lördag 3 november 2012

Konsten att krossa ett hjärta


Jag ska lära er en sak. Något hårt. Något som stjäl kraft. Något som kommer slakta er koncentration.
   Jag ska lära er hur man krossar ett hjärta på riktigt.

Jag tycker inte om att prata i telefon. Jag blir rastlös och frånvarande. Mina ögon hittar annat att fokusera på. Mina tankar vandrar runt, i takt med stegen mina, för jag kan inte sitta still. Ibland misstänker jag att jag på äldre dagar utvecklat någon sorts bokstavskombination. Mitt koncentrationsspann blir mindre och mindre. Mitt behov av resultat efter insats allt större. Men på sistone har mina känslor för att prata i telefon förändrats. Jag darrar när det ringer. Känner en olustig känsla ta över min kropp. Det är inte det stundande samtalet som besvärar mig. Tvärtom. Det är de sista skälvande sekunderna som klöser. För jag märker hur jag har kommit att öva på mitt avsked.

Mina föräldrar kom på besök. De hade längtat efter mig. Och jag har längtat efter dem.
   Fredag morgon efter långsam natt. Vi lämnade Hägerstensåsen försenade. Vi blev ståendes i bilköerna i Hornstull, lyssnandes på skivan som Ika gett mig. Ett band i läder sjöng om diamanter och rost, någon annan frustade om en snutbil samtidigt som vi såg just en sådan. Det amerikanska geniet sjöng träffande: “to enter his rest, close to his chest, and after his own heart, shepherds enter at measure 33, one foot on land, and one upon the sea”.
   Vi rullade så småningom upp mot Södersjukhuset.
   Jag gick några steg före mina föräldrar. Kände humöret förändras till en tigers – en tiger trängd i en bur, attackerad av lansar och spjut. Jag svor högt och ljudligt när jag vägde mig inför läkarbesöket.
   Jag kan ha ett glödgat temperament. Det är jag den första att erkänna.

Vilsen och fortsatt trängd satte jag mig i en fåtölj i väntrummet efter att jag hade svurit tungan trött i korridoren. Mamma och farsan hade parkerat i soffan framför mig. De hade aldrig tidigare sett så små ut. Inte heller sett ut att vara varandra så närstående. Så av varandra kompletta.
   Min högra fot rörde sig spasmiskt. Nervositeten. Jag reste mig och såg ut över den regntunga Årstaviken. Såg hur allt liv fortsatte opåverkat på andra sidan fönstret.
   Och så kom provresultaten.

Ny läkare. Till en början irritation. Mina önskemål om att ha så få aktörer som möjligt inblandade i besked verkar vara svåra att leva upp till. Alla nya namn, ansikten och tolkningar gör mig yr. Galen. Men där satt vi. Trängda tigrar.

Det har visat sig vara två tumörer. Två synliga, men sannolikheten att fler lurar i kroppen är hundraprocentig. Läkarens uppskattning av antalet svindlade. Inte mycket att göra åt just nu. Var sak har sin tid.
   Så det finns två tumörer. Den ena, den vid bukspottskörteln, är oförändrad. Den andra har krympt en aning. På det stora hela kan det ses som en framgång, även om ingenting egentligen har förändrats. Det hade så klart kunnat vara värre, men det här är ingenting som ska firas.
   Under den senaste tiden har jag kunnat äta mer och mer, så jag har undermedvetet haft det på känn att behandlingen bitit. Men beskedet är det minst sämsta i en helvetisk situation.
   Champagnen får fortsätta kylas.

Alldeles nyss åkte mina föräldrar hem till Dalarna. Vi hade varit hemma hos min syster och pysslat om varandra. Vacker dag. Varm närhet. Äkta älskande.
   Till slut var det tid för mamma och farsan att röra sig mot bilen och för mig dags att gå. Jag höll om min syster i hallen, lite längre än vanligt. Jag sade försiktigt i hennes öra att vi ses snart igen. Nere på gatan kysste jag mina föräldrar innan jag berättade att jag älskar dem. Sedan såg jag dem försvinna med bilen i mörkret, och jag började min vandring hemåt.
   Ungefär så föreställer jag mig det inledande stadiet av min egen död. Vi kommer att ta ett avsked, nästan som de vi vanligtvis tar. Vi kommer att hålla om varandra, kyssa varandras kinder och berätta att vi älskar varandra. Att vi älskar oss. Men så kommer ett mörker att skilja oss åt, och jag kommer bli oåterkallelig. Som försvunnen. En katt på en anslagstavla.

Till mitt sista andetag kommer jag att säga att vi ses snart igen. Men en dag kommer jag veta att mitt leende är en vit lögn, precis som så många gånger förut. För när döden kommer finns inget snart. Då, min älskade familj, ska ni leva vidare länge, tills att vi en gång ses igen. Då ska jag möta er i skogen. Och jag ska hålla om er, en efter en, lite längre än vanligt. Jag ska kyssa era kinder och berätta att jag älskar er. Och ingenting kommer någonsin att skada oss.

Till den dagen ska jag öva på mitt avsked. Jag ska le och säga till mina närmaste att vi snart ses igen. Men en dag, när de går för att träffa mig, så finns jag inte mer, hur mycket jag än försökt klamra mig fast vid det liv som jag älskar. För jag kommer att misslyckas.
   Och att veta att man en dag – av en sjukdom som lansar och spjut – inte längre kommer att finnas där för sin familj, trots det man lovat vid avskedet, det, mina vänner – mina syndare och helgon – är hur man krossar ett hjärta på riktigt.

223 kommentarer:

  1. Saknar ord....
    Du är helt enastående.

    Tänk att ha en sådan som Du, Du är kärleken själv Kristian!
    Ett hjärta som är fyllt av så mycket kärlek,så innerligt mycket kärlek.....
    I mitt hjärta kommer Du alltid att ha en plats som i såååå många andras.

    En varm kram från Dalarna.
    Linda

    SvaraRadera
  2. Så oerhört tråkigt att fler tumörer lurar. Så väldigt vackert skrivet om hur du och din familj har umgåtts.
    Och alla dessa kluvna besked. Något som är bra "måste" garderas upp med något dåligt. Det borde vara tvärtom eller allra helst en rejäl knockoutseger för det goda.

    Jag tänker inte skriva "sköt om dig" för jag tror du gör alla rätt du kan och vi vet ju att du lever så mycket du kan och orkar. I stället "låt dig skötas om och bli ombäddad".

    Tänker på dig./Chris

    SvaraRadera
  3. Du är så fantastisk så att jag saknar ord. Du beskriver det hemska på ett sätt som berör så mycket mer än jag trodde var möjligt. Jag kommer på mig själv flera gånger om dagen med att tänka på dig. Tänka och fundera över hur du har det. Det finns inget vettigt jag kan säga men du förtjänar att alltid bli kramad och älskad! Fina människa!

    SvaraRadera
  4. Störst av allt är kärleken! <3
    Kram Åsa

    SvaraRadera
  5. Alla goda tankar till dig!

    SvaraRadera
  6. Så fint du skriver, önskar dig så lite smärta som möjligt! Kram

    SvaraRadera
  7. Jag orkar inte läsa, egentligen, ändå längtar jag efter dina inlägg och när jag läst dem sitter gråten i halsen. Inte bara sorgsenhet utan också en känsla av storslagenhet, breathtaking och en vilja att täcka ditt öppna sår som du visar för oss. Eller är det mitt.....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så väl uttryckt... instämmer!

      Radera
    2. @Cecilia

      Som om jag hade skrivit det själv..

      <3 till Kristian

      Radera
  8. Känns bara förjävligt att du skall drabbas av den här skiten när du har så mycket kvar att uträtta i livet.

    Det enda goda är att dina texter om livet och döden får andra människor att börja leva livet - på riktigt.

    Anton

    SvaraRadera
  9. Okej. Champagnen får ligga kyld ett tag till... De där tumör-asen SKA krympa!

    SvaraRadera
  10. Vill skicka dej en varm och innerlig KRAM


    Louise

    SvaraRadera
  11. Såklart du kan fira! En oförändrad tumör och en som är mindre. Varje delmål är en seger så länge det inte är en försämring. Att kunna äta gör att du blir starkare och kan uthärda den fortsatta kampen bättre. Lätt att säga - svårt att göra. Men ge inte upp. Ta dig du ett glas champagne idag också. Och resten sen. All kärlek och styrka till dig.

    SvaraRadera
  12. Önskar dig många kramar och kyssar med dina nära och kära så att du får styrka och kärlek i det som väntar, och kan vinna den här kampen.

    SvaraRadera
  13. Precis så är det. Även de som lever vidare säger: vi ses snart! Fast man vet. Man vet att det kan vara sista gången. Man vet när det är sista gången fast det sista farvälet är gladare och piggare än de andra, eller kanske är det just därför man vet. Sen sitter man där och vakar över de sista andetagen innan själen lämnar och friden lägger sig över ansiktet på den man älskar så.../Victoria

    SvaraRadera
  14. Du skriver så vackert om något så sorgligt, blir alldeles rörd av dina ord. Hade en vän som gick bort i cancer förra året. Hon hade klarat av 2 omgångar med olika cancer diagnoser, det var den tredje som tog henne från oss. Hon, som du, var väldigt medveten om att den skulle göra det och hon tog vara på sin sista tid väl.

    Har läst din blogg ett tag, men har aldrig kommenterat förrän nu. Du och dina ord har hjälp mitt brustna hjärta efter min vän. Ni har liknande syn på döden och dina ord påminner mig om att hon har det bra där hon är och vi kommer att ses igen.

    Tack för dina ord och tankar, de hjälper mot brustna hjärtan

    SvaraRadera
  15. Starta en insamling till forskningen mot bukspottkõrtelcancer Kristian. Då ska du få se resultatet av kärleksrevolutionen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror det blir en mäktig kärleksrevolution om en medmänniska som inte själv kämpar mot cancerdjävulen startar en sån insamling. Kanske du? Om jag överlever min kamp kommer jag att göra nåt sånt, men just nu fokuserar jag på min kamp, liksom jag tror att Kristian gör.

      Radera
  16. Du borde överväga att skriva en bok! Du skriver så j-a bra. Tack för att du delar med dig av allt detta till oss.

    SvaraRadera
    Svar
    1. men ååh! du har inte hängt med bakåt va? du vet inte att det har varit en stark önskan hos honom men att han VET att han inte hinner?? förstår att du inte menar nåt illa och jag gillar egentligen inte kommentatorer som hugger på allt som går för det är så onödigt att skapa bråk mellan oss som läser... men här hade du kunnat tänka efter lite... bara...

      Radera
    2. Detta kanske är en bok..

      Radera
  17. Ja fy fan. Avsked och mörker.

    Men snart är ju ett relativt relativt begrepp. Jag hoppas att när man skiljs åt blir snart snart på riktigt. Tiden är stretchig. När man ses igen känns det inte som det gått så lång tid, det tror jag stenhårt på. Faktiskt.

    Skriva bok och starta insamling är väl bra, men jag vill bara säga att du gör redan massor, du behöver inte göra nåt annat.

    SvaraRadera
  18. Kristian, Kristian dina ord går rakt in i hjärta och själ.. Mina barn undrar varför jag gråter, hur förklarar jag..... Ärlig försöker jag vara berättar att jag läser om en ung kille som är sjuk där enligt läkare bara kommer att leda åt ett visst håll, jag får då sjuttionio nya frågor en del kan jag svara på en del måste jag lämna för jag har inga svar,hur man ska förklarar sånt man inte har svar på.jag harsäger att ibland är livet otroligt orättvist och försöker med jämförelser.... Jag har inga vettiga ord att säga men skit i att ha champagnen på kylning drick upp den och lägg en ny på kylning, man vet aldrig när man får dricka en god kyld champagne nästa gång!

    SvaraRadera
  19. Jag såg dig på annas eviga på tv igår och tur var det. Vi människor tar ofta livet för givet,man tror man är odödlig,och en av de är jag. Men efter det jag såg på tv igår,det du sa där,och efter det jag läser här så kommer jag sluta ta saker för givet. Jag kommer att börja leva livet på ett annat sätt än jag gjort innan och vara glad för att jag lever. Jag känner inte dig men jag tänker på dig.

    SvaraRadera
  20. Kristian, skulle gärna bli din chattvän, utbyta tankar, osv om allt. vitanejlikan2005@hotmail.com

    SvaraRadera
  21. Upptäckte din blogg för tre dagar sedan. Har i princip läst alla dina inlägg. Som många med mig skriver så berör du på djupet. Tänker på dig hela tiden. Sänder all kärlek till dig vackre pojke. Amanda

    SvaraRadera
  22. Kristian. Du är en gammal vis själ och du kommer få en förklaring till slut. Du berättar, kanske utan att du riktigt förstår det själv, på ett sätt som att du redan vet... <3

    SvaraRadera
  23. Åh Kristian! Fina fina människa<3

    SvaraRadera
  24. Dina ord berör mig alltid ända in i märgen. Du får mig att värdesätta mitt liv ännu mer o det är jag innerligt tacksam för!! All kärlek o styrka till dig

    SvaraRadera
  25. Om jag varit din mamma så hade jag varit så sjukt stolt över dig.

    SvaraRadera
  26. Dina ord får mig att värdesätta livet ännu mer, mer än vad jag redan gör ( tunga tidiga år). Förstår din frustration och lust att ge upp men det är ingen lösning. GE INTE UPP!! Jag tror på DIN inte kraft, ge inte upp!!

    //Linda

    SvaraRadera
  27. Tack för att du öppnar ögonen på oss som ännu inte har en diagnos. Jag har en son i din ålder. Både jag och han är mindre gnälliga numera. Önskar dig allt gott! Kram!

    SvaraRadera
  28. Såg dig i reprisen av Annas eviga på TV idag. Tack. Tack för den fina bild du gav av döden, den första som jag någonsin kunnat ta till mig. Tack också för att du lyckats få mig att fatta att jag ska ta tillvara mitt liv bättre och ta tillvara dagen bättre. Det gäller att njuta medan man kan. Därför tycker jag du ska öppna den där champagnen nu!
    Och du allra finaste Kristian, ingen kan veta att du inte kan bli bättre, försök ha en gnista hopp kvar. Och tänk på ärkebiskopens fru som levde 6-7 år mer än vad läkarna sagt. Ge inte upp!
    Kram
    Birgitta

    SvaraRadera
  29. Du får mig att slukas in i dina fina ord så fina så varma och så sorgliga på samma gång.. Man vet ju aldrig när ens liv tar slut när själen flyger bort och förhoppningsvis vakar över de som är kvar.. Livet är som en stig slingrig o lång för vissa .. Och rak och kort för andra.. Jag känner ibland att jag kanske inte alltid uppskattar det jag har utan alltid strävar efter nå mera, men sedan jag börja läsa dina vackra ord så kan man inte annat än att få en annan syn på livet .., ta hand om dig <3

    SvaraRadera
  30. Hej Kristian,dina texter är fantastiska...själv har jag suttit i ett väntrum på södersjukhuset och genomgått 4 cellgiftsbehandlingar och runt 40 strålbehandlingar. Diagnosen kom som en grym "julklapp" under julen 2010. Varje dag tänker jag på dig och hoppas/ber att det vänder och går snabbt åt rätt håll.

    SvaraRadera
  31. Du är makalös. Dina ord Kristian. Jag vet inte hur du gör. / Annelie

    SvaraRadera
  32. Du är en människa med ett stort och varmt hjärta!
    När du öppnar dina tankar, ditt sinne och ditt hjärta så hjälper du inte bara dig själv i en otrolig kamp, du hjälper även andra.
    Att dö är som att tappa fotfästet för en stund...

    SvaraRadera
  33. Vad som än händer finns dina vackra ord för alltid kvar. Ingen skriver som du. Du är så jävla fantastisk! Du ger andra liv. Jag hoppas för guds skull att du får behålla ditt länge till! Lev väl! Kramar Anna.

    SvaraRadera
  34. Tänk vad du har åstadkommit med denna blogg och bara genom att vara den du är. Jag själv har sagt ditt namn minst tre gånger under denna dag. Kommer på mig själv med att tänka på dig flera gånger per dag. Du lämnar tydliga spår och det du gör, pratar om och sätter ord på är så viktigt idag, just nu. Tack för att du finns och delar med dig!

    Jag är övertygad om allt detta blir en bok... Om du vill.

    SvaraRadera
  35. Vilken förkrossande ärlighet du skriver med Kristian... Och samtidigt så innerligt, kärleksfullt och poetiskt. Jag blir tårögd när jag läser dina ord. Så jävla orättvist livet kan vara!! Medan du går igenom detta, rullar livet bara på för oss andra och vi gnäller om skitsaker. Jag ber till alla goda makter att du ska få uppleva ett mirakel.

    Carina Eliza

    SvaraRadera
  36. Din text kryper rakt in i mitt hjärta <3 Miste min tvillingsyster 2011/01/01 i denna jävliga sjukdom. Du kommer alltid att finnas kvar <3 i alla dina vänners , familjs, blogg läsares hjärtan. Kan för allt i världen inte sätta mig in i din känsla men du får mig att förstå min systers och jag vill tacka dig för det!! Att kämpa som du gör är beundransvärt, de svåraste jag gjort i mitt liv va den dagen min syster bad mig om att få sluta kämpa mina tårar rann hennes var blanka och trötta...men nu i efterhand är det en skön känsla som ett band "osynligt" mellan oss <3
    En stor bamse kram till dig och dina nära. Kämpa i din takt...ingen kan säga att du INTE kämpar!!!
    / Mia

    SvaraRadera
  37. Fantastiska Kristian. Se det som en liten framgång. Om en tumör har krymt en aning kan även en del av dem osynliga ha krympt. Jag håller tummarna att det skall gå åt rätt håll. Tänk glada och positiva tankar. Mirakel har skett förut. Det kan komma en dag då du åker till Californien och få underbara barn. Ge inte upp hoppet. Dessutom behövs du i denna världen då du gör skillnad. N.B

    SvaraRadera
  38. Berörs verkligen och få ta del av dina ord och tankar genom dina texter. Jag beundrar din livsgnista och ditt sätt att kämpa varje dag. Jag hoppas så innerligt att du segrar över sjukdomen även denna gången.
    Styrke kramar!
    Elli

    SvaraRadera
  39. Aldrig träffat dig. Älskar dig!

    SvaraRadera
  40. Fina fina människa<3

    SvaraRadera
  41. Såg just "annas eviga" och jag instämmer till fullo. Din blogg, för mig, handlar om att prata om livet och det tackar jag dig för. Nya reflektioner och tankar varje gång jag kommer in här, ett nytt sätt att se på livet. Skickar styrketankar och kramar härifrån Borlänge till dig. /Nina

    SvaraRadera
  42. Vill skicka många varma kramar till dig.Du är en underbar person.
    Tänk om alla kunde ge så mycket kärlek som du Kristian./Marianne

    SvaraRadera
  43. Fokusera på det positiva: En av tumörerna har krympt och den andra är oförändrad- dvs den har inte vuxit. Tycker du ska unna dig ett par munnar champagne trots allt. Jag hoppas att du orkar kämpa vidare och att du känner stödet från oss alla. Massor av styrkekramar från Kvarnsveden!

    SvaraRadera
  44. Såg dig i programmet m Anna. Rakt in i hjärtat.
    Tänker på dig varje dag.
    Tack för att du orkar, tack för dina ord.
    Du är en fantastisk själ.

    Håller tummar och tår, Kristian!

    SvaraRadera
  45. Tack för alla tankar du delar med dig av... Styrkekramar till dig! <3 // Maria T

    SvaraRadera
  46. Tappra fina Kristian!All värme och kärlek till dig.Lång,varm kram från Solbritt.

    SvaraRadera
  47. Så fint, så fint, så fint... Och nu ser jag inte vad jag skriver <3

    SvaraRadera
  48. Å fy faro vad tragiskt. Finns inte nån som är värd att gå igenom det helvete som du genom lider förstår inte hur man klarar sig igenom det. Men trots all elände finns det ändå en styrka som tränger igenom å den styrkan hoppas jag är med dig om inte för alltid så ett bra tag till,, snälla ge inte upp kämpa dej igenom varje liten strimma hopp ditt liv är verkligen värt att leva hur fan kan livet bli så orättvist för vissa?? Jag är inte religiös men tror ändå på ett liv efter döden å e det så att jag har rätt så väntar dig ett annat liv utan smärta,oro å ångest dina kära återser du förr eller senare jag vill gärna hoppas å tro att det är så.. Vem vet vi kanske också ses en vacker dag. Styrke kramar Heléne .

    SvaraRadera
  49. Jag har läst din blogg, följt din resa på håll. Hjärtat spränger och hoppar varje gång. Iinte på ett bra sätt, aldrig på ett bra sätt. Jag har skrivit ett inlägg om dig, till dig kanske, på min blogg. Hade inte tänkt länka till det men så tänkte jag att om du får veta att du berör ytterligare en person i denna värld så kanske du....ja jag vet inte hur du skulle känna alls faktiskt, men jag chansar så here's what it is. http://rockabyelife.blogspot.com.es/2012/11/tillbaka-till-den-30e-sept.html

    SvaraRadera
  50. Jag märker att jag håller andan när jag läser dina blogginlägg. Av vördnad, av spänning, av förtrollning. Och nästan varje gång tänker jag - den här gången har du överträffat dig själv, som idag. Och fast jag vet att det du upplever är unikt så slås jag av hur allmängiltigt det är, eftersom döden är oundviklig för oss alla. Du öppnar dörrar för oss som vi inte visste fanns, du öppnar världar och universum och tanken och känslan svindlar. För mig kändes det hoppfullt det du berättar om att tumörerna stannat av och även krympt, för mig och för alla oss omkring dig är det så oerhört värdefullt att du finns på jorden och kan fortsätta sprida din kärlek och förmedla alla dessa känslor och denna insikt. Och så länge din behandling fungerar lever hoppet om miraklet hos alla oss som tycker så mycket om dig och hela tiden ber för dig. kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med om varenda ord!

      Radera
    2. Man skulle kunna trodde att du har läst mina tankar och skrivit ner dem. Håller fullständigt med dig. N.B

      Radera
  51. Jag vet hur dina föräldrar känner. Jag har suttit i väntrum med mitt vuxna barn. Tack för att du delar med dig. Du sätter ord på känslorna jag såg i min sons ögon. Det är värdefullt.

    SvaraRadera
  52. Jag läser och begrundar allt du skriver Kristian. Jag tänker på dig, din situation. Många kramar till dig! Önskar jag vore din vän. <3

    SvaraRadera
  53. Det kan inte få vara så här! Jag går sönder bara av att läsa det du just nu upplever. Det borde inte få kunna ske. Säg nåt jag kan göra?
    Eva

    SvaraRadera
  54. Kramar, styrka och kärlek

    SvaraRadera
  55. Tack tack för att du delar med dig så... En tumör har krympt- det låter bra. Om du har tid och lust, här ett youtube klipp av Greg Braden, om hur en tumör krymper- http://youtu.be/PZpRP1FV0lE

    Allt allt det bästa och vackraste till dig och dina nära. Du är aldrig ensam.

    SvaraRadera
  56. Hej! Tant Gunsan här igen.
    Klart du skrivit igen! Men Kristian - ta en klunk av champagnen! Du vaknade ju idag oxå.
    Jag tackar för varje dag jag vaknar! Du ger mig ff - en spark därbak. Jag tänker till och älskar de dagar som varit och som kommer. Din inställning ger mig styrka.
    Kom igen Kristian! Gör nu ngt som du alltid önskat du vill göra. För ingenting är omöjligt så länge vi trampar omkring här på jorden. Vi hörs. Natti o kram Gunsan.

    SvaraRadera
  57. glöm aldrig kristian- livet vill sej självt! det är hemskt vi kan hata det kanske älska dej, men livet vill sej självt

    SvaraRadera
  58. Hur gör du när det börjar dra ihop sig till sista avskedet? Vill du ha dina närmaste hos dig? Om du kan, var väljer du att vara? Om du kan, hur vill du det ska vara?
    När min far var döende ställde vi hans säng mitt i vardagsrummet. Vi kunde vara tillsammans hela familjen ända till sista andetaget. Vi hade gott om tid att prata om sånt man vill och måste få säga men som är smärtsamt och behöver tas i omgångar för att det gör så ont. Men behållningen av det vi gjorde då bär mig vidare. Det finns inget jag inte fick sagt eller frågat om. Inget jag ångrar att jag inte gjorde. Vi gjorde färdigt vår tid tillsammans helt enkelt.
    När så min mor några år senare var döende gjorde vi likadant. Vi var förberedda när hon lämnade oss.
    Det är en hjälp och tröst för oss som ännu är kvar. Vi tog vara på den tid vi fick tillsammans. Sorgen och saknaden finns alltid kvar men bleknar med tiden. Även dom hade förberett en del praktiska saker och det underlättar onekligen att man vet vart en nyckel går..;-)Ibland händer det att jag förnimmer deras närvaro och ler.
    Finaste du vad mycket vackert du lämnar kvar i dina ord.

    SvaraRadera
  59. Du är otroligt tapper. Ditt sätt att skriva och formulera dig kring det hemska du går igenom är förtrollande. Du är en riktigt poet. Kämpa på!

    SvaraRadera
  60. Dina skildringar kring vad du tvingas gå igenom är så smärtamt vackra.... och du berör, griper tag om själen och vrider om.... oavsett vad din framtid bär med sig har du redan vunnit livets kamp!
    All kärlek & styrka<3

    SvaraRadera
  61. Precis så krossar man hjärtan.
    <3

    SvaraRadera
  62. Underbara Du skriver så starkt och klart där orden äter sig in ...tänktvärt och älskvärt på samma gång stor kram till dig

    SvaraRadera
  63. Alla egna bekymmer känns så obetydliga, när jag läser det du skriver. Livet är hårt och orättvist. Vi borde trösta dig :-( inte du oss. Styrkekramar till dig <3.

    SvaraRadera
  64. Härom natten då jag som vanligt snurrade runt utan att kunna sova, sviter efter 16 års nattarbete med svårt sjuka barn, klev jag upp och tittade på "Annas eviga". Tårarna brände bakom ögonlocken, bilden blev suddig, ljudet var dåligt, men jag blev tagen av din syn på vad som händer efter döden, att susa omkring i rymden tyckte jag först kändes som det kunde bli ödsligt men vid närmare eftertanke är ju rymden oändlig och enda stället som har plats för alla själar!
    Själv har jag drömt vid två tillfällen att jag flyter på vattnet, viktlös som ett löv på ytan som förs fram av vinden. Vattnet är glasklart så man kan se allt som finns där nere. Behöver inte ansträng mig, bara uppleva allt som passerar, Känslan av total harmoni med naturen.
    Första drömmen, då flyter jag förbi noshörningar och flodhästar som stannar upp och tittar på mig, granna fåglar i periferin, allt är fridfullt, mycket vackert under ytan. Men plötsligt får jag en stark känsla av att snart får jag se något otäckt där nere och vaknar med ett ryck.
    Andra gången flyter jag på min barndoms insjö på den stora ön i Åbo skärgård i Finland. Flyter förbi hemmaviken där jag lyft på varenda sten och snabbt grabbat den vilande kräftan om ryggen för att sen låta den hitta en ny sten att gömma sig under. Flyter förbi bykstranden där jag som barn var med farmor och mamma som gnuggade vinterns vittvätt på bykbrädan för att sen koka tvätten i järngryta över öppen eld.
    Fortsätter förbi den lilla, lilla holmen Länsmannen som omges av långrund sandbotten, vidare till Norrudden där vi alltid fick kämpa med årorna för för att det blåste och passagen gick mellan två uppstickande stenar. Men när jag närmar mig Hästholmen där byns ungar träffades för att simma om somrarna, är det plötsligt stopp. En grusås som sträcker sig över hela sjön, den är så bred att där finns helt främmande hus och människor jag inte känner, vaknar och känner ilska...
    Har tänkt att döden kanske blir det där viktlösa tillståndet i total harmoni, flytandes på alla världens hav utan att behöva vakna upp av något som stör...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilka vackra ord du använder för att beskriva dina drömmar.....Ulrika, Östersund

      Radera
  65. Så starka ord, de svider och gör ont men de beskriver ju en verklighet för alldeles förmånga..... Mina barn är vuxna och den "resa" dina föräldrar gör nu måste vara fylld av fasa. Man vill ju som mamma och pappa bära ens barns smärtor-men här går det inte!
    Man kan inte skydda sitt barn-det är en fasa...
    För ett år sen kunde min väninna i stort sett inte prata, lungorna var som dr sa "nerlusade" av kronisk cancer. ( innan dess var det cancer i brösten, hypofysen, binjurar, skelett och en massa annat) Nu har hon nyss kommit hem från en semesterresa och peppar peppar hon mår riktigt bra-visst det är mediciner och förmodligen nya cellgifter snart men hon mår så mycket bättre... Jag har varit med henne ibland på sjukhuset när hon behandlats och varit en del av hennes liv även under den här tiden-Vi är nära nuförtiden och mitt i all sorg över allt som hänt är jag glad över den närhet och förståelse vi utvecklat för varandra.... Jag önskar dig av hela mitt hjärta en liknande resa som min vän gjort!!! Inget är omöjligt så länge vi vandrar här.... Massor av kärlek och styrka till dig och dina nära!!

    SvaraRadera
  66. Så mycket ödmjukhet, självdistans och värme. Har svårt att förknippa det med min erfarenhet av krossade hjärtan och förlorade drömmar. Du utmanar mig till att skriva ta vägen och uttrycka orden om sargade själar, brustna hjärtan, sorg elände och depression. Men vad tillför det i världen som behöver värme, ömhet och kärlek? Jag vet att världen föredrar dina varma ord som förmedlar kärlek till livet även om dess dagar skulle vara räknade. Liksom dig så är det så för oss alla att vi är här och nu, därefter kommer förutsättningarna som ger och tar möjligheter för framtiden och för det som har passerat!

    SvaraRadera
  67. Kristian "Älskar Dig"&Dina skrivna ord.
    Kram.

    SvaraRadera
  68. Hej alla bloggläsare!

    Ibland här inne - då och då , läser man någon som tar upp frågan om det inte skulle samlas inte en slant till cancerforskningen av oss alla som får ynnesten att dela Kristians resa i detta fruktansvärda land.
    Jag personligen ska säga att det är min värsta mardröm som Kristian går igenom, något så fruktansvärt och skrämmande. Jag är en av alla dem som önskar att jag kunde göra något för honom, hjälpa honom, bädda ner honom i min säng och servera varm choklad där på ruggiga dager, jag skulle vilja hålla Kristians hand, säga något tröstande eller bara få krama honom.
    Jag skulle vilja bidra med något. Göra någon skillnad.
    Det kan jag.
    Inte för Kristian kanske, men för andra människor i liknande situationer, för någon som står mig nära eller kanske för en arbetskamrat.
    Jag skulle kunna stödja Cancerforskningen så den går framåt, blir stark och kan bli den som tar udden av de vassa spjuten som denna djävulska sjukdom beväpnat sig med.
    Det kan jag i alla fall göra.
    Finns det fler som är intresserade av detta? För nog vore det en sak att göra för att visa att vi önskar att vi kunde göra liiiiiite skillnad?
    Cancerfonden rent allmänt kanske? Eller hur kan vi samla in en summa pengar som kanske kan märkas på något vis så man kan se hur stor summa vi kommer upp i?
    Någon som vet hur man kan gå till väga?

    Alla kan inte skänka stora summor men alla, ALLA skulle kunna skänka kanske 20 spänn? Sen finns det ju de som kan avvara betydligt större summor och det finns det ju naturligtvis inte heller några hinder mot att göra.

    Vad säger ni? Är ni med?
    Hur gör vi?

    **
    Till Krisitan som inte ens vill fira detta viskar jag lite tyst " grattis till att testerna var försiktigt positiva, eller mindre negativa. Välj själv. "

    SvaraRadera
    Svar
    1. fina underbara Kristian...sänder all kärlek jag har till dig å din familj.....

      Å till er som talat om insamling till forskning skulle jag bara vädja och be om att skänk till LIONS CANCERFOND istället för då går 100% av pengarna oavkortat till forskningen..hos cancerfonden går hälften till administrativa utgifter å resten till forskning...ta med er det i beaktning om ni vill skänka nåt..

      Radera
    2. Det är en jättebra ide. Jag skänker sedan två år tillbala 100 kr i månaden till cancerefonden. om fler skulle kunna skänka 100 kr regelbundet skulle vi ha en chans att ro iland det här. Det är jag övrtygad om.

      Radera
  69. Mitt i allt det skrämmande och sorgliga kommer det "när jag hade svurit tungan trött" och jag måste skratta åt din härliga humor som du har kvar.

    Man borde prioritera att svårt cancersjuka som du får träffa samma läkare varje gång, någon som har följt en genom sjukdomen. Det måste kännas jobbigt med dessa nya ansikten som dyker upp.
    Kram, alice

    SvaraRadera
  70. Fina människa. Om jag kunde trolla så skull jag trolla dig frisk. Världen blir bättre när du är här känns det som.

    SvaraRadera
  71. Kramar och kärlek och styrka till dig! <3

    SvaraRadera
  72. Nu har jag blivit månadsgivare! Kram
    http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/regelbundetgivande/?utm_source=facebook&utm_medium=fanpage&utm_content=Månadsgivare&utm_campaign=Generell

    SvaraRadera
  73. finner inga ord.. tänker på dig väldigt ofta, på bussen på tåget hemma och så sparar jag dina inlägg tills jag orkar läsa dem!

    SvaraRadera
  74. Du skriver så väldigt vackert . Var stark min vän. KRAM

    / D

    SvaraRadera
  75. Såg "Annas Eviga" häromkvällen. Ditt mod och dina ord berörde djupt.. och din dröm är underbar!
    Har själv varit på "andra sidan" .. där jag upplevde ett fantastiskt Ljus och en outsäglig Kärlek som inte är av denna världen .. och inte heller går att beskriva med ord. Jag ville komma vidare och uppleva mer av detta fantastiska .. men fick förståelsen att min tid inte var fullbordad ännu. Jag är oerhört tacksam för denna upplevelse .. då döden nu för mig endast är en dörr till en annan existens .. mer underbar och fantastisk än vi kan föreställa oss ...

    "Fear not .. the Soul needs only to remember its way home .. into the Light. For there is no beginning .. nor is there an end" ~ Toth

    SvaraRadera
  76. Fantastiskt fint och bra skrivet, Kristian! Jag tycker absolut att du ska skriva en bok om det du går igenom. Du skriver ju så otroligt bra! (Inkomsterna från boken skulle kunna gå till cancerforskningen dessutom om du vill.)Någon skriver härovan att du vill skriva en bok, men inte hinner. Jag är övertygad om att du hinner! Dessutom verkar det ju faktiskt gå l-i-t-e åt rätt håll och försök(förstår att det inte är lätt)allt vad du kan att tänka positivt och att du kan vinna över besten.
    Kärlek och styrka till dig!
    ☼☼☼

    SvaraRadera
  77. Bara lyssna, Kristian: http://www.youtube.com/watch?v=Vv9lhKZEfg4

    SvaraRadera
  78. Så starkt av dig att dela dina tankar. Du är så otroligt modig, Kristian. Själv är jag den som stod bredvid. Min älskling fick sin diagnos när han var 35 och gick bort när han var 38. Och när jag läser dina rader så är jag plötsligt tillbaks. Tillbaks till de tre åren, när min man var sjuk och när vi fick veta att han inte skulle överleva cancern. Det är märkligt vad man accepterar, för att man måste. Det är nu 13 år sen min älskling gick bort men det går inte en dag utan att han finns i mina tankar. Och jag tror faktiskt, i min närhet med.
    All kärlek och styrka till dig. Och stort tack för att du delar med dig. Kram

    SvaraRadera
  79. Kärlek och omtanke till dej och din familj.Kram Susan.

    SvaraRadera
  80. Åh Kristian..."Som en katt på en anslagstavla"...rakt in i hjärtat går det du skriver...
    Carina

    SvaraRadera
  81. Tack för dig Kristian, du är så fin o uttrycker dig fantastiskt. Vad stolta dina anhöriga o dina vänner måste vara. "Håll mitt hjärta, håll min hand". Varm o go kram

    SvaraRadera
  82. Förresten; jag känner igen det där "vi ses". När min mamma var döende var det otroligt viktigt att vi sa så till varandra varje gång jag skulle lämna henne. "Vi ses". Ett löfte. "Vi ses". När hon inte orkade prata längre nickade hon bara när jag sa orden, jag gav mig inte förrän jag hade fått hennes lilla nick. Och det var det jag sa när jag tog avsked vid kistan; "Vi ses..."
    Carina (igen)

    SvaraRadera
  83. Hej Kristian
    I våras gick min pappa bort i cancer. Jag känner igen dina tankar och känslor, han bar på samma; nästan besläktade med skuldkänslor. Han våndades med vad döden skulle innebära, mestadels för oss som blev kvar. Han försökte alltid vara vid gott mod. Använde sig av de vita lögner och leenden som du nämner. Det jag dock vill berätta för dig är att de var inga lögner. Han är med, betraktar på fysiskt avstånd men viskar fortfarande att han älskar oss. Ingen av de du har nära kommer låta dig försvinna och jag tror heller inte att mörkret tar dig. Mörkret är nu, den brutala cancern och däri kampen, sorgen och avskeden du tvingas möta.
    Jag önskar att du vågar släppa skulden och tron om att du lämnar. Det som krossade mitt hjärta var att pappa tänkte mer på oss andra, än sig själv. Att vi aldrig fick ge tillbaka, samtidigt som han trodde att han inte hade gett tillräckligt. Vilket han hade gjort oräkneliga gånger om. Precis som du. Och det vackraste av allt; att han ännu hjälper och ger. Precis som du gör, och alltid kommer att göra.

    Jag önskar dig allt ljus och mer därtill.
    / Charlotte

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så vackert skrivet. Tack från en annan läsare.

      Radera
    2. Så vackra ord!! Pappa ler i himlen.

      Radera
  84. Dina ord går som pilar rakt in i hjärtat. All kraft och styrka till dig och dina nära!

    SvaraRadera
  85. Nu säger jag Vad ska man säga. Jä..... vad starkt. Mina tårar rinner och allt blir suddigt. Styrke Kram.

    SvaraRadera
  86. dina tankar om döden är så himla fina. men det vet du redan, finns så förbannat mycket du redan vet. och väldigt mycket mer att fortfarande hinna utforska. i alla fall försöka hinna med att bemästra tiden. puss, sköt om dig.

    SvaraRadera
  87. Fina Kristian! Du är så fin, så värdefull och så begåvad, tårarna rinner av dina vackra målande ord. Önskar att jag på något sätt kunde hjälpa dej.
    Jag såg dig och lyssnade på dej i Annas Eviga och jag delar dina drömmar om hur allt fortsätter och vi får svar, när vi lämnar den fysiska boningen. Vill bara tipsa dej om en oerhört vacker och fin bok som heter "Döden är livsviktig" och en annan som heter "Livet på andra sidan". Vill bara att du skall veta att de finns...
    All kärlek till dej och även tack för din kärlek till oss alla som följer dej!

    SvaraRadera
  88. Du är det finaste och vackraste jag vet! Du har så friska fina ögon så det syns inte att du är sjuk!
    Kram

    SvaraRadera
  89. Människan tvingas infinna sig i de mest konstiga, onaturliga och i de mest svåra situatoner och man tvingas inse att man själv är motorn i sin inre och yttre livsituation.

    SvaraRadera
  90. Länken låg på fb. Nu när jag läst så fylls jag av både sorg, vemod men också av lite glädje. Dom första två lätta att förstå, men jag blir också glad av att det finns någon som du som så vackert kan sätta ord på känslor, för det är något som jag inte kan. Det är nästan som en lättnad att se orden, svart på vitt. En del är som mina känslor.
    Jag önskar jag hade fått lära känna dig.

    SvaraRadera
  91. Tänker på dig ofta, speciellt nu i helgen då jag varit uppe och gått bland gran och tall i skogen i Dalarna. All kärlek till dig Kristian. Kram kram Karin

    SvaraRadera
  92. Dina ord etsar sig djupt i mitt hjärta. Du finns med mig vart jag än går. Kärlek och värme till dig Kristian du fina.

    SvaraRadera
  93. Underbara människa - du berör så starkt. Kramar i mängder...

    SvaraRadera
  94. Kristian!
    Du krossar inget hjärta.
    Du kan istället konsten att uttrycka all din kärlek,
    dela med dej av ditt djupa och rika inre.
    Det lär du oss, oss alla; på riktigt.

    Ett leende kan vara en tröst,
    för att göra det outhärdliga, mindre outhärdligt.
    Ett "vi ses snart", kan vara en ömsesidig sanning,
    som lindrar smärtan.

    Du sviker inte
    Du bär inte ansvaret
    Var inte hård mot dej själv

    Med innerliga tankar till dej/Ulrika

    SvaraRadera
  95. Du är underbar Kristian! du kommer alltid att finnas i våra hjärtan å tankar!
    Hur än framtiden blir, så hoppas jag att den kommer bli så bra som möjligt!

    <3

    SvaraRadera
  96. All klrlek och värme till dej vackra själ vackra människa. / Ellen

    SvaraRadera
  97. Jag läser dig. Dina ord ger mycket.

    SvaraRadera
  98. Tack Kristian, för dina kloka och underbara tankar om livet och livet efter döden! Det är som om du översatt mina drömmar. OCH fått mig att värdesätta detta liv väldigt mycket mer. Tyvärr så innebär det att leva både det ena och det andra. Kan inte komma undan. Kan inte göra något åt. Det är livet det. Inte rättvist alls. Men det du gör nu med en fantastisk blogg, tv, och att dela med dig av dina känslor, är fantastiskt! Du kommer att bli ihågkommen väldigt länge för det. Så länge jag lever så kommer jag minnas dig Kristian. Kram / Vi ses! En Dalkulla

    SvaraRadera
  99. Det du skriver är så smärtsamt så dissoccioationsdimman sänker sig över en och man får sluta läsa. Ska läsa senare dock. Scrollade mej ner till att det var det "minst sämsta" beskedet du fick idag. Fint. Hoppas du äntligen fått rätt mediciner som kan tränga tillbaka cancern så den inte sprider sig mer.

    SvaraRadera
  100. Så fint du skriver om det så svåra! <3 Kärlek, värme och styrka till dig & dina nära och kära.

    SvaraRadera
  101. Makalösa människa!

    Lusten att omfamna dig och ge dig en bit av mitt friska jag är överväldigande, svår att sätta ord på.

    //Maddie

    SvaraRadera
  102. Tack. Kristian. "Annas eviga" med dig var så starkt. Länge sedan jag blev så berörd av ett tv-program. Du är en fantastisk man som sätter stora och minnesvärda avtryck i universum.

    SvaraRadera
  103. Såg dig på teve, tänkte, nej herregud vad hemskt, när jag hörde "obotlig magcancer". Overkligt. Jag blev helt fängslad när du pratade, jag blev glad när du sa "jag har slutat vara rädd för döden". Toppar och dalar, såklart, men många har nog svårt att acceptera att de ska dö. Det är för stort, för svårt. Din vandring, och skogen, det är så fint, du gör det bästa av det. Jag är fast nu, jag kommer läsa varje inlägg du skriver. Det är skrämmande,overkligt, samtidigt som det känns viktigt, svårt att förklara varför, men det är så det är. Tack för att du skriver.

    SvaraRadera
  104. Massa av kärlek till dig

    SvaraRadera
  105. Jag tycker så mycket om dig och din familj. Jag är så glad att ni har varandra. All kärlek och värme till er!

    /Anna J

    SvaraRadera
  106. Spotify -Sofia Karlsson "Andra sidan"

    SvaraRadera
  107. Ett steg bakom döden, fortsätt att dra ner på stegen Christian. Låt honom gå på...och tillsist kanske han ligger så långt före att han inte ser dej när han tittar bakåt.
    Det finns cancerpatienter som "lever på extremt lånad tid" men likväl fortsätter de att lura döden på nåt underligt vis. Jag ber för dej, till vem vet jag inte. Men till någon gör jag det iallafall.

    SvaraRadera
  108. Åååhhhhh! Vad jag hatar den här sjukan. Den bara vrider en i bitar på det plågsammaste vis, sakta men säkert.

    Men tack Kristian, för att du skriver och delar med dig!

    Jag är själv i en knivig sits, med elaka metastaser upptäckta i slutet av sommaren. Har insett att livet kommer ta slut långt, långt tidigare än jag tänkt mig. Har två små pojkar som då blir mammalösa. Bara tanken krossar mig...

    Tack för att du skriver. Att läsa dina ord - de kunde handla om mig.
    Och tack för att du sätter orden så elegant precist på pricken.

    Tusen kramar och all styrka!
    /en annan sjunkande trålare

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tusen kramar ska du ha själv! Jag hoppas att både du och Kristian får vara här med länge än. Och att ni får vara lyckliga. KRAM! Tusen gånger.

      Radera
  109. Min son gråter och är ledsen, över något som i en vuxens ögon är trivialt, och irriterande. Fan, jag har annat att göra än att trösta en unge som pressat fram tårarna för att han hakat upp sig på något, bara för att. Och då tänker jag på dig. På vad som kan hända, på dina föräldrar, på dina syskon, på hur bräckligt och skört livet är. På hur jävla mycket som händer som inte får hända. Och då blir jag inte irriterad, jag blir inte arg. Jag håller bara om honom och viskar i hans öra att han är bäst och vackrast i världen, och att han kan göra vad som helst bara han vill. Jag är en bättre och mer eftertänksam människa, tack vare det du skriver. Jag kommer alltid att referera till dig för att tygla mitt sinne. Du har lämnat ett så stort intryck på mig att du i min familj kommer att leva i generationer. Du gör oss bättre. Du får oss att tänka efter innan. Du får oss att uppskatta, och inte ta för givet. Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka dig nog.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det gjorde du ju just nu;tackade!!Så fint skrivet och det är väl detta som Kristian förmedlar med sina alldeles fantastiska formuleringar!

      Radera
  110. Nej det går inte att föreställa sig smärtan, men det gör ont i mitt hjärta att läsa om din om livssituation. Då uppstår den här känslan av att vilja hjälpa till på något sätt. Jag kan inte annat än att i ett desperat försök ge dig detta:
    Men hoppet är ju det sista som överger människan...? Är det inte värt att tänka att du kanske fixar detta, att du är ett medicinskt mirakel, att just du kanske vrider skiten ur denna sjukdom och blir frisk en dag, snart inom räckhåll..
    Det är kanske lättare sagt än gjort, men jag önskar att du kan känna ett hopp ändå. Jag känner ett hopp att du kan bli frisk. Om det ändå inte skulle bli så, tror jag inte livet tar slut. Jag har sett och varit med om alltför många övernaturliga händelser för att förstå att livet tar inte slut efter döden. Hur flummigt det än låter, skulle jag vilja rekommendera dig att läsa om änglar, det finns människor som ser änglar dagligen.Det har egnentligen inte med religion att göra, men läs och känn en tröst. All kraft till dig!
    http://www.lornabyrne.com/about-lorna/biography/

    SvaraRadera
  111. Bra att resultatet just nu inte var det allra sämsta tänkbara i alla fall. / JJ

    SvaraRadera
  112. Tack för att du startat en kärleksrevolution i Svedala, den behövs! Det bästa för dig och de dina! Kärlek!/Elisabeth

    SvaraRadera
  113. Tack! Fint att få ta del av din visdom.
    Kärleken är stor!

    SvaraRadera
  114. Jag känner dig inte. Har aldrig träffat dig. Men, det du delar med dig av här i din blogg, tycker jag visar tydligt, att du aldrig skulle kunna krossa ett hjärta. Fantastiska människa!
    Kram! - Sandie

    SvaraRadera
  115. Mina tankar går till dig Kristian. Det låter konstigt att skriva så. Så formellt och kalt. Men mina tankar går verkligen till dig. Jag ville bara säga det. Du sätter flera av mina känslor på tryck i detta inlägg, gör det så svart på så vitt i allt det gråa.
    Men iallafall;
    Jag tänker på dig och skickar de varmaste hälsningar till dig och de dina.
    Kram!

    SvaraRadera
  116. Dina föräldrar är nog Sveriges stoltaste föräldrar. Även om situationen är väldigt ledsam, så gör du dem också så väldigt lyckliga. Glöm inte det. /K

    SvaraRadera
  117. Jag fick mitt svar nu Kristian. Svaret på min dt buk.
    Kanske vi också delar samma öde, med den stora skillnaden att jag rider ut i stormen ensam...
    vill inte att någon vet..inte än.
    Vill inte att nån ser på mig och undrar hur jag mår
    Jag är ff frisk och ingen ska få ta ifrån mig den
    här delen av den sista akten.
    Jag spelar, för barnen, maken, pappa, systrarna o deras familjer.
    Jag spelar för arbetskamraterna och vännerna...en liten stund till...sen kommer skriket och jag vill inte spela
    längre. Jag vågar inte vara sjuk, Kristian.
    Hur gör man, varför så maktlös?
    Jag vill leva!/M

    SvaraRadera
    Svar
    1. En stor kram till dig från en av Kristians alla läsare

      Radera
    2. Sänder kram med värme styrka.
      Från en av Kristians läsare

      Radera
  118. Önskar jag kunde laga ditt krossade hjärta, åtminstone hela några skärvor...

    Men Tack för ditt vackra skrivande.
    Du berör mig.
    Du förändrar mig.

    SvaraRadera
  119. Du gör mig ödmjuk och därigenom lite bättre som människa.

    SvaraRadera
  120. En del säger du borde skriva en bok. Den här bloggen är en bok och jag tror den kommer att bli utgiven, och bli spridd till fler. Tack för att du delar av dig av detta. Du skriver så vackert om något som gör ont att läsa. Vi ska alla dö och många av oss vet inte när eller hur. Om du ska dö snart så är det för tidigt, fast du har upplevt och åstadkommit mer än vad många får göra under ett långt liv. Tårarna trillade på mig när du talade om döden i Annas eviga häromdagen och när jag tog en öl med en kompis häromdagen blev han också rörd när jag berättade det du sagt om hur du skulle vakna upp i det där landskapet som liknade Dalarna. Du har fått oss alla att tänka efter och tala om sånt här. Det är viktigt. Kram / Anna

    SvaraRadera
  121. Det är hjärtskärande att läsa dina välskrivna rader. Tårarana rinnner ner för mina kinder och önskan om att alla fick leva ett långt och lyckligt liv ekar i mitt huvud. Det gör mig så ont att du och många med dig ska behöva gå igenom min största rädsla. Jag kan inte ens föreställa mig den rädsla, ilska, sorg och maktlöshet som du och dina nära och kära känner.

    Jag hoppas och tror att denna blogg kommer bli utgiven som bok så att fler får ta del av din resa och din otroliga begåvning att sätta ord på känslor. Vi talar för lite om döden, ändå slipper ingen av oss undan.

    Du verkar vara en alldeles, alldeles fantastisk människa. Många varma kramar till dig. /Malin B.

    SvaraRadera
  122. Precis som Sandra tidigare bland kommentarerna så gråter även jag och mina två barn frågar varför. Jag svarar och får en miljon frågor tillbaka. En sak som jag lärt mig är att alla frågor kan inte få svar ibland så måste man svara att det finns inget svar.....Ulrika, Östersund

    SvaraRadera
  123. Kärlek till Dig Kristian! Ha en fin dag. Hoppas Du skriver snart igen. Många av varma kramar

    SvaraRadera
  124. Hej!
    Såg dig på tv och blev väldigt tagen!
    Finns det ingenting annat man kan göra tex alternativ medicin kombinerat med den behandling som du får?
    Jag läser Annika Ljungbergs blogg,
    http://www.finest.se/annikaljungberg
    Som även hon har obotlig canser.
    <3

    SvaraRadera
  125. Du är något av det finaste som finns, ren kärlek! Tack för dina ord!

    Varma styrkekramar till dig och dina nära!

    SvaraRadera
  126. Ett ljus i mörkret. Läkarens besked gav ändå något positivt. Ge den förbannade sjukdomen en känga så den far åt fanders! Hjälp din kropp hjälpa dej själv. Frisk.n.nu och immun.se skriver om verkliga berättelser ur livet. Låt oss få läsa också om dej på dessa sidor. Mitt hjärta klappar för dig och dina nära. 4 ever and ever.

    SvaraRadera
  127. Är canseropererad 2 gånger hittills och om 20 år kommer varrannan ha sjukdomen. Snälla alla som tycker cansern är föörfärligt tänk också på att ord ej läker heller botar. Visa medkännsla genom stödja forskningen. Är ej jornalist men medmänniska ändå. som alla andra tusen och åter tusentals med nära och kära som drabbas.
    Våra liv är inte förgäves Kristian och något ska man ju dö av förr heller senare. Laila

    SvaraRadera
  128. Jag blir stum av beundran av att läsa din text, samtidigt som mitt hjärta slår extraslag för dig, ditt mod och din kamp ♥

    SvaraRadera
  129. Du bor i mina tankar varje dag..

    /Nette

    SvaraRadera
  130. Sitter på tåget hem mot Dalarna för att ta avsked av min döende farmor. Med mig har jag min nyfödda o slås av hur vackert o grymt livet är. Att läsa din texter är också det plågsamt, ändå kan jag inte hålla mig borta. Du är vacker och enastående och ditt språk är en gåva. önskar dig många fler fina dagar tillsammans med familjen.

    SvaraRadera
  131. Kristian Du fantastiska människa!

    Vilka otroliga uttryck.. alla dimensioner i en människas register förmedlar du briljant..djupt förankrat från Dala-skogarna tänker jag..

    Du dealar med Döden Livet och Kärleken som etsar sig fast in på djupaste cell-nivå..tårar rinner av tacksamhet smärta vördnad och Lycka..att Du orkar och bryr dig..

    att vi människor får ta del av dig och hur du upplever Livet och Döden är den störta gåva du kan ge dig själv och oss..hoppas av hela mitt Hjärta att din prosa också ger dig energi även all Kärlek som så många fantastiska människor i denna blogg förmedlar
    ..Ni alla är helt fantastiska..det ger hopp om en mer värdefull värld och mer Kärlek människor emellan..

    Du har ett stort rum i mitt hjärta där hoppet om att Ditt Liv och om nu Döden står och lurar blir så bra som Du hoppas på blir till.

    All Kärlek till Dig Kristian och till dina nära kära!

    Madeleine

    För att komma till källan måste man simma mot strömmen/Stanislaw Jerzy Lec









    SvaraRadera
  132. Tack. Du inspirerar verkligen mig i min cancer-resa. I mitt skrivande, i mitt medvetna varande.

    Jag vet att du tkr det e jobbigt med alla alternativa råd. Jag själv kan oxå finna det störigt även om jag valt att behandla min cancer helt naturligt efter 2 cellgiftsomgångar. Jag klarade inte mer, jag tror inte på det.

    Jag tror på rätt mat och kosttillskott men framförallt på cannabisolja, fast det får man inte säga i Sverige. Men vem fan bryr sig när man håller på att dö.

    Tycker iaf du ska kolla upp det om det låter intressant, om det lockar nånstans. Googla "run from the cure", eller rick simpson cannabis oil. det forskas massor på det här i Sverige (Umeå universitet), Usa ( Harvard) och Spanien. Och jag hoppas kunna åka till just Spanien och få den här behandligen. Alla har sin egna väg att gå. Det här är min, men om den kan inspirera till att göra någon fri från cancer så tänker jag iaf tipsa om det.

    Mvh Ellinor http://javlaskitcancer.blogspot.com

    SvaraRadera
  133. Men raring, lilla hjärtat, du krossar inga hjärtan. Det är sjukdomen som gör det.

    SvaraRadera
  134. Jag tror, precis som du, att man visst kommer att ses igen
    - efter det sista avskedet i denna världen.
    Det är en klen tröst men den enda jag har.

    / Bodil

    SvaraRadera
  135. Jag måste bara få säga att du verkligen inspirerar mig! Jag går också igenom en tuff period nu dock inte som din, men du får mig att inse att jag inte ska ta så allvarligt på värdsliga saker, att saker och ting ofta löser upp sig och att ibland är saker inte så farliga och allvarliga som man först tror!

    Och jag älskar hur du beskriver Dalarna, bor nämligen också i Dalarna i Linghed, och jag trivs bra i detta vackra landskap :)

    Jag har läst din blogg från första inlägget och din blogg betyder mycket! Sättet du skriver du är rak ärlig du tar inga omvägar, det är precis så som jag vill vara!

    Jag vill tacka dig för att du skriver och att du orkar bry dig om att göra det trots allt du måste gå igenom, men som du säger så är ju detta en form av terapi att få ur sig sina tankar och funderingar!

    Jag tror som dig att när man dör så möter man återigen de man älskar och bryr sig om och jag tror också att man samtidigt kan hålla ett vakande öga över de man har kvar på jorden!

    Jag hoppas du mår så bra som du kan och mina tankar finns hos dig och dina nära och kära! Lev väl och ta hand om dig fina du!

    Varma kramar // Madelene

    SvaraRadera
  136. Hej Kristian
    Kan aldrig förstå.. men jag ser vad du skriver..
    Och det är svårt att ta in.. omöjligt. Skrämmande..
    Och samtidigt, så skönt.. att du öppnar dig så här..
    Skönt och viktigt för dig själv tror jag..
    Men jag tackar också för att du delar med dig av dina tankar.. Du ger en bild av den vägen vi alla ska vandra..
    Tidigare eller senare..
    Du är en poet.. i sin rätta mening..
    Jag tror ditt paradis på jorden är lika vackert i himlen.
    Du är något stort. Någon som påverkar.
    Jag tror vi alla känner likadant som läser din blogg..
    Att vi vill hålla om dig.. torka dina tårar..
    Fast vi aldrig träffat dig..
    Det är så viktigt att prata om döden, lika viktigt som att prata om livet. För vi kommer aldrig undan den.
    Och om den inte pratas om, så finns den inte för vissa..
    DE tycker jag mest synd om.. den dagen det drabbar dem själv eller anhöriga..

    Jag vill försöka förstå.. veta.. tänka.. känna..

    Jag tycker du är.. enastående!

    Kram

    SvaraRadera
  137. Öppna Champagnen....fira att du är DU...
    Tror inte du inser din storhet och hur många du redan hjälpt av att dela med dig av din gåva.


    Hoppas få träffa dig på nästa resa!

    SvaraRadera
  138. Käre Kristian. Ja, så är det. Det är två resor människan måste göra ensam. När vi föds och när vi dör. Om båda dessa livsavgörande färder vet vi inget. Ibland jobbar jag på en begravningsbyrå, jag har blivit helt lugn i att döden är en dörr mot något ännu mer än detta. Människan är som en fjäril, så tänker jag ibland, när vi bisätter kroppar i kistor för den sista vilan. Det är så fridfullt och övertygande om att själen, anden har seglat vidare. Svårast är det för dem som älskar, som inte kan resa med. Som måste vara kvar med minnen som värker, där längtan gör en galen och tårarna som aldrig tar slut. De som aldrig slutar sakna, lever halva liv och blir amputerade. Jag har även sett och märkt många gånger att den som dör kan finns med, men inte längre fysiskt. Men, men under har skett förr, så andas på och njut när du orkar. Allt gott, kram Ann

    SvaraRadera
  139. Det är fint hur en älskad människa kan fortsätta vara så levande och så närvarande efter sin död... Det kommer du också att vara.

    SvaraRadera
  140. Bli inte arg nu, men mina tankar går till Gardells "Torka inga tårar..." Det må vara av helt olika anledningar men ändå. Jag hoppas och tror att du förstår vad jag menar.

    Styrkekramar

    SvaraRadera
  141. Jag tycker inte det är tröstande att det blir fint att dö, även om jag inte är rädd för döden. Jag känner precis som Kristian verkar göra att man missar livet! Alla får va med utan jag! Jag vet att det blir fint, och att det är mest synd om mina anhöriga. Men det skiter jag i NU. Jag vill också vara med. Fan, det är ju det som är det sura. Livet fortsätter, barn växer, ni lär er leva med sorgen, men jag får inte vara med.

    "kul att du kom, men nu kan du gå"
    DET gör ont.
    Jag tror dock du lever vidare Kristian. Jag känner det.

    SvaraRadera
  142. Känner dig inte men har äran att få/kunna läsa dina ord... <3 Sänder mina varmaste kramar, tänder mååånga ljus, stänger av telefonen och bara myser ikvällmyser med hjärtat mitt (son, 13 år). Önskar så innerligt att cancer inte fanns...hatar den... Hälsningar från Ludvika

    SvaraRadera
  143. Underbara du! Jag har läst din blogg sen en tid tillbaka, dina ord, formuleringar, poesi, rädsla och lycka mm mm. Varje gång jag läser ett inlägg blir jag lika ledsen börjar fundera på livet tänker på saker som jag vanligt viss inte tänker på. Du får en att leva tänka lite extra som man kanske inte hade gjort om jag inte läste just det inlägget. Du är en fin människa det säger jag fast jag inte känner dig precis som att säga att jag saknar dig till någon man bara har pratat i telefon med, men iblad vet man man bara vet. Ditt inlägg du skriver till ditt barn du aldrig kommer att träffa har satt spår i mitt hjärta. Det är så otroligt fint det du skriver du sätter finger mitt i prick den känslan den kärleken. Man säger att man älskar varandra men kärleken till ens barn den är störst inte ens jag älskar dig räcker. Jag såg dig på tv härom dagen missade början men tror det var om döden det handlade om. Jag säger som mannen sa till dig i slutet, fast du är yngst här så är det som du levt längre än oss. Och din poesi du är älskad av människor som inte ens känner dig det är stort Kristian och du förtjänar det! Jag önskar dig all lycka och jag önskar jag kunde göra något som skulle få dig att bli frisk! All kärlek till dig<3 kram

    SvaraRadera
  144. Du har gett ett stort intryck med dina avtryck, så tro inte att du blir glömd, never in my life!
    Hade förmodligen inte funnit Sweet Jackie som jag går och nynnar på, helt suverän! Kanske missat Annas eviga om inte ditt namn dykt upp i reklamen för programmet. Vad de andra pratade om minns jag inte, jag minns bara dina ord för du gjorde ett så starkt intryck. Med din insikt borde du vara med i Skavlan, ta vansinnigt bra betalt i så fall.
    Om du kände ett stort förtroende för någon som gör din blogg till bok, skulle ditt avtryck bli ännu större. Dina ord och din handling behövs. Det finns så många trasiga människor som blir tröstade av det du skriver. Och vårdpersonal som lär sig lite mer.
    Måtte du få stanna här ett bra tag till! Varm kram från hela mitt hjärta!


    SvaraRadera
  145. Kristian.

    Har nu läst alla blogginlägg du skrivit 2011-2012.

    Efteråt har jag en tanke, en känsla, som jag tycker hänger i luften: när kroppen sagt ifrån, har du? Jag är nämligen övertygad om att stress är en betydande riskfaktor vid cancersjukdom, precis som rökning. Jag tror vi behöver skaffa oss en mer nyanserad bild av stress - den kan i själva verket vara livsfarlig.

    Har din sjukdom någonting med stress att göra? Ja, tror jag alltså. Du gick på högvarv och var alldeles slutkörd, du var (är) en så kallad A-människa, högpresterande, mycket duktig och effektiv.

    Stressen var en extra tärning som kastades in, en med många sidor, många fler än den vanliga med sex sidor. Du drog den enda sidan med nitlott. Därför kan man säga att du inte bara, men mestadels, hade otur.

    Jag håller alla tummarna nu för dig.

    Varm kram.

    /Karon

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men hallå..."Jag är nämligen övertygad om att stress är en betydande riskfaktor vid cancersjukdom", det väger ju inte direkt särskilt tungt. För det första är det extremt farligt att dra sådana slutsatser utifrån dina egna teorier, om du inte har evidens för det. För det andra, vad har det för betydelse för Kristians del nu när han har sjukdomen? Inte direkt uppmuntrande. Tanken var säkert god, men det låter trots allt klumpigt.

      Radera
    2. 1) Min reflektion är inte sprungen ur tomma intet. Flera människor i min omgivning har blivit cancerdrabbade. Enda gemensam faktor har varit hög stress och hög ambitionsnivå; riskfaktorer som t.ex. rökning, dålig kosthållning och hög ålder har varit frånvarande. Sambandet mellan stress och hjärtinfarkt är ju tydligt påvisat. När det gäller ALS, som är en mycket allvarlig neurologisk sjukdom, finns också forskning som visar på ett samband. Det mentala påverkar alltså det kroppsliga. Varför skulle inte stress också då kunna vara en riskfaktor för cancersjukdom?

      2) Till saken hör att jag jag ägnat flera timmar åt att läsa igenom denna fantastiska blogg. Då tar jag också mig friheten att i detta kommentatorsfält komma med en ärlig reflektion kring det som nu är ett fullbordat faktum. Jag är övertygad om att Kristian inte förmenar mitt inlägg som illa menat. Jag tror i själva verket att han uppskattar en ärlig reflektion. Jag skrev ju att jag tror att han mestadels har haft otur. Men en riskfaktor är en riskfaktor, och den kan om sig illa vill spela en avgörande roll. Jag sa att jag tror att det kan vara så. Men jag kan ha fel. Jag måste också härvidlag förtydliga följande: Det handlar inte om att man har sig själv att skylla för att man är stressad och får cancer. Inte alls. Stress är något som känns inifrån, men kommer utifrån, som bombarderar en. I synnerhet i storstaden och i unga år. Detta känner jag av själv. Ibland känns det som att endast övermänniskan platsar.

      /Karon

      Radera
    3. Jag ifrågasätter inte att stress skulle kunna vara en riskfaktor för det ena och det andra, vilket det teoretiskt absolut kan vara. Jag ifrågasätter din argumentation som inte är hållbar. Du ser dig omkring i världen, och tror att du kan dra konklusioner utifrån vad Du observerar, utan att vetenskapligt kunna påvisa det. Du snickrar samman teorier som du inte har några som helst belägg för (du kan definitivt inte använda dina vänner som argument). När detta är sagt ska jag lyfta fram argument för varför stress, i dagsläget, INTE anses vara en riskfaktor för cancer.

      "Varför skulle inte stress också då kunna vara en riskfaktor för cancersjukdom? " Det är klart att det kan. Absolut. Problemet är bara att det inte existerar någon dokumentation för att stress i sig själv orsakar cancer. De undersökningar som gjorts tyder på att det helt enkelt inte finns något orsak-verkan-sammanhang. Evidensen för att stress orsakar cancer är mycket mycket dålig. Stress kan ändra nivåerna av stresshormoner i kroppen som påverkar immunförsvaret, men det finns ingen evidens för att dessa ändringar kan leda till cancer. Stress kan dock ändra vår livsstil (t.ex. att vi röker mer, dricker mer) och då eventuellt sekundärt ha en roll i spelet. Det betyder dock Inte att stress i sig självt är en riskfaktor. Det finns det inget vetenskapligt belägg för. Jag hoppas nämligen att vi båda är eniga kring att ett rationellt förhållningssätt till det hela är baserad på evidensbaserad vetenskap?

      De flesta studier tyder alltså på att stress INTE ökar risken för cancer. En studie har t.om. visat motsatsen (bröstcancer, där östrogennivåerna sänktes). Även om det skulle finnas ett litet sammanhang mellan stress och cancer så är effekten mycket mindre än alla andra riskfaktorer. De studier som visat på ett sammanhang har haft dåliga studiedesigns och använt för få patienter i undersökningarna.

      Jag är ledsen för att du har flera i din omgivning som drabbat av det ena och det andra, men du kan inte på allvar använda det du observerat som ett argument när man undersökt flera tusen patienter för samma sak och kommit fram till en annan slutsats än din. Orsakerna till cancer finner vi tyvärr oftast inte.

      "Sambandet mellan stress och hjärtinfarkt är ju tydligt påvisat." Öh, ja. Det är bevisat, men vad har det med saken att göra? Det är ju helt irrelevant. Ja, det är en riskfaktor för magkatarr, hjärtinfarkt osv. Det är inga tvivel kring att stress är involverat i patofysiologin för flera åkommor, men ditt argument är fortfarande ohållbart. Vi vet t.ex. att absbest är en klar riskfaktor (till och med nödvändigt) för utvecklingen av mesotheliom, cancer i lungsäcken, men jag skulle inte i min vildaste fantasi våga postulera att asbest ökar risken för hjärtinfarkt. Hänger du med? Bara för att en faktor påverkar utfallet av en sjukdom behöver det inte ha något som helst att göra med andra sjukdomar. Speciellt då stress i metastudier (samling av studier från de sista 30 åren) INTE visat på ett sammanhang. Därför är det strängt förbjudet att kalla stress för en riskfaktor för cancer.

      "Det mentala påverkar alltså det kroppsliga." Ja, vem har en invändning mot det? Stress ökar nivåerna av kortisol och adrenalin vilket i sin tur kan påverka det ena och det andra, men det behöver för den sakens skulle absolut inte innebära ökad risk för cancer.

      fortsättning följer... (//Ewa)

      Radera
    4. ...
      För att undgå cancer ska du försöka hålla dig undan från rökning, övervikt, dricka mindre alkohol, undvika diverse kemikalier/gaser, äta sunt, motionera, vaccinera dig mot HPV som kvinna, undgå för mycket sol och annan strålning, delta i screening mm. Härutöver er flera cancerformer kraftigt relaterade till särskilda genmutationer och såklart ålderdom. Flera cancersjukdomar är kraftigt familjerelaterade. Dessutom är bakterier som H.pylori (som orsakar magsår) relaterade till en liten ökad risk för magsäckscancer (några få procent). De flesta gånger vet vi dock inte varför patienten fått cancern.

      "Till saken hör att jag jag ägnat flera timmar åt att läsa igenom denna fantastiska blogg", ja det har jag också. Det är bland det mest berörande jag läst.

      Hos de flesta människor kan man helt enkelt inte påvisa orsaken till cancer. Det finns en tendens till att människor söker orsaken till ens diagnos i påfrestande livserfarenheter. Detta kan medföra skuldkänslor hos patienten eller hennes anhöriga. Därför angår det mig att skriva om det här. Det är alltför många i kommentarsfältet som har teorier om det ena och det andra. Håll era hypoteser för er själva, och överlämna behandlingen till läkarna. Man kan läsa om folk som föreslår allt möjligt som behandling (säkert med en god intention!) men i de flesta tillfällen finns det inget som helst belägg för att det skulle hjälpa. Inte för att det kanske gör någon direkt skada, men men det ger falska förhoppningar, och måste vara väldigt tröttande att läsa när man bara försöker acceptera sitt öde. Nu har Kristian detta, oavsett hur mycket vi än önskar att örter, C-vitamin etc etc. ska hjälpa.

      // Ewa

      Radera
    5. Jösses, det blev kanske lite långt.
      //Ewa

      Radera
    6. Bästa Ewa,

      Jag tror du missförstod mig något. Det blir lätt så när ordet bara är skrivet.

      Jag har inte framlagt någon konklusion om stress som riskfaktor vid cancer. Konklusionen överlåter jag till fackmannen att bevisa eller motbevisa. Men att man som anhörig och vän till människor som drabbats av cancer och även läsare av denna blogg funderar och spekulerar kring tänkbara orsaker torde väl inte vara så provocerande och upprörande, hoppas jag? Det var alltså en reflektion, du kan kalla det för en hypotes om du så vill. Jag skrev ju ovan att mycket väl kan ha fel. Jag försökte bara förstå. Jag ville samtidigt vara ärlig och uppriktig i min reflektion, precis som Christian är i sina blogginlägg. Jag kan också nämna att jag överhuvudtaget funderar mycket på sambandet mellan kropp och själ, är mycket intresserad av medvetandefilosofi.

      Jag tycker du har en bra poäng med att orsaksgrunden är en mcyket komplex samvariation av faktorer och olika för olika cancerformer - det låter fullt rimligt. Du refererar till forskningen, men den går ju framåt hela tiden, och historisk cancerforskning kanske inte är konklusiv och uttömande beträffande alla, direkta som indirekta, riskfaktorer? Det är mycket möjligt att du och jag har olika uppfattningar om hur långt vi kommit i cancer- och stressforskningen.

      Min poäng med parallelldragningen till andra sjukdomar var, som jag tidigare skrev, endast att min tanke om ett samband i alla fall inte kan sägas vara helt uppåt väggarna oavsett vad dagens forskning säger, eftersom det uppenbart föreligger ett sådant samband för andra sjukdomar. Att själ på detta sätt påverkar kropp tycker jag är långtifrån självklart, och det är fascinerande och skrämmande på samma gång!

      Oavsett vad framtiden utvisar, vill jag avsluta med att säga att jag inte tycker att vi tar stress och dess potentiella och påvisade effekter på hälsan på tillräckligt stort allvar. Nej, det ska bli skönt att flytta ut på landet!

      Tack för din replik, ha det bra!

      /Karon

      Radera
  146. Kristian, jag är med dej hela tiden nu. Även om jag är en främling på håll, bortom skog och mark, så finns du i mina tankar varje dag.

    Kärlek till dej!

    /Carro

    SvaraRadera
  147. Du berör verkligen Kristian.

    SvaraRadera
  148. Du skriver så fantastiskt levande och äkta. Du får mig att tänka på en dikt av Bo Setterlind:
    Tänd ljus!
    Låt intet mörker hindra dig
    att söka ljuset.
    Och när du funnit det,
    låt andra se,
    pröva, övertyga sig.
    Vill du att ljus ska leva,
    tänd då hos andra samma längtan.

    Tänd Frimodighetens ljus
    i rädslans mörker,
    tänd Rättens ljus
    i korruptionens mörker,
    tänd Frihetens ljus
    i ofrihetens mörker,
    tänd Trons ljus
    i förnekelsens mörker,
    tänd Hoppets ljus
    i förtvivlans mörker,
    tänd Kärlekens ljus
    i dödens mörker.

    Tänd ljus!

    SvaraRadera
  149. I flera dagar har jag funderat på vad jag ska skriva. I mitt huvud har jag försökt formulera meningar, saker jag vill säga till dig, men jag har inte riktigt hittat orden. Framför allt vill jag säga tack till dig. Tack för att du så öppenhjärtligt berättar om vad du går igenom, tänker och känner. Dina ord går rakt in i hjärtat på ett sätt som jag aldrig tidigare upplevt. Du väcker viktiga tankar och gör skillnad för många människor. Det är oerhört beundransvärt. Alla mina varmaste styrkekramar till dig.

    SvaraRadera
  150. Det är två saker jag gråtit av det senaste. Din blogg. Och first aid kit. På något sätt hör ni ihop. Musiken och orden, som tränger in i hjärtats innersta vrår.

    SvaraRadera
  151. http://open.spotify.com/track/3kZC0ZmFWrEHdUCmUqlvgZ

    SvaraRadera
  152. Mina tårar har precis torkat. Jag vet inte om du läser kommentatorerna men jag vill att du ska veta att...

    ... när insikten kom om att den dagen du dör så dör människan bakom bloggen kände jag, utan att ens ha mött dig en konstig känsla. Uppbyggnaden för att klara saknad.

    Tack Kristian för att din bild av universum och tillvaron mötte min! Tack för att du delar med dig.

    Jag ställer mig i raden för att, den dag du ej kan dela med dig via bloggen mer få hjärtat, krossat. Må det dröja!

    Anna J-O

    SvaraRadera
  153. Älskar hur du på ett brutalt ärligt och självutlämnande sätt blottar dina tankar och känslor inför något så stort och svårt som döden. Har alltid själv varit övertygad om att vi måste våga blotta oss och prata om det som är riktigt jobbigt i livet. Särskilt i detta land, Sverige. Först då framkallar vi en förståelse för den andra människan och kärleken växer. Har själv aldrig följt en blogg, sett många ytliga bloggar som känns ljusår ifrån vad du skriver om. Du skriver om något verkligt, man bryr sig om dig. Önskar dig allt gott. Kramar Karin.

    SvaraRadera
  154. Sitter här och läser om ditt liv och det berör mig ända in i själen ,
    tårarna riner ,
    ja du e otrolig som skriver så öppet om din sjukdom o ditt liv,
    och din älskade familj.
    Bli nu en TIger o kämpa .Vi som inte är sjuka ska nog lära oss att uppskatta livet mera .Kram Lena

    SvaraRadera
  155. <3 Styrkekramar <3

    SvaraRadera
  156. Det är första gången jag är inne hos dig. Jag gråter. Jag kan inte förstå hur du känner dig. Det kan ingen förstå. Och jag kan inte säga något som skulle trösta dig. Önskar att jag kunde det. Men du finns i mina tankar. Det är första gången jag är här, men inte den sista. Vi hörs snart igen

    SvaraRadera
  157. Anne Berit Dahlen6 november 2012 kl. 09:26

    Jeg gråter med deg Kristian, tenker på deg hver dag <3

    SvaraRadera
  158. Jesus sa,
    “Jag är grinden. Den som går in genom mig skall bli räddad. Han skall gå in och han skall gå ut, och han skall finna bete” (Johannesevangeliet 10:9)
    ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus” (Johannesevangeliet 8:12)
    "Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta” (Johannesevangeliet 6:35)
    ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö” (Johannesevangeliet 11:25-26)
    Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Johannesevangeliet 14:6)
    VAR INTE RÄDD FÖR MÖRKRET TY LJUSET VILAR DÄR...

    SvaraRadera
  159. "Döden är ingenting för oss, där döden finns, finns inte vi, och där vi finns, finns inte döden." - Epikuros (The Principal Doctrines)

    SvaraRadera
  160. Ville skriva något bra, säga något fint...men vad kan man skriva?

    Kristian, jag är så ledsen för din skull!

    Tack för att du delar dina texter med oss, vi läser, gråter och hoppas...

    SvaraRadera
  161. Du min käre unge man! Skulle vilja bara krama om dig hårt som vore du ett litet barn och trösta dig från den onda världens djävulska gåvor!!!! Kram

    SvaraRadera
  162. Du är så jävla fin....säger som Håkan "fortsätt" snälla vackra fågel fortsätt.

    SvaraRadera