tisdag 5 april 2011

Kristian, du har blivit en främling

Ibland är det förlösande att öppna upp sig för en främling. Berätta det där som ingen annan vet. Som ingen annan ska få veta, förutom just den där främlingen. Jag har själv gjort det flera gånger. Jag inbillar mig att det har hjälpt. Det måste det ha gjort. Nu har den här bloggen blivit en sådan. En främling för mig att berätta allt för. Och det verkar som om jag har blivit samma sorts främling för många andra. Det är så många som hör av sig. Som stöder, undrar och uppmuntrar, tackar och pratar ut. Många av dem har jag aldrig träffat. Aldrig sett. Det gör inget. Jag är glad att vi har förts samman. Att det har skett ett möte.

Någon undrade om jag hade funderat på döden innan jag fick beskedet. Och ja, det hade jag. En hel del. Kanske för mycket. Jag har träffat den i många former. Sett den nära. Jag vet hur den fungerar. Jag är inte rädd för den. Egentligen inte alls. Men jag vill inte dö nu. Jag är inte klar med mitt. Inte än.

Bloggen var från början tänkt att bara finnas för mig själv. Den skulle vara mitt sätt att hantera det här. Den skulle vara min boxningspåse. Någonting för mig att slå på. En tallrik att kasta i backen, i värsta fall en spegel att krossa. Men bloggen verkar nästan ha exploderat. Responsen är enorm. Det känns självklart fint, även om jag hellre skulle uppmärksammas för någonting skönare. Någonting vackert. Kreativt. Många tycker jag att jag är modig och att min röst, mitt uttryck behövs. Många verkar ha saknat någon som skriver om hur det är att uppleva en sådan här sak. Jag har själv aldrig tänkt på det. Jag har heller aldrig sett mig själv som särskilt modig, men finner det stärkande att det kanske är så jag uppfattas. Det kanske är så det är. Det kanske är så det måste få vara. Och visst, jag har aldrig haft svårt för att prata om annorlunda saker. Aldrig undvikit konflikter, diskussioner, aldrig varit nervös för hur mina åsikter uppfattas. Jag har aldrig varit rädd för att sticka ut. Därför har det bara blivit naturligt för mig att skriva på det här sättet. Det hade nog känts konstigare för mig att skriva om vad jag gjorde när jag var frisk. Om hur mina dagar såg ut då, innan jag fick veta att jag var sjuk. Innan behandlingen började. Innan allt förändrades. Plötsligt har jag ett ämne i min famn som berör, som kanske kan förändra, som leder till diskussion. Det verkar det göra. Då tar jag gärna på mig den här rollen. Jag kan vara cancerkillen. I alla fall för en stund. Men sen vill jag vara någon annan. Sen vill jag vara Kristian igen.

Jag längtar.

8 kommentarer:

  1. Jag följer slaviskt. Inte för att du är cancerkillen, snarare för att du skriver så smärtsamt vackert och för att du är en dalmas-broder i samma ålder som mig som sprider inspiration. Och nej, vi har aldrig träffats såvida vi inte stått och harvat låtar i rundgång på Brandmannen Leksand någon gång under sena 90 eller tidiga 00- jag minns det hur som helst inte. Men ja, jag är också glad att det skett ett möte här. All lycka och allt mitt stöd.

    SvaraRadera
  2. Hej Cancerkillen! Jag hänger här med dig tills du blir Kristian igen. Fast du vet väl att du fortfarande är Kristian - också!?! Oavsett om du skriver om det just här eller inte.

    Ge nu den där cancern vad den tål!

    SvaraRadera
  3. Vi har aldrig träffats och antagligen kommer vi aldrig göra det. För mig är du inte cancerkilen för mig är du är en fantastisk skribent med en förmåga att gripa tag i dina läsare på ett sätt om jag själv bara kan drömma om.

    Jag önskar av hela mitt hjärta att mötet med dig endast skulle få präglas av dig Kristian, ditt fantastiska språk, berättar förmåga och att allt vad cancermonster aldrig skulle ha existerat.

    Jag längtar efter att få läsa om hur dagarna ser ut när du inte är sjuk..

    SvaraRadera
  4. Åh Kristian.
    Jag minns en gång för längesen, kanske 2006, så åkte jag till Älvdalen på Luciafestinatt för att se Sugarplum Fairy. Efteråt tog jag en kram av dig och lyckan var gjord. Jag var 13 och Sugarplum var mitt favoritband.
    På senare tid har jag läst dina krönikor i nolltvå. Fantastiska. Egentligen enda anledningen att jag fortsatt plocka på mig nolltvå.

    Jag hittade din blogg när du hade skrivit ett eller kanske två inlägg, och efter det har jag tänkt på dig hela tiden. Jag läser och gråter och hoppas att du blir frisk snart.
    Bli frisk snart.

    SvaraRadera
  5. WOW!
    Du skriver fantastiskt bra!
    Håller tummarna för dej!
    Åsa

    SvaraRadera
  6. Kristian, Kristian...
    Jag såg dej på tv häromkvällen i Annas eviga,
    hade aldrig hört talas om dej tidigare,
    visste inte vem du var, än mindre att du fanns.
    Du skriver att du vill bli "uppmärksammad för
    någonting skönare. Någonting vackert. Kreativt."

    Käraste Kristian, jag kan inte tänka mej något skönare, vackrare eller mer kreativt än det sättet som du förvaltar din gåva, sättet att uttrycka dej på.

    Jag önskar dej all lycka, framgång och styrka i nuet och framtiden.

    /Carina

    SvaraRadera
  7. Jag vet. Kunde varit mina egna ord. Jag är cancertjejen. Hon, den unga med tre småbarn. Den yngsta bara 1. Det är lugnt. Men jag vill bli bara Charlotta nu. Min läkare säger 50 procent. Jag önskar dig allt gott Krille. Allt. Kram från mig

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sitter här försöker lära känna Kristian, ögnar igenom bloggen en gång till, läser alla inlägg och dess kommentarer. Inser hur många människor han berört genom denna bloggen.

      Och så springer jag på din kommentar Charlotta. Det hugger till i hjärtat. Jag sväljer en stor klump.
      Jag har en son på 14 månader.
      Finner inte orden för att uttrycka min omtanke till dig och din familj? Vill bara ge dig en stor kram och ta bort cancern. För alltid. På alla.
      Så jvla arg och ledsen.
      Stor eloge till alla er som kämpar, och till era familjer som kämpar nära intill varje dag. . 7 dagar i veckan.

      Kram från en som genom kristians blogg lärt sig värdesätta de små sakerna i livet.


      Radera