonemang men jag är tacksam över att du vill ge cancern en hård fight och jag hoppas att den tuffa behandling du går igenom ger resultat.
    Ung och stolt, du är en krigare!
    Jag ber för dig!

    SvaraRadera
  77. Jag som är en av alla dessa främlingar som berörs och rörs till tårar när jag läser och tänker på dina tankar och vad du önskar, tänker och känner kan bara säga - ditt liv är ditt. Ingen annans. Din död är också din. Ingen annans. Ingen kan veta hur det är att vara någon annan egentligen. Men jag och alla andra går vid sidan om, läser och förundras över din inställning till livet. Tack! Kärlek!

    SvaraRadera
  78. Du är helt jävla fantastisk. Punkt.

    SvaraRadera
  79. Vissa morgnar, känner jag mig som sju svåra år. Och när jag kommer in i badrummet och ser mig i spegeln, blir det en ännu värre skräckupplevelse. Jag brukar tänka : " Tänk om det händer mig något under tiden innan jag hinner fixa till profilen. " Och min familj kommer hitta mig så...
    Vad jag egentligen borde tänka är : Jag är ingen elak människa. Jag har ett gott hjärta. Mina ögon, mitt leende, mina tankar och mitt hjärta tar ingen ifrån mig.
    Jag vet, att när de fått lite " distans " till upplevelsen att jag inte finns där mer, kommer tänka så.
    Det är insidan som räknas.
    Alltid.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är säker på att de tycker att du är precis lika vacker på utsidan som på insidan, det lyser alltid igenom. Hoppas ni får vara tillsammans länge, länge till! Kram

      Radera
  80. Våra tankar är det enda som ingen kan ta ifrån oss. En storyteller som du är duktig på att dela med sig sina tankar. Du är fantastiskt duktig.

    SvaraRadera
  81. Kram kärlek och respekt fina fina du//Izza.

    SvaraRadera
  82. Hej Kristian.

    Här tittar solen just fram och mina tankar går till hur vackert det kan vara att färdas genom stjärnor o solar.

    Som så många andra har jag fått förmånen att lyssna på Dig på TV och läsa är i Din blogg. Tack vännen för allt Du ger oss.

    När jag ser Dig ser jag en ung snygg kille med en otrolig visdom i sina ögon. En visdom som Du delar med Dig av på ett jättefint sätt.

    När man lyssnar till Dig som känner man glädjen över livet, över det fina som finns, att ta vara på var sekund. Men också visdom som jag inte tror Du är medveten om. Den att Du ger så många en varme och tillit till vad som kommer sen..

    Vi har ju alla vår egen lilla uppfattning om vad som kommer. Själv så ser jag alla de mina leende komma o möta mig. Kanske naivt vad vet jag.
    Kanske beror det på att jag mist vänner genom både sjukdom, självmord, olyckor och naturligtvis av ålder.

    Inget att le åt kanske. Men i lördags vid vår urnsättning av en nära person. Jag då kändes det som personen mamma och pappa och hela bunten var där och o sjung o skojade och välkomnade personen.
    Nu skall jag inte skriva mer.

    Skickar en varm kram till Dig och Dina föräldrar, syskon, vänner och andra som finns i Din närhet


    SvaraRadera
  83. Jösses vilket tjafs.... vill nån dö e de väl inte så farligt, grejen e väl att man inte vet hur de skulle bli efteråt, å då e de försent. Har ingen aninbg om vem du e men stå på dej! Tycker du skal leva vidare i vilket fall - but that's me. Ha de!

    SvaraRadera
  84. Vi satt på jobbet igår, en kollega och jag, hade det lugnt så jag tyckte vi skulle se "Annas eviga", avsnittet med dig med. Så det gjorde vi, jag för andra gången, mina kollega för första. Vi är ytterligare två som berörs djupt av dig och dina ord och tankar om det du just nu lever i. Ens egna ord blir fattiga. Tack, Kristian.

    SvaraRadera
  85. Dear Kristian,

    I haven’t read what you have just written and I’m not gonna, sorry. I can’t.
    I’ve written a long message for you and then I realized you don’t really need to read all of that. The only important thing I should tell you is I wish so much for you to be strong. Be strong although it doesn’t seem to make sense for you. Be strong for those who love you if not for yourself.
    So many people think of you, pray for you every day, check your blog to see how you’re doing, worry about you a lot.
    Sending lots of love and strength,

    Emma

    SvaraRadera
  86. Tycker att du är så stark som delar med dig så här av ditt liv. Tycker om ditt sätt att skriva på.Hatar verkligen den där skitsjukdomen cancer och det är min största fasa att bli drabbad av den själv. Lider med dig!
    Du ger mig många tankar om döden och om hur jag själv skulle agera. Tror att jag skulle vara som du, inte vara rädd för själva döden men vägen dit, om jag drabbades av samma sjukdom. Såg min pappa gå bort i cancer och det var nästan lika jobbigt för oss som stod bredvid.
    Kramar i massor

    SvaraRadera
  87. Kristian,
    Jag tycker du gör helt rätt i att avstå från fortsatta giftbehandlingar och strålning etc om det är det du menar.
    Du kommer inte bli av med din cancer med dessa metoder. De kan möjligtvis förlänga ditt liv med ett par veckor men de får dig å andra sidan att må skit och de bryter ner din kropp. Jag har sett båda mina föräldrar dö i förtid av cancer och vet vad det handlar om.
    Samtidigt som jag berörs enormt av det du skriver och lider något fruktansvärt med dig blir jag även lite konfunderad och förbannad på dig. Om du har tid
    att sitta och skriva den här bloggen borde du också ha tid till att utforska nätet en hel del (vilket jag gjort). Om du gjort det borde du insett att du kan göra så otroligt mycket åt din situation som du inte får veta av läkare och onkologer. Det enda de kan är cellgifter, strålning och operation då det är det enda de får lära sig och det enda läkemedelsföretagen har att erbjuda (här finns pengar att casha in). Du har skrivit i tidigare inlägg att du i stort sett fnyser åt alla de som försöker hjälpa dig inse att naturliga behandlingsmetoder kan rädda ditt liv. Tex såsom att förändra ditt pH-värde med bikarbonat,grön kost, avstå kött och socker och förändra balanser i din kropp för att vända processen genom att stärka immunförsvaret genom att ge det vad det behöver. Du kan äta tillskott som curcumin, resveratrol och på så sätt framkalla apoptos i dina tumörer, mm mm. Cellgifter och strålning förstör ditt immunförsvar och skapar i förlängningen MER cancer. Dessa traditionella metoder KAN vara effektiva mot små tumörer som enkelt kan "utrotas" utan att sabba din kropp så pass mycket att den inte hinner återhämta sig, men i ditt fall tror jag knappast det då cancern verkar ha ett övertag. Tror du?
    Jag har inte läst någonting i dina inlägg av vad DINA efterforskningar lett dig till och vad DU gör för att ta detta i dina egna händer.
    Det verkar som om du lagt ditt liv i händerna på dina läkare som ärligt talat inte vet mycket mer än gemene man vad gäller bot mot cancer. Något jag lärt mig the hard way.
    Det kanske är för sent för dig att ställa om din kropp, jag fattar det, men jag fattar ärligt talat inte varför du inte ens försöker. Det gör mig frustrerad. Det är ditt liv och jag känner inte till hela din situation just nu. Det är möjligt att du gör mer än jag känner till så jag kanske är ute och cyklar här.
    Om inte kan du ju tex starta din research på facebooksidan "Alternative Health Solutions". Där finns mycket att utgå ifrån.
    Kram på dig och kämpa på!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Usch!! Sjukt skrivet och livsfarligt att praktisera!! Men förstår man inte bättre än att man tror att läkaren inte vet mer än gemene man om bot av cancer, så har man nog inte vett att förstå så mycket annat heller tyvärr. Din kommentar hör inte hemma annat än på din sekts facebooksida! Och den gruppen hoppas jag ni låser för allmänheten. Och du! På tal om att casha in så omsätter hokus-pokus (alternativ) industrin enorma pengar!! På totalt verkningslösa sockerpiller och annat skräp, som de sätter i system att lura i svårt sjuk människor i en extremt utsatt situation. Fruktansvärt och helt och hållet förkastligt....

      Radera
    2. Tråkigt att du känner så men du verkar inte särskillt påläst. Hade nog kunnat skriva en liknande kommentar innan min far fick sin cancerdiagnos i maj med extremt dålig prognos. Sedan dess har jag lärt mig ett och annat. Hänvisar till mitt svar på kommentaren som börjar "Jösses amalia" och till ett citat från en av mina vänner som hjälpt sin bror.
      "Understand, people say stupid things about natural approaches to cancer treatments. Most of them are dead or never had cancer. When you have cancer you'll do anything. I followed a survivor's recommendations and now my brother is a survivor."

      Läs på och ta hand om dig!

      Radera
  88. Livet är en gåva, sägs det ju. Det är i sådana fall en gåva som inte förpliktigar att man måste leva si eller så länge, eller att man måste infria det ena eller det andra gentemot sina föräldrar, barn eller omvärld. Det är varje människas beslut att avsluta sitt liv när helst man vill. Även om det blir svårt för de man lämnar efter sig. Det är inget man kan sätta sig till doms över. Min älskade svägerska och nära vän hängde sig en natt för tre år sedan. Kanske var beslutet förhastat. Eller så hade hon nått vägs ände. Vad vet jag? Jag sörjer henne varje dag och respekterar hennes beslut. Hon sitter på mitt kylskåp, ett färgstrålande fotografi från sommaren innan, där hon ler förnöjt med slutna ögon mot solen. Jag upplever henne så alldeles lugn och tillfreds och lycklig. Nästan varje dag stryker jag över hennes kind när jag passerar och viskar ngt till henne, i stil med "du har det bra nu" och att jag älskar henne. När jag själv känner att mitt liv är till ände kommer jag att avsluta det. Men eftersom jag inte är depressiv eller sjuk på något sätt antar jag att det kommer att dröja länge tills dess. Men vad vet jag? Allt det jag skriver nu är ju egentligen bara spekulationer. Tankefoster. Jag vet ingenting när det kommer till kritan. När det kommer till där du är, Kristian. Ingenting alls. Men det du beskriver väcker en genklang i mig. Att blekna bort till ett lakan under ett lakan, en medvetslös vålnad i en säng, det vill jag bara inte. Jag håller om dig i mina tankar. Du vet hur du ska avsluta ditt liv och när. Sanna.

    SvaraRadera
  89. Förstår absolut dina tankar..för DU är den som kan styra över vilken bild dina anhöriga kommer att ha i sina hjärtan när allt är slut. Jag är verkligen ledsen att dina tankar upptas av sånt här när det säkert finns så många " måste passa på-tankar" istället. Det är inte fegt att smita undan..Du har redan visat att du är enormt stark som besegrat cancern en gång. 1-0 till dig..*ler* Man ska lägga av när man ligger på topp säger de som sportar..men si det har jag aldrig gjort.
    Den fria viljan tillhör de universiella lagarna..som ingen kan ta ifrån en.
    Mina tankar är hos dig..
    Kram Ninni

    SvaraRadera
  90. Anneli! Det här var nog den klokaste kommentar jag någonsin läst på en blogg ö.h.t. Vilken lycka man kan känna över att det finns sådana människor i världen, som Kristian och som dig. Obeskrivligt. Tack. Sanna!

    SvaraRadera
  91. "Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is perhaps the end of the beginning"
    (Winston Churchills)
    kram i massor till dig,dina tankar och ord

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ooh så klokt sagt av Mr Churchills...transformeras som om det vore Kristians..

      Radera
    2. Jisses amalia!! Skrämmande läsning!. "läkare inte vet mer än gemene man vad det gäller bot mot cancer"..... "för sent för dig att ställa om din kropp" Med mera, med mera. Hela kommentaren är sjuk och verkar komma från någon som är fullkomligt indoktrinerad av någon slags sekt!!! Jag undrar hur du skulle gå till väga om du hade en kroppsdel som behövde amputeras. Tänker du bort den, så att den på något vis försvinner!? Ställer in kroppen på att få bort vänsterarmen t.ex?

      Radera
  92. Jisses amalia!! Skrämmande läsning!. "läkare inte vet mer än gemene man vad det gäller bot mot cancer"..... "för sent för dig att ställa om din kropp" Med mera, med mera. Hela kommentaren är sjuk och verkar komma från någon som är fullkomligt indoktrinerad av någon slags sekt!!! Jag undrar hur du skulle gå till väga om du hade en kroppsdel som behövde amputeras. Tänker du bort den, så att den på något vis försvinner!? Ställer in kroppen på att få bort vänsterarmen t.ex?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej!
      Din kommentar är inte oväntad tyvärr. Om jag hade en kroppsdel som behövde amputeras skulle jag amputera den. Om jag hade en operabel tumör skulle jag givetvis operera bort den.
      Jag märker även på din kommentar att du inte är påläst. Jag har i min kamp för att hjälpa min far överleva cancer talat med mängder av överlevare som skickats hem av sina läkare för att dö. De har tagit saken i egna händer, gjort egen research om alternativa naturliga metoder, tagit råd från andra överlevare, ändrat sin kost radikalt, tagit naturliga tillskott med god forskning bakom och de har överlevt. Detta är inga sagor, det handlar inte om sekter, det är biologi. Cancer kan uppstå av en mängd olika orsaker och kan se väldigt olika ut. Vi har alla olika förutsättningar att utveckla cancer och vem som helst av oss kan råka ut för det. Vi kan dock göra väldigt mycket preventivt men även i behandlande syfte genom att skapa förutsättningar i vår kropp för att bekämpa att celldelningen "spårar ur" och tumörer bildas. Cancer är svårt att slåss mot, tro mig jag vet.
      Jag råder dig att läsa om tex Dr David Servan-Schreiber och hans bok Anticancer om hur du kan "ställa om" din kropp så den själv överväldigar cancercellerna. Eller se filmen Burzynski (finns på youtube) så du ser hur läkemedelsbranchen och FDA fungerar och bilda dig en egen uppfattning. Utför egen forskning och kolla forskningsrapporter på PubMed.
      Jag försöker bara hjälpa Kristian i en tid där han tappat hoppet med vad jag lärt mig under alla mina timmar och dagar i samtal med överlevare och framför datorn.
      Kram på dig!

      Radera
    2. Tack för tipsen men jag skulle aldrig titta på sådant humbug. Jag skulle heller aldrig rekommendera någon att prova på något så ovetenskapligt. Och, jag är mycket väl påläst om hur cancer både uppstår, och hur den botas! Det finns ingen som helst vetenskaplig forskning om det du beskriver. Det är inget annat än kvacksalveri. Vilket i sig är en branch som omsätter ofantliga belopp. Du kanske själv har ekonomiskt intresse där? dina "timmar framför datorn" och dina "dagar i samtal" kan inte på något sätt jämföras med läkare och deras gedigna medicinska utbildning. Vilket man också kan läsa på din beskrivning. Heder åt dig för att du vill Kristian väl, och det vill jag också. Däröfr blir man så illa berörd när det kommer förslag om rena kvacksalvarbehandlingar. Utan någon som helst medicinsk substans.

      Radera
  93. Livet är en flod älskade människobarn! Floden är sig lik överallt, vid källan och vid mynningen. Vattnet rinner och rinner en ändå finns hela tiden kvar. Det är ständigt det samma och ändå varje ögonblick nytt.
    Det är svårt att förstå för oss människobarn men andas man lugnt och tittar mot stjärnorna så kan man ana ett avlägset minne, en godomlig röst inom sig. Vårt förflutet är inget förflutet och vår död och återvändandet till universum är inget som kommer. Ingenting var och ingenting kommer att bli, allting är. Allt det svåra, allt man fruktar försvinner bara man tänker bort tiden. Tänk bort tiden älskade Kristian! Ingenting kommer att bli, allt är nu, det finns bara närvaro i nuet. Så andas nu lugnt och djupt med blick mot stjärnorna och känn frid älskade, älskade barn.

    SvaraRadera
  94. Kämpa på Kristian,tänker på dig/er! Massor av kramar till dig och dina anhöriga lider verkligen med er... från en okänd men mamma till en annan "trummis" i Borlänge.

    SvaraRadera
  95. Wow Kristian!
    Du har hunnit få en mängd Wow i mina tankar..Du besitter en Insikt och ett Mod som bara du kan känna och gestalta..dock lär jag mig av Dig..Tusen tusen tack för det..

    Dina vida Värlsdimensioner väntar på dig när tiden och dina tankar snurrat och landat i ett lugn inom Dig. Andas lugnt och ta in vad som väntar dig med Kärlek och respekt.

    Alla dina kära, andra och vi på bloggen som har haft den äran att ta del av All din Kärlek och Smärta följer med dig på övergången och ser fram emot att uppleva dig när våran tid transformeras in i varandra och med Dig..för den stunden kommer sakta eller hastigt det är den renaste av Alla sanningar..den äger vi Alla varken vi vill eller ej..

    Att du äger dina tankar och hur du vill leva Din sista tid på Jorden är mer än beundransvärt...Det är bara att köra på..bara Du vet Kristian..
    om vi inte hör något från dig igen så tänker jag att Du vet vad som Är och Blir till det bästa..

    All min uppbringade Tacksamhet till Dig som förmedlat hav av visdom .. en ung man som skulle kunnat vara min Son och känts som min Son men framför allt medmänniska i alla stunder..

    Du har blivit min underbaraste musik som följer mig vart jag går..så nu vet du Kristian..

    Go with the flow! All Kärlek nu och i Evighet och överallt..Madeleine

    SvaraRadera
  96. Kärlek till dig Kristian! Gör vad du vill och hur du vill. Bara du vet vad som är rätt. Jag älskar dig och respekterar dig för alltid. Oavsett. Kram Bea

    SvaraRadera
  97. Bry dig inte om vad folk skriver..
    Jag tror att ALLA skulle ha samma tanke som dig om vi hamnade i din situation.
    Min mamma gick bort i bukspottkörtelcancer för ett antal år sedan o jag har sett verkligheten.
    Jag har sagt till mina barn att skulle jag behöva utstå denna fruktansvärda behandling med vetskapen att jag ändå skulle förlora så skulle jag också vilja avsluta mitt liv på ett annat sätt.
    Du bestämmer själv Kristian om ditt öde o du har mitt fulla stöd
    All kärlek till dig o dina anhöriga
    <3
    Kram M

    SvaraRadera
  98. All kärlek till dig Kristian, läser med glädje och sorg din blogg, du är så stark! Men märk väl, vi andra är bara några steg efter dig, det tar bara längre tid för oss som är kvar!

    SvaraRadera
  99. Jag har läst, och berörs. Vad kan man mer säga ...

    SvaraRadera
  100. "Giving up doesn't always mean that you're weak, sometimes it means you're strong enough to let go."

    SvaraRadera
  101. Jag sänder dig mina varmaste tankar och kramar!

    SvaraRadera
  102. Kanske värt att betänka för en del att detta inte är ett debattforum utan en blogg där en dödssjuk man skriver ner sina reflektioner. Här borde man alltså inte skriva något annat än sådant som ger denna man styrka och stöd. Vill man debattera moral inför döden eller alternativa cancerbehandlingar finns det säkerligen forum för detta. Debatt är viktigt, men det är också viktigt att tänka på med vem, var och varför man debatterar.
    Tycker Carina Eliza

    SvaraRadera
    Svar
    1. Klokt skrivet! Mina tankar finns hos dig Kristian.

      Radera
    2. Mycket klokt skrivet!
      Sänder styrka, kraft, kärlek, värme och hopp!

      Radera
    3. Äntligen någon som sätter ord på det jag velat säga så länge. Tack!

      Radera
    4. Klokt! TACK!!

      Radera
  103. Efter att ha läst din blogg blir jag aldrig mer densamma.. dina ord berör.

    SvaraRadera
  104. Jag har nyligen börjat att läsa din blogg och vilken resa. Vackert skrivet och många kloka ord! Gråten kommer med dessa meningar.

    / Anna

    SvaraRadera
  105. Lene Marlin: A place nearby. En enkel text som jag tyvärr har behövt för att påminna mig om att:. Himmelen är bara en tanke bort

    SvaraRadera
  106. Beady Eye. The beat goes on.

    SvaraRadera
  107. Största och varmaste kramen till dig! Du finns alltid i mina tankar!

    SvaraRadera
  108. Jag förstår varje ord du skriver, jag förstår det så väl samtidigt som jag inser att jag inte kan förstå och jag skräms av insikten. Hoppas det dröjer länge längevoch ännu mer hoppas jag i min enfald att det aldrig behöver hända.
    kramar kramar kramar

    SvaraRadera
  109. Första gången jag är här, och som mamma till en son som förlorade kampen i februari, så blir jag rörd och berörd av dina texter. All styrka och kärlek till dig.

    SvaraRadera
  110. Skickar många varma kramar.

    SvaraRadera
  111. Jag är inte heller rädd för döden, av olika orsaker, men jag är väldigt rädd för den sista tiden innan dess.

    Min önskan är, när den dagen kommer, att den ska inträda medan jag sover. I lugn och ro och nästan inte märkbar. Kanske medan jag drömmer om något vackert t.ex. berg och djupa dalar eller varma berghällar över vågskvalp.

    Varma hälsningar och kramar från Nina som tycker att du är en av de vackraste jordevarelser som jag känner till (även om jag inte känner dig personligen).

    SvaraRadera
  112. Kristian,

    Mellan bruset och det som ar viktigt i livet sa hoppas jag att du far fina stunder med dina alskade. Vi hoppas allihopa att du aldrig ger upp och att du lyckas besegra draken en sista gang.

    Kram, L





    SvaraRadera
  113. Kan inte sluta tänka på dig, du är ständigt i mina tankar. Jag går och är orolig tänker på hur du mår hoppas att du inte har för ont. Jag undrar vad du tänker hur du känner. Du har gjort mig sjuk men på ett bra sätt. Jag har lärt känna mig på en nivå jag aldrig hade gjort om jag inte läst din blogg. Jag har alltid brytt mig om människor, kvittar om jag känner dom eller ej. Har alltid fått höra att jag tar mycket plats fast på ett bra sätt, min sociala förmåga är ut över det vanliga. Folk som träffar mig för första gången säger alltid att det känns som vi känt varandra för alltid. Men det som jag lärt mig här är min empati. Jag oroar mig för dig en människa jag aldrig träffat jag bryr mig som om du var min vän. Jag är glad att jag är som jag är fast vissa människor kan tycka det är konstigt. Jag hoppas vi möts någon gång, det önskar jag mig mest av allt. För något år sen skicka jag ett mail till dig. Jag började lyssna på ditt band och jag blev helt förälskad dig. Dig skulle jag ha tänkte jag. Jag skrev ihop ett brev som började så här: hej mitt namn är ...... Jag är 29 år jo jag vet jag är 3 år äldre än dig men jag ser ut som 25.... Sen fortsatte det. Men jag fick inget svar, och jag förstår dig jag har inte hängt läpp för det;-).
    Du är underbar och jag är så jävla ledsen för vad du går igenom. Styrka, värme, kärlek och en varm Kyss.

    SvaraRadera
  114. Hej fina du!
    Jag vet faktiskt inte om du verkligen orkar läsa igenom alla kommentarer från oss till dig.
    OM du gör det så hoppas jag att du har orken o styrkan att sortera bort det som eventuellt sårar dig.
    Jag minns t.ex min mammas ord om dem hon kallade "överlevarna"...de som menade på att de varit "starka" nog att vinna, som gjort allt "rätt".
    Hon var glad för deras skull, men så oerhört ledsen över att inte vara en av dem.
    Hon var alltså inte "stark" nog.

    Jag saknar henne ofta, men jag vet att hon har det bra, att hon väntar på oss där hon är... Omgiven av våra andra älskade saknade.

    Dottern som var fem år då (för 13 år sen) på mormors begravning tog sin morfar i handen på väg ut ur kyrkan (han såg ju så ensam ut) o sen förklarade hon med sin flickröst att
    "Min mormor är i Min lilla ponnyhimlen och leker med alla som hon tycker om nu".
    En femårings bild och den dög så bra för oss alla just då.
    Jag såg min mamma fika med sina föräldrar bland regnbågsfärgade fluffiga moln framför mig, och jag log, Kristian...
    Det funkade så väldigt bra där o då!!!!

    Tillbaka till dig Kristian.

    I mina ögon är du en vacker person, vacker inuti, vacker utanpå, och jag litar fullkomligt på att du gör det som är rätt för dig.
    I mitt arbete som undersköterska sitter jag vid många vakbäddar och håller döende människor i handen, baddar deras pannor och finns till hands för deras anhöriga.
    När mina patienter gått bort, öppnar jag ett fönster o släpper ut deras själar..
    Jag viskar alltid att de ska fara i frid o gärna hälsa min mamma om de träffar henne där på andra sidan, i Min lilla ponnyhimlen, eller kanske i den där skogen efter den långa färden.

    Jag önskar så att det ska dröja innan du behöver bära med dig en hälsning till någon på andra sidan, men jag vill inte att du ska behöva ha ont eller förvandlas till någon du inte vill vara. Jag litar på att du vet hur du inte vill ha det.
    Stor lång svamlig kram till dig mitt i nattten/Mia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Mia. Det var inte ett dugg långt och svamligt utan riktigt hudnära och känsligt. JAg blev rörd. Min lilla Ponnyhimlen och de öppnade fönstren...
      Kram. Susanna

      Radera
  115. Fina, vackra underbara man :-)
    Massor med kramar!!!

    SvaraRadera
  116. varje gång jag läst ett nytt inlägg av dig tänker jag att "nu kan han inte beröra mer". Varje gång jag går in här och hittar ett nytt inlägg berör du mig ännu mer. Dina texter står liksom över allting annat. Och det i sig är ganska otroligt. Det är inte så ofta jag hittar en författare som verkligen berör. Jag hoppas du får tid och kraft att fortsätta skriva och beröra länge än. Tack!

    SvaraRadera
  117. Kristian, tack för att du delar med dig av dina tankar, funderingar och känslor. Precis som så många andra skrivit så berör du och dina ord långt fler än de som känner dig. Jag kan ofta komma på mig själv med att fundera över saker du skrivit, långt efter att jag läst dem.

    Även om det är smärtsamt att läsa, och säkerligen likaså att skriva, så är det också en befrielse - i vårt samhälle varken talar eller skrivs det om döden eller de känslor som kommer med den. Det är som om vi tror att den aldrig kommer att inträffa. Dina ord är en verklighet som vi alla kommer att hamna i förr eller senare, på ett eller annat vis och jag tror att genom att acceptera det så kan vi också bättre ta till vara på och njuta av det vi har nu. Så vad jag egentligen vill ha sagt är tack för att du delar dina tankar och känslor och får oss andra att stanna upp och reflektera över vår egen tillvaro. Jag hoppas att du känner all den kärlek och energi som vi ger dig. Johanna

    SvaraRadera
  118. Hej Kristian!

    Jag tror att du hjälper mig och många andra att se en mening med livet. Vi som ibland är så otacksamma för våra liv att vi vill dö fast vi är friska.

    Tack!

    SvaraRadera
  119. Du är värdefull Kristian! Kram

    SvaraRadera
  120. Du är fantastisk!

    SvaraRadera
  121. Vad för val du än gör, tänk på att göra dem för din egen skull och inte någon annans. Tror det är viktigt när man mår som man gör under sjukdom. Även om andra blir berörda av handlingar man gör, är det ditt val och ingen annans.

    En låt för nattliga funderingar http://open.spotify.com/track/0Mtjs7BuLBsIFQ3Afc5oiu

    SvaraRadera
  122. Hej Kristian, tänkte bara medela dig att jag läser din blogg. Jag älskar det du skriver du är tydlig och jag förstår dina ord. Du är modig och stark du verkar a en toppenfamilj och vänner. Jag tror på dig vad som än händer och sker. Hälsningar Karin

    SvaraRadera
  123. Du var på TV igår Typ 1 nanosekund när Pernilla Andersson och Dregen är på Peace & Love i SVT-programmet Dom kallar oss artister!

    SvaraRadera
  124. Kristian, vackra underbara människa! Jag har hört att i dödsögonblicket förlorar kroppen exakt 21 gram i vikt. Tror det är själen som flyttar vidare, till nya äventyr. Möter andra nära och kära själar. Vet inte alls om det ligger sanning i 21 grams-påståendet, men jag står fast vid att vår själ lever vidare. Din själ kommer definitivt att fortsätta leva vidare och lämna avtryck, precis som du gör just nu. Du är en underbar kille som förtjänar allt gott din sista tid på jorden! Kram

    SvaraRadera
  125. Fantastiskt gripande att läsa det du skriver. Döden är ju alltid närvarande i mitt liv också. Döden är det okända och eviga. Jag ber en bön för dig.

    SvaraRadera
  126. I svåra stunder är det skönt att gömma sig i någons famn att bara få va där och andas, så en stor kram till Dig från mig!

    SvaraRadera
  127. Kristian du är så fin!!
    På nåt sätt lockas man av att försöka skriva lika vackert och otroligt konstnärligt och poetiskt som du, men jag tror inte det är någon idé att ens försöka för ditt sätt att skriva kan bara du. Du är unik och har en gåva som få förunnats i ditt sätt att behandla orden och beskrivningen av dina tankar.. Detta vill jag att du aldrig ska glömma, att just du är unik, du har satt dig djupt in i mångas hjärtan. Jag kommer aldrig att glömma dig. Du är en skatt som jag fått ta del av. Tack! Om man kan leva flera liv så är detta inte ditt första, så varm och klok blir man inte på ett litet liv här på jorden..dina funderingar om att vakna igen är nog sanna.
    Men innan du är där... så om du blir skallig ömklig,mager, uppsvullen, krokig och eländig så älskar vi dig ändå.
    Du måste få vara svag, det är allas rätt, inte vis och klok som du alltid verkar.
    Vi är nog många som skulle vilja bära dig på en våg av all kärlek vi känner. Ge inte upp, under har skett förut. Skickar mina goaste och varmaste kramar jag har till dej./ Ellen

    SvaraRadera
  128. Hej där!
    Tant Gunsan här igen.
    Helt rätt - ta en sak i taget. Jag tycker oxå du tänker rätt.

    Du är en okänd kille för mig - men ändå inte. Tänker på dig ofta - och med glädje. Du ger många styrka och så även mig. Tänder ljus alltid alltid alltid - för mina vänner levande här på jorden och i en annan dimension. Du är en av dessa vänner för mig nu - här på vår jord.
    Kvällshälsning till dig från mig. Gunsan

    SvaraRadera
  129. Följer din blogg med största beundran, så oändligt sorgligt, så brutalt, så vackert.
    <3

    SvaraRadera
  130. POET KRISTIAN GIDLUND,

    Överge inte hoppet, försök att inte göra det..

    Jag är övertygad om att bloggen blir en bok.
    Du är Sveriges största poet i modern tid. Sverige har i över ett halvt sekel behövt en poet av denna klass, nu har vi en! Jag lovar du är i samma klass som Nils Ferlin, m.fl.
    Men vilken vacker uppgift du fick ändå.
    Men dö inte än.. Överge inte hoppet.

    Om kroppen tillåter, låt regnet dugga i ansiktet, det helar. Be någon köpa en ljuvligt doftande mimosa kvist från blombutiken, det brukar hela min kropp och själ.

    "Kärleken är så förunderligt stark,
    kuvas av intet i världen.
    Rosor slår ut i den hårdaste mark,
    som sol över mörka gärden.
    Mitt hjärta är ditt,
    ditt hjärta är mitt,
    och aldrig jag lämnar det åter.
    Min lycka är din,
    din lycka är min
    och gråten är min när du gråter."
    /Nils Ferlin


    Känn kärleken från dina nära.

    /En febrig Stockholmstjej

    SvaraRadera
  131. Sitter på en stubbe i skogen ..hoandes och hejandes på dig .. ALLT vad jag kan..i din brottningsmatch med döden. Kraam

    SvaraRadera
  132. respekt till dig som orkar dela med dig. du verkar vara fantastisk och jag önskar dig allt gott. kram och ta hand om dig så mycket det bara går.

    SvaraRadera
  133. Vill bara skicka en kram till dig Kristian. Tack för att du finns!

    SvaraRadera
  134. Med många varma tankar och kramar!!!Virpi.

    SvaraRadera
  135. Din medverkan i "Annas eviga" var fantastisk. Aldrig har jag hört någon beskriva hur det blir efter döden så vackert som du gjorde. Du är sanningen och tack för att en sådan som jag, som kanske kommer att vara kvar på jorden en liten stund till, får ta del av de glimtar av evigheten som jag ännu inte kan förstå på det sätt du kan. Återigen, ett stort tack!

    SvaraRadera
  136. FAN FAN vad livet är orättvist!
    kramar annika johnnson

    SvaraRadera
  137. Läser din text och lyssnar sen på Thåströms "Sluta när jag vill". Du ska leva länge till. Lev lev lev.

    SvaraRadera