Strövtåg i hembygden REVISITED

Sluttningen på andra sidan dalen låg lugn. Varken björn, rå eller människoväsen med hjorthuvuden syntes smyga. I det ömtåliga ljuset skimrade tallarnas stammar som stöldgods. Bergen som avlöste varandra mot horisonten skiftade i grått, blått och svart. I diset syntes de spridda gårdarna långt borta. Här var livet förr ett annat. Försiktigt berättade jag att platsen är en av de vackraste jag vet.
   – Jag kallar det här för spökgräs, sa jag och förde handen genom det gula fältet.
   Vi vände om och mot det timrade husets vägg visade sig kyla inte vara någonting mot lust och bultande hjärtan.

Dagen innan satt jag i köket hos en vän i en vacker by vid älvens rand. Trots deras stundande framgångar är de redan upptagna med nästa projekt. Hos dem upphör aldrig kreativiteten. Det inspirerar mig. Tar mig vidare. Jag berättar för dem om en tanke som dök upp när jag såg dem på tv. En tanke sprungen ur storhetsvansinne. Kanske inte så konstigt. Det har jag alltid haft.

   Jag berättade hur jag såg på uppmärksamheten kring det vi håller på med, på våra olika håll. För de har nog aldrig varit större här hemma. I alla fall är det så det känns. Samtidigt har de nog aldrig varit allvarligare, trots sin spontanitet och lekfullhet. För nu står sånger om oroligt blod, ett dödssjukt bröst och befriarens ande i centrum. Samtidigt följer allt fler min kamp.
   – Det är som att vi båda dunkar näven i bordet och säger: ”Nu jävlar är det dags att prata allvar”, säger han.

   Och Sverige vill lyssna. Det betyder något.

Dagarna går och jag hittar mig själv, stirrandes ut i ingenting. Hur länge jag har suttit har jag aldrig någon aning om. Tankarna vandrar. I huvudet samsas kaos med tomhet. Och när någon frågar hur jag mår, har jag slutat att ljuga.

Nätterna har varit mina fristäder. Tidigare har jag alltid varit i rörelse. Nu går det inte längre. Därför är drömmarna mitt nuvarande och enda sätt att resa. Men oron är ett svart sot som satt sig i mitt inre. Jag sover några timmar i taget. Vaknar hastigt. När inte morfinet får alla mina sinnen att domna bort i en drömlös dvala, dyker märkliga bilder upp i nätternas mörker.

   Jag ser sex och svek.

   Jag kompar Lil Wayne med Dr. Dre, men drogerna förstör oss.

   Jag dyker upp på en fest. Alla mina vänner är där. På mina axlar sitter min son. Jag presenterar honom – som om det vore det mest naturliga i världen: Lillprinsen av Krusidullien.

   Men drömmarna blir allt färre. Även i vaket tillstånd har de börjat försvinna. Jag har slutat drömma. En av mitt livs största förluster.

En dag hämtar jag Mårten i skolan. Vi åker till strutsarna. Han konstaterar att de har dinosauriefötter. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Sedan fikar vi på kaféet vid vattnet och spanar efter pirater, men vi hittar inga. Efter en stund vill han titta på Jockes grav, så vi åker dit. Sträck av gäss flyger över oss. Det börjar skymma. Mörkret känns friskt.

   Vi åker hem, går ut med hunden och av några boende i byn misstas vi i skogen för vargar. Mårten ser nöjd ut.

   Några timmar senare kryper han ner under en filt, bredvid mig i soffan. Vi kikar på brasan i den öppna spisen. Jag håller i en av hans små händer. Håller om hans huvud. Känner hans tunga andetag. Hans doft. Inser att detta är ett av de finaste ögonblicken i hela mitt liv. Och jag inser att detta är det närmaste ett eget faderskap som jag någonsin kommer att komma. Jag gör allt jag kan för att inte börja gråta. Vill inte förstöra stunden. Vill inte göra honom orolig. Han lyfter sitt huvud mot mig. Ser mina försiktiga tårar. Ger mig en blick som säger att han vet.

   När han har somnat för natten bryter jag ihop i min broders famn. Innan kvällen är slut har jag gråtit mer än vad jag gjort under hela året.

   Utmattningen.

Det är strövtåg som dessa som jag kommer att lämna. Det är från detta som jag dör. Och det sker i ett utdraget nu.

   Så lägg an stråkarna och se.

   Den här sången närmar sig sitt slut.