Det stod ett rum där och väntade på mig

Tre dagar efter mötet på Södersjukhuset, tre dagar efter att jag såg min pappa försvinna ner med rulltrappan, satt jag på ett plan över Atlanten med Kalle och Fäldner. De släppte allt de hade för sina händer för att göra den här resan. En uppoffring. Ett avbrott i en planerad tillvaro. Jag kommer alltid att älska dem för det. Alltid vara tacksam. Den här resan är vår version av vad som kan vara en utdragen sista natt med gänget.

Klockan var 07 på måndagsmorgonen hemma i Sverige när jag och mitt sällskap slog oss ner i baren på El Carmen i Beverly Hills för ett par frozen margeritas. Vi böjde oss över våra drinkar i den mörka lokalen, där väggarna pyntades av handmålade mexikanska fribrottarporträtt. Högtalarna släppte ut Bowie på scenen. Jag har aldrig hört Quicksand spelas ute tidigare. Knappt trott att någon i närheten av min generation ens lagt märke till den. Knowledge comes with deaths release. Det skulle bara visa sig vara det första märkliga låtvalet under vår odyssé genom synd, skratt och svettig sorg. Som om en osynlig DJ ständigt rörde sig vid vår sida.
   Drinkarna sinade i rysligt tempo. Vi pratade om separationer. Om de stunder då livet raseras för att långsamt, långsamt byggas upp igen av resterna. Och vi pratade om sexuella äventyr och kroppslig klimax samtidigt som ett homosexuellt par storögt kollade in oss. Deras missberäkning. Dessutom hade jag inget mer att ge den kvällen. Varken till den ena eller andra. Jetlag. Mörk hjärnbark.
   – Hittar du hem? frågade en av mina vänner.

   – Klart jag gör. Jag är ju en svala, svarade jag och gjorde mig i ordning för att gå genom det Los Angeles som jag under barndomen byggt upp en illusion om genom Crocodile Dundee, Menace II Society, All eyez on me, Rave on och tummade deckare i badkaret i Kvarnsveden. Kvarteren jag nu kom att passera var dock kolugna.

Bland tatuerade punkare, collegeungdomar och ett par lastbilschaufförsliknande karaktärer med rediga snorbromsar satte jag mig längs disken på Swingers med min kolsvarta hatt som en svensk midnight cowboy. Jag serverades pannkakor av en kvinna yngre än mig, klädd i trasiga nätstrumpbyxor. Jag kände mig hungrig. På mycket. Dinern på hörnet av hotellet Beverly Laurel erbjöd chokladmuffins stora som svenska bostadsrätter, iskall Pabst Blue Ribbon och en jukebox med Otis Redding, The Doors och MC5. Först ut var dock den värsta låten jag vet med Queens Of The Stone Age och därefter en av de bästa jag vet med Black Sabbath.
   En äldre man, till det yttre en blandning av en uteliggare och en sliten Graham Nash, kom in och personalen verkade glömma alla beställningar de kunde tänkas ha i huvudet. Kramar och leenden. Kärt återseende, tänkte jag och tittade på det mosaikkaklade hjärtat på väggen bortanför de skotskrutiga sittbåsen. Utanför for pick ups och larmande ambulanser.

Jag funderade på de första dagarna i Los Angeles. Sorterade intrycken. Tänkte på solnedgången när fiskmåsarna sökte sig allt närmare de sista strålarna. På neonljusen längre bort i staden som i det ögonblicket kom att betyda någonting annat: Sex och rus. Jag hade vänt mig om på stranden. Sett palmerna stå fortsatt stumma. Bergens konturer ovanför Beverly Hills och norrut längs kusten var kolsvart papper, sönderrivet av en jättes sargade knegarhänder. Jag tänkte på hur vi senare den kvällen, i ruset efter brakfyllan på Venice Ale House, gick ner till strandkanten för ett annorlunda nattbad. Det dröjde inte länge innan en gigantisk polisbil svängde upp vid oss, slog på strålkastarna. Det dröjde inte heller länge innan den spann vidare efter att de fått syn på våra likbleka arslen.

Tidigare på dagen hade vi knatat längs strandpromenaden i Venice Beach. Förbi spådamerna, knarkarna och träningsnarkomanerna. Förbi hundarna och de sagolika kvinnorna. Förbi de gräsrökande performanceartisterna, basketmatcherna som spelades på blodigaste allvar, förbi skejtarna och de plastikopererade gamlingarna. Förbi kåkfararna vid utslussningshemmet, förbi fakirerna och jonglörerna, gatumusikanterna, de hemlösa och de lönnfeta miljonärerna. Mitt i denna blandning var jag. Trots allt. Till slut. Det stod ett rum här och väntade på mig, som den vackra titeln på boken. Ett rum här, väntande på mig.
   Underbara liv.

Nästföljande morgon gick vi ännu en gång ner till Swingers för en amerikansk frukost så bastant att Anna Skipper skulle vilja göra tranan mot kocken. Vi satte oss tillrätta i ett av båsen vars klädsel laminerats med blank plast. Återigen något oväntat från jukeboxen. Vände mig om. Ingen där.
   It’s alright, ma, I’m only bleeding.

Under de här dagarna tänkte jag mycket på ett citat som jag ramlade över i ett magasin som legat hemma i lägenheten och glott på mig. Magasinet fick följa med på resan. Temanummer om wisdom and damn good advice. Citatet kommer från en skådespelare som jag tycker mycket om. En skådespelare som påverkade mig när han spelade den dödsdömde mannen. Som inspirerar mig med sitt engagemang över Haiti, även om det vore ett spel för gallerierna.
   ’Who the fuck am I and what am I supposed to be doing here and what do I get out of it?’ In other words, ’Do I feel alive?’
   Sean Penn, mitt svar är ja.
   Döden gör mig väldigt levande.
   Det är fortfarande det som gör mest ont av allt.

Från syndens näste

Genom den snustorra öknen har skyltar skrikit Jesus saves och Jesus is Lord, men Kristus rynkar pannan på sitt träkors, för i Sin City busvisslar skyltarna något annat. Las Vegas. Silikonbröst och cowboyhattar. Spader ess och strippklubbar. Höga klackar, ät-tills-du-får-en-propp-bufféer, limousiner, milkshakes som kan mörda en laktosintolerant. Gratis drinkar för ännu en giv. Leenden mot dem som har dollar att bränna. Här är kasinot öppet dygnet runt. Här finns inga gränser. Här spelar skrynkliga pensionärer och kokainstinna börsmäklare från morgonens första andetag tills att solstrålarna ersätts av neonljus och stay-ups.

Från fönstret i rum 21005 på Mirage ser jag Wynn’s bronsglänsande fasad, Palazzo resa sig mot skyn som ett hedniskt tempel och den pumpande trafiken på boulevarden. Längre bort ser jag staden ta slut och ersättas av ännu mer öken. Här, i mitten av ingenstans, beslutades någon gång för länge sedan att byggas en stad där allt skulle kretsa kring roulette, tärningar och poker. Obegripligt, egentligen.

   Och vad är de ute efter, dessa människor som stirrar blint på skärmar med hjärter dam och klöver sju, som säger ”hit me” och dubblar insatsen med besparingarna – den sönderslagna spargrisen? Vad jagar de – storkovan, eller försöker de bara att tänka på något annat än de där tänkta tankarna som tynger tyngst?

Luften gick ur mig, den där tisdagen med mötet på Södersjukhuset. Min plan var att på kvällen kryssa mellan barer och berättelser och spännande beröring. För beskedet kunde ju inte vara något annat än det förra: att behandlingen fungerar och ger mig tid. Det var min naiva förhoppning och föreställning.

   Jag hade fel.

För jag hade också ett möte med någon annan ur den stabliknande styrka som numer på ett eller annat sätt hanterar min sjukdom, mitt fall: Kristian Gidlund, mapp 3169, kod turkos – övrig information: Han svarar sällan i telefon.

   Vi börjar prata om slutet – börja sluta.

   – Exakt hur det blir kan vi inte veta säkert, säger hon och lägger till:

   – Det kan bli bättre än du tror.

   Jag avbryter henne. Snurrar på fåtöljen där jag sitter i mitt hem, mitt gryt. Mitt stöd med ena foten mot bokhyllan flyttar på Stridens skönhet och sorg.

   – Jag behöver inte höra det här, säger jag. För det är inte sant. Det kommer inte att bli bättre. Det kommer att bli sämre. Jag kommer att falla sönder, mer och mer. Jag kommer att dö. Och min familj kommer att stå bredvid och se på.

   Hon ursäktar sig, men jag är inte arg. Jag fortsätter att prata.

   – Det är som att jag är ensam i en båt på ett enormt och öppet hav. Jag ser ett oväder torna upp sig vid horisonten. Det kommer mot mig. Jag kan bara knyta fast mig i relingen, ta ett ordentligt grepp om rodret, fortsätta rakt fram och hoppas på det bästa.

   Samtalet tar slut.

På kvällen tog utmattningen över mig. Gav mig huvudvärk. Stress i en slutkörd kropp. Jag kunde inte fokusera. Inte slappna av tillräckligt för att sova. Jag lämnade lägenheten. Gick genom den slumrande amfiteatern. Förbi parkeringshuset där jag åkte på skateboarden som jag fick av mina syskon. Jag fortsatte framåt, upp för backen. Såg tornet ändra färg. Till vilka minns jag inte nu.

   Baren spelade Hank Williams och mannen i svarts tolkning av If you could read my mind. Jag satt med min öl. Med mitt järn. Försökte se hård ut. Försökte dölja tårarna. Försökte låtsas att jag inte höll på att bryta ihop.

   Jag började tänka på samtalet som jag fick dagen innan. Det från Aftonbladet som berättade att min text om landet som jag lämnar blivit den mest lästa och delade av deras debattartiklar. Någonsin. Jag tänkte att jag har gjort mig själv till en dansande björn. Jag är major Tom, förlorad i sin rymdkapsel. Jag är ett extrainsatt program som får Dallas att utgå en sommardag 1989. Jag är lejonet på ängen i varje mans dimma. Men jag tänkte också att blottade känslor är det enda som spelar någon roll. Att hämma sig är det värsta man kan göra.

   Vi har bara nu.
   Med brutna naglar och blödande knogar har jag skapat en kolsvart katedral. Människor har hittat den. Sökt sig hit. Hamnat här. Vill inte gå härifrån. Här blandar jag det heliga med synd, kanske är det därför. Här är verkligheten, och den ber inte om ursäkt. Den är vacker och vidrig. Kärleksfull och obarmhärtig. Men någonstans i katedralen skjuter ljuset igenom. Genom sprickorna. Genom murbruket. Det gör det möjligt att se. Det skinande och smutsen. Uppenbarelser och vittnesmål.
   Plötsligt dök Maria och Hanna upp – de omtänksamma, de på alla sätt vackra. Jag satt ensam i baren. De såg förvånade ut. Jag var antagligen en sorglig syn. När de frågade hur det var kunde jag inte hålla mig längre. Tysta tårar, trots tyfonen i mitt huvud. Jag blev oförmögen att prata. Svepte det sista. Lämnade dem.

   Vi har bara nu, tänkte jag igen och fortsatte in i mörkret, upp i skogen.

Solen sjunker i Las Vegas. Palmerna kastar svarta streck över asfalten. Jag ser en familj leka ta fatt på ett av parkeringshusens översta plan.

   Nu går jag ner till kasinot och satsar allt på svart nummer tretton, på en tatuerad näve tärningar, på travets tröttaste krake.

   Någon gång måste turen vända.

Vad jag alltid kommer att göra

Farsan stod med ett leende några meter innanför entrén. Hur väl jag än försökte att komma i god tid, visade sig Ringvägen återigen vara längre än väntat. Jag borde veta bättre vid det här laget.

   Det är som att gatjäveln växer för varje dag som går.

   Farsan fortsatte att le. Det smittade av sig och vi småpratade, småskrattade när vi gick rakt fram från Södersjukhusets ingång, svängde höger och fortsatte så långt det bara gick för att komma fram till mötet med onkologen. Jag bar hatten i min hand. Fattig bonddräng inför gud. Jag lade inte märke till några detaljer. Inte till vad som hände runt omkring oss. Allt som fanns var det stundande mötet. Provresultaten. Beskedet.

– Har jag gjort något fel? undrade jag efter en stund.

   – Nej, svarade onkologen försiktigt som en självklarhet.

   – Alla dessa tips driver mig till vansinne, sa jag och upprepade mig:
   – Vansinne.

   Sedan minns jag inte exakt hur hon formulerade sig, bara kontentan att jag inte kan göra någonting för att förändra prognosen.
   Prognosen som säger att den ena tumören fortsätter att vara oförändrad. Prognosen som säger att den andra tumören nu verkar ha slutat att krympa. Prognosen som säger att vi kanske måste byta cellgifter, för att det som används nu inte ger optimalt resultat. Det skulle innebära att mindre tid finns kvar. Att den här behandlingen i så fall avslutas för att aldrig mer återupptas. Ytterligare ett av de nio liven skulle strykas.

   Fungerar inte en cellgiftsbehandling avbryts den. Metoden sliter för mycket på kroppen. Dessutom är det för dyrt.

   Så fungerar det.

Leendena försvann och ersattes av motsatsen. Bakslag. Jag andades tungt. Tittade åt vänster. Såg min pappa. Tårarna. Jag minns inte när jag såg dem senast. Livet blir inte verkligare än en sådan stund.

Jag är soldaten som tog mig överlevande från platsen där ingen klarar sig. Jag är soldaten som när han trodde sig bli hemskickad bara fick höra: Son, we’re pulling you back in.

Nu väntar ett uppehåll i behandlingen. Min kropp måste få vila. Återhämta sig. Resa sig från chocken. Knocken. Förgiftningen. Från de hittills sjutton omgångarna. Hur lång pausen blir kan ingen svara på. Om drygt fem veckor kommer jag att genomgå fler undersökningar. Då får vi se om metoden ska bytas, om vi måste fortsätta på en gång eller om jag kanske kan få vara borta från striden ytterligare en stund.

   Jag vill uppleva våren stark.

Pappa och jag skiljdes åt vid södra station. Vi höll om varandra. Och jag hoppas nu att jag berättade då hur mycket jag kommer att älska honom för evigt. Jag stannade kvar utanför dörrarna, såg honom växla några ord med spärrvakten. Jag såg pappa gå fram till rulltrappan. Såg honom vända sig om, precis som jag helt övertygad visste att han skulle göra. Vi log en sista gång, vinkade. Och så såg jag honom försvinna ner där jag inte längre kunde se honom. Jag började gå, svängde av mot Högbergsgatan och lät musiken strömma ur hörlurarna. Rakt in i hjärtat.

För om jag stannar för länge, kommer jag bara att vara i er väg. Så jag kommer kanske att gå, men jag kommer att tänka på er i varje steg som jag tar.

   Skratten och tårarna bär jag med mig. Gråt inte, för jag kommer inte längre att vara den som ni behöver.

   Jag hoppas att livet kommer att vara dig vänligt. Att du får allt som du någonsin drömt om. Jag önskar dig lycka. Och jag önskar dig glädje. Men över allt detta, önskar jag dig kärlek.

   And I will always love you.

   Så är det med det.

Greetings from Death Valley, California

Vägsjäl

Långt där nere ser jag en båt på väg mot hamn. Ensam skärva på enormt hav. Jag ser avståndet. Ser månlandskapet och de självsäkert lugna bergen på fast mark. Det kommer att dröja minst någon timme innan båten är i land. Jag undrar hur besättningens hemlängtan känns. Om de är på väg för att hålla om kärleken. Om de är på väg mot tryggheten. Om de ens är på väg att komma hem – eller om hemma för dem är ett rasande hav?

   Vad väntar där framme?

Ibland känner jag mig som en sjöman. Som en harpunerare. Som den som stod längst fram i valjägarnas skorv. Ena handen krampaktigt hållande ett rep från fören som stöd, med vänstra foten spjärnande mot någon planka. Den andra handen smekande harpunens skaft. Sylvasst blad. Helvetiska hullingar. I ansiktet mitt det sluga leendet. Egentligen borde hela min kropp skaka av skräck. Valarna som vi söker kan krossa vår båt. Och i kaoset och utmattningen kan jag mycket väl drunkna. Snart kan mitt liv vara över. Trots det känner jag ingen rädsla.
   When you ain’t got nothing, you got nothing to loose.

Tanken på mig själv som harpunerare är märkligt bekant. Kanske var det mitt yrke i ett tidigare liv.

   Varje promenad mot Södersjukhuset känns som färden från moderskeppet i ekan mot djuret som siktats från mastens utkikspost. Men längs trottoarerna mot behandlingen ler jag aldrig. Jag har inte valt den här kampen. Jag är på väg mot min undergång. Besten vinner.
   Leviathan.

Känslan slutar svart. För på avdelning 22 eller 23 – jag lär mig aldrig vilken – inleds alltid förbannelsen med att jag själv blir träffad. En decimeter ovanför hjärtat. Rakt in i bröstet. Nålen och giftet. Därefter är jag förlorad. Dygn där mitt väsen vrids i en kaskad av blod i mörka vatten. Som om jag själv är den vita valen döende.

   Min kropp blir svagare.

Jag identifierar mig med kapten Ahab, Herman Melvilles fanatiska skapelse i Moby Dick: beredd att satsa allt för att nå sitt mål. Men Ahabs kamp är en han kommer att förlora. Trots det kastar han sig handlöst in i den. Han accepterar bara att falla på eget misstag. Det tilltalar.

   Jag måste göra det jag gör i detta nu, göra det jag gör under den tid som fortfarande finns kvar, även om det kanske inte är det bästa.
   Livet är för de levande.

   Därför står jag bakom mitt beslut. Bakom samtliga.

Från min plats tycker jag mig se ett fastfruset skepp, ett fartyg i packisen långt där borta. Inbillning. Ett isberg. Täcket löper mil efter mil. Jag vill känna kylan. Den rytande vinden. Jag tror att jag har upplevt den förut. Min bisarra kärlek. Trygghet. Mitt hemma.

   Kusten närmar sig. Bergens kritvita huggtänder. Kam av snö och sten. In över landet penseldrag av frost.

Jag somnar. Jag vaknar. Tittar återigen ner. Ser en glöd längs en nu annorlunda kust.

   Framför oss väntar äventyret, Titania. Och under oss i mörkret simmar den vita valen långsamt leende.