Vad jag skulle

När jag vaknade hängde drömmen om havet kvar. Jag blickade ut genom fönstren. Betraktade den svenska sommaren. Grönskan. Hörde fåglarna. Barnen. Såg träden. Men inget vatten. Jag letade rätt på Julio. La mer. Och så satte jag mig ner för att skriva. För jag vill se havet. Och jag vill göra andra saker. Jag vill se tigrarna med Mårten. Och jag vill uppleva Istanbul. Vill se en levande val, denna barnsliga förtjusning. Förstå hur stora de faktiskt är. Jag vill göra klart de här intervjuerna som jag skriver på just nu. Jag vill se dem i tryck. Vill höra hur de uppfattas.

   Och jag vill leva. Länge, länge.

Jag vill gå en kolsvart, snötyst vintermorgon, med armarna tätt mot kroppen, huvudet böjt mot jackans krage, tänkandes att det är alldeles för kallt, alldeles för tidigt. Men så skulle jag inse att det i sig var en alldeles underbar upplevelse. Underbar känsla.

Jag vill – missförstå mig rätt – undra vilka hantverkare som jag skulle använda mig av, när jag hamnade i det läge där pappa inte skulle kunna hjälpa mig – för att han var för gammal, för att han inte längre fanns.

Jag vill gå ut på gatan en stund före min familj och fundera ut hur jag bäst packar kombin för att vi ska åka till Dalarna på semester i en vecka eller två.

Jag vill skaffa mig tydliga intressen. Rutiner. Vill ha samma tröja varje ledig helg. Tror att det skulle bli den med Gram Parsons. Jag vill att mina vänner genast ska tänka, när de ringer mig varje onsdag, torsdag eller vilken annan dag som helst när jag inte svarar: just ja, han gör ju det här i dag. Men nu är allt ett virrvarr. En röra. Ingen kontinuitet. Bara en dag i taget. I bästa fall.

   Nu, är en stund i taget.

Jag vill se det Louisiana som Sylvester sjöng om, så där som bara han kan sjunga. Jag vill besöka Karen Blixens hem på väg dit. Och jag vill springa på en av danskarnas sandstränder, med Pysen, så där som bara han kan springa.

Jag vill att vi ska röra oss långsamt runt Gotland.

Jag vill se hingstarna i Böle – de som jag såg häromhelgen. Igen. Och igen. Jag vill galoppera längs älven med Minna, med urkrafterna under oss. Något som nu, känns så avlägset bort. Det gör för ont.

   Och det i sig, smärtar.

Jag vill förlora mig med en kvinna.

   Vinna tillsammans.

Jag ville inte behöva ha en t-shirt, en tröja och en kofta på mig när jag snörvlandes går ut med Pysen en tjugogradig sommardag. Vill inte känna den klaustrofobiska paniken över att ha en apparat som pumpar in cellgifter i kroppen, den där känslan som infinner sig en dryg timme innan de kommer för att koppla bort den.

Jag vill inte vara beroende av alla dessa preparat, mediciner och droger – kalla dem vad ni vill. Jag vill en stark kropp. En frisk. En nykter.
   Vara alldeles ren. 

Jag vill inte att mina syskon ska sitta i en bil på väg hem från mataffären – om fyra eller tjuogtvå år från nu – och höra att det har kommit ett botemedel mot cancer. Den stunden vill jag uppleva med dem.

   Levandes.

Jag vill inte att det ska kännas som att jag går igenom allas packning, min familjs när den sover. Då jag ser till att de har allt som de behöver. Och att när jag gått varvet runt, så börjar jag om från början igen – fortfarande försiktigt, så att de inte märker.

Jag vill inte att det ska kännas som att vi är ute och åker, återigen min familj och jag. Jag vill inte att det ska kännas som att det är jag som kör. Som att jag stannar på en plats där bilar egentligen inte får stanna. För faran lurar. Det oväntade. Det okända. Min familj stiger ur. Jag är sist kvar. Plötsligt börjar bilen att åka, utan att jag gör någonting. Rör varken pedaler eller ratt. Jag är ensam kvar i bilen. I backspegeln se jag familjen bli allt mindre.

   Nu måste de klara sig själva.

Jag vill flytta inom ett år. Max två, för Pysen trivs så bra här, bland alla lummiga stigar och lugna gångvägar. Det är grönt här. Tyst, när alla fortfarande sover på morgnarna. Vi har inte bråttom. Men jag vill starta om. Vara en början. Men jag vill uppleva annat också. Vill uppleva mer.

   Jag vill leva det liv som är mitt.