Sinnenas sotiga sabbat segrar

Jag tänker inte skriva att det har blivit svårare att skratta, att det går längre mellan varje gång.

   Det har Hoola Bandoola Band redan gjort, men orden känns som mina.

Jag tänker inte skriva ett kapitel som ska börja med ”Bänken i Mellsta” och sluta med ”Utsikten från vardagsrummet i stugan som farfar byggde” och däremellan fylla på med meningar som ”Ett kolikbarns bekännelser”, ”Att föra in handflatan under hästens uppsläppta sadel och känna dess värme” och ”Koks i lasten på kassett när det stormar ute”.

Jag tänker inte skriva om ilskan. Den när jag sprang ut på gatan utan skor och skällde ut de stackars sköterskorna för att jag tyckte att de trängde sig på, när det i själva verket var cancern som jag ville konfrontera. Eller om ilskan i går när jag bad en man hålla käften och dra åt helvete när han svinade sig mot kassörskan i kvartersbutiken.

   Och jag tänker inte heller skriva om ilskan som infann sig – som fortfarande pyr – när jag bad att få slippa tips och råd, bara för att genast motta ytterligare hundra.

   Det finns en övertro på yttrandefriheten i Sverige – illusionen om att vi måste säga något bara för att vi får. Den retoriken hävdar att det fortfarande heter negerboll, bara för att det ”alltid” har gjort det. Och den retoriken är så bakåtsträvande att mina nävar har vitnade knogar.

Jag tänker inte skriva om marijuana. Hur det efter femton behandlingar visat sig utklassa de miljarder piller och injektioner som jag har fått för att lindra biverkningarna. Jag kan inte skämmas över den insikten. Kan inte be om ursäkt. Kan inte göra annat än att rekommendera det till dem som utsätts för cellgifter.

   De som vågar kritisera det vet ingenting.

   Ingenting.

Jag tänker inte skriva om hur gärna jag vill se hingstarna i Böle igen.

Jag tänker inte skriva om hur jag kom på mig själv med tanken att det inte är någon idé att möblera om eller köpa en ny lampa till köket.

Jag tänker inte skriva om hur jag har tvingats bli nyfiken på döden.

Jag tänker inte skriva om mannen vars familj jag en gång blev en del av – han vars sjukdom jag nu delar. Tänker inte skriva om hur han förändrades, vände sig bort, tog avstånd, som försvann.

   Jag tänker inte skriva om hur precist jag förstår honom nu.

   Det handlar om att göra förändringen så liten som möjligt för dem som drabbas när man själv upphör att existera.

Jag tänker inte skriva om hur liten jag känner mig inför de sekunder som kommer att komma, då jag vet att när jag nu somnar, så vaknar jag aldrig mer.

Jag tänker inte skriva om hur rädd jag är för att jag kanske inte har visat min syster tillräckligt tydligt hur mycket jag älskar henne.

Jag tänker inte skriva om besvikelsen över att jag aldrig kommer att skriva Vinterboken.

Jag tänker inte skriva om sjön utanför Stegeborg där vattnet låg alldeles mörkt och stilla den där gången när mamma simmade ut först för att ta emot mig. Jag var så rädd för vattnet.

   Jag tänker inte skriva om sorgen över att aldrig få göra samma sak för mina egna barn.

Jag tänker inte skriva om hur promenader i mörkret, när jag ser in i andras hem och liv, ger mig en känsla av hur jag kanske kommer att bli efter döden: en betraktare, någon som finns nära, men som inte riktigt är där.

Jag tänker inte heller skriva om brevet som jag postade i dag. Det brev som aldrig skulle skrivas. Det brev som aldrig kommer att komma fram. Det brev som aldrig kommer att läsas. Jag kommer aldrig berätta vad som stod däri. Barn och föräldrar måste få ha sina hemligheter i fred.

Jag tänker inte skriva mer i dag.