tisdag 12 april 2011

Måndagsexemplar

Helgen har hunnit ikapp mig. Verkligheten också, antar jag. Under hela helgen var jag bortrest med några vänner för lite äventyr. För någonting annat. Egentligen fick jag inte. Det var inte särskilt taktiskt. Men det fick mig att känna mig levande. Det var så länge sedan som jag skrattade på riktigt. Genuint. Det fick jag göra i helgen. Nu är jag utmattad. Kroppen ömmar. Skallen värker. Pulsen får min kropp att vibrera. Nätternas sömn är sönderslagen.

När helgen gick mot sitt slut åkte jag hem till Dalarna. Till mamma och pappa, Kvarnsveden och till bygden som plötsligt betyder så mycket mer. Som är mina rötter mer än någonsin. Som är min längtan. På kvällen satt vi i kökssoffan och bläddrade i ett fotoalbum. Alla var yngre. Glädjen var konserverad. Det kommer den alltid vara. Solen skiner fortfarande på midsommarafton utanför Jönköping, min brors dop verkar fortfarande vara en höjdare och morfars glasögon har inte blivit mindre sedan 1976. Vi pratade om pappas skägg, om hur min bror började gråta för att han inte kände igen honom efter att han varit bortrest. Jag började tänka på min egen barndom. På uppväxten som har format mig till den jag är.

Jag har brutit ena armen en eller två gånger. Vrickat densamma. Fått hjärnskakning två gånger. Brutit handleden. Ramlat så att ryggraden blev formad som ett s. Eller som ett frågetecken. Jag har slagit mina knän ur led tre gånger. Och sen var det ju den där blödningen 2002. Den där som kunde ha gjort slut på allt. Jag börjar undra om jag aldrig kommer att vara hel. Om det inte ligger i min natur. Om jag är en svag människa. Om jag är ett rådjurskid som aldrig lyckas resa sig. Jag börjar undra, tänka tankar som får mig att skämmas inför mina föräldrar. Tankar som känns som att jag ser ner på deras skapelse. Som ifrågasätter inte bara min egen, men även deras förmåga. Tankar som säger att deras yngsta son är ett måndagsexemplar.

Efter att jag fick beskedet så har så många tankar rusat i mitt huvud. Tankar som har kokat värre än den feber som har rotat sig i min kropp. Jag har funderat på om min tur börjar ta slut. Om jag var katt skulle åtta av mina liv redan vara förbrukade. Jag skulle ha en chans kvar. Och det är så jag tänker. Att jag efter den här kampen, det här slagsmålet som jag tvingats in i, har en chans kvar. Sen är det över.

Mitt utstakade mål sedan länge har varit att rapportera från konflikter. Jag vill vara där ingen annan är. Se det där som ingen egentligen vill se. Berätta det som så många måste höra. Men nu har jag blivit tveksam. För jag har bara en chans kvar. Som sådan reporter skulle jag säkert sätta en jordnöt i halsen på flyget ner, kvävas och dö. Eller så skulle jag snubbla på någonting trivialt, slå i skallen och… dö. För min tur börjar ta slut. Det är så det känns.

Jag känner ett oerhört behov. Jag har en fråga i mitt bröst som måste komma ut. Jag måste få reda på hur det egentligen ligger till. Så jag ringer till min mamma. Det brukar hjälpa. Jag frågar. Hon svarar. Jag är född på en onsdag.

Allt känns plötsligt bättre. Jag hade nog fel. Hoppas jag.

36 kommentarer:

  1. Jag ryser i hela kroppen när jkag läser dina inlägg. Du skriver så bra! Jasg fick tårar i ögonen när du nämner dej själv som ett måndagsexemplar och att du skäms. Önskar att jag kunde göra allt bra för dej! Jag kommer att följa din blogg och jag hoppas av hela mitt hjärta att det kommer gå bra för dej och att du har många många fina år kvar att leva och uppleva. Jag tror stenhårt på dej!
    KRamar

    SvaraRadera
  2. Sannerligen inget måndagsexemplar vad gäller skrivandet i alla fall. (Naturligtvis inte annars heller.)
    Mia

    SvaraRadera
  3. Herrejävlar vilken ordkung du är!! Wow!!
    Jag önskar dig allt gott!
    Rebecca, hamnade här via Lotta Grays blogg!

    SvaraRadera
  4. Måndagsexemplar??? No no no.........
    ONSDAGsexemplar var det ju!!!!!!
    Ha det så gott och ha ljusa tankar!!!
    Allt, allt kommer att bli bra!
    Kram//eva

    SvaraRadera
  5. Fantastiskt skrivet! Jag kommer garanterat kika in här varje dag! Håll huvudet över ytan Kristian. Vi är många som tror på dig!

    SvaraRadera
  6. Man får betala för sig här i livet, det som är underbart får kosta på....så tänker jag mig din helg som nog var värt priset. Hare så gött!
    /alice

    SvaraRadera
  7. Du skriver vackert om det hemska.
    Tack för att vi får kika in på ett litet hörn.
    Lycka till och kram

    SvaraRadera
  8. Livet är hårt och du som är så ung måste redan konfronteras med livet ändlighet. Vad bra att du kan ringa till din mamma. Styrkekram!/Mia

    SvaraRadera
  9. Kristian! Sätta ord på det svåraste svåra, har inte många,skriv det har ödet bestämt,kanske blir våndan mindre i Din kamp i ett annat ljus,jag följer varje mening, kommer kanske att känna igen mig, Tro mig alting går.

    Carpe diem Kramar Margit

    SvaraRadera
  10. Hittade hit via lifeofkarolina-bloggen. Du skriver fantastiskt. Massa styrka din väg. /F

    SvaraRadera
  11. Finurliga tankar. Fina ord. Onsdagsexemplar. Ett bra sådant.

    SvaraRadera
  12. Du skriver så vackert om det svåra att jag inte har långt från tårarna. Ta väl hand om dig.
    Isabelle

    SvaraRadera
  13. Tack för dina ord och tankar som du delar med dej av på ett underbart sätt.

    Frukosten på bilden ett par inlägg ner får mig att ge dej ett gott råd. Skaffa ett snyggare glas. Det där ser ut som en plastmugg.

    Jag lägger in din blogg och följer din väg från tillfällig cancerkille (som du själv skrev) till en frisk, stark Kristian igen.

    Harebra!
    A

    Pssst. Halkade in här från jag vet inte var.

    SvaraRadera
  14. Den konserverade glädjen där solen ff skiner på bilder från 70-talet. Så har jag tänkt om en del böcker jag har läst. Bokstäverna finns där och bildar ord men jag måste läsa i en viss ordning för att det ska ge mig någonting. Lägger jag ifrån mig boken så står orden kvar ändå.

    Kristian, du berör så otroligt med ditt språk.
    Kram!!

    SvaraRadera
  15. Fantastiskt skrivet, naket och så ärligt! Dina går rakt in i mitt hjärta och jag önskar att jag kunde säga nåt fint...
    Tårarna rinner och jag kan bara önska dig all lycka till i den kamp mot sjukdomen!
    Lena

    SvaraRadera
  16. Du kan konsten att beröra genom ord. Tack.

    SvaraRadera
  17. Lycka till jag hoppas du kommer bli frisk och får fortsätta skriva i all evighet Kram Eva

    SvaraRadera
  18. Du skriver gripande och varje ord genomsyrar mig. När jag läser om alla olyckor som du klarat i barndomen- det kan ju vara så att du är en stark person. Du har klarat av frakturer och blödningar. Du har rest dig upp igen ! Har ett favoritordspråk" Allt är möjligt det omöjliga tar bara lite längre tid". Ge kroppen tid att läka, du är en stark person. Tack för en otroligt bra blogg ! Kram

    SvaraRadera
  19. Du skriver att ditt mål sedan länge har varit att rapportera från konflikter. Att du ville vara där ingen annan var. Se det där som ingen egentligen vill se. Berätta det som så många måste höra.

    Och jag tänker att du redan har nått det målet. Du är där jag inte vill vara och upplever det jag hoppas få slippa uppleva. Men jag läser det du berättar.

    Men visst förstår jag att det inte var den här kampen du drömde om. Men den dagen du är frisk får du lägga denna rapport i meritlistan för du har visat att du kan berätta så att andra lyssnar.

    Och Kvarnsveden..
    Där sommarjobbade jag för 22 år sedan vid pappersmaskin nr 7.

    SvaraRadera
  20. OK! Så här är det. Jag är en snart 50-årig Q som i 4 levt med cancer(botad) Just nu barnmorska men har i hela mitt yrkesverksamma liv arbetat med cancerpatienter. Jag kommer följa din blogg förstår du. Hittade hit via Lotta Gray och det som grep mig var din bild. Du är så sjukt lik en riktig kämpe som jag hade äran att lära känna som väligt ung syster för ja just det 27 år sedan. Han hade läs hade samma cancer som du, men är FRISK idag. Den grabben lärde mig va ordet kämpa innebar. Nu är det din tur att "spotta i nävarna". En cancerbehandling är ingen lek men se till att du har stabila omkring dig när det är som j-ast. Jag är lite kass på att skriva inlägg, men jag har plockat in dig du okände i mitt hjärta/Christel

    SvaraRadera
  21. Att rapportera från konflikter där ingen annan vill vara. Det är det du gör nu.

    Så bra du gör det. Så viktigt det du gör.

    Kram

    SvaraRadera
  22. "Se det där som ingen egentligen vill se. Berätta det som så många måste höra." Säger sm Susanna ovan, det är ju det du gör nu. Tack för dina rapporter på ett poetiskt språk! Idag med en skön knorr på slutet :-)
    Bi

    SvaraRadera
  23. Jag hittade hit via en vän på facebook och ville ge mig till känna. Det känns lite konstigt att sitta och läsa det du skriver utan att berätta att jag gör det. Som att snoka nästan. Så därför måste jag kommentera ett inlägg och jag fastnade för detta.

    Min tanke är att du är otroligt stark som tagit dig igenom så mycket. Jag får ibland känslan av att vissa människor drabbas av allt som man bara kan råka ut för. Av detta inlägg att döma så är du kanske en sådan. Men den som är svag är väl en sådan som jag. Som har haft turen att inte drabbas av något speciellt allvarligt men ändå kan känna mig så svag att jag håller på att klappa ihop ibland.

    SvaraRadera
  24. Denna blogg är helt fantastisk - och viktig! Viktig inte bara för dig utan även för alla andra, livet kan förändras så snabbt och alla bör vi vara rädda om det vi har och värdesätta livet förberedda på alla tänkbara öden. Ditt sätt att skriva berör på djupet! Vilken poet du är, vilken författare!!! Jag kommer följa din blogg, hålla båda mina tummar hårt för att du lyckas besegra sjukdomen, du verkar vara en stark person med mycket livsvilja så jag tror att det kommer gå bra. Ha det bra !! /Anna

    SvaraRadera
  25. Hej

    Vad kan jag säga!!! Det jag går igenom (skilsmässa)är inte alls jämförbart med vad du går igenom... men rädsla, sorg och ilska förekommer hos oss båda...
    Styrkekramar

    SvaraRadera
  26. Onsdag är en alldeles perfekt mitt i livet dag...helgen är framför. Framtiden vet vi inget om, gårdagen är redan förbi..Kämpa vidare, du har mångas styrketankar med dej, också mina :)

    SvaraRadera
  27. Du skriver väldigt vackert och fängslande, mitt i ditt elände. Du kanske ska skriva en bok...

    Hoppas allt blir till det bästa för dig.

    Kram
    Lilitha

    SvaraRadera
  28. Du skriver så otroligt bra, du träffar mig rakt i hjärtat. Jag slåss också mot cancer och känner igen allt du skriver om!!

    SvaraRadera
  29. Hej!
    Jag hittade hit via http://indiepopochskit.blogg.se/ som jag följer emellanåt.

    Du skriver fantastiskt bra!
    Jag blir verkligen berörd både genom ditt språk och genom att jag levt väldigt nära cancer de senaste 2,5 åren.

    Perspektiven på livet förändras och plötsligt så blir vissa saker inte så viktiga längre. Medans andra saker blir desto mer betydelsefulla!

    Jag kommer följa din resa och hålla alla mina tummar för att du så snabbt som möjligt blir frisk!

    / Emelie

    SvaraRadera
  30. Tänker på dig!

    SvaraRadera
  31. Fantastiskt skrivet och jag säger som Susanne här ovan... du rapporterar precis från ett ställe som ingen vill vara på. Inte jag (som också skriver rapporter), inte de som ännu ej träffat på monstret och inte du.

    SvaraRadera
  32. Den här bloggen är som en bok man inte vill sluta läsa. Man blir fast i den. När varje inlägg är slut blir man lite smått besviken, man vill bara läsa mer och mer.
    Allt är så grymt bra skrivet!

    Kämpa. Önskar dig all lycka!

    Kram Emelie

    SvaraRadera
  33. Hej fina killen! Gå in och googla på Gurkmeja.
    Min syster har nyligen blivit fri från sin strupcancer och tog gurkmeja 1 tsk 2ggr/dag under hela behandlingen. Du får kanske många olika tips och ibland kanske det känns övermäktigt.
    Jag kände dock att jag ville upplysa dig om Gurkmejan och dess egenskaper.
    Jag önskar dig det allra allra bästa! Många kramar till Dig!

    SvaraRadera
  34. Tack för att du delar med dig av dina tankar. Det är bra modigt och så oerhört inspirerande och känsloväckande för oss läsare. Tack.

    SvaraRadera
  35. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  36. Du är stark i dig själv och jag hoppas och håller tummar och tår för att du ska klara dig genom det hemska som du fått!! styrka till dig!!

    SvaraRadera