Kanske inte ska

Kanske ska jag inte skriva om dagarna innan Tennessee. Om de i New York. Där det första som slog mig när jag öppnade dörren till rum 821 på Ace Hotel var en textrad, målad på väggen. Jag har alltid haft svårt för sådana, men den här träffade. Rakt i hjärtat.

   Kanske ska jag inte skriva om kramperna, som återigen fick mig att svettas genom nätterna. Om hur kvinnans händer lugnade mig i mörkret, när min kropp spände alla sina muskler, som lyfte mig ur sängen, och hur jag efter anfallet sjönk ner, som en decimeter eller två, bland täcket, kuddarna och de fuktiga lakanen.

   Kanske ska jag inte skriva om Williamsburg, när vi vilade mot varandras axlar på La Superior, hur vi gick vilse i Greenwich, hur bartendern på Jones fick kvällen att glittra genom jukeboxen. Kanske ska jag inte skriva om taxiresorna under neonskyltarna. Om hur vi skiljdes åt på 42:a gatan och femte avenyn. Hur jag såg henne försvinna i folkvimlet, innan gatan ens tagit slut. Och hur jag då kom att tänka på väggens textrad.

   Forever yours.

Kanske ska jag inte skriva om hur jag några dagar senare stod rakt under Karlavagnen. 738 mil hemifrån. Precis under samma stjärntecken som under den där natten på landet med mina syskon. Precis som då gjorde jag mitt bästa för att se de tecken som min syster pekade ut så säkert. Kanske ska jag inte skriva om att min skugga sträckte ut sig enorm över ängen under kraftledningen. Om hur påfåglarna satt tysta, skrämda i sitt skjul. Om hur grodorna och syrsorna höll hov, sjöng in i mörkret och ut ur detsamma. När gårdarnas hundar med sina skall drev varandra till vansinne. Någon började, någon fortsatte och så spred det sig ekandes mellan husväggarna. Samma kväll som när åskan dundrade långt där borta – i fjärran, där andra liv levdes. Där andra förutsättningar styrde.

   Den där kvällen då Night flyer låg bakom oss, då kvinnans värme fick mig så trygg att jag kunde sjunga som om jag aldrig hade gjort någonting annat.

   Kanske ska jag inte heller skriva om hur jag senare samma natt från hotellrummets panoramafönster såg sirener jaga i natten, bortanför stormarknadens parkering, på motorvägen som delar sig mot Knoxville och Memphis.

   Kanske ska jag inte skriva om hur det kändes som om jag tog mig genom nätterna, av händer vaggande trygga.

Kanske ska jag inte skriva om morgonen med hästarna. Morgonen då jag gick för att väcka dem på ängen. Den med de gula blommorna. Då skogen omkring sjöng som stråkar. Då dagens verklighet fick allt annat att kännas avlägset – som en skruvad dröm, ett dåligt skämt.

   Kanske ska jag inte skriva om revolvern. När jag smekte avtryckaren på en utandning. När jag tömde trumman, lät hylsorna singla ner i min hand.

Kanske ska jag inte skriva om att jag nu har lämnat USA. Att det bara var ett äventyr som behövde upplevas först, innan den tjugonde behandlingen. Nu är jag tillbaka till livet som håller på att döda mig. Tillbaka till mörkret.

   Giftet är i mig.

   En best i buskaget.

Mellan den 13 och 16 juni har min fina vän Emma Svensson en fotoutställning på Design Hall vid Telefonplan om våra drygt tio år tillsammans. Läs mer här.