tisdag 9 augusti 2011

Det står ett bältdjur vid fönstret

Jag har blivit bra på saker som jag borde vara dålig på. Jag kan ligga stilla och vaken i flera timmar utan att göra någonting. Jag kan växla ner tempot i min hjärna, så att den närmar sig en dvala, bara för att inte min längtan och min rastlöshet ska bli för stark. Och jag kan gå från sängen till badrummet med en spya i munnen utan att någon skulle märka det. Jag gör det varje dag.

Jag är påverkad. Drogad. Kraschad. Morgondosen ligger på åtta tabletter, en skrattretande summa där den bildar hög i min handflata. Och nu har jag kommit till ett läge där kroppen säger ifrån. Förut kunde jag svälja alla piller i ett enda svep, utan att det gjorde mig något. Nu kan jag knappt ta ett enda utan att mitt huvud börjar vibrera av en kväljning. Men hur många preparat jag än trycker i mig, så vägrar kroppen att resa sig. I alla fall den här gången. Cellgifterna efter operationen har visat sig vara det närmaste ett helvete jag någonsin har kommit. Den direkta smärtan efter operationen kändes mer logisk. Då berodde mitt tillstånd på vad en skalpell hade åstadkommit. Det här är en osynlig fiende. Någonting som gömmer sig. Någonting som duckar för mina slag. Så jag försöker vänta ut den. Så jag sover. Hela tiden. Hela dygnet. En häst sover drygt tre timmar per dygn. En räv nästan tio. Och en bälta 18. Jag antar att jag är en bälta.

Men någon gång under det femte dygnet ger jag upp. Då har jag redan pratat med jourläkaren vid ett flertal tillfällen. Hon sade att det kanske var läge för mig att bli inlagd. Igen. Min kropp reagerade som ett trängt rovdjur. Jag låg och vände mig, vred mig i den hopplösa sängen. Pressade kroppen mot väggen och förde mina kalla fingrar över ansiktets skäggstubb. Dagen efter att jag pratade med henne första gången så orkade jag inte mer. Jag packade en väska lite slarvigt, ringde en taxi, åkte hela vägen genom sommaren med stängda ögon.

Först gick jag fel. Jag gick in på avdelningen där jag behandlas med cellgifter. Dofterna attackerade mig precis som förväntat. Jag rörde mig med krokig rygg, med ena handen på magen och med blicken sökandes efter en toalett. Efter en stund somnade jag däremot på en brits, fortfarande iklädd jacka och skor.

När jag vaknade kom mamma och mormor in i rummet. De var sommarvackra. Jag var trött. Det var länge sedan jag träffade mormor, men jag orkade knappt resa mig för att hålla om henne. Nästa gång, en annan gång, ska jag hålla om dig så du känner hur älskad du är. Hur jag längtar efter de gånger vi ska ses. Hur tacksam jag är över att just du finns med i våra liv.

Min främsta fiende här är doften. Den sterila, skarpa attacken som finns här överallt, som har tapetserat väggarna, som är sjuksköterskornas rena händer som gör varje vindpust till en rasande kamphund, är numer detsamma som känslan som infinner sig vid min behandling. Då kroppen försvinner i ett svart hål. Därför isolerar jag mig på mitt rum. Håller dörren stängd. Jag har virat en tröja runt mitt huvud, runt munnen och näsan. Det får min tillvaro att lukta Kristian. Bara något dygn eller två till, sen ska jag nog få komma härifrån.

När jag vaknade blev jag ståendes vid fönstren som visar upp det sovande runt Årstaviken. Himlen har inte bestämt sig för om det blir solsken eller oväder idag. Jag står kvar en stund. Funderar. Jag undrar vad det blir för dag.

34 kommentarer:

  1. Du skriver helt underbara texter och jag önskar dig all lycka i framtiden och hoppas att denna hemska behandling gör verkan och det du du genomlider ger resultat!
    Och jag håller med föregående kommentatorer, skriv en bok när du blir bättre o piggare!! Underbara texter!!

    //Frida

    SvaraRadera
  2. Jag förstår precis vad du menar med doften.
    Jag kan fortfarande inte gå in på "onken" efter 5 år utan att må illa. Kram Catrin

    SvaraRadera
  3. Min läkare sa alltid när jag mådde som sämst "om du mår så här dåligt mår garanterat också eventuella elaka celler dåligt". Kanske en klen tröst men det hjälpte mig att just stå ut!! Bara låt minut läggas till minut och stå bara ut!! Jag stod ut under lång tid och har fått belöningen nu under 3 månader! Tänker på dig Kristian, stå ut....

    SvaraRadera
  4. Även om d var av andra orsaker vet jag hur jävligt d kan vara m dofter. Lider m dig o hopppas att d snart ljusnar för dig!

    SvaraRadera
  5. shit ponken. inte bra alls. men en sak som tar bort lukt eller luktar dig själv är en sådan där buff eller vad det heter som man kan köpa på intersport eller naturkompaniet. en rund grej som man kan ha som bandana eller runt halsen men också runt näsan och munnen. jag sover alltid med en sådan över ögonen om jag är på något ställe där det är ljust. och jag vet att de sitter där de ska. stor stor stor kram

    SvaraRadera
  6. Men hjälp vilket helvete du genomlider denna vackra sommar! Fan vad bra jag har det, mina bekymmer känns plötsligt otroligt banala....löjliga! Följt dina vackra berörande texter ett tag, och håller tummarna för att du blir frisk.

    Kram ambulanssjuksköterksna

    SvaraRadera
  7. Shit va pöntad du blivit av detta monster! plocka fram ditt bältdjur med sin pansardräkt och sina kraftiga grävklor och ge monstret en omgång så det tiger.

    Kram kram kram!

    SvaraRadera
  8. Vinkar till dig på andra sidan Årstaviken idag.

    SvaraRadera
  9. Vilket krig som utkämpar sig i din kropp. Men du kommer att gå ut med seger...Ont skall med ont fördrivas, så är det nog. Det kommer en dag när detta är över och du har det bakom dig, försök med alla medel (och hjälpmedel) att stå ut till dess. Nya rön påvisar den goda effekten av dagligt (1-2 msk) av gurkmeja som medel mot bivkerningarna vid illamående när det gäller cellgift. Pröva, inget att förlora...t.o.m. en sjuksköterska som rekommenderat det. Hoppas du mår bättre nu.
    Varm Kram
    Maggie

    SvaraRadera
  10. Du stora... lilla... människa. Sänder en varm, lugn kram och tankar om en bättre dag. En minut, en timma, en dag... i taget.

    SvaraRadera
  11. Kämpa! Mina tankar är ofta hos dig....

    SvaraRadera
  12. Den är doften ja ... Jag fick ingen förståelse för det när jag var inlagt sist. Sköterska lät dörren stå på glänt för att få lite ljus på natten, men jag ville stänga den omedelbart. Blä! Doften av kaffe, någons handlotion, rengöringssprit ... dofterna. Hon förstod ingenting. Mitt luktsinne är skarpt som en vässad kniv vissa perioder.

    Tänker på dig och skickar varma kramar.

    /Åsa

    SvaraRadera
  13. Det är ju inte alls samma sak, förstås, men jag var i Florida när jag var i början av en graviditet. Jag mår fortfarande illa när jag ser på fotona och samtidigt känner doften av kaffe och färsk frukt. Och det var 22 år sen...
    Vi är med dig, Kristian, så gott vi kan!
    Kram Carina

    SvaraRadera
  14. Jag kan inte sluta läsa din blogg, den är suverän,skriv en bok det klarar du. Önskar av hela mitt hjärta att du efter denna behandling ska slippa cancern, du är för ung för den.Ha så bra du kan önskar en hägerstensbo

    SvaraRadera
  15. Hur många gånger har du kvar? Kraften av dina ord är som en ångvält och det finns inget skydd, kan bara föreställa mig känslan bakom dessa ord.
    Men dina ord tar sig igenom alla barriärer, som en målsökande robot. Att din tanke kan vara så klar i detta inferno, det imponerar stort. Hoppas du mår bättre snart. kramar

    SvaraRadera
  16. Kristian. Läser dina rader och känner eländets dofter, om än som en bris. Kram, Karin

    SvaraRadera
  17. Kristian, Kristian. Om något kunde lindra. Du är i mina tankar och skickar all kärlek till dig.
    Det måste bli bättre snart. Håll ut!
    Kramar & styrka från Karin <3

    SvaraRadera
  18. Det kommer fler somrar, min vän. Det kommer fler somrar.

    La prossima estate sarà la migliore della tua vita!

    Varm kram! Birthe

    SvaraRadera
  19. Jag önskar att de uppmuntrande orden från personer som delar dina erfarenheter ska ha någon slags välgörande verkan när du varje minut är tvingad att stå ut med en mardrömsliknande tillvaro. Mitt i alltihop klarar du på ett som alltid beundransvärt sätt att beskriva dina strategier för att ta dig igenom dina ofrivilligt ensamma och längtande dagar, nätter och minuter. Tänker på dig. / JJ

    SvaraRadera
  20. Shit vad bra du skriver:) Vissa delar av livet skulle man kunna vara utan, vet inte om meningen är att man ska härdas!?

    SvaraRadera
  21. Det är synd om dig, du lider.
    Det blir bättre sen, håll ut.

    Tänker på dig.

    SvaraRadera
  22. Vandrade från Zinkensdamms T-bana längs Ringvägen i morse efter mer än 4 veckors semester. Kastar nu en blick upp mot Södersjukhusets gråa fasad och är glad och tacksam över att sitta här på kontoret...

    Kram
    /M

    SvaraRadera
  23. Något tänkvärt att läsa http://paheligmark.wordpress.com/

    SvaraRadera
  24. Som du själv skrev häromdagen; jag skriver redan en bok, min blogg. Fortsätt med det. Den är magisk och man tappar andan. Och orden.
    En mamma med en svårt cancersjuk dotter sa till mig efter ett långt samtal; Sara, du förstår mer än du förstår själv...
    Det är något av de finaste någon sagt till mig i mitt jobb. Jag vill säga samma sak till dig Kristian, Du förstår mer än du själv förstår! Fortsätt så och skriv ner allt du förstår.

    SvaraRadera
  25. Läser dina ord och dras in i sjukhuset. Ska inte säga att jag förstår hur du har det men det känns så när jag läser.
    *kramar om* och hoppas på en bättre sommar nästa år åt dig.

    SvaraRadera
  26. Vi här ute bär dig... framåt, igenom...vad du vill!
    Din envishet, din livsglädje, din kamp mot elaka celler kommer att vinna...
    Tänk om bara vi kunde bära din smärta för en minut.... var och en av oss som läser just nu...
    skulle din kväll bli mildare...
    Du finns i min atankar ofta...
    Kämpa på!
    Lena

    SvaraRadera
  27. Kämpa Kristian!!!
    Jag tänker på dig!
    Kram från Anette

    SvaraRadera
  28. You are so strong!

    SvaraRadera
  29. Du skriver så fantastiskt bra!! Jag önskar att jag kunde uttrycka mig som du kan. Jag fick reda på att jag hade bröstcancer i Oktober förra året och jag blev opererad, fick cellgifter och strålbehandling. Jag lider med dig för jag vet vilket helvete du just nu går igenom, jag håller med dig, cellgifter är så nära helvetet man kan komma! Men det är bara kämpa på, jag håller på dig och kommer fortsätta följa ditt skrivande! Du kommer att besegra cancern Kristian! Kram Therese

    SvaraRadera
  30. kristian, snubblade in på din blogg lyssnandes på den här låten:
    http://www.youtube.com/watch?v=bpcYwZr6L2o
    och reagerade rent fysiskt. jag har inte ens varit i närheten av att uppleva det du upplever, men genom ditt fantastiska sätt att skriva förmedlar du så starka känslor att jag inbillar mig att jag känner dem själv. och mitt bland tårarna fick du mig till och med att skratta... jag är djupt imponerad över att du för mig inte blev cancer-killen utan författar-killen, trots allt du berättar om. tänker på dig!

    SvaraRadera
  31. Lilla du, du är inget bältdjur. Du är mycket vackrare än så. Jag hoppas så innerligt att du mår bättre nu och är hemma från sjukhuset.

    MÅnga många kramar från
    en sjuksyrra som bär med sig allt du skriver när jag möter mina patienter.

    SvaraRadera
  32. Har du testat att svälja tabletter med ljummet vatten ? Så att matstrupen inte drar ihop sig av det kalla.
    (det har du kanske redan)

    Det finns alla möjliga knep och du behärskar dom kanske redan allihop.
    Man kan lägga pillret långt bak på tungan, då går det lättare.
    Inte böja huvudet för spänt. etc etc.

    Håll ut. Det är en otrevlig fas.
    Du ska ut ur den. Och ha det mycket bättre.

    Jag läser och läser. Nu är jag nästan ikapp.
    Det är en hemsk bok. En vacker bok.

    SvaraRadera
  33. Du är helt fantastiskt duktig på att skriva! Har svårt att skriva den här kommentaren för jag är alldeles tårögd så jag ser inte bokstäverna riktigt.

    Känner inte dig, men jag tänker på dig!

    SvaraRadera
  34. Din webbplats innehåller mycket nyttig information och jag är säker på att många människor kommer att gilla det som jag gör.

    SvaraRadera