Steget före kalla fakta

Sjukdomen kom utan manual. Jag vet inte hur jag ska hantera den här processen. Jag gör mitt bästa. Försöker. Sliter. Varje dag höftar jag, får för mig att det är just så här jag ska göra.

   Frågor ekar i mitt huvud: Ska jag flytta hem till pojkrummet i Kvarnsveden för att vara med mina föräldrar så mycket som möjligt, eller ska jag fortsätta att leva mitt liv så normalt jag bara kan, så länge det bara går? Törs jag ge mig in i ett förhållande – en relation som ger mig trygghet nog att både skratta och gråta? Vågar jag älska hela vägen ut? Hur många ska jag släpa med mig ner i mörkret?

   Jag vet inte. Vad jag däremot vet är att det bara är jag själv som kan svara på frågan.

Jag är inte den mest spännande människan som någonsin har levt i Sverige. Jag är inte särskilt känd, inte heller helt obekant. Jag stannas allt oftare när jag rör mig ute bland folk. Märker att blickar vet vem jag är.

Jag känner journalistkåren. Vet hur den fungerar. Och jag kan inte utesluta att mitt liv kommer att bli ett lik som många kommer att nysta i när jag inte längre finns för att uttala mig. Min historia kommer att styckas och säljas – del för del – som en slutkörd El Camino.

   Efter min död finns bara tolkningar av den jag en gång var.

   Därför gör jag nu mitt bästa för att ligga steget före.

   Mina hemligheter ska vara svåra att gräva fram. Taktiken använder jag för att försvara den familj som jag lämnar efter mig. De ska inte behöva kommentera, stå till svars. Om någon har problem med hur jag valt att leva mitt liv ska de ta det med mig. Jag står ansvarig för mina beslut. Ingen annan.

Ja, jag åt helst med sked.

Ja, jag avskydde den konstgjort framställda smaken av körsbär.

Ja, jag kunde bara ha på mig ett mönstrat plagg åt gången.

Ja, mörkt vatten var min värsta fobi. Det och daggmaskar.

Ja, det fanns perioder då jag var notorisk när det kom till kvinnor. Perioder då jag älskade så ofta och mycket som jag bara kunde – med så många som möjligt.

Ja, hjärtat mitt var rött som glödgat kol och min rädsla för det borgerliga styret växte sig större för varje dag som gick.

Ja, jag höll hårt i pengarna – men jag växte också upp i en bygd direkt beroende av ett pappersbruk och ett stålverk, i ett hem där en pizza var lyx, i en barndom där jag ärvde vartenda plagg jag någonsin burit från mina syskon.

Ja, jag satte en stolthet i vetskapen om att hundra kronor var hundra kronor.

Ja, det fanns en period när jag inte kunde dricka – eller då jag snarare inte borde ha druckit.

Ja, det hände att jag rökte marijuana – något som för vissa kommer provocera mer än mina erkännanden om sex och slagsmål och mina tankar om människans rätt till sin egen död.

Men nu, den värsta skrällen av dem alla: Hell's kitchen var ett av de program som jag helst av allt såg på tv. Hur det kunde vara så kunde jag till skillnad från det övriga ovanstående aldrig förklara. Och det kan inte heller någon grävande journalist eller polisutredning någonsin komma att få klarhet i.