torsdag 14 april 2011

Uppgörelsen i gränden

Sjukhus. Väntrum. Främlingar i soffan. Dålig radio. Försöker se ut som om jag gjort det här så många gånger nu, så länge. Att jag är fullständigt oberörd av verklighetens allvar. Att det inte rör mig det minsta att sitta här bland andra cancerpatienter. Och vi är en salig blandning. Några verkar ha varit här massvis med gånger, som om de aldrig blir klara. Aldrig kommer vidare. Som om någonting håller dem kvar. Jag hör någon titulera sig som ”stammis” i receptionen. Och i soffan bredvid min sitter en hel familj. Det verkar vara första gången som de är här. Det är pappan som är sjuk. Som står inför samma slagsmål som jag. Det gör ont att se honom. Han ser ut att vara i god form. Stark, lugn, samlad, fyrtiotalistaktig. Han påminner om min egen pappa. Även han var sjuk en gång. Och det som skrämde mig mest var min egen rädsla för att se honom bli svag. Skräcken att se honom förvandlas till allt det där som han aldrig har varit i mina ögon. Pappa var styrka. Och det är så jag vill se honom. Som tryggheten. En läkare kommer in i väntrummet. Han nämner ett namn och familjen reser sig, går ut i korridoren. Jag ser samma rädsla i familjens ögon. Tankarnas darr.

Och det känns som om min egen sjukdom inte är lika farlig. Som om den inte befinner sig på samma minfält. Jag har inga barn. Som det ser ut nu så lämnar jag inga oroliga pojkar eller flickor efter mig. Inte vad jag vet.

Men pappa vann. Pappa blev frisk. Och jag ska göra som du, pappa. Men först ska jag följa med min läkare som just läste upp mitt namn i väntrummet. Jag reser mig och börjar gå. Men för mig är det här någonting annat. För mig är det här skälvande steg mot ett slagsmål som jag måste ge mig in i. Det här är en uppgörelse i en gränd. Det känns som tonårsnätterna längs Borganäsvägen i Borlänge, där några bar kniv, där någon hade ett gevär och där alla med självbevarelsedrift var beredda att ta till nävarna. För det är just vad jag måste göra. Men den här gången måste jag göra det mot mig själv.

Jag frågar om allt från medicinering till sjukhusets gästparkering. Det är ett brett spektrum på funderingarna. Mycket som ska redas ut. Läkaren berättar mer detaljerat än sist om min operation och hur min kropp kommer att reagera på den. Hur jag kommer att förändras. Och inom mig ser jag inte bara hur min egen kropp styckas upp som en karré vid charkdisken, men även hur det kommande året – kanske åren – stympas och amputeras.

– Det är som det är, säger jag och låter märkligt macho samtidigt som jag gör allt jag kan för att inte börja gråta. Jag misslyckas. Men jag förstår att det är sant. Det är som det är. Jag måste slåss. Jag måste go Borganäsvägen on my ass. Jag måste vinna.
Så att cancern blir just another dead rat in a garbage pail behind a Chinese restaurant.

Jag ska göra som pappa.

29 kommentarer:

  1. Tankarnas darr....Du har verkligen förmågan att skriva. Jag har aldrig varit där du är och vet inte alls hur det på riktigt är och hur det känns men jag hoppas du känner att alla känslor är tillåtna och alla tankar också.
    Kram!

    SvaraRadera
  2. "Just another dead rat in a garbage pail behind a chinese restaurant". Du kan! Hjärta dig Krille Gnidlund. Du vet.

    SvaraRadera
  3. Du skriver fantastiskt vackert och dina texter berör mig.
    Vill bara att du ska veta det, antar jag. Och tack för att du skriver.

    SvaraRadera
  4. Du är grym! Fortsätt kämpa jag tror på dig!
    Jag tror någonstans, att om man drabbas av en sjukdom så kan man välja lite hur det ska sluta. Har man ett jävla anamma så tror jag att man kan styra ganska mycket om ens liv. Lätt för mig att säga när jag går igenom något helt annat där jag försöker samla kraft att ta mig vidare.
    Hur som helst, jag tror på dig och att du kommer att klara dig ur det här, kanske lite mer erfaren, kanske lite mer människa, kanske lite färre organ. Men jag tror!
    Stor kram och fortsätt att skriva av dig, om det är till någon tröst för dig så är dina texter en tröst för mig.

    SvaraRadera
  5. Dina texter berör mig verkligen. Jag var på Stadsteatern i lördags och letade mig hit till din blogg igår. Just nu är det svårt för mig beskriva med ord vad jag känner. Jag beundrar dig så mycket. Du gör det jag inte vågar göra. Det jag tycker är svårast med att vara sjuk. Att berätta för alla. Jag vill inte få stämpeln "åh det är hon den sjuka tjejen". Du är så modig. Även om det är lätt att säga att jag är inte min sjukdom så styr sjukdomen så mycket. Det är det som jag håller på att kämpa med just nu. Och att bli frisk så klart. Jag håller på dig och jag kommer att läsa vart enda ord du skriver. Du kommer att klara det! Jag kommer alltid att se dig som den snälla trummisen som jag träffade på en signering i Göteborg 2004. Du är min hjälte!

    SvaraRadera
  6. Ja, cancer är ingen dösdom längre, fast det känns så. Man får ta en dag i taget och vila i nuet. Jag trodde jag gjorde det förut med men när jag vandrade i dödsskuggans dal och paniken lurade så snart jag såg neråt eller framåt så blev det en helt annan verklighet. En dag i taget och när jag nu ser tillbaka var det inte alls så jobbigt som jag hade tänkt mig och tiden gick förvånandsvärt snabbt. Jag önskar dig god kraft!/Kram Mia

    SvaraRadera
  7. Tack för att du berättar. Och du gör det så bra.

    SvaraRadera
  8. Du skriver så fängslade.. stark text.
    Jag kommer att följa din blogg och ditt tillfrisknande.
    Och jag vet hur det känns när man får det där hemska beskedet om att ens kära förälder drabbats.
    Kram!

    SvaraRadera
  9. När du har tagit dig igenom detta helvete med cancer som¨många av oss har och förmodligen kommer att få så borde du skriva en bok om din berättelse.Fattar du hur bra du är på att skriva.Du är grym.Kämpa på !
    Brukar normalt inte skriva men du har fått mig till det.

    SvaraRadera
  10. Märit Rönnols14 april 2011 21:53

    Hej Kristian

    Följde en länk på Twitter, om en Kristian som fått cancer, men kunde inte ens ana att bilden skulle föreställa dig. Du skulle ju synas svettig bakom ett trumset, inte på väg mot hårlös i en badrumsspegel.

    En mindre värdig gymnasiereunion får man väl leta efter... Men det kändes fel att läsa utan att skriva något.

    Jag vet inte om Stationsgatan är motsatsen till Borganäsvägen, men det är en upplyst gata. Med folk och musik. Där behöver man (oftast) inte slåss. Där är man på väg någonstans. Så ta sikte på den.

    Och jag tycker att det du skriver börjar lukta bok. Ha det i åtanke.

    Kramar, Märit Rönnols

    SvaraRadera
  11. Ryggen mot väggen, fram med stiletten och upp med garden! Cancern kommer att darra i knäna....!

    SvaraRadera
  12. Den här bloggen är det bästa jag läst på så jävla länge. Inte bara pga att det är läskigt och sorgligt med cancer (fast det är det ju), utan för sättet som du skriver. Det är din stilistik, formuleringar och reflektioner som gör det. Hur du både distanserat diskuterar, känner oerhört mycket, men också beskriver sjukhusets runkrum. Det här är som en riktigt bra skönlitterär bok.

    All styrka och tack för att du skriver.

    SvaraRadera
  13. Du skriver så fruktansvärt bra! Kämpa på Kristian!

    SvaraRadera
  14. Kristian, din ordkonstnär- Återigen briljerar du. Ge cancern en spark på käften! Vi är många som hejjar

    Kram Lotta AKA vimmelmamman

    SvaraRadera
  15. Jag blir så rörd när jag läser dina inlägg. Du är så sjukt begåvad och du kommer att klara dig igenom det här!

    SvaraRadera
  16. Sitter här vid frukosten och läser. Du är oerhört duktig på att skriva/uttrycka dig och jag är övertygad om att du kommer vinna. Kram

    SvaraRadera
  17. Fick länken till din blogg via fb... glad för alla fina inlägg som du har fått från andra, det är du värd. Kan inte uttrycka mig bättre själv utan håller med alla till fullo, du berör hjärtat... Jag som så många andra hejjar på dig...!

    SvaraRadera
  18. Gud va bra du skriver, har hittat hit jag med tack vbare Lotta Gray

    SvaraRadera
  19. Fina Kristian!
    Nästa vår Kristian kommer du ha hela livet framför dig! TROR PÅ DIG!!!!!!!
    De alla bästa hälsningar & kram!
    //eva

    SvaraRadera
  20. Jg känner på mig att du kommer att bli en vinnare, precis som din far. Heja, heja!
    /alice

    SvaraRadera
  21. Håller på dig. Varm kram Lina

    SvaraRadera
  22. Jaa, vad säjer man....poetiskt,naket..Känslor som beskrivs, det viktigast av allt, ledsenhet, glädje, sorg, kämparanda, ilska, frustation m.m alla dessa känslor som många känner och inte kan formulera och som du Kristian, beskriver så bra. Lycka till på din resa, du har allt som behövs. Och GLÖM inte Gurkmejan,1 eller 2 msk per dag är allt som behövs
    Varm kram Maggie

    SvaraRadera
  23. Hittade din blogg genom vimmelmammans blogg som jag ibland surfar in på. Jag jobbar som sjuksköterska på en avd där vi behandlar kvinnor med gyncancer. Du är lika gammal (ung) som jag och du skriver så oerhört bra. Kommer att följa din blogg och ditt tillfrisknande.
    Jonna

    SvaraRadera
  24. Din musiksmak gör mig glad....Jag har en kompis Gunilla, hon blir 55 i år men ÄLSKAR tysk hårdrock. För min del så dånar The Pogues gärna och ofta!

    SvaraRadera
  25. Du skriver så otroligt vackert,jag måste gråta,men jag hejar på Dig,och jag vet att du kommer att kämpa,och att vinna.
    Ger Dig styrkekramar

    SvaraRadera
  26. Din pappa vann, du kommer också att vinna, skitstöveln i gränden har inte en chans!

    SvaraRadera
  27. Underbar text, men för lång.............jag bara gråter

    SvaraRadera
  28. Kör hårt, kick ass!!!

    SvaraRadera