fredag 5 augusti 2011

Fem skott i bröstet och ett par flaskor åt den späde

Jag hade en barnslig morgon. Gjorde en massa saker som absolut inte kunde vänta. Jag diskade länge och väl, kliniskt noggrant. Jag vattnade blommorna och petade i ogräset med faderlig omsorg. Tvättade mig sakralt ren. Rakade mig precist. Sen gick jag mot tunnelbanan. Missade den. Tog nästa. Gick från Zinkensdamm, förbi kinabuffén, de som tränade på löparbanan, förbi civilsnutarnas utryckning, förbi platsen där vi en gång spelade och lägenheten där min faster tidigare bodde. Ringvägen har aldrig varit längre. När jag till slut var framme var jag försenad till behandlingen. Försenad till min egen räddning.

Det låter så dumt. Det ser så dumt ut när jag skriver det. Men det var exakt så det var. Och exakt så det fortsatt kommer vara. I detta ögonblick, när jag skriver dessa rader, känner jag den exakta smaken i munnen, doften som kittlar mina näsborrar, hur kroppen blir svagare, hur andningen blir djupare och hur jag snart kommer att slumra. Exakt så som det blir på sjukhusets andra våning, där jag under onsdagen skulle få sammanlagt fem sprutor och tre flaskor med det jag inte överlever utan, skjutet rakt in i bröstet. Jag fick ett nytt rum den här gången. Ifrån fönstret såg jag på avstånd huset där jag bor. Jag tänkte på disken som stod i köket, på blommorna, morgonens dusch. Jag reste min ena hand, men mitt hem var långt bort.

När jag väl kom hem, ett par timmar senare, klev jag in i en lägenhet som jag försökt förbereda så mycket som möjligt. De skönare strumporna, den mjukare tröjan och de smaklösa byxorna låg i fåtöljen. På bänken i köket stod maten jag skulle äta, kylskåpets kyla är alldeles för extrem för mig. Efter varje behandling dröjer det länge innan jag kan peta runt därinne, utan vantar. Persiennerna var neddragna. Utanför rasade sommaren. Under bordet låg hyrfilmerna, i Dvd:n låg en serie och väntade på mig. Men timmarna förvreds i en mörk berusning. Den värsta hittills.

Jag låg i fosterställning i soffan. Musklerna krampade. Kroppen var långsam, förutom de gånger då jag flög upp som en explosion och kastade mig in i badrummet. Jag tror att jag kräktes fem gånger den dagen. Någon gång på det kalla kaklet, med ena handens fingrar nerkörda i halsen tappade jag räkningen. Min syster kom tydligen förbi. Och när jag vaknade morgonen efter låg hon sovandes på mitt golv, på mattan under en tunn filt. Jag kommer alltid att älska dig för det, min vackra syster. Hur du kom för att sitta alldeles bredvid, hur du vägrade gå ifrån mig, trots att jag knappt var medveten om att du var här. Att du låg och sov på mitt golv, men ändå vaknade med ett leende. Hur du stryker runt i min närhet som för att skydda mig. Hur du aldrig kommer släppa taget om din lillebror som blir allt mindre.

~X~

I morse vaknade jag besviken. Ju längre jag behöver vara vaken, desto sämre kommer jag att må. Trots det kunde jag inte somna om. Jag gjorde i ordning dagens mediciner. Fnittrade nästan åt mängden. Sedan lade jag mig i soffan. Försökte skratta åt brittisk humor. Misslyckades. Därefter slumrade jag genom första timmen av Apocalypse now, vaknade av helikoptrarnas oväsen. I samma ögonblick började en av medicinerna att verka. Den kickar igång mig som amfetamin. Får mig att nöta ned lägenhetens golv i cirklar, där jag rastlöst irrar runt, med ögonen uppspärrade. Jag ställde mig i duschen. Blev ståendes länge. Jag är alldeles för trött för att göra någonting, men alldeles för pigg för att sitta stilla.

Min sjukdom, jag är så trött på dig nu. Och igår hittade jag en bild som får mig att tycka om dig ännu mindre.

34 kommentarer:

  1. Nej, det är inte ditt öde som berör mig (även om det du går igenom är helt fruktansvärt). Det är ditt sätt att skriva, ditt klara, insiktsfulla sätt att beskriva din situation och framför allt den kärlek du är omgiven av genom din familj. Jag vet att det har sagts förr, men du MÅSTE skriva böcker!!!! Du har en talang få förunnat. Må nu så gott du kan och i väntan på din första bok är jag glad att ha förmånen att få ta del av din utsökta blogg.
    Hälsn.
    Tant Karin

    SvaraRadera
  2. Åh, en syster som finns där för dig och som stöttar dig. En bra-att-ha-syster. Krama henne.

    Du får en cyberkram av mig, för att du skriver så vackert om så vidriga saker.

    /Åsa

    SvaraRadera
  3. Jag gör likadant när jag står inför något som känns jobbigt...städar undan, gör sådant som egentligen inte är jättenödvändigt just då...drar mig för att gå iväg hemifrån..känslan av att inte veta...att inte ha kontroll på läget. Rätt så knäppt...och samtidigt skönt för man ändå har kontroll över vissa saker i livet.Något att hålla fast vid.
    Du verkar ha en skön familj...också något att hålla fast vid.
    Du kämpar på bra Kristian och jag kan inte annat än hålla med alla andra...du berör med ditt sätt att skriva.. Styrkekram till dig///Anna-Lena

    SvaraRadera
  4. Vilket inferno. Tänker så på dig. Och tänker på att det är såhär det kan se ut bakom fönsterrutorna i hemmen i närheten av Zinken. I ett hem som tillhör en ung kille dessutom. Var gick det fel...? Ditt liv ska ju innehålla allt annat än det här: resor, flirtar, vänskaper, kärlek(ar), plugg, jobb, planer och åter planer och en framtid som aldrig verkar ta slut.
    Skänker all kraft jag kan för att din kropp ska hjälpa dig återerövra allt det där, för att viljan finns, det vet vi redan. Stor kram från Karin <3

    SvaraRadera
  5. Åh vilket helvete...

    SvaraRadera
  6. Det kan inte vara svårt att vara en underbar syster till en så fantastisk lillebror. Men det låter svårt när man läser det såhär. Vad fin hon är, systern din. Håll hårt i varandra.

    Älskade älskade vän. Du är så stark. Håll modet uppe, vi tror på dig! KRAM

    SvaraRadera
  7. Lova mig och många andra med mig, att när du blir frisk och dina behandlingar är över SKRIV EN BOK!! Lova dig själv att göra det!! Du är en fantastiskt skribent!!!
    Allt gott och mycket värme till dig!!

    SvaraRadera
  8. jag blir glad när jag läser om din syster och jag blir glad när jag läser det du skriver eftersom du skriver så bra. Lite Salinger på något sätt. inte för precist med detaljer hela tiden och ingen min outfit eller jo det var det ju idag. mysbyxor och co men man genomlider inte dagens outfit och här är alla mina fina vänner och våra fina middagar utan det känns som om du skriver som det är. och jag hoppas innerligt att du mår lite bättre snart. stor kram

    SvaraRadera
  9. Du har en fantastisk syster. Så glad att jag har henne nära. Och jag är glad att ni har varandra! Kram, M

    SvaraRadera
  10. Jag har ända sedan jag började läsa bloggen, och det gjorde jag bara några dagar efter första inägget, varit förälskad i dina ord. Ditt sätt att uttrycka dig. Jag har blivit berörd, ledsen, förbannad, glad när det har funnits positiva inslag. Jag har till och med skrattat till vid några tillfällen.

    Men efter jag har läst ovan så rinner tårarna.
    Måtte det snart vara över.

    Calore e l'amore con te!

    Kram till dig och din fina syster <3

    Birthe

    SvaraRadera
  11. Vilken syster. Men kanske inte så konstigt med tanke på vilken bror hon har. Som bara berör och berör och berör med sina texter. Tårar i ögonen hos mig, sitter i varma Indien och önskar dig sinnesro. Kramar om!

    SvaraRadera
  12. Tänker på dig och din syster, tur du har!

    KRam på dig Kristian!

    SvaraRadera
  13. Jag skickar styrka och mod i din bröstkorg och glädjs med dig när det gäller relationer som är som styltor när man behöver de som mest.

    SvaraRadera
  14. Härda ut helvetet...Din kropp skriker... försöker vinna..kriget som pågår i din kropp.. tiden läker dina sår och när gifterna renat dig kommer din kväll bli verklighet..så småningom..

    min är ikväll...just nu...på scen Maggio mfl

    i går natt.. omkom en kille, 18 år...på en båt.. drunkningsolycka, för ung...livet som inte längre finns...stadens förlust ikväll.

    SvaraRadera
  15. Det är de människor som är trygga i sig själv som klarar av att visa sin svaghet, gråta och framför allt visa empati när den behövs som mest.
    Underbara syster och familj - jag vet vad ni går igenom stor kram till er och en riktig kämparkram till dig Kristian!

    Ad astra per aspera!

    SvaraRadera
  16. Vilken underbar syskonkärlek. Vad fina ni är!

    SvaraRadera
  17. Cancer drabbar inte "bara individen" utan hela familjen o den sjukes nära. Kämpa på Kristian, jag önskar dig all kraft att uthärda detta o bli frisk.
    Tankar till dig, din familj o de som står dig nära.
    Kram

    SvaraRadera
  18. Du hade helt sækert gjort likadant før din syster om de var omvænt, men helt underbart att ha en sån omtanke i nærheten, æven om man ej kan gøra något! Tryggt om inte annat. Kæmpa på, vi ær många som tænker och kænner med dig!

    SvaraRadera
  19. Du är i mina tankar. Vet något om vad cytostatika gör med kroppen. Både ont och gott, mest gott, men åh, ont också.

    SvaraRadera
  20. Dina ord berör. Du beskriver något så ont så vackert. Jag tänker på dig. Ta hand om dig.
    Kram Jessie

    SvaraRadera
  21. Kram Kristian från Anette

    SvaraRadera
  22. Men åh, Kristian...kan de inte ge dig något mot illamåendet?? Jag har typ femtioelva olika illamåendemediciner som jag kan trappa upp och ner beroende på hur jobbigt det blir. Känner igen det där med alla piller - det känns som allt jag äter efter injektionen är, piller, piller, piller. Men steroiderna är ju alltid kul, i allafall i jämförelse ;)
    Dåligt skämt åsido - jag är så ledsen för din skull, att du måste må så dåligt! Tänker på dig och din familj och sänder styrka!! Du är på andra sidan operationen, halvvägs kanske? Det finns ett slut, och en ny början, glöm inte det :)

    SvaraRadera
  23. TACK!
    För att du skriver och låter mig läsa.

    SvaraRadera
  24. Stor kram till dig

    du skriver på ett förtrollande sätt <3

    SvaraRadera
  25. Din syster är underbar, men så har hon ju en bror som skriver som en Strindberg i rakt nedstigande, håll ut Kristian, för hennes skull och för alla andra som älskar dig. Infernot är snart ett minne blott. kramar

    SvaraRadera
  26. Åh nej....Vilken mardröm. Men snart är den över och kroppen har en suverän förmåga att glömma det onda man är med om, så, tänk framåt...ha det som ditt nästa mål. Hoppas det bara är de första dagarna du känner detta hemska...illamående...så synd att inte medicinen mot illamående hjälper dig. Livet blir inte alltid som man tänker sig, men det kan ändå bli ett mycket bra liv, fast på ett annorlunda sätt än tidigare
    Kram till dig
    Maggie

    SvaraRadera
  27. Håll ut Kristian, det finns en tid bortom allt det här! En sköterska lovade mig, och det stämde, att behandlingstiden alltid går fortare än vad man tror. Jag vet, har gått igenom cellgift + strålbehandling. Ge fingret åt cancern! Kram

    SvaraRadera
  28. Du är väldigt vacker trots ärren ska du veta.

    SvaraRadera
  29. Tänker på dig och din fina syster! Vilken tur att du har henne! :) Din text och bild fick mig att gråta, ännu en gång. Kämpa på! Puss & Kram

    SvaraRadera
  30. Skickar tonvis med mod, hopp och styrka!

    Kram, Pernilla

    SvaraRadera
  31. Ditt namn sa mig inget, inte först. Men sen, vilken överraskning! En av killarna som förgyllt så många fina stunder vid radion. Du var/är en av dem. Jag bugar och bockar för all underbar musik ni skapat. Krya på dig nu. Sänder kärlek och kraft!
    A

    SvaraRadera
  32. Är glad för att du har en syster i din närhet och inte alltid behöver strida ensam.

    SvaraRadera
  33. Vilken kärlek och omtanke som finns runt dig..vila i den. Tids nog kommer krafterna tillbaka och då skall du skriva din bok som alla väntar på../Kram
    Annelie

    SvaraRadera
  34. Blir gråtfärdig när jag läser,helt underbart skrivet men ändå fruktansvärt känslosamt och sorgligt. Läste din underbara bok,Detta du berttat om dig och din sjukdom har hänt sammma sak med min tjejkompis. Ordet cancer gör en bara deprimerad.

    Och du är inte ens gammal. För ung för att få cancer,du hade hela livet kvar. Leva livet..NEJ inte pga denna satans cancer.

    /Alis

    Önska de fanns botning. Om några år kommer de nog finnas.
    Men nu är det redan för sent för alla de som har kämpat men ändå inte klarat av smärtan/sjukdomen.

    SvaraRadera