Sången sjung

På kvällarna i Kvarnsveden sjunker jag ner i skållheta bad för att badda den ångest som jag inte längre kan förneka. Jag sörjer. Sörjer mig själv. Tänker återigen på allt det där som jag aldrig kommer att få uppleva: det unika vänskapsbandet mellan barn och förälder. Kommer aldrig att se mitt barn plötsligt hantera något som den ansträngt sig länge för att lära sig. Kommer aldrig höra dem sjunga i rummet bredvid.

   I dimman från badet lyssnar jag på låten som plötsligt kommit att handla om mig och den där kvinnan med kraften – om och om igen.

   ”Beneath the city, two hearts beat.”

I det varma vattnet går jag igenom dagen. Jag och Minna gick ner i dalen och hämtade de två äldsta hästarna. Hunden, som till en början fruktade mig mer än något annat, har nu blivit så lugn att den törs slicka mig i ansiktet när jag sätter mig på huk. Den följde oss förbi hagen med de stolta hingstarna, förbi det obehagliga huset, upp mot stallet. Vi släppte ut hästarna i paddocken där de sprang av sig, frustandes i den djupa snön.

   Allt var plågsamt vackert.

Värmen blir för het. Jag reser mig långsamt. Huvudet dunkar. Rummet snurrar. Jag ser främlingens nakna kropp bakom spegelns imma.

Efter en stund sätter jag mig bredvid pappa i soffan. Mamma är också där. Och mormor. Vi ser en dokumentär om flyttfåglar. Vi ser deras eviga kamp. Hur deras år blir en evig cykel av resor – en ständig kamp för överlevnad. Vi ser gäss flyga i sträck över höstlandskap. Hur några av dem skjuts ner. Vi ser en annan fågel fastna i råolja. Vi ser en gökunge knuffa ägg ur ett rede. Ser en albatross sväva över havet i år – ja, de sa faktiskt år.

   Vissa verkar klara sig, oavsett vad.

   Andra stryker med.

   Livet fortsätter.

   Den eviga, eviga cykeln.

Vi ser en rovfågel slita tag i en pingvinunge, mitt framför ögonen på den lilla krakens föräldrar. Skriken. Uppgivenheten. Blodet.

   Pingvinerna böjer sina huvuden bakåt och skickar en molande klagosång mot himlen ovanför dem. Ljudet styckar hjärtat.

   Senare ser vi dem röra sig på en strand. De ser ut att hålla varandras händer – vingar.

   Lova att ni också kommer göra det, mamma och farsan.

   Lova.