onsdag 20 april 2011

Mazarinerna i mars

Det har blivit dags för mig att berätta nu. Hur allt började. Hur det kommer sig att jag sitter här, med ett liv som har tagit en helt ny vändning. En vändning som jag varken hade planerat eller spontant såg fram emot, när jag såg den komma skenande mot mig. Det är svårt att börja. Jag smakar på orden, suger styrkan ur dem, stirrar blint rakt fram. Men låt mig försöka.

Hej, jag heter Kristian och jag är arbetsnarkoman. Det har jag varit i… Nästan så länge jag kan minnas. Men jag vet att det började spåra ur för ungefär två år sedan. Jag var ensam, egentligen knäckt. Jag var ett par nedgångna skor som för länge sedan gjort sitt. Men det vägrade jag inse. Så jag började arbeta. Eller rättare sagt slita ut mig. Det – om något – skulle fylla tomrummet. Det var det som skulle understryka att jag faktiskt dög. Och arbetet blev snabbt det enda som tycktes ha substans i mitt liv. Det enda konkreta. Det blev verkligheten. Arbetets framgång blev mitt sätt att tillfredsställa mig själv. Så skrivandet blev min väg tillbaka. Mitt sätt att bygga upp mitt självförtroende. Mitt sätt att bevisa något, men för vem och varför blev allt otydligare ju längre tiden gick. Det insåg jag inte då.

Och så fortsatte det. Månaderna ut och månaderna in. Godståget var för svårt att hoppa av. Jag tackade jag till allt som kom i min väg. Skrev in i nätternas frustande timmar. Jag skallade sömnen, knäade tröttheten i skrevet. Trodde att jag skulle lyckas om jag ignorerade kroppen – den som blivit min enda begränsning.

Jag har varit fruktansvärt trött i år. Dragits med en helvetisk huvudvärk. Fått lov att stanna och vila när jag gått hem från tunnelbanan. Tyckt att trappor varit övermäktiga. Alla former av fysisk ansträngning har varit skrämmande. Jag har inte klarat av det. Efter många om och men, efter min mammas kompromisslösa krav, kom jag iväg till en doktor. Och det var nog lika bra. Det visade sig snabbt att mitt blodvärde hade körts i botten. Konstigt, eftersom jag är i fin form, tyckte sjukhuset. Inte alls, tänkte jag, men tanke på hur arbetets strypgrepp på sömnen var på väg att ta ut sitt pris. Jag fick stanna för observation. Jag fick flera omgångar med blod och genast en rad mediciner. För mig, som egentligen varit i behov av lugn och ro i över ett år, var avdelningen på lasarettet rena rama solsemestern. Jag åt mazariner med pensionärerna på kvällarna. Vi tittade på hockey, men de somnade. På nätterna rörde jag mig igenom sjukhusets tomma korridorer, och i den sterila doften och tystnaden – en miljö som hämtad ur en japansk skräckfilm – tänkte jag att jag nog skulle få åka hem imorgon. Jag hade fel.

Efter ett par dagar konstaterades det att jag hade en blödning i magen. Jag hade läckt blod under en period, och ganska mycket dessutom. Mamma riktade sina misstankar mot min resa i Indien lika hårt som Hans Holmér en gång i tiden anklagade PKK. Hon har släppt det där nu. Jag vet inte om Hans har gjort det. Själv var jag ganska säker på att det var arbetet och sömnbristen som knackade på med notan. Och när det började pratas om ett magsår extra allt var jag inte förvånad. Men det skulle jag bli.

Jag tror att jag fick beskedet redan dagen efter. Jag är faktiskt inte helt säker. Början av mars är så svår att minnas. Det är så fruktansvärt länge sedan. Jag vet inte om någon tid någonsin gått mer långsamt. Läkaren gled försiktigt fram till mig. Undrade om vi kanske kunde gå in på hans rum för att prata. Visst, svarade jag, helt övertygad om att jag snart skulle åka hem med några tabletter och en uppmaning om att leva lite lugnare. Läkaren pratade lugnt, samlat, målinriktat, så där som läkare gör. Han var varm, försökte lämna beskedet med känsla och omtanke. Jag kommer aldrig att glömma det där ögonblicket. Läkaren tog ett litet andetag, gjorde en liten paus. De hade hittat någonting i min mage. Någonting elakt. Någonting som inte var bra. En tumör, som spridit sig som ett nät i magsäcken, som sträckt sig mot mjälten och bukspottskörteln.

Jag har aldrig blivit så förvånad. Aldrig blivit så besviken. Aldrig känt mig så död och levande, på en och samma gång. Någonstans här börjar min berättelse. Nu är det dags för mig att sluta. För den här gången.

35 kommentarer:

  1. Att du kan skriva så fantastiskt om en så enorm.... "tjong i planeten smäll!"

    Vad har du fått den gåvan ifrån? Föräldrarna? Läst mycket dikter och poesi?
    Hur som, tacksam för att du så träffsäkert får känslorna på pränt.
    Kram...

    SvaraRadera
  2. Så nyligen, förstår att du är chockad:(
    Måtte detta sluta bra. Du har tiden med dig. Jag menar det händer ngt nytt varje dag!

    SvaraRadera
  3. Åh, jag kan förstå din förvåning. Riktigt känna den.

    Har själv fått ett liknande hemskt besked. Ett cancerbesked. Men det var mer väntat. Hade fått tid att förbereda mig på det värsta. Det hade ju inte du. Det måste varit som att få ett slag i magen. Ett till.

    Tack för fin berättelse.

    SvaraRadera
  4. Vilken chock, sitter här och ryser, ska följa din blogg och önskar allt går din väg

    SvaraRadera
  5. Vill också skriva något, men vad, allt känns så ofattbart orättvist. Jag vet inte hur jag hamnade här i din blogg men kommer att stanna och följa dig längs vägen mot friskheten där framme. Ditt sätt att skriva är helt magiskt.
    Kram Petra

    SvaraRadera
  6. Hej, jag följer din blogg och berörs av din situation och berättelse. Det märks väl att du kan skriva. Tack för att vi får ta del av det du skriver. Kram Anna

    SvaraRadera
  7. Du berättar så fint och det känns som ett privilegium att få följa din kamp.

    SvaraRadera
  8. Som jag väntat på en bakgrund. Nu är det framtiden som gäller. Framåt Kristian. Alltid framåt.

    SvaraRadera
  9. Vissa ord glömmer man inte. Mina är "Det här är ett allvarligt hot mot ditt liv". Som om tiden upphör att existera. Min starkaste känsla från den dagen är ändå precis det där med att känna mig samtidigt död och levande. Som om tanken på en nära förestående död fick livet att skrika efter mer utrymme.

    Sköt om dig.

    SvaraRadera
  10. Din blogg får mig att stanna upp och uppskatta det jag har! Det är helt ofattbart och orättvist hur cancern kan fara fram och skada så mycket.

    SvaraRadera
  11. Du skriver fantastiskt bra, jag känner igen mig. Har fått det beskedet två ggr själ och överlevt. Undrar så (även om jag trycker bort de tankarna) om det blir tredje gången gillt?

    Med värme,
    Ingrid

    SvaraRadera
  12. Det svider och gör ont när man läser dina texter, din berättelse. Ofrivilligt dras man in....alltså du borde ju kanske skriva en bok. Behöver ju inte just vara om det du skriver i bloggen. Styrkekram.

    SvaraRadera
  13. Åh, nu vet jag inte hur jag ska uttrycka det här riktigt, men jag har på nåt sätt alltid trott att det besked du fick skulle kännas i kroppen liksom. Jag förstår att mattan fullständigt rycktes undan från dina fötter.
    Så gripande skrivet om nåt så hemskt.

    SvaraRadera
  14. Oh Kristian, så fruktansvärt..... men, som Lotta skriver..... Framåt!!
    Tänker på dig!
    //eva

    SvaraRadera
  15. Det är något visst med mammor, de vet precis vad som behöver göras och din såg till att du kom till en doktor.
    Jag känner mig fortfarande litet tagen av din berättelse när du går in till doktorn helt oanande och får ett sådant besked. Det måste ha blivit kaos inom dig.
    Kram
    /alice

    SvaraRadera
  16. Ååh Kristian...Nu får du tänka lite "inåt" på dig själv. Det verkar som du tror när allting hade sin början...en depression som resulterade i en flykt in i arbetet och från dig själv... Man kan ju aldrig fly från sig själv..tills kroppen säjer ifrån. Skönt att du analyserar dessa känslor, ett första steg mot tillfrisknande ihop med annat. Tänker på dig här ute i cyberrymden
    Kram/Maggie

    SvaraRadera
  17. Trodde aldrig att jag skulle säga det här, men ibland är det tur att mammor tjatar! Puss o kram på dig!

    SvaraRadera
  18. Hej och kram från en annan ex-Borlängebo. Starkt och fint HEMSKT det du skriver.

    SvaraRadera
  19. Du berör !

    På något sätt fixar man vartefter en någorlunda fungerande vardag när den värsta chock och sorg lagt sig efter ett cancerbesked !
    Har själv klarat mig igenom två cancerdiagnoser och ser åter igen just på framtiden !

    Styrkekramar !

    SvaraRadera
  20. Oj va du berör mig med dina texter och jag kommer följa din blogg med värme och omtanke.
    Tänker på dig!
    Många kramar//Sara

    SvaraRadera
  21. Svårt att ta in ett sådant besked.
    När du var så säker på att det var något annat.

    Ett tråkigt sätt att lära sig att leva på.

    SvaraRadera
  22. Du skriver bedövande vackert! Så vackert att det inte känns på riktigt och jag vill vända sida i din vackra men karga bok. Din verklighet är med all sannolikhet fruktansvärt otäck och skrämmande och jag önskar dig all styrka i världen för att övervinna monstret! Stor kram till dig! Victoria

    SvaraRadera
  23. Stor kram till dig Kristian. Du har mima tankar.

    //AnnaK

    SvaraRadera
  24. Har läst dina krönikor i 02, kommer följa dej här också
    Bra att du lyssnade på din mamma, det ska man alltid göra.
    Finns så lite att skriva, känns fjuttigt men
    jag hoppas behandlingen gör det den ska, utrotar varenda liten icke önskad cell
    / En annan Victoria

    SvaraRadera
  25. Fy fasen Kristian, vilken oväntad chock för dig. Och så nyligen. Tycker livet är så orättvist men det hjälper inte dig. Kämpa och försök stå ut med behandlingar och elände!
    Varm påskkram
    Bi

    SvaraRadera
  26. Fan vad bra du skriver!! Du berör mig djupt med det du skriver.

    Du finns i mina tankar och jag kommer att följa dig här. Mina varmaste tankar till dig.

    SvaraRadera
  27. Vilken skribent du är! Så fint!

    /Monica

    SvaraRadera
  28. Skumläste dig första raderna, undrade varför jag lagt till dig som bokmärke.
    Sedan LÄSTE jag.
    Oerhört starkt.
    Jag önskar dig all lycka i din cancerkamp.
    Önskar innerligt att du ska vinna.

    Många tankar från mig.

    / Mum

    SvaraRadera
  29. Kristian du berör. Vilken skrivarförmåga! Min önskan är att du kan se positivt på framtiden. Hålla hoppet levande.
    - "Du förlorar egentligen aldrig, förrän du slutar att försöka." /Mike Ditka/ -
    Kommer att följa din blogg.
    Medkänsla är när din smärta känns i mitt hjärta
    - hälsar en gammal bondmora i Wermland.

    SvaraRadera
  30. Ord.

    Ord som tillsammans skapar kaos. Ord som i sin separata betydelse är harmlösa. Men sammansatta.

    Katastrof.

    Forza a coloro che lottano!

    SvaraRadera
  31. Jag känner dig inte.
    Jag vet inte vem du är.

    Ändå gråter jag av tacksamhet för det du delar med dig av; din otroliga uppriktighet och ditt enorma mod.
    Jag kommer aldrig se dig som cancerkillen. Jag kommer bara se dig som den du verkligen är.

    Till dig: Welcome home, son - Radical Face

    SvaraRadera
  32. Kristian, vet du? Jag gråter. Jag gråter och det känns som om en pil går rakt genom mitt öga. Det gör så fruktansvärt ont.

    Det har det gjort i 7 veckor nu. Så jag gick till läkaren igår. En vanlig undersökning, sa de, och en timmes lång diskussion om smärta och symptom.

    "Beskriv känslan mellan 1-10. 1 är lite obehag och 10 är som om att du kastar dig ut genom ett fönster."
    "10. Helt klart 10. Varje gång."

    Bilen med proverna hade redan åkt och nu är det påskhelg. Proverna kunde inte ligga så länge. Så jag måste vänta till tisdag innan jag ens kan ta prover. Efter att jag har fått tillbaka provresultatet ska de gå vidare i utredningen.

    Men i dagsläget tror de att det kan vara en hjärntumör.

    Jag är 16 år och kanske lurar en hjärntumör inom mig. Jag är så otroligt rädd, Kristian, och jag gråter och det gör så ont.

    (om du vill svara är lösenordet till min blogg sommarvind och användarnamnet är fightthefight)

    SvaraRadera
  33. Bästa du som jag inte känner, du har en gåva, gåvan att i ord uttrycka så fint dina känslor. Jag ryser, jag sitter där i läkarrummet med dig, för du beskriver så levande, målande. Tack för att du vill dela med dig till oss alla. Kommer följa din resa. Puss-i-påsk.
    Kerstin Dahlström

    SvaraRadera
  34. Hej. Så fruktansvärt. Man vet inte vad jag ska säga. Jag kan bara läsa och låta tårana rinna. Kämpa på och vinn den här matchen! Det är ditt livs viktigaste och du klarar det! Som jag säger till min son före varje fotbollsmatch: "Den som först ger sig förlorar bollen" Och detta kommer du fixa! Jag tror på dig.
    All energi jag kan avvara skickar jag till dig.
    Kram

    SvaraRadera
  35. Mycket intressant att få höra bakgrunden till historien. Nu kommenterar jag ett inlägg som är mer än två år gammalt, men ändå.
    Har blivit opererad för tjocktarmscancer för 5 veckor sedan. Nu kollar jag runt lite på andra som har/har haft cancer.
    Det känns bra för din skull att du verkar haft (än så länge) bra kontakt med sjukvården.
    Själv har jag mest haft dålig kontakt.
    Ska fortsätta att läsa din blogg! Ville bara kommentera lite :-)
    /Jocke

    SvaraRadera