Från orkanens öga

Nästa behandling är bara tre dagar bort, men jag är fortfarande utmattad. Slutkörd. Har ett par aktiva timmar om dagen. Då jag hänger med. Då jag kan göra någonting. Däremellan – innan och efter – går allting långsamt. Däremellan somnar jag, sover djupt. Däremellan skräms jag av utvecklingen. Jag är trött nu. Så mycket i kroppen som inte fungerar. Min startsträcka, för vad jag än ska göra, är enorm.

   Dagarna börjar med att jag vaknar i sängen, kall och blöt av svett. Därefter för jag in en kanyl i nedre delen av magen, ser sprutan tömmas sakta – detta en åtgärd för att motverka fler blodproppar. Och så sväljer jag piller. Antalet varierar. Oavsett är det alldeles för många. Jag vill inte ta ett endaste ett. Men jag måste. Sedan är det dags för frukost. Den tar mig en och en halv timme. Minst. När jag väl är klar vill jag sova igen. Nu, när jag skriver detta, har jag precis vaknat. Två timmar i soffan. Jag bara blundade en stund. Slocknade chanslös. Yrvaket frusen öppnar jag en mapp i datorn. Hittar skisser från Amerika. Skisser från ett äventyr. Det senaste.

Hög på kombinationen av den ena substansen ihop med den andra över New England, tänker jag på allt som hänt sedan den senaste behandlingen. Ett band – som jag plötsligt inte alls skulle se i sommar, vilket jag senare trots allt gör på Cirkus – sjunger demoniskt om vikten av att skala sina ögon. Jag ser ner över de enorma skogarna. Vikarna från havet. Sjöarna. Ser solskenet nå marken. Tänker på alla vilddjur som där måste vandra. Kanske kunde jag gömma mig där. Gå tillbaka till ursprunget. Måla mitt ansikte med jord och blod. Leva som det kanske var tänkt att vi skulle göra.

Flygvärdinnorna känner igen mig. De kommer fram. Lägger sina händer på mina axlar. Ler. Viskar vackert. Ger mig champagne. Hände både hit och nu hem.

   Molnens skuggor målar mörker under oss. Min kropp mjuknar, i takt med sinnena mina. Jag dricker inte alkohol längre, men just vid detta tillfälle tar jag några munnar. Tillsammans med morfinet skapas en häxbrygd. Jag vill sjunka genom molnen. Flyga lågt. Försvinna. Denna ständiga strävan. Försvinnandet. Du lockar mig.

   Hemma väntar helvetet. Agnes frågar mig om sommaren. Men jag vågar inte hoppas. Vågar inte drömma. Allt som finns är några veckor framåt.

   Dagarna är svåra nu. Tuffa. Är nere på att ta en stund i taget. Den nivån. Men vem har sagt – vem har trott – att det skulle vara lätt att slåss mot döden? Den kunde ha fått mig tidigare. Jag kunde redan ha gett upp. Redan ha begravts. Redan ha blivit ett minne, blekare för varje dag. Men jag försöker. Varje vaken timme, en ny ansträngning. Jag har däremot ingen aning om hur jag gör.

Planet verkade sova och jag läste för Agnes under filten, i mörkret. Den bästa delen ur Alla mina vänner är superhjältar, några rader av Karin Boye och två läsarkommentarer som jag för länge sedan fastnat för: om hästar som väntar i mörkret, om en båt som ska föra mig bort. Jag såg att Agnes grät, men jag sade ingenting.

   Vissa saker bara är vad de är.

Det har under hela resan rapporterats om orkaner i de mellersta staterna. Helvetiska. Antalet omkomna bara ökar. Städer jämnas med marken. Sopas bort. Bara flisor kvar av hus och byggnader. Det sägs att människorna som drabbats värst fick en varning 16 minuter innan urkraften drog fram. Alla undrar var stormen, dess virvlande svans och dess öga ska dyka upp nästa gång. Men jag kan inte förstå att de inte ser. Jag har den i mitt bröst. Med mig, i varje steg jag tar.

   Jag försöker skriva om New York. Men blandningen i kroppen verkar allt hårdare. I höjd med att vi lämnar fastlandet tänker jag att slutet närmar sig. På riktigt. Och jag tillåter mig själv att anteckna: what a waste of talent, om min egen död. När Atlanten bredde ut sig, framför oss och under, försvinner jag till drömlös sömn.

   Men stormen fortsätter att dundra.

- - -

I morgon är jag värd för Sommar i P1.