Blåsningen

En morgon sätter jag mig i den pistagegröna snurrfåtöljen och läser brevet som min bror har skrivit till mig. Utanför är grått, men brevet skiner. Blottade känslor. Läsningen gör ont. Får mig att börja gråta.

   Han skriver om kvällen då vi bläddrade bland vinylskivorna. Kvällen då den ena låten ledde till den andra. Kvällen då han satt just i den här fåtöljen, då min syster låg i soffan. Kvällen då jag själv satt på huk som en indianhövding på golvet. Och han skriver om hur våra barn aldrig kommer att få leka med varandra. Hur de aldrig kommer att träffas. Hur ont det gör honom. Hur ont det gör mig. Och han skriver om de stunder då han går ut i deras trädgård om kvällarna för att se solnedgången sänka sitt mörker över dalen nedanför dem, mot Sellnäs och Spraxkya. Min bror berättar hur han vill se ett visst stjärntecken som vår mötesplats, när våra liv har upphört att existera.

   Brevet är vackra rader.

Jag tror på den fria viljan. På vår förmåga att välja själva. På att individens beslut således blir rätt, hur fel det än kan tänkas bli.

Inom nästan allt hon gör har människan en plan b. Går vi för att köpa en liter mjölk av röd modell och den visar sig vara slut, går vi antagligen hem med en grön motsvarighet. Inget konstigt med det. Livet visar sig vara lika vackert ändå. Går vi för att åka tunnelbana till jobbet och den visar sig vara inställd, går förhoppningsvis en buss i stället. Vad som än händer oss, så finns en nödutgång. Antingen skapar vi den själva, eller så ges den till oss.

   Skulle jag nu, när jag går för att möta min utmätta död, inte ha kalkylerat fram ett alternativ? Knappast.

Cancern har tagit mycket av mitt liv. Och den kommer att ta mer. Ta allt. Min cancer har dessutom tagit alldeles för mycket av dem jag älskar. Än är den inte nöjd. Den kommer att sluka mer.

   Dräpa.

Livet har förändrats. Jag är inte längre densamma. Mina drömmar om framtiden är borta. Jag saknar dem så. Varje kväll går jag ut, som med ett koppel i handen, för att se om de kan komma mot mig igen. Det gör de inte.

   Hemma gömmer jag undan böcker och reportage som jag vet egentligen intresserar mig. Men jag har fått svårt att närma mig dem, ta dem till mig. För jag får inte vara med. Jag kan inte själv åka till de platser som magasinen berättar om. Jag kan inte bilda mig en egen uppfattning. Jag är utfryst av livet. Och ja, det gör mig en aning avundsjuk.

   Jag är en påkörd rävunge – skadeskjuten om du så vill – som har dragit sig undan. Som försiktigt blickar ut från sitt gryt. Djur gömmer sig när de vet om att de ska dö.

Jag försöker klamra fast i de bra dagarnas kraft och glädje. Krampaktigt håller jag om dem. Men jag vet att det bara är tillfälligt. För när behandlingen är igång känns inte tillvaron lika rolig. Och jag upplever det som att jag blir allt tröttare, ju längre tiden går.

Det här är inte min alldeles egna, skräddarsydda plan. Det här är inte min egentliga vilja. Inte mitt sätt att nå ett mål som jag själv satt upp. Det här är min fallskärm. Mitt sätt att akrobatiskt ducka för ett kulregn, om så bara för någon annans.

   Jag har funderat på hur mycket jag är beredd att ge min fiende. Hur mycket ska jag offra – och till vilket pris? Det är tankar som möter mig varje dag. De finns där när jag vaknar om morgnarna. De finns där när jag slocknar i nätternas mörker.

   Tankar aldrig tänkta känns plötsligt naturliga. Och de skänker tröst.

   Ett leende.

Cancern kan fortsätta att vandra sin cirkel runtom mig. Den kan spänna sina muskler. Visa sitt grin. Göra sina utfall. Fortsätt, din djävul. Dundra dina nävar mot mig. Låt ditt helvete regna. Mig kommer du aldrig att besegra.

   Som en sista bankstöt innan jag drar till värmen med miljonerna, överväger jag att alliera mig med döden och dra cancern vid näsan. Så underbart att lämna sjukdomen utan byte.

   Blåsningen i balladen om Kristian Gidlund.

Det kommer att komma en kväll då min bror går ut i trädgården för att se solnedgången sänka sitt mörker över dalen nedanför dem, mot Sellnäs och Spraxkya. Och när han står där, blickandes mot det där stjärntecknet som blir allt tydligare, kommer han se en långsmal figur röra sig ur skogen, över det lilla fältet, förbi gungorna, förbi Mårtens koja, upp genom trädgårdens backe, bara för att ställa sig bredvid honom.

   Var inte rädd, min bror.

   Men när den kvällen kommer måste du lova mig att du tar med vår syster i din Ford Fairlane i en färd genom Kvarnsveden, spelandes Dust my broom, låten vi lyssnade på innan sommaren dog.

   Bli inte arga på mig, mina älskade syskon. Känn ingen besvikelse. Le.

   För mitt liv är mitt eget.

   Döden likaså.