Hur det får och inte får sluta

Jag är inte rädd för döden. Det är en blytung rad, men jag menar varje bokstav. Jag har träffat döden många gånger. Konfronterat. Kompromissat. Förlikat. Förhandlat. Och nu har jag tvingats acceptera att den återigen växer i min kropp. Döden är här för att stanna.

Jag är inte rädd för döden. Jag kommer att ge den en helvetisk omgång. Ta till vartenda knep och knogjärn som någonsin använts i Borlänge med omnejd. Jag ska gå de här tolv ronderna. Sälja mig dyrt. Blöda mig torr.

Jag är inte rädd för döden. Men jag skräms över vad jag kan förvandlas till på vägen dit. De som känner mig känner en nyfiken, rolig och livfull person. En inspirerad. En person som när den pratar om att göra saker också faktiskt genomför dem.

   Vissa känner mig som en annorlunda älskare – det gläder mig.

   Och det är som en blandning av allt det som jag vill bli ihågkommen. Som någon som levde när han levde.

Jag har fått läkarnas bild av vad som väntar. Hur jag kanske måste förlita mig mer och mer på näringsdropp och hur det kan få min lever att klappa ihop. Hur det skulle kunna skapa vätskebildningar i kroppen. Missbildningar. Hur behandlingen kan få mig att tappa känseln i ben och armar. Hur den kan göra mig förlamad. Som om jag skulle sätta mig i den situationen. Jag, han som levde när han levde.

   Jag tänker inte bli ett spöke som tvångsbehandlas in i det sista bara för sakens skull. För att döden inte skulle få mötas. Som om döden per automatik innebär ett nederlag. Jag tänker inte bli ett krumt skelett, en främling som de i min närhet inte känner igen. Jag tänker inte bli en komplett hårlös, kortisonsvullen varelse som är vaken några få stunder om dagen, fångad i en kropp som jag inte längre kan styra.

   Så får det inte bli.

”Music has always been a matter of energy to me, a question of fuel. Sentimental people call it inspiration, but what they really mean is fuel. I have always needed fuel. I am a serious consumer. On some nights I still believe that a car with the gas needle on empty can run about fifty more miles if you have the right music very loud on the radio.” Så skrev galenpannan, journalisten och drogtyfonen Hunter S. Thompson i Kingdom of fear en gång i tiden. Jag har alltid gillat honom. Och jag har alltid gillat James Dean. Jag undrar vad han lyssnade på när han tappade kontrollen på sin fabriksmodifierade Porsche den där eftermiddagen i september 1955, då han på route 466 som 24-åring blev både slarvsylta och evig ikon.

Jag har alltid varit förtjust i Robert Capa, krigsfotografen som menade att om dina bilder inte var tillräckligt bra, så berodde det enbart på att du inte varit tillräckligt nära. Det mottot har jag burit med mig inom mycket. Utställningen om hans liv, Images of war and peace, på Nobelmuseet för ett par år sedan är den som har påverkat mig mest. Capa var bundis med Ernest Hemingway och minnesluckorna från deras utekvällar lär ha varit episka. Capa hade en romans med Ingrid Bergman och drogs magnetiskt till den ena oroshärden efter den andra: Dagen D, spanska inbördeskriget och Indokina, för att nämna några exempel. Det sägs att han dog av en olyckshändelse, i norra Vietnam i maj 1954.

   Det tror inte jag.

   Jag tror att han gick ut på det där minfältet i Thaí Bình med ett lugnt leende på läpparna, samtidigt som hans kamrater skrek och viftade ivrigt allt längre bakom honom. Jag tror att han hade bestämt sig. Jag tror att han hade fått nog.

Vad hände då egentligen med Hunter S. Thompson? Den 20 februari 2005 avslutade han ett brev till sin dåvarande fru med orden: ”This won’t hurt.” innan han blåste skallen av sig. Senare sköt Johnny Depp, efter överenskommelse, upp hans aska i rymden. Men det är en annan historia.

Det gäller att ta en sak i taget.