En av oss kommer dö ung

Nyårsafton. En dag som egentligen aldrig betytt särskilt mycket för mig. Minns barndomens nyår. Då var kvällen viktigare. Något stort tog slut, men något större – det okända – tog vid. Från ganska tidig ålder kändes nyårsafton en aning vemodigt. Jag hade svårt för avsked som barn.

   Jag minns nyårsfirandet som den kväll då vi barn var vakna längre än någon annan gång. Jag minns hur mamma och pappa alltid åt lax, hur mormor ofta var på besök, hur vi barn fick cider, hur vi tittade på Plankan. Jag minns hur vi täckte smatterbanden med sand och snö, hur den lilla explosionen fick allt att virvla, hur spännande jag tyckte att det var. Och jag minns hur vi brukade gå ner till gatans slut för att se fyrverkerierna få himlen över Borlänge att glöda.

Ett inferno till år går mot sitt slut. Jag sitter hemma med knegaröl, avslappnade muskler och Sweet black angel. Kvällen kunde inte börja bättre.

   Någon timme senare tar jag på mig min peruk och tar med mig den största raketen som jag kunde hitta i hela Stockholmsregionen och går mot en fest på Kungsholmen.

   Jag ska dansa med mina vänner. Skratta i berusningen.

   Jag ska spränga 2012 i småbitar.

Klockan närmar sig midnatt och himlen brinner. Krevaderna ekar. Färgerna avlöser varandra. Jackson Pollock mot mörka moln. Jag sätter ner min scudmissil i en blomlåda. Kupar handen. Tänder stubinen. Först står raketen bara och fräser i sitt rör. Med ett flin misstänker jag att den har fastnat. Kanske kommer den att explodera på balkongen. Skapa dålig stämning på festen. Men så far den plötsligt iväg som en uppochnedvänd blixt, rakt som ett streck. Den åker förvånansvärt högt innan den exploderar i ett hav av grönt regn. Jag knyter min näve. Lyfter den mot skyn. Balkongen jublar.

Vi går in och dansar oss svettiga i vardagsrummets hörn. Så många av mina vänner är där. De som känner mig bäst. De som varit en självklarhet i större delen av mitt liv. Kamraterna från Kvarnsveden, brödraskaran bortom blod från Forssa. Borlänge.

Jag böjer mig ned över musiken med mannen som är en av de mest lojala jag vet. Vi har båda tänkt spela samma låt. Varför vet jag inte. Det är ett märkligt sammanträffande. Mörkt. En aning obehagligt. Jag vänder mig hastigt om. Ser mina vänners leenden. Hör deras skratt. 2012 har sprängts i bitar över vattnet mot Lilla Essingen. Nu väntar 2013, ett år som kan bli det värsta någonsin. Jag och mannen med tålamodet tittar på varandra. Kanske är det nu som den dåliga stämningen kommer att infinna sig, tänker jag kort innan låten drar igång.

   En av oss kommer dö ung.

   Det visade sig bli jag.