onsdag 27 april 2011

Idag är en match jag förlorar

Ibland varar den i ett ögonblick, ibland i långa stunder. Ibland ligger den bredvid mig på nätterna. Ibland sitter den hos mig på morgnarna när jag känner mig som den enda som är vaken i hela världen. Den, är i det här fallet känslan när jag önskar att min sjukdom var en käft jag kunde smälla till.

Jag önskar att du kunde vara mer konkret, cancern. Det skulle kännas så verkligt – faktiskt rättvist – om du var någon som jag kunde prata med. Men nu sitter jag här och har härjat med dig hela dagen, utan att ha fått ett enda svar. Det vore rättvist om det fanns någon som kunde stå till svars för det här. Någon som åtminstone försökte motivera varför jag gått och blivit sjuk. Det vore rättvist om det fanns något klubbat beslut, ett skriftligt protokoll, en framröstad anledning till varför. Men några sådana finns inte. Något telefonnummer jag kunde ringa för att göra knappval och stå i kö för att möjligtvis, eventuellt, kanske, kanske få svar finns inte heller. Inte ens en telefonkö, inte ens den helvetiska uppfinningen finns att tillgå.

Jag ser, inte bara hur cancern äter min kropp, men också hur den äter min tid. Jag ser mina planer krackelera. Hur våren, sommaren och resten av året slås sönder framför mina ögon. Och hur lite jag kan göra åt den saken. Jag blir provocerad av uteserveringarnas våralkoholiserade klientel, fnittren och de bekymmerslösa stunderna. Men mest av allt blir jag provocerad av min egen bitterhet.

Flera gånger har jag refererat till den här situationen, sjukdomen, som om den vore en match. Jag pratar med andra och med mig själv om att det just nu bara handlar om att spela av den. För just nu ligger jag under. Jag ligger under och jag kommer inte att vända. Inte den här matchen. Den är förlorad. Precis som den här dagen. Sen, när cancern är borta, då börjar en ny match och den ska jag vinna. Så är det bara. Då är det min tur. På riktigt. Men ibland är det en föga tröst.

Det har varit en vidrig dag. Jag vaknade stark. Strax därefter blev jag svag. Klen. Sen blev det bara värre. Dagen då jag fick beskedet känns som rena rama orgien med fri bar i jämförelse. Faktiskt. Jag har blixtrat. Exploderat. Låtit mig själv vara förbannad. Rasande. Jag har briserat i en orgasm av svordomar. Har knutit min näve när ingen sett. Sparkat, rakt ut i luften.

Om du bara kunde vara den där käften. Då skulle jag gå loss på dig. Och jag skulle inte sluta med knutna nävar eller med sparkar i luften. Jag skulle skalpera dig efter Cormac McCarthys instruktioner. Jag skulle slita dit kranium från kroppen, bära runt det på en påle som en hedning för att visa upp vad som händer med såna som dig.

De här tomma hoten svider i mig, för det här är inte jag. Du gör mig ond. Och du lyssnar inte ens. För du är ingen människa. Du är cancern i min kropp.

Jag kommer alltid hata dig för det.

33 kommentarer:

  1. Det där med att vara bitter och hata det känner jag igen... Hittade en sida som heter Ung Cancer - kanske nått för dig att kolla in? Många kramar till dig!

    SvaraRadera
  2. Precis så tycker och känner jag också inför denna sjukdom o många gånger svor jag så det stog härliga till åt min systers obotliga elakartade hjärntumör! En vän till oss i tonåren sa: jag hoppas att cancern får cancer och dör! Du har all rätt att känna som du gör och det finns inte ens någon jäkla telefonkö dit man kan ringa för att få svaren varför vissa av oss drabbas och andra inte. Ta en dag i sänder och göra det bästa man kan av varje sekund är väl det man kan göra och kanske älska livet mer än dess mening som titeln på en bok lyder. Varma kramar till dig.

    SvaraRadera
  3. Du har all rätt att vara arg. En objuden och ovälkommen gäst har tagit sig in i din kropp och påverkar hela din tillvaro. Inte undra på att du svär ve och förbannelse över inkräktaren. Vi är många som har förbannat honom.
    Det tar litet tid att bekämpa honom, men en dag kommer du att vinna kampen, det känner jag.
    Kram,

    /alice

    SvaraRadera
  4. Bästa Kristian. Det där med uteserveringar gillar jag.
    nu när jag står med ena benet i landet cannorlunda och det andra i den vanliga fnittriga världen är det mest provocerande att det har gjort mig bitter

    SvaraRadera
  5. vi har en gemensam bekant, du och jag, och det var så jag fick reda på hela grejen. jag har haft turen att aldrig behöva hantera svåra sjukdomar på nära håll. ingen i den närmsta familjen eller någon nära vän har varit drabbad. därför kan jag naturligtvis aldrig föreställa mig hur det känns. jag sitter nu här, lite illamående, lite gråtfärdig, lite förbannad, efter att ha läst samtliga av dina inlägg. jag känner inte dig, men jag blir ledsen. du beskriver det hela för verkligt, så att jag nästan kan föreställa mig det där, hur det känns. det ska väl likna en komplimang till ditt skrivande även om det nog är en klen tröst. men jag är övertygad om att du kommer att kicka cancerns ass. du har inget annat val.

    SvaraRadera
  6. Hatmatch, hata hata,hata! Alla huliganer i världen skulle inte räcka för att manifestera hatet mot denna överdjävliga fiende, men besegras ska den, nåt annat finns inte. Hoppas morgondagen blir bättre. kramar

    SvaraRadera
  7. Jag har nu levt med min egen och nära anhörigas cancer i många år. Att som du kunna sätta ord på sin vanmakt, ångest och ilska måste vara en väg till lättnad i längden. Har själv alltid varit öppen om min sjukdom. Gråtit när ledsnaden kommit, förbannat när ilskan kommit, berättat öppenhjärtligt när människor modigt frågat. God min är inte alltid min melodi... Med tiden har livet tagit över och blivit intensivt och njutbart och jag tar vara på saker som tidigare bara passerade. Vad vill jag säga med detta? Jo. Jag tror att livet kommer att bli lättare för dej snart tack vare att du kan sätta ord på det du upplever. Cancer går inte att överklaga eller ge käftsmällar men du lyckas änd på något sätt ställa skiten till svars. Du är inte ond utan sund och du har all rätt på din sida i denhär matchen som du SKA vinna!

    SvaraRadera
  8. Om jag kunde "påriktigt"-trolla skulle jag inte tveka en sekund. Svisch med spöt´och HÄPP! BORTA! Cancern alltså. För alla. Onda som goda. Ingen förtjänar cancer.
    Hälsningar fr Forssa!

    SvaraRadera
  9. Det vrider sig i magen på mig när jag känner varje spår av ilska och bitterhet genom dina lysande ord. Du skriver så otroligt verkligt så ingen kan undgå att bli berörd. Har själv en mamma som gick bort alldeles för tidigt i denna skitsjukdom och vet hur maktlös man känner sig, som en bisittare som inget annat kan göra än att vänta och se vad nästa steg skall bli. Men använd all din ilska till att verkligen bekämpa det aset, gör i tanken som du skriver, vrid nacken av cancern och slå den på käften... hårt!
    Kramar!

    SvaraRadera
  10. Kristian,jag tror jag förstår....Hur det känns när denna ovälkomna gäst har placerat sig i din kropp. Inget man förväntat sig. Ge utlopp för din ilska och frustation, snart tror jag en annan känsla kommer att infinna sig(krisens stadier)När cellgifternas verkan som både skadar och helar din kropp på samma gång,bryter ner kroppen så försvinner allt försvar och din känsla av att ha förlorat denna "match", för att sedan bygga upp på nytt. Håll ut, kämpa på
    Kramar/Maggie

    SvaraRadera
  11. Hatet använde jag som ett verktyg, som en krycka mot min cancer!
    Jag odlade hatet, jag vårdade hatet, jag omfamnade hatet mot cancern.
    Detta hatet mot min fiende, mot mina metastaser och mot mina skador från behandlingarna är mildare nu!
    Jag hatar fortfarande min fiende, min fiende förtjänar varje uns av hat jag kan frammana för att jag vill älska livet!
    Allt runt omkring mig älskar jag, det finns bara liv och glädje runt mig, i mig när det handlar om annat än cancern.
    Men hatet är reserverat enbart för cancern, inget annat.
    Lär dig använda hatet, ge näring till hatet och låt hatet vara ditt vapen mot cancern, då kan du helt obehindrat älska allt annat!


    George från TV-serien "Himlen kan Vänta" och med bloggen "liemannen bakom axeln"

    SvaraRadera
  12. Jag skulle reagera på samma sätt. Jag skulle ofrivilligt bli arg och provocerad av andras bekymmerslösa glädje, och känna mig djupt kränkt av den orättvisa som slagit sina klor i mig.
    Jag skulle vilja slita ut den jävla, förbannade cancern ur min kropp, hacka den i småbitar och elda upp den. Din förmåga att uttrycka dig är så oerhört stark. Så oerhört drabbande. Jag hoppas att den stärker dig. Om en knuten näve har makten att fördriva skiten så knyter jag den nu, och knyter den för dig./JJ

    SvaraRadera
  13. Du klär orden vi alla med cancer känner. Det här hatet som får oss att nästan bli rädda för oss själva. "Det är ju inte jag det här som är så ond och så fylld av hat". Fast så inser man att jo det ÄR jag och jag hatar så att det gör ont i hela mig.

    Att känna ilska och hat har hjälpt mig inte bara i bearbetningen av min sjukdom utan också i andra skeenden i livet där jag blivit en bricka i ett spel som andra spelat. Det har hjälpt mig att orka och att kanalisera bort frustration och annat.

    Bitterheten får man på köpet. Men den har jag aldrig låtit ta makten över mig. Den finns där och lurar ibland men den ska aldrig få ta över mig och regera över mig.

    Ja du är en ordets mästare Kristian och jag hoppas och tror att du kommer vinna den totala matchen. Kämpa på och hata på du!!!

    Var rädd om dig.
    Kram Lisa

    SvaraRadera
  14. Cancer ett laddat ord....ett ord man aldrig vill höra,ett ord en sjukdom som man aldrig vill drabbas av eller att ens nära och kära ska drabbas av, kanske var jag naiv när jag trodde så ,att det aldrig skulle drabba någon i vår närhet, men i december 2010 så knackade cancern på dörren.....13 december, fick vi besked att min sambos morbror som är 52 år gammal drabbats av cancer i urinblåsan, alltså en spridd prostata cancer, en pingis boll stor tumör opererades bort, kateter i 2 dagar, sedan trodde vi att det skulle vara okej, men cancern hade spridit sig, det blev cellgifter, han fick endast 3 omgångar av cellgifter, alla andra gånger var värdena så låga, dags för röntgen, vi trodde inte det skulle gå vägen, mirakulöst så har tumören krympt och spridningarna försvunnit, det blir operation den 18 maj, då tar man bort prostatan, urinblåsan och gör en urinblåsa och urinrör av tunntarmen, för att han ska slippa påse,,,,,vi umgås ofta och bor nära, en faders gestalt både för mig och min sambo, en människa som är glad och hjälpsam, hjälper fast han själv är allvarligt sjuk, vi håller varandra sällskap, vi pratar, vi skrattar, vi umgås...pratar allvar,stöttar...dagar som är tunga, vi håller modet uppe. ibland har han själv sagt att det kommer inte att gå vägen, men jag säger att vi tar en dag i taget, vi ger inte upp så lätt, men ibland tvivlar man själv på det man säger, man vill vara stark för den som drabbats, vi gråter och är ledsna då ingen ser.....
    Den 14 december ringer min mamma och säger att hon drabbats av malignt melanom hudcancer, min mamma gick i pension förra året, 65 år gammal, jobbat hela sitt liv, varit frisk och alltid hjälpt andra, som varit sjuka och svaga, nu drabbas hon själv, ett födelsemärke som dykt upp, stort, som gjort ont och är rött, vårdcentralen säger att det är ett ålderstecken, 2 veckor går, det är höst, hon återkommer och de skickar remiss till hudläkaren, hon får tid i slutet utav november, hudläkaren undrar varför de inte tog bort det tidigare, det ser misstänkt ut, besked om 4 veckor, veckorna går och vi tror att allt är lugnt ,efter 5,5 v så ringer det och säger att födelsemärket var malignt melanom, marken
    sjunker ännu en gång, jag får ingen luft och jag vet inte vad jag ska säga...inte nu igen, min mamma är stark, det har hon alltid varit, men jag måste stötta henne, hitta de rätta orden, inte göra henne ledsen, men hon säger att hon ska fixa det här, de har fått bort all
    cancer när de tog bort födelsemärket, men efter några veckor vill de ta mera för säkerhets skull, mamma börjar läsa på google att överlevnad för malignt melanom inte är så stort, hon gråter, jag säger att alla fall är olika, och att hon ej får läsa sådant, hon får ett stort sår ,som de har sytt där de har tagit bort hud, ännu en väntetid....vi får svar, ingen spridd cancer, hon är cancerfri för tillfället, återbesök i april, allt ser bra ut, ingen solning på 1 år, återbesök igen i augusti...vi lever och glädjs åt stunderna mellan alla dessa läkarbesök, röntgen och annat, både för min mamma och min sambos morbror, båda betyder så oerhört mycket för oss, men vi kämpar, vi lever här och nu, tar en dag i taget...när vi kan andas ut för en stund...så kommer nästa bakslag, min sambos kusins son som är 19 år, mister sitt liv i NordNorge, på fjället, 9 ungdomar, ska åka till en stuga och bada bastu.Ovädret överaskar och de ser ingenting, resan som tar med scooter 15 minuter har nu tagit flera timmar, de har endast en kort stund i mobilen innan den bryts, ena pojken säger till sin pappa att han älskar
    honom och att han inte vill dö,,,,,,,efter 17 timmar så kommer räddningen, 3 pojkar dör, i åldrarna 18-19 år....de hittas på sina scootrar, ihjälfrusna.....hans enda son och enda barn...livet är inte rättvist...
    Innan mammas och min sambos morbrors cancerdiagnos så får vi veta att en nära vän som också har haft cancer men som nu är cancerfri ,men som har fått sina fötter och nerver i fötterna förstörda av strålningen, så får vi i augusti veta att hans 23 åriga son drabbats av akut leukemi

    SvaraRadera
  15. Usch ja, uteserveringarna som jag älskade, provocerar mig också. Jag vill fortfarande älska dem. Bitterheten är svår att få grepp om. Att hålla sig undan från. Men vi får försöka.

    Förstår ditt hat. Det är fan inte lätt det här med cancer.

    SvaraRadera
  16. jag tror att jag kn bli kär i dig bara genom att läsa din blogg.

    SvaraRadera
  17. Jag önskar attjag kunde ta dig hårt i handen och springa långt, långt bort där cancern inte kan hitta oss.

    Lasciare che il cancro non è mai raggiungere con noi!

    SvaraRadera
  18. fy. tänker på dig på andra sidan skärmen..

    SvaraRadera
  19. Susanne Himlen kan vänta29 april 2011 07:26

    Hej!

    Jag förstår ditt hat, men försök att vända det till något positivt.

    Jag har också hatat, och kan fortfarande ibland känna det. Men så länge man älskar livet och gör det man vill göra.

    Jag försöker att förvandla mitt hat till kärlek till livet istället. Livet blir lite lättare då. Jag vet att det är svårt. Men man växer som människa av det.

    Susanne från TV-serien Himlen kan vänta

    SvaraRadera
  20. Vilka underbara kommentarer du fått Kristian! (Jag skrev också ett inlägg ovan). Vi är inte ensamma och det är stort <3.

    SvaraRadera
  21. Kära Kristian.
    Dina ord är så berörande. Jag är själv cancersjuk småbarnsmamma. Cancer är hemskt och jag har fått min framtid förstörd och kanske blivit bitter. Jag följer dig och tänker på dig.
    Petra

    SvaraRadera
  22. Du skriver så jävla bra. Det märks att du är journalist och verkligen kan sätta ord på det helvete du går igenom. Kramar!

    SvaraRadera
  23. Usch för din cancer, jag lider med dig, och för att bara vara 27, när vuxenlivet bara startat, när dagarna ska va fyllda med spännande möten och framför allt bekymmersfria!
    Jag hoppas du i din "bitterhet" hittar ljusglimtar att hålla fast vid, så du inte äts upp av alla tankar som varför. Din kamp har bara börjat vad jag kan förstå, men redan ger dina ord sådan smärta att ta på, sådan förståelse för vilken avskyvärd sjukdom så många faller offer för...
    Du kommer gå långt inom ditt skriveri! Håll fast vid det, du är menad att finnas och sätta ord på livets vara! Lev genom det, bli frisk och fortsätt 1000 ggr starkare!

    Kram

    SvaraRadera
  24. Snälla Kristian, bli inte bitter o hatisk. Det förgrämer dig ännu mer, än sjukdomen. Försök att vara glad o positiv, det får du krafter o styrka ifrån. Förstår att du känner ilska, men positivitet hjälper dig att bli frisk.
    Jag tar med dig i kvällsbönen!
    Kram

    SvaraRadera
  25. Har oxå ett starkt hat mot cancern som kliver in i ens liv och förgör och förstör. All styrka i världen till dig Kristian.

    Kram från Anna

    SvaraRadera
  26. I din kamp kommer du att förlora en del slag, men du kommer att vinna kriget!!!
    Det är ok att vara arg, hatisk och ilsken, släpp ut dom känslorna så att det kan ges plats för andra positiva känslor som kan hjälpa dej.
    Du märker ju här på bloggen att du är långt ifrån ensam, även om det inte är en tröst så kan det ju vara ett stöd.

    SvaraRadera
  27. Imorgon är en match Du vinner! Många kramar till Dig!

    SvaraRadera
  28. Finner inga ord. Så förbannat bra bara.

    SvaraRadera
  29. Kanske låter det konstigt, men börjar bli lite orolig för dig. Det var länge sedan du skrev nu och jag hoppas allt är bra! Din blogg ger mig styrka (har ingen aning om hur men det är långt ifrån min egna värld).
    Bästa hälsningarna till dig!
    /Alexandra

    SvaraRadera
  30. Jag brukar känna så här ibland - då tänker jag att jag var för bra helt enkelt - vem eller vad det än är som gett mig skiten tyckte att jag var alldeles för bra!
    Störde sig på min familj, sambo och vänner!
    Hur vi tacklade livet och var så avundsjuk att den/det var tvungen att ge mig/oss en större prövning och jävlas med oss lite extra....

    Jag har vissa dagar bara velat trycka på en OFF-knapp och förstår om du också haft tanken . men det får vi inte göra Kristian! Vi får aldrig ge upp. Aldrig!

    Återigen tack för den här bloggen! jag återkommer......

    SvaraRadera
  31. Igår kväll såg jag dig i tv. Sen grät jag tills ögonen värkte och huvudet ville sprängas. Jag har förlorat många till den där förbannade jävla cancern och det du skriver i detta inlägg, vad du hade gjort om cancern var mänsklig, beskriver precis min ilska mot den. Jag har aldrig träffat dig, jag visste inte om detta förrän igår men jag vill tacka dig för att du sätter ord på det jag också känner, även om jag tvivlar på att jag känner det ens hälften så intensivt som du gjort och kanske gör. Tack.

    SvaraRadera
  32. Du lyckas verkligen sätta ord på känslor som många inte kan. Min mamma drabbades av bröstcancer i april 2012 och har nu genomgåt operation - cellgifter - strålning och är på väg att börja repa sig nu. Det är verklinge en kalldusch när man får veta om det, men min mamma har varit så otroligt stark och jag är så galet stolt över henne.
    Det är skönt att läsa dina inlägg, du får oss utanstående att på ett sätt förstå. Jag har hört min mammas tankegångar kring cancer och det är på samma sätt som du skriver. Det är många gånger hon önskat att det var någonting konkret att få utlopp för ilskan på.

    Som den innan skrev, tack för att du sätter ord på det som inte går.

    SvaraRadera