måndag 11 februari 2013

Genom revan i himlen


På mitt favoritkafé, bland gurkfräs och genusvetare, stelnar jag plötsligt till. Jag läser sidan 107 i boken framför mig igen. Och igen.
   Det har då gått ungefär fyra månader sedan jag först fick visioner om min egen död. Drygt två månader sedan jag satt på en restaurang, ett stenkast härifrån och pratade om dem i tv-programmet Annas eviga.
   Plötsligt är det som att jag läser mina egna ord, skrivna av någon annan. Av en främling.

Författaren James Frey blev en het potatis när han debuterade med den påstådda självbiografin Tusen små bitar år 2003. Det skulle visa sig att Frey beskrivit sitt liv som betydligt mer dramatiskt än vad det i själva verket hade varit. Några timmars frihetsberövande på en polisstation skarvades exempelvis till en volta på 87 dagar bakom lås och bom. Talkshowgrevinnan Oprah Winfrey, som till en början orkestrerat hyllningskörerna, fick i det närmaste en propp när sanningen uppdagades och gav författaren en tillrättavisning på bästa sändningstid som sent lär glömmas.

Men nu var det inte sidan 107 i Tusen små bitar som gjorde mig paralyserad där jag satt, omringad av dreadlocks och hallongrottor. I stället var det hans senaste bok, Sista testamentet, som var upphov till mitt rörelsehinder.
   Berättelsen handlar om den minst sagt udda karaktären Ben Zion Avrohom och det annorlunda evangelium han ofrivilligt sprider omkring sig, i huvudsak i New York. Han propagerar för sex – mellan män och kvinnor, mellan män och män, mellan kvinnor och kvinnor. Han befriar crackpundare från sina beroenden, blott med fysisk beröring. Han överlever mirakulöst efter att ha fått en lastpall med fönster krossade över sitt huvud, för att nämna några oförklarliga händelser. Det är något märkligt med Ben Zion Avrohom. Ett rykte börjar glöda. Tar fäste. Sprids. Är han ingen mindre än Guds son, äntligen återkommen till jorden? Detta är en tankebana som Ben själv hela tiden slår ifrån sig, eller i alla fall aldrig bekräftar.
   En av de frågor som Frey lyfter fram är om mänskligheten ens skulle känna igen den återuppståndne Jesus Kristus, eller om vi skulle vifta bort honom som en trashas till uteliggare, med en promiskuös syn på sexualitet och hedonism? Det gör berättelsen levande. För enligt mig blir religion intressant först när den ifrågasätts, precis som för mycket annat.

Jag tycker om att läsa böcker intensivt. Gärna så snabbt som möjligt, för att känna total närvaro. Men när jag kom till sidan 107 gick luften ur mig.
   Ben Zion Avrohom återhämtar sig efter intermezzot med fönstren och berättar om epileptiska anfall som börjat komma till honom:
   Det är ett stort lugn som successivt sänker sig över mig. Det känns som om någon mycket långsamt häller vatten över min kropp. Och när jag är helt täckt infinner sig ett ögonblick, bara ett kort, kort ögonblick, då jag känner allt, ser allt, vet och förstår allt och då världen, eller universum, eller vad det än är vi är och är en del av, känns fulländad och jag känner mig fulländad i den. Det enda det kan liknas vid är en orgasm, men det här är tusen gånger intensivare och det är bortom det rent fysiska. Det är som en enorm, overklig orgasm där all kunskap och visdom som någonsin har funnits och kommer att finnas är min, men bara för ett ögonblick.

Någon vecka senare ligger jag hemma i soffan och rider ut en behandlingsstorm. Efter en kommunikationsmiss i hjärnbarken ser jag Sagan om ringen-trilogin – i fel ordning. Det hade då gått flera år sedan jag såg den senast. I en av filmerna verkar det inte bättre än att den gode trollkarlen Gandalf dör efter att ha kämpat mot ett uråldrigt monster i en av flera anledningar ogästvänlig gruva. De övriga karaktärerna som funnits vid Gandalfs sida knäcks till tårar och sorg. De har förlorat en nära vän.
   Tror de.
   För i nästa film återvänder han. Vännerna kan knappt tro att det är sant. Han förklarar vad som hände honom: hur han reste genom tid och rum, genom rymden i en upplevelse som i det närmaste varade i en evighet.
   Gandalf dras tillbaka. Gandalf dör inte.

Ungefär samtidigt får jag ett mejl av en Alexander, en person som jag aldrig har träffat. Vi känner inte varandra. Han berättar att han sett min medverkan i Annas eviga, och han menar att han har något viktigt att dela med sig av.
   I programmet berättade jag om mina rymdvisioner. Alexander hänvisar till ett citat ur Koranen som säger att människans själ kommer att bäras av två änglar genom galaxen upp till den sjunde himlen. Vidare berättar han att min vision om att få mina frågor besvarade påminner om ett stycke i Koranen som säger: ”Vi har lyft av bindeln och i dag är din syn skarp.”

Jag försöker inte likställa mina tankar med något ur en religiös text, men de parallella linjerna fascinerar.

Lika lite vill jag dra några likheter mellan mig, James Frey och J.R.R Tolkien – utöver det faktum att vi alla tre är människor. Vi sitter eller har suttit på mänskliga krafter och egenskaper, precis som alla andra. I första hand har eller hade vi tankar och fantasi. Och kanske har eller hade vi alla tre – helt beroende på våra högst individuella upplevelser – lyckats öppna den dörr som leder in mot döden.
   För min vardag är en konstant nära-döden-upplevelse. Min tillvaro är en pågående motorcykelolycka. Min verklighet är en älgtjur förstelnad i långtradarens helljus framför mig.
   Kanske har James Frey liknande upplevelser, fastän helt annorlunda. Kanske gällde samma sak för trollkarlsskribenten J.R.R Tolkien. Kanske har vi revat himlen och sett fragment av det som finns bortom den här dimensionen. Vad vet jag? Men jag undrar vad det är för vision som har fastnat i mitt inre. Jag undrar vad resan mot livets slut kommer att innebära – eller är det alltings början som står runt hörnet och väntar? Jag vet inte.
   Men döden, jag vet något.
   Jag är inte rädd för dig.

131 kommentarer:

  1. Precis så tänker jag mej slutet. Jag är inte heller rädd.... <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja,så måste det vara ,,slutet.. tror att vi alla ses,.Jag är inte heller rädd...<3 / lokes mamma.

      Radera
    2. Slutet på detta och början på någonting annat <3 Klart vi ses....

      Radera
  2. Den sista meningen är viktigast av allt - du är inte rädd. Jag säger bara JESSS.
    Du skriver djupt och insiktsfullt om existentiella frågor. Återigen en text som är svår att kommentera men fantastisk att få uppleva.

    SvaraRadera
  3. Du är klok så härta vore nog, skulle min kära mor ha sagt. Det är det som är så viktigt - att inte vara rädd för döden! Som om döden vore slutet när man istället bör se den med nyfikenhet.
    Din krönika i Aftonbladet talade om vad som händer i landet och världen och de rädda ger elaka kommentarer för de orkar inte höra sanningen!
    De är så rädda att de måste ge ondska tillbaka. Ingen föds elak, det är därför kärleken, omtanken, empatin till sin medmänniska är så otroligt viktig.
    Det blir bra.
    All kärlek till dig Kristian!

    SvaraRadera
  4. Mycket intressant! Tack ska du ha! En annan parallell: "Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då skall vi se ansikte mot ansikte. Nu förstår jag endast till en del, men då skall jag känna fullkomligt, liksom jag själv har blivit fullkomligt känd." (1 Kor 13:12)

    SvaraRadera
  5. GANDALF...kul du nämnde honom
    Han dör aldrig
    Han finns
    Precis som den lilla lilla eländiga ENTITA som författaren och skribenten och poeten Birger Norman berättar om, som sitter där vid hans fågelbord när han ska fylla på mera åt fåglarna. ENTITAN tittar då på Birger och säger: DET GÅR ATT ÖVERLEVA
    En liten liten eländig entita i blåsten och kylan...
    DET GÅR ATT ÖVERLEVA

    Livet är en MENING som saknar punkt - FÖR INGEN VET NÄR "meningen" slutar

    Sven Lind, poeten oskar

    SvaraRadera
  6. Jag såg "Annas eviga" när du var med och efteråt fick jag så ont i bröstkorgen. Det gick upp för mig att jag inte andats ordentligt på en halvtimme. Din beskrivning var så outgrundligt mörk och ljus på samma gång. Kärlek till dig..

    SvaraRadera
  7. Jag kommer att sakna dina vackra tankespån något enormt. Värme och ljus till dig! // Anna

    SvaraRadera
  8. Jag är inte heller rädd för att dö, för jag vet att jag får komma till himlen. Inte för att jag förtjänar det, långt ifrån, men på grund av att Jesus tagit allt mitt elände på sig och dött istället för mig. Jesus gav sitt liv för att vi skulle få livet - det eviga livet.

    "Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv." Joh. 3:16.

    "Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde var dag i glädje och fest. Men vid hans port låg en fattig man som hette Lasarus, full av sår. Han längtade efter att få äta sig mätt på det som föll från den rike mannens bord. Ja, hundarna kom och slickade hans sår. Så dog den fattige och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Även den rike dog och begravdes. När han plågades i helvetet, lyfte han blicken och fick se Abraham långt borta och Lasarus hos honom. Då ropade han: Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasarus att doppa fingerspetsen i vatten för att svalka min tunga, ty jag plågas i denna eld. Men Abraham svarade: Mitt barn, kom ihåg att du fick ut ditt goda medan du levde, under det att Lasarus fick ut det onda. Nu får han tröst och du plåga. Och till allt detta kommer att det är en stor gapande klyfta mellan oss och er, för att de som vill gå över härifrån till er inte skall kunna det och för att inte heller någon därifrån skall kunna komma över till oss. Den rike mannen sade: Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus för att varna mina fem bröder, så att inte de också kommer till detta pinorum. Men Abraham sade: De har Mose och profeterna. Dem skall de lyssna till. Nej, fader Abraham, svarade han, men om någon kommer till dem från de döda, omvänder de sig. Abraham sade till honom: Lyssnar de inte till Mose och profeterna, kommer de inte heller att bli övertygade ens om någon uppstår från de döda." Luk. 16:19-31.

    SvaraRadera
    Svar
    1. En fråga? Hur får man Jesus att ta på sig ens synder så att man får komma direkt till himlen? Sa han inte att den som vill följa honom skall ta sitt kors och föja honom. Vad innebär det i så fall? Vill passa på att fråga seriöst eftersom du som är anonym uppenbarligen vet.

      Radera
    2. Genom att du tror på att Jesus var&är Guds son som korsfästes för att dina synder skulle bli förlåtna.
      Genom att erkänna dina synder och att följa Jesus( leva enligt hans moral) bär du korset.


      "Ty så älskade Gud världen att han utgav sin ende son för att var och en som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv"

      Radera
    3. Jesus förlåter synderna så fort man ber honom uppriktigt. Att ta sitt kors och följa honom är en annan fråga, kan skriva mer om det imorn.
      Kristian, du verkar ha fått aningar om himlen o det underbara som väntar där. Tror att det är Gud som kallar o ger dig frid o glädje. Stor kram! Sara

      Radera
    4. Mycket intressant. Vart ligger då "himlen"? Hur ser det ut där? Hur ser min existens ut där? Är den också fysisk i någon bemärkelse? Kan jag röra mig mellan jorden och himlen - hälsa på mina syskon på jorden tex? Vem tar emot mig när jag kommer och hur transporterar man sig dit. Du som visste att Du skulle komma till himlen, hur vet Du det?
      Överge mig inte och lämna det här inlägget obesvarat. Det är viktigt att få svar från någon som vet för då kanske inte döden blir så kall och otrevlig för oss som skall åt det hållet snart.

      Karin Nilsson i Åmål

      Radera
    5. Bibeln ger dig svar på dina frågor.
      Det enda du behöver veta om himlen är att den är bättre än du ngnsin kommer att kunna föreställa dig.Tänk dig den vackraste miljön och den ljuvligaste känslan du upplevt fast miljoner gånger bättre, så kan du försöka föreställa dig hur himlen är.
      Man kan Veta därför att Gud har lovat och han kan omöjligt svika.

      Radera
    6. Det fanns inget svar alltså på frågorna om himlen. Det blir som vanligt, bara ord. Men, när orden är borta vad finns då kvar? Ingen vet. Bibeln svarar och Gud lovar.Då är det således mitt ansvar om jag tror/litar på Gud eller inte? Respekterar inte Gud mig så eftersom han inte kan besvara mina frågor? Vad händer med mig om jag inte är läskunnig som är vanligt i sverige idag? Jag är en människa som aldrig kunnat lita mig till sådana ord som ljuvlig och vacker, jag vill veta vad som väntar. Skall jag lösa biljett? Alla religiösa kan citera bibeln och somliga utöver den skaran också men det blir till slut bara svepande gester och tomma ord.Jag kan således inte lita på någon annan än mig själv och mina egna erfarenheter när det väl gäller, eller hur? En sak är säker; när jag skall "dömas" och jag står inför Gud så har jag en del kritik att framföra och en del synpunkter i övrigt också. Jag tycker han kunde skicka en människa som kan företräda honom på ett sätt så att folk vet att de kan lita på att det är sant. T ex helig ande, sanningens ande. Det kravet måste vi kunna ställa eftersom vi människor blir vilseledda och bedragna med bara tomma men vackra ord varje dag.Jag är besviken!

      Karin Nilsson i Åmål

      Radera
    7. Hej Karin:-) Alltså jag tror att när man väl står inför Gud så är man inte så kaxig, utan man är glad för den nåd som erbjuds. Och nåd har erbjudits oss genom Jesus Kristus.
      Du verkar vara irriterad på alla fina ord. Men faktum är, att när Gud ville säga oss människor något, då sa han det genom
      Jesus, han är Guds Ord till oss. Joh 1:1, 14 Han är den som företräder Gud på det sätt du frågar efter.Kram, önskar så du skulle få tag på detta! Å du med Kristian :-)
      Varma hälsningar Anna E i Ljungskile

      Radera
    8. Varför hänvisas bara till Jesus. Islam säger att Muhammed är den största profeten. Nämnde han något om livet efter detta som visar bättre hur det kommer att bli?

      Radera
    9. Karin, jag förstår den frustration och förvirring du upplever. Jag känner också så ibland. Men faktum är att det är upp till både dig&mig att lita på Gud. Han tränger sig inte på, han vill att du ska visa intresse för honom för han har redan visat sig på alla möjliga sätt. Men man måste tillåta sig att se dom. Bibeln säger att det inte finns ngn ursäkt för oss att inte tro på Guds existens, det är bara att se sig omkring på skapelsen. Hur vore det möjligt utan en Gud?? Och det finns ingen motsättning vad gäller vetenskap & religion. Big bang är bara ännu en benämning på skapelseberättelsen. Vem kan bevisa att inte Gud var en del av big bang? Osv osv. Oavsett om du är läskunnig eller inte så kan du tro på Gud. Barnatron är den mest naturliga och äkta tron som finns. Och väldigt få barn har en teologisk kunskap eller ngn större uppfattning om Bibeln. Men som vuxen har man alltid större ansvar och därmed också större möjligheter. Det är upp till dig att söka svaren på din existens. Gud söker dig genom dina tankar , känslor osv. Det finns tex en anledning till varför du vill veta och skriver här..du söker Gud. Och du får svar, kanske inte de svar du vill ha. Vi får inte alltid de svar vi vill ha, men det betyder inte att de oviktiga, betydelselösa eller onödiga för det. Allt har en mening.

      Radera
    10. Karin. Vill också tillägga att jag förstår din besvikelse över Gud och människor som talar om honom. Och som du säger blir det alldeles för ofta tomma ord. Något jag ogillar väldigt mycket är jag när jag berättar för någon annan om något som bekymrar mig och svaret jag får tillbaka är ett hastigt "det ordnar sig" "det bli bra ska du se""det fixar du" osv osv. Tanken är god, men ibland vill man inte ha det svaret för det ger absolut ingenting. Just för att de fraserna inte betyder något för personen som säger dom. Det blir bara tomma ord.
      Du tycker att Gud skulle sända en människa eller sanningens ande och det har han gjort. Jesus och den helige ande. Det är lätt att bortförklara saker men jag tror dock att det kommer komma en dag där Gud uppenbarar sig på så sätt att det är omöjligt för människan att förneka hans existens. Gud vill dock att vi ska tro på honom av egen fri vilja.Han vill inte vara någon allsmäktig diktator där man inte har något val. Gud har behov av att känna sig älskad av människan. Vilket kan låta lite konstigt och paradoxalt då han bestämmer oavsett. Människan är klok men inte så klok att den kan förstå Gud till fullo. Hur skulle en myra kunna förklara hela människans existens och tillvaro. Inte så lätt, samma med oss. Vi ser inte allt och vet inte allt. Vi har dessutom inga rimliga krav att ställa på Gud. Människan är en fantastisk varelse som Gud har skapat och som han älskar mer än vi kan förstå. Vår kärlek är begränsad men han ÄR kärlek. Han har facit på hur vi mår som bäst och längtar efter att få visa oss en annan dimension där han regerar utan mänsklig ondska- avund, bitterhet, giriget osv osv. Föräldrar & barn relation är ett exempel. Föräldern som av kärlek beskyddar barnet från en massa saker som kan skada. Barnet har sin envisa vilja och vill leva i ett godis&leksaksland för det finns inget bättre barnet kan tänka sig. Föräldern har större ambitioner för sitt barn än att leka och äta godis 24h/dygn och försäker förklara att på lång sikt är detta inte bra , det finns ngt bättre. Allt som föräldern förklarar kommer låta hemskt tråkigt för barnet. Men barnet kommer växa upp och inse att det var tur att barnet inte fick bestämma och fastna i godis&leksakslandet för evigt.
      Men varför det är så här, varför vi är människor och vi bor på planet som råkar vara rund och det finns någon som kallar sig Gud, det vet ingen. Men så är det. Sen att alla religioner har olika namn på samma fenomen är en sak. Precis som att vi har olika kulturer och olika språk. Finns en mening med det också. Trots att det skapar enorma problem så tror jag att vi alla tror på samma Gud. Religionen är som en sägen som går från släkt till släkt och utvecklas på olika håll. Människan kan förvränga saker. Det som gör att just jag tror på den Gud som bibeln&kristendomen förespråkar är för att Gud kräver inga materialistiska ritualer och ting för att man ska få kontakt med honom. Många religioner lägger mer vikt vid detta än själva tron på Gud. För mig blir det ytligt och tomt. Bibeln har dock sina moraliska synpunkter, men det är mer en hänvisning och förebild till ett gott liv. För att inte må dåligt i onödan helt enkelt.

      Radera
    11. Och på svar om himmelen..i Bibeln står det att Gud ska skapa en ny himmel och en ny jord. Och där ska Gud råda som är kärlek. Han ska torka våra tårar och ingen ondska eller mörker ska finnas. Vi ska leva i fullständig harmoni. Det står att Gud bygger herrgårdar till oss under tiden. Bokstavligt eller inte. Gud talar genom vårt språk som vi förstår. Så det är mycket symbolik. Det finns beskrivningar om byggnader av olika ädelstenar. Och det beror förmodligen på att det var det finaste man kunde tänka sig på den tiden bibeln skrevs för att visa på hur fantastiskt vackert det var. När jag tänker mig himlen tänker jag mig som på jorden fast utan allt elände som finns här och lite mer av allt. Ännu mer storslaget och mäktigt. Men jag kan också tänka mig den som en andlig dimension där vi flyter omkring i någon dimma typ. Flummigt sådär och inte lika tilltalande. Men jag litar på Gud att det blir över mina förväntningar och bättre än jag ngnsin skulle kunna drömma om. Vi kan nog inte föreställa oss. Många med nära-döden-upplevelser upplever att det är kärlek och ljus värme och bara härligt och jag tror att det är precis så. Man kommer känna sig totalt älskad och meningsfull och viktig. Inga sjukdomar, sorg, bitterhet, ångest, avund,girighet..inga snöslaskiga deppiga februaridagar:) Trots att jag är ganska ung,frisk med ett gott liv och framtidsdrömmar så kan jag ibland längta till denna plats. Jag tycker döden kan vara läskig och har lite ångest kring den och tvivel på Gud uppkommer med jämna mellanrum då det känns jobbigt. I sådana stunder påminner jag mig om allt det som talar för Gud, mina erfarenheter , upplevelser osv och framförallt så väljer jag att lita på Gud. Tycker sången "Du måste finnas" förklarar dessa känslor bra.
      Jag hade aldrig lagt ner denna tiden jag gjort på att skriva till dig om det vore tomma ord och löften. Tro och att veta är inte samma sak och jag kan inte ge dig de bevis du vill ha. Jag kan bara uppmana dig att försöka se de bevis som finns och söka Gud själv. Jag kan inte lova dig ngt men Gud har gett sitt löfte och det litar jag på. Det enda jag kan lova dig är att jag tror på den Gud som står i bibeln och eftersom det ger mig en glädje och ett rikare liv och förhoppningsvis ett evigt liv så vill jag att du ska uppleva samma sak.

      Radera
    12. "Också evigheten har han lagt i människornas hjärtan. Ändå kan de inte förstå Guds verk, från begynnelsen till änden." Predikaren 3:11

      Denna vers säger mycket. Den handlar om människans möda under solen - hur vi stretar på i vardagen. Den handlar om att livet är mer än den mödan. Att vi har evigheten i våra hjärtan! Evigheten sipprar in i vardagen ibland - när vi möter det nyfödda barnets allvetande blick, när vi står på en fjälltopp i Guds mäktiga skapelse, när vi hör en bra låt som får saker att falla på plats, som ger oss gåshud.

      Revan i himlen. Vi är skapta att se den. Vi är skapta till att "förstå Guds verk, från begynnelsen till änden."

      Begynnelsen och änden. Skapelsen och himlen. Jesus hänvisar nästan alltid till skapelsen eller himlen när han utsätts för frågor. Vårt ursprung och vår framtid.

      Till dig som frågade om frälsningen: Bibeln är tydlig med att den finns där för alla. En gåva som sträcks fram, ta emot den i tro. Du kan inte förtjäna den genom handlingar, vi är alla lika där. Frälsningsplanen fanns innan skapelsen, och i Bibeln får vi följa en process från syndafallet i början och en upprättad skapelse i slutet. En fantastisk process med ett utvalt exempelfolk, lagisk tro, ouppnåeliga lagar, offer och ritualer, en korsfäst Gud som tar offret en gång för alla, hedningarna inympas i frälsningen och snart ser vi upprättandet.

      Det var Bibeln i korthet. Läs! Förundras!

      Vår eviga Skapare finns i oss. Klart att vi känner av rymderna ibland! Men bättre än rymd och evighet är att han bär oss nu i vår mörka lilla vrå. Den som lämnade himlens härlighet vill vara vår vän. Klart att vi fascineras av Gandalf och grabbarna, men de är bara bleka kopior av Kristus.

      Maria
      "Summan av ditt ord är sanning"

      Radera
    13. I Allahs Den Nåderikes, Den Barmhärtiges Namn

      Jag ville dela med mig lita av hur muslimer ser på Gud och hans sändebud Jesus, Marias son (fred och välsignelser över dem).
      Jag vill börja med att säga att Jesus omnämns på ett antal ställen i Koranen och hans mor har fått ett kapitel uppkallat efter henne. Med andra ord så kan man inte vara muslim om man förnekar Jesus, hans mirakulösa födsel, mirakel eller budskap.

      Det viktigaste budskapet i Islam är att man endast dyrkar Allah (Gud) utan medhjälpare/medgudar vid Sin sida. Vi måste följa vår Skapares Beordringar och hålla oss borta från Hans förbud. Allah säger

      "Jag har skapat de osynliga väsendena och människorna enbart för att dem ska [känna Mig och] dyrka mig..." (51:56)

      När vi reflekterar över skapelsen, himlarna, jorden, naturens lagar, kroppens alla avancerade system samt allt som vi fått i detta liv så förstår vi att all tacksamhet bör riktas till Gud, och att tacka någon annan för detta vore fel.
      Samma sak gäller när vi vet att Allah är Allsmäktig, Ser allt, Hör allt och är Den Enda som uppehåller sin skapelse att vi ej får vända oss till andra gudar som varken ser eller hör i vår dyrkan. Dom kan ju ändå inte besvara vår bön. Vi ska med andra ord underkasta oss Skaparen och inte skapelsen.

      Detta är religionen som alla profeterna predikade och följde, bland dessa, Adam, Noah, Abraham, Isak, Ismael, Jakob, Moses, Jesus och Muhammed (Allahs fred och välsignelser över dem). På det arabiska språket översätts "underkastelse under Guds Vilja" till Islam.
      Allah säger:

      "Till varje samfund har vi låtit ett sändebud komma [för att förkunna]; dyrka Gud och håll er borta från ondska (avgudadyrkan). (16:36)

      Ingen profet i vare sig Tohran, Bibeln eller Koranen har någonsin sagt att han är Gud eller att människan ska dyrka honom utan tvärt om, de själva underkastade sig sin skapare och beordrade sina följeslagare att göra detsamma. På det arabiska språket kan "en som underkastar sig sin skapare" översättas till muslim. Alla profeter och sändebud var med andra ord muslimer. Varken Jesus eller Moses i Bibeln har kallat till en religion som heter Kristendom eller Judendom utan deras religion var Islam. Allah säger:

      "För Gud är den Sanna religionen Islam..."(3:19)

      Jesus har alltså inte nämnt det som ni kristna predikar idag om att han skulle vara en person i en helig treenighet eller att vi ska tillägna honom vår dyrkan. Ordet treenighet existerar inte ens i Bibeln utan är ett senare påfund baserat på feltolkningar.

      Om man sedan undrar hur Jesus kunde utföra mirakel så var det med Guds vilja för att styrka hans profetskap precis som tidigare profeter utförde mirakel. Jesus sade i Bibeln :
      "Av mig själv kan jag i inte göra något; som jag hör, så dömer jag, och min dom är rättvis, Ty jag följer inte min egen vilja utan Hans vilja som har sänt mig."

      Jesus var Guds sändebud och tjänare och underkastade sig Gud som en sann muslim. Allah återberättar Jesus ord i Koranen:
      "[Då talade] han [till dem]: Jag är Guds tjänare. Han har gett mig uppenbarelsen och kallat mig till profet..." (19:30)

      Radera
    14. Gud Den Allsmäktige är den Enda som förlåter synder och ingen behöver dö för någon annans synder, inte minst Gud själv?!? som någon skrev på denna tråd. Att Gud skulle vara i behov av att känna sig älskad av människan är också en främmande tanke inom Islam. Allah är inte i behov av människan utan tvärt om, vi kan inte leva ett ögonblick utan vår Herres Nåd, Vilja och Barmhärtighet. Det är vi som är i behov av Guds kärlek. Det är också intressant att barnatron togs upp. Enligt islam så föds varje människa med den ursprungliga tron på sin skapare, att Han är En och att han skall lydas, sedan utvecklas detaljerna med hjälp av profeternas vägledning. Men att barnatron skulle ha något med den oförståeliga treenigheten att göra är fel. Tron på "en korsfäst Gud som offret en gång för alla" är en religion som varken Abraham, Moses eller Jesus ens kände till?! Jag repeterar för att någon kanske missat allvaret i dessa uttalanden. Tron att Gud den Allsmäktige var ett korsfäst offer är en tydlig villfarelse som folk blint har accepterat.

      "De underskattar Allah, Allah har all Styrka, all Makt." (22:74)

      Du som säger att du vet att du får komma till himlen har på något sätt lyckats lura dig själv till denna trygghet. Ingen människa vet i vilket tillstånd hen kommer att dö. Även om din religion garanterar paradiset till dess utövare finns "risken" att du konverterar till en annan religion innan du dör och därmed straffas i elden.

      Muslimen dyrkar sin Skapare med kärlek, hopp och fruktan. Kärlek till Allah, hopp om att få träda in i Hans paradis och fruktan för straffet i helvetet. Vi går inte runt och tror att vi är paradisets arvtagare och kan garantera andra denna välsignelse. Islam är en vacker, klar och tydlig religion som alla människor kan förstå. Det gäller bara att öppna ögonen och se igenom alla lager av islamofobi och propaganda som sprids i samhället/media mot Islam.

      Hos Allah Vilar all framgång. Må Allah välsigna er, vägleda er och låta oss alla träda in i Hans paradis.

      Radera
  9. Häftigt. Inspireras av din intellektuella resa, förmågan att plocka upp, lägga ihop, samla intryck och uttryck. Spännande, trots allt.
    Blev också glad...kanske fel ord...när jag läste din krönika i Aftonbladet. Håller med. Internet är något som kan skrämma mig. Får emellanåt antiperioder mot facebook och instagram och undrar vart vi är på väg. Varför människor verkar så tomma att de skriker efter bekräftelse - så uppfattar jag det ibland och håller mig undan.
    Men din blogg är något annat. Du delar och sammanfattningen blir ett utbyte av känslor, kunskap och insikter. Det är många gånger med andan i halsen jag läser dina texter, troligen för att jag är så rädd, för en massa saker i livet. Det är tråkigt när rädslan styr. Men, den släpper, för du har förmågan att uttrycka det svåra, det viktiga, på ett nära sätt. Vi är alla jämlika.
    Såg igår filmen om Knausgård, fascineras över hans strävan efter ärlighet. Det var mycket som fastnade, fast jag undrar hur han orkar vara så mycket inne i sig själv. Han kanske inte har något val.
    Skönt att du sitter på fik.
    Stort att du samlar material under din resa. Så gör en konstnär. Låter allt bli viktigt och betyda något. Och så, just så, tror jag att det är. Och måste vara.

    SvaraRadera
  10. Vilken fascinerande läsning. Tack!

    Kram
    //Lisa

    SvaraRadera
  11. Tårar trillar nerför min kind. Av sorg, ilska och igenkänning. Jag har varit där du är. Två gånger. Men överlevt. Min kloka cancervän och Borlängebo gjorde det inte. Hon blev 21, jag fick leva vidare. Och det gör ont varje dag. Hon lärde mig och alla i sin omgivning att göra något fint tillsammans av den tid vi har kvar. Hur kort eller lång den än är. Precis som du får oss att vilja förbättra världen och lämna över ett hopp till våra barn. Alla mina tankar är hos dig.

    SvaraRadera
  12. Av en slump hamnar jag i din text och dras in i din explosiva livsenergi..slås av ditt mod och tappar andan inför din totala närvaro på knivsudden..din roll är budbärarens.Du är så ung, så vis, så gammal så ny så stark och mitt hjärta sänder dig all kärlek det förmår..

    SvaraRadera
  13. Det är en ynnest att följa dina tankar. Så vänligt av dig att dela med dig. Dessa spejsade tankar som vi inte själva kommer i närheten av förrän vi själva sitter med våra dagar räknade. Om ens då.
    Det är modigt av dig att sticka ut hakan i Aftonbladet i en tid av "näthat". Men å andra sidan har du byggt upp ett megastort kapital av "nätkärlek". Hoppas att det skänker dig vila och kraft i de utmaningar du står inför.
    //Helena på Åsen

    SvaraRadera
  14. Jag vet inte själv hur jag kommer reagera när jag står öga mot öga med min egen död, men så här på tryggt avstånd har jag utmejslat en teori som jag inte har något belägg för alls men som låter bra.

    Döden är det mest fantastiska som någon kan uppleva, som du själv citerar: en orgasm men så otroligt mycket mer.
    Betänk bara hur överjävlig världen och livet kan vara mot vissa. Vissa föds in i en svältkatastrof, andra föds in i rytande krig och vissa går bort alltför unga i jävliga sjukdomar.
    Men tänk om allting skulle vara värt att uppleva - för att få uppleva döden.

    Det finns ingen logik i det här, men ändå ser jag det som just ologiskt att vi ska behöva frukta det absolut enda vi inte kan undfly.

    Som sagt; jag vet inte hur jag själv kommer reagera när min tid kommer, och jag kan bara hoppas att jag då är lika stark som du.

    /Björn.

    SvaraRadera
  15. Det finns ju böcker skrivna om detta och jag har läst några stycken. Jag känner igen dina beskrivning av visionen från dem. Tyvärr kan jag bara i nödfall nämna några titlar. Så, jag tror det ligger en hel del i din vision.
    När man som jag blivit intresserad av berättelser om "efter döden" och börjar ta del av vad som finns skrivet så slås man av hur samstämmigt det är.
    Tror inte det finns något att vara rädd för, det är själva uppbrottet och separationen som är jobbig att bära, på den här sidan avskedet. Och det uppenbara - för de som är kvar är det ju sällan så kul.

    SvaraRadera
  16. Blir så glad att du inte är rädd och att du finner tröst och samhörighet i andras berättelser. Du är på väg dit så många människor gått före och dit vi alla ska en dag. Jag tror att Gud, eller universum, vad man än vill kalla det, tar emot och bär oss. Och jag tror att det på något sätt finns evigt liv, bortom den fysiska kroppen, även om det är omöjligt att veta exakt hur det kommer te sig. Men det verkar helt absurt att en människa som berört så många andra och all den energi och närvaro den människa utstrålat, bara skulle försvinna för att den fysiska kroppen dör. Önskar dig frid, massa kärlek och värme, Kristian! <3

    SvaraRadera
  17. Jag önskar, att om det fanns något sätt för mig att byta kropp med dig, skulle jag göra det. Med din anda, din totala livsstyrka och ditt exceptionella sätt att uttrycka dig på, kan du förändra världar till det bättre. Du har redan påbörjat detta, här, och det är jag evigt tacksam för.

    Kom ihåg att du lever nu. Att du andas och ser. Att du kan känna och älska. Dö inte innan ditt hjärta slutar slå eller din hjärna slutar tänka. Lev till sista dagen, ta vara på allt du har. Du är fantastisk.

    Med varma hälsningar, Martina.

    SvaraRadera
  18. Jag är inte heller rädd för döden, det är bara vägen dit som oroar mig.

    Insiktsfull som vanligt Kristian!

    SvaraRadera
  19. K,

    jag, du, vi, men, och, det ... nepp kan inte skriva nagot utan att upprora och kanske forstora nagon annans drommar! Sa da later jag mina formuleringar och funderingar stanna har.

    Fridens liljor,

    Kram L

    SvaraRadera
  20. Kristian! Läste din debattartikel i aftonbladet. Jag kunde inte sagt det bättre själv. Det är så många sanningar och man hoppas att folk börjar att få upp ögonen och inse vart Sverige är på väg och agerar mens tid är. Kanske leder din artikel till att vi krigare blir fler. Du kommer att bli ihågkommen som en sann och modig stark krigare. Styrka och kramar till Dig./Marina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så sant!! Allt du Kristian skrev i din artikel i Aftonbladet-sanningar som bara du verkar kunna sätta ord på. Tusen tack. Kanske några fler som vaknar och inser att vi är på en väg som inte borde finnas.

      Varma tankar och kramar till en ovanlig, fantastiskt underbar person- DU Kristian./Ami

      Radera
  21. Jag är inte heller rädd för att dö. Jag har bestämt ett tecken med de mina. När detta tecken uppenbarar sig så VET de att jag finns där. Och det är en konkret sak. Mycket konkret. Kanhända måste det förmedlas genom någon annan som kan förmedla sånt, men när de mina får det så VET de...

    SvaraRadera
  22. ♥♥♥
    En farmor!

    SvaraRadera
  23. Alla goda tankar till dig, fantastiska människa!

    SvaraRadera
  24. Kristian.
    Så himla skönt för dej att du inte räds döden.
    Kramar till dej.

    // Helena

    SvaraRadera
  25. Så fascinerande att läsa. Jag har haft en dröm en gång, om att dö och i min dröm fick jag svaret och det var så självklart, det var liksom som att poletten trillade ner och min känsla var: JA så är det!! Men jag minns inget mer om drömmen men den påverkade mig länge.
    All kärlek och styrka till dig.

    SvaraRadera
  26. Det gick ett glädjerus genom kroppen när jag läste sista meningen. Jag är glad för din skull.
    Jag tror inte att du har något att vara rädd för.

    Jag kanske skulle tänka annorlunda om jag var döende men jag brukar säga att jag inte är rädd för döden. Jag är mer rädd för att någon i min närhet ska dö. Det finns saker jag vill uppleva i livet och därför vill jag inte dö nu, men jag är inte rädd för själva döden.

    Jag är säker på att dina visioner är sanna...

    SvaraRadera
  27. Kom att tänka på det här klippet efter att jag såg dig på Annas Eviga. Jag satt för många år sedan och kollade genom NDE-klipp på youtube eftersom jag var så fascinerad av döden och vad som kan hända efteråt. Jag är inte troende, tillhör ingen religion, men kan inte låta bli att starkt tro på att när detta livet slutar, så är det bara början. Det här klippet var det som fastnade. Det är dramatiskt, väldigt amerikanskt, Morgan Freeman allvarliga röst berättar om denna neurolog (som är slående lik Niklas Strömstedt lol) men bortsätt från allt amerikanskt trams så resonerade det väldigt med mig

    https://www.youtube.com/watch?v=ZN8bsq2Ic-4

    /Karin 26 malmö

    SvaraRadera
  28. Underbara Kristian!! Fortsätt skriv, vi älskar dina ord, de behövs i dagens Sverige! Jag har också tampats med dödstankar,läst allt jag kommit över, funderat och blivit trygg. Jag är så glad att för att du inte är rädd längre. För likt en fjäril lämnar vi vår kokong när vi varit här på jorden för att lära och utveckla vår själ, sen återvänder vi hem, vi får kalla det vad vi vill..i det sammanhanget är det bara ord, olika ord, just på grund att människor behöver olika ord. Men hem är den plats där harmoni och kärlek råder, inga orättvisor, krig eller ondska existerar. Vi får alla de svar vi funderat på, vi förstår vårt syfte på jorden och fortsätter vår utveckling på andra sidan. Ett evigt kretslopp tills kärleken råder. Och med tanke på din beskrivande artikel över Sverige, är det en lång väg kvar tills både kärlek och harmoni råder. Vi är alla här för att lära och utvecklas, kroppen är som ett litet hus vi flyttar in i en liten stund för att göra vår lilla projektanställning, sen när vi gjort det vi var ämnad för, får vi åka hem igen till det fantastiska hemmet! En resa som en nära vän fått uppleva två gånger, men blivit stoppad, för han var inte klar..men han säger till oss alla, att dö, det är vackert, det behöver ingen vara rädd för! För allt fortsätter! Så jag tackar redan nu för allt du ger! Varm kärlek! En dag kommer jag sakna dina ord, men då är du den vackra fjärilen som är så nära oss trots att vi inte alltid lägger märke till dej! Ljus och kärlek!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fint skrivet. Håller med!
      Kram Kristian /Lotta

      Radera
    2. Fint. Kram Camilla

      Radera
  29. Idag tänker jag inte skriva några egna ord i min kommentar.
    Istället kommer jag till fullo hålla med det Ann-Sofi (11 februari 15:31) skriver i sin ovan.

    Så bra och fint skrivet.
    Önskar jag skrivit den kommentaren själv.

    Tycker om att läsa att du inte är rädd längre Kristian.

    Varma hälsningar med kärlek och omtanke från Nina.
    PS. Läste förstås din artikel på Ab (eller var det Exr. kanske) Bra skrivet Kristian! DS

    SvaraRadera
  30. Ska absolut köpa din bok.

    /Lisa

    SvaraRadera
  31. Jag är gammal i jämförelse med dig i år! Men tror att du redan lärt dig vad som tagit en livstid för mig att förstå...Livet vet vi ingenting om, därför tror jag att vi ska ta vara på de stunder då allt känns bra och vi är i harmoni med oss själva! Känner så med dig och du, helvetet kommer du säkert inte till, du har upplevt det redan <3 varma hälsningar från Anitha

    SvaraRadera
  32. En gång när jag var en liten flicka, satt jag vid mormors köksbord med den rutiga vaxduken, jag hade nytt blivit serverad sommarsaft och hembakade bullar, när jag plötsligt slängde ur mig:"När vi dör då föds vi!"
    Varför sa jag så? Jag vet inte. Jag minns inte idag vad som fick den lilla flickan att så självklart yttra de orden. Det har gått en delår sedan dess. Och en annan orsak till att jag inte riktigt minns, kan vara det istället väldigt klara minnet av min mormors reaktion: HOn blev rädd! Hon blev alldeles förskräckt, och sa att jag ALDRIG NÅGONSIN fick yttra sådana konstiga saker mer! Hon var rädd att jag blivit galen...
    Det hade jag inte. Men nu, som vuxen, vet jag att barn står mycket närmare det ofattbara och magiska och mystiska, och svaren på alla gåtorna, än vad vi vuxna gör. Vi förlorar något(ja, mycket), men bland annat detta, när vi lämnar Barndomens gyllene, magiska värld!
    Jag är övertygad om att det finns något borton horisonten, och en dag får jag veta vad... KRAM!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, som barn är vi mer oförstörda. Gick med mina döttrar på en grusväg långt in i Finnskogens trakter då min 2 1/2 åring plötsligt sa - titta mamma där går en tomte! Jag uppmuntrade henne att berätta hur tomten såg ut och hon sa då att han var nästan lika liten som hon själv men han hade en grå luva och skägg.
      Jag trodde på vad hon berättade för det finns andra som berättat om dessa tomtar efteråt.
      Det är självklart så, att när vi dör så föds vi!
      Kram!

      Radera
  33. även om du inte kommer finnas för alltid, så kommer dina texter alltid finnas hos mig.

    jag kommer inte glömma dig.

    SvaraRadera
  34. Dina texter väcker så mycket tankar och känslor, hela tiden tänker man "precis så är det", man vill revoltera, kämpa för en bättre värld!! Tänk om du varit politiker, oj oj vilka anhängare det oartiet fått :-D
    Fast författare räcker, man berörs och vill göra nåt, förändra!
    Du är otrolig, man längtar efter dina nya inlägg ;-)
    Ha en bra dag,
    KRAM Caroline i Uppsala

    SvaraRadera
  35. Vad skönt att du inte är rädd.
    Kram Carina

    SvaraRadera
  36. Tack ! varma kramar till dig <3

    SvaraRadera
  37. Du är häftig, Kristian Gidlund. Och du är en stor författare.

    SvaraRadera
  38. Det känns som om jag känner dig. Det vet jag ju såklart att jag inte gör. Men ändå. Du sammanfattar, analyserar och beskriver massa av mina egna tankar och erfarenheter. Vissa har jag snuddat vid själv andra sätter du liksom ord på. Tack för det. MIn bror drabbades av tumörer i buken. Jag skulle vilja säga att ja, jag saknar honom jämt och är fortfarande ledsen, men fan vad glad jag är att jag fick de 27 åren jag fick med honom. Genuint jävla glad, bästa brorsan, bästa vännen, min polare. Jag kände/känner skuld, han kände skuld för att vi var ledsna. Skulden kommer med territoriet och hur vi än vrider på det kommer vi nog inte undan den. Men mest är jag oerhört jävla glad att jag fick vara syster åt honom, att jag fortfarande är hans syster, att jag fick ha honom i mitt liv. /A-K

    SvaraRadera
  39. Jag hoppas och ber att behandlingarna ska ge dig rejält mera tid. Läkare brukar vilja satsa om det finns utsikter till detta.

    Har själv gått igenom två omgångar med cancer, med behandlingar, strålning mm. Jag läste mycket om NDU-upplevelser. Det är faktiskt flera läkare ( Göran Grip, Michael Sabom m fl) som skrivit de mest kända böckerna om NDU, säkert för att det är just de som först kommer i kontakt med personer som återvänder till livet, från tunneln och ljuset.

    SvaraRadera
  40. Många verkar noggranna med att påpeka att de inte är troende!! Alla människor är troende, på något. Vissa tror på pengar, andra på karriären, vissa på livet, men alla tror vi, det är just tron som får oss att gå upp varje morgon! Så sluta vara rädda för att kalla er troende, det är det som driver oss. Kristian du är underbar och en vacker själ, jag är tacksam över att vi fick låna dig här på jorden ett tag, du har givit många så mycket. Ha en fin resa vidare! Jag kommer titta upp mot himlen ibland, kanske kommer jag skymta dig! Tack för allt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag skriver under på denna mycket välskrivna kommentar! <3 och sänder värme och kärlek

      Radera
    2. <3 så mycket kärlek det finns, det gör mig lycklig.

      Radera
  41. Ja, alla människor tror på något, att tro betyder inte att man är religiös. Alla behöver tro på något, på kärlek, på liv, på medmänniskor, på vad som helst. Tro behövs för att göra livet möjligt.

    SvaraRadera
  42. Du har då ingen skaparkris, snarare en skaparglädje mitt i all bedrövelse.
    /r

    SvaraRadera
  43. Fantastisk artikel i aftonbladet, och fantastisk text här. Tack för det.

    SvaraRadera
  44. Vad skönt att du inte är rädd längre. Vad skönt för dig. Och för mig. Hoppas att du känner att vi alla håller dig i handen.

    Anna-Karin

    SvaraRadera
  45. Skönt att höra att du ej är rädd. Mötte nyss en granne vet att han haft hjärntumör för en del år sen å att den var millimeter från att ej gå att opereras men de kunde ej få bort allt å nu har den börjat växa igen snabbt dessutom å han har fått reda på att han aldrig kommer bli frisk förklarad men ja hoppas att strålningen han får kommer göra att tillväxten minskar... den här jäkla sjukdomen verkar alltid drabba fina människor. sa till honom som j skrivit till dig flera ggr hoppas ändå på mirakel att ni båda blir friska.

    många kramar å massor med kärlek // M

    SvaraRadera
  46. Det är nog ömsesidigt, du är inte rädd för döden, och döden är inte rädd för dig, ni kan bli dödspolare. Kan bli en jävla repa, när han tar med dig på sightseeing genom revan i himlen till dödets rike bortom denne värld,.snacka om nära-döden-upplevelse. Fridens liljor Star Rover.

    SvaraRadera
  47. Det kan inte beskrivas, hur det var att läsa detta. Ordet fantastiskt känns futtigt och som en upprepning, men jag kommer inte på något bättre!

    Apropå den där boken som din mormor gav dig så tycker jag det var en mycket god tanke av din mormor att ge den presenten. Jag vet inte riktigt varför jag tycker så, men det känns så i alla fall. Jag brukar också bläddra i såna där böcker och läsa vetenskapens senaste rön om världsalltet. Ju mer vi får reda på, dess då märkligare verkar allting.

    Tänker på dig och det du ständigt har att brottas med. / JJ

    SvaraRadera
  48. Fantastiskt, underbart, strålande! Adjektiven räcker inte till och de känns tom töntiga..
    Finner inga ord, du är något utöver oss vanliga dödliga, Kristian..
    All min Kärlek till Dig <3

    SvaraRadera
  49. Det är nästan så att min rädsla för döden till en viss del börjar bytas ut mot litet nyfikenhet. När man läser om dina tankar och funderingar dras man med och börjar själv tänka sig in i hur det kommer att vara.

    Och du känns så full av energi fast du egentligen borde vara ganska trött. Eller så är det så att det bara är kroppen som börjat ta stryk, men den mentala delen är på topp. /alice

    SvaraRadera
  50. Du är stark i ditt mörker..du berör och du
    stärker ..tack..och hoppas på det bästa för dig!!!
    Lyssnade för övrigt på några av era låtar..ni var ju bra..
    jäkla Borlänge att få fram bra killar..Fröding med Mando Diao är jäkligt bra ;)..!!! / Mathias

    SvaraRadera
  51. Min första kommentar. Har följt dig länge. Du kunde varit min avkomma. Min spontana tanke, mitt barn ska inte gå före mig. Men, när jag går lämnar jag barn o barnbarn o det smärtar att inte få följa dem. När min pappa gick över gränsen log han och suckade förnöjsamt .... Det är det jag hoppas på.

    SvaraRadera
  52. Även mediumet och andliga läraren Sylvia Browne beskriver din vision om den kosmiska resan i sin bok "Mellan två världar". En fin och hoppfull bok om det som väntar oss alla.

    SvaraRadera
  53. så gott att höra...rädsla kan vara förlamande... fö härligt text med många bottnar

    SvaraRadera
  54. Fantastiskt vackert och fängslande som alltid! Kram

    SvaraRadera
  55. Det här (och förra inlägget) är onekligen intressant läsning. I mina egna funderingar om hur döden kommer att bli, så kommer även där liknande tankar om att jag på något sätt kommer att få alla svaren. Vem vet, man kanske känner rent av känner igen sig, att man upplevt det tidigare och att det, som du säger, börjar om runt hörnet. Skönt att höra att du inte är rädd. Det gör även mig mindre rädd.

    SvaraRadera
  56. Jag är säker på att allt har sin början för dig på platsen bortom bergen....

    Du är vacker.
    Kram
    Linda

    SvaraRadera
  57. Jag sitter i samma väntrum som dig, jag har kämpat, trott, hoppats och förtvivlat.Men för ett tag sedan,var det nåt som slog mig......När jag var i ungdomen hade jag en ut-ur-kroppen-upplevelse, visste inte ens att något sådant fanns,och ingen som jag berättade det för trodde mig riktigt, min mamma trodde att jag drömt bara. Jag kommer så väl ihåg min upplevelse. Jag låg på min säng och lyssnade på radion, kände mig totalt avslappnad och skön i kroppen,plötsligt börjar jag tänka att vad skönt det skulle vara att göra mjuka volter i luften, i samma stund som tanken kommer, gör jag det....Och känslan när jag befinner mig där ovanför min egen kropp har jag aldrig lyckats beskriva tillräckligt bra. Det var något så underbart,så fantastiskt ljuvligt !!! Totalt bekymmersfri, omgiven av en kärlek som inte kan beskrivas, jag var ett med universum men ändå där. Jag njöt för fulla drag, när det slog mig att jag kanske hade dött där på sängen.....i samma sekund som jag tänkte tanken, var jag tillbaka i min kropp med ett ryck....jag låg länge och tänkte på vad jag varit med om, och jag ville bara tillbaka till denna totala lycka. Efter nån vecka kommer min mamma hem med en bok som handlade om detta, hon hade berättat för en jobbarkompis och hon hade en bok om detta. Jag blev sååå lycklig att få läsa att det faktiskt fanns ganska många som upplevt samma sak.Jag tänkte att dit ska jag igen. nu lyckades jag aldrig med det, men upplevelsen och känslan kan ingen ta ifrån mig.Känslan att kunna färdas vart som helst, ingen vägg kunde stoppa mig, jag var ett med materian och universum,jag bara flöt omkring.Jag förstår inte att jag inte tänkte på denna upplevelse när jag fick min dödsdom, men jag tror att jag blev helt blockerad och bedövad av chocken. MEN NU Kristian, har jag det i tankarna hela tiden och kan plocka fram känslan när jag vill, jag behöver aldrig mer vara rädd för döden, jag är övertygad att det blir just så även för dig. Det kan bara beskrivas på ett sätt...GUDOMLIGT..!!!! Så jag sitter här i samma väntrum som dig, du kan inte se mig, men jag håller dig i handen och du ska känna dig trygg när vi reser. Kram från Carina S.

    SvaraRadera
    Svar
    1. En stor kram till dig Carina!
      //Lisa

      Radera
    2. Ja det går, jag har själv lyckats några gånger.
      Kolla upp Robert Monroe.
      http://www.monroeinstitute.org/
      MVH Niclas

      Radera
  58. Carina S 10:01. Så fint skrivet. Jag gråter.
    Kram

    SvaraRadera
  59. Så vackert. Tack. Och jag tänker i väldigt liknande banor som du. En gång fick jag en rymdupplevelse av det slaget du beskriver, under en pågående massage av kroppen. Det var obeskrivligt, skrämde mig lite samtidigt som det tjusade mig. Allt finns!

    SvaraRadera
  60. Vi är många som gör dig sällskap i dödens väntrum Kristian. Ironiskt nog så är det så att ju jävligare det blir med sjukdomen desto lugnare känner jag mig, en sorts frid jag aldrig känt tidigare i livet. Hoppas att du med känner frid. Tusen tack för att du delar med dig av dina känslor och tack för att du sätter ord på allt det svåra. Minns det som KG Hammar sa i Annas eviga om sin fru som var dödssjuk men ändå levde många år på övertid. Han sa att varje dag var en fest. Ja så är det, vi får ta tillvara på dom dagar vi har här. Sen väntar något annat. Tack återigen!

    Du går inte ensam! /Helena

    SvaraRadera
  61. Hej där! Om vi inte var så ensidigt upptagna med att bedöma och döma oss själva och andra skulle tillvaron te sig helt annorlunda. Vi sitter fast i ett beteende som occuperar ena hjärnhalvan. Processandet kräver enorma mängder energi. I extrema tillstånd kollapsar det beteendet och man får tillgång till hela hjärnan. Då blir allt annorlunda. Ingen som dömer, ingen som blir bedömd. Man bara är som man egentligen är, mitt i allt, dvs. perfekt!

    Jag vågar mig på en liten KRAM här, fast vi inte känner varandra. Ha det gott!


    SvaraRadera
  62. Även denna värld tycks spraka av magi.

    Det finns något dolt som vi levande kan ana, och det finns samtidigt något knappt urskiljningsbart - som vi med närhet till döden – kan skönja. Kanske måste våra mänskliga konturer i denna värld suddas ut.
    Svepas i ett dimmans töcken och fjärma sig – själ och kropp– från denna verklighet.
    För att uppnå förståelse.
    För att finna alltet.

    Jag själv, är inte mer döende än någon annan. Jag har istället fått stå kvar, när de jag älskat mest, har lämnat mig.Jag har likt dig, fyllt i luckorna och frambringat,
    en parallell dimension – där berättelser skrivs om, saknaden kläs i ord och liv kan uppstå på nytt.

    Vi må vandra på ett tomt pergament, men det innebär inte att färgerna som pulserar inom mig, tårarna som fyller mitt bläckhorn eller scenarierna som jag skapar – inte lämnar avtryck längs min väg.
    Ett sandslott byggt vid vattnets bryn.
    Är lika verkligt som vågen som hotar dess existens.


    Dagen efter min bror dog. Satt jag och min mor vid
    ett bord. Huset var tomt och de som deltog i vår sorg, hade åkt hem till sitt.
    Vi talade om närvaron vi kände. Att han var kvar, här
    hos oss. Plötsligt möttes våra blickar. Mor och sons.
    I tystnad. Vi kände känslan stegras. Likt en centrifugs roterande kring sin egen axel.
    En portal öppnades och närvaron var nu flytande.
    Den piskade runt i cirklar, slog vildsint mot rummets väggar och rann slutligen upp - som vattnet i en diskho -
    fri från tyngdens lagar. Vi kände tydligt de sista dropparna, av det som var han, lämna oss.
    Vi började gråta samtidigt. Höll hårt om varandra
    och erhöll i varandras famn, ett gemensamt minne
    som än idag – bär oss framåt.

    Nog blir det en resa alltid.
    För vissa en ofrivillig avgång.
    För andra, en efterlängtad sådan.
    Mina väskor är redan packade.

    Du Kristian, jag vet också något.
    Längtan efter de man älskar – gör döden till resfeber.

    Allt gott,

    //Johan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Johan! Du skriver helt fantastiskt fint!!!

      Radera
  63. Johan...du skriver med samma magiska penna som Kristian. Underbart att få läsa era ord....och innehållet, så hoppfullt. Tack

    SvaraRadera
  64. Mycket vackert
    /Louise

    SvaraRadera
  65. Jag kan inte beskriva i ord hur mycket det du skriver betyder för mig. Jag förlorade min mamma i cancer när jag var liten och har på grund av andra krig inte fått bearbeta det. Din livsglädje och styrka påminner om min mor och dina ord ger mig plötsligt möjligheten att se in i hennes sista tid nu som vuxen även om det gör ont. Jag minns min egen maktlöshet, den som dina nära måste uppleva nu, frustrationen av att inte kunna byta plats med den i nöd och ilskan över Kanske är det en klen tröst men jag vill att du ska veta river murar, bryter berg och förändrar världen med dina ord och din kamp.

    Genom dina ord kommer du evigt finnas kvar, vi har aldrig mötts men dina ord gräver sig djupt in i min hjärna och i min själ, så ditt minne kommer vandra även bland de du aldrig mött. Jag hoppas på mirakel och jag önskar dig fri från alla smärta.

    Jag skrev en dikt till min mamma och till alla Er som brottas med döden flåsande i nacken för många år sen och du läser om du vill, jag vet inte hur det är, jag har bara kunnat stå bredvid och drömma om en annan utgång.

    Jag är en svala.
    En ringmärkt, sterilbehandlad svala.
    Min plats på jorden är ett stort, svart hål.
    Det finns ingen som ser när jag talar.
    Jag har skrikit i så många år att min mun har blivit genomskinlig.
    Det är som att de talar till någonting bakom mig.
    Här i mitt djup finns drömmar och önskelistor som flyter omkring mig i en blekgrå massa, flyktig, orörbar.
    De har tagit min framtid och spritt ut den i en bottenlös rymd.
    Tack så mycket.

    Att vara döende är inte att vara död.
    Jag har aldrig känt mig så levande som nu, ju mer min kropp förtvinar desto starkare brinner livet i mig, det är sant!
    Fast att jag är sjuk. Så inihelvete jävla assjuk. Duharnågradagarkvarpåsinhöjd-jättesjuk, sa doktorn igår med huvudet på sned. Och ändå var det som att det var först när jag blev sjuk som livet kunde slå rot i mig på riktigt.
    Som en klargrön klängväxt exploderade det ut i mitt blodomlopp.
    Jag är ett träd.
    En ny frisk gren för varje värde som sjunker.
    Ett blankt tjockt blad för varje förlorad funktion i den här maskinen. Rostmaskinen. Som rostar sönder.

    Men i alla fall jag vill få er att förstå, att jag lever i extas.
    Ni vet allt det där som ni ser varje dag?
    Som ni inte lägger märke till att ni ser, som ni inte ser att ni ser.
    Allt det, allt det upplever jag som för första gången, igen, som...
    Vet ni hur det känns när varenda nerv är på väg ut ur kroppen?
    När de växer ut med sådan kraft att huden lyfter från benen!?
    Så känns det för mig nu, livet, hela tiden!

    Men det ser inte de. När de ser på mig så ser de bara döden.
    Döden och människans ofullständighet. Och det är outhärdligt för dem. Så jag ger dem i bland det de vill ha; en tyst sparv i en sjukhussäng med massa slangar, och urin och uppkastningar.
    Men egentligen så kanske exakt just då, slår det ut helt nya skott i mina fingrar.

    Jag får ju inte säga så. Ja, att jag är lycklig alltså.
    Nej, för lycka rinner ju inget vidare genom kanyler och droppslangar, skär sig illa med liggsår och ryggvärk, eller hur?

    Åh livet; ett rasande vattenfall där varje droppe slår mot skinnet som elektricitet! Och jag vill så gärna berätta för dem om mitt fantastiska tillstånd, om alla mina upptäckter; att livet det går inte att bota!
    Men att det faktiskt går att tillföra, ja, som ett kosttillskott, till de som har ett underskott på livet. Det går.

    Men det spelar ingen roll, för de stänger sina ögon, de ser igenom min mun och ut på andra sidan. Och de suckar tungt att det är ju för outhärdligt; att livet är så grymt, så orättvist, så..underbart?
    Jag är en svala.
    En klorblekt, urtvättad svala.
    Och nu tänker jag flyga härifrån, för jag vill veta hur värme känns.
    Vi får väl se hur nära solen jag kan komma, innan jag smälter.

    Jag hoppas att du får en fantastisk resa på andra sidan, ut i rymden, galaxen, universum.

    SvaraRadera
    Svar
    1. TAck Jozie, vilka rader...
      "Som en klargrön klängväxt exploderade det ut i mitt blodomlopp.
      Jag är ett träd.
      En ny frisk gren för varje värde som sjunker.
      Ett blankt tjockt blad för varje förlorad funktion i den här maskinen. Rostmaskinen. Som rostar sönder."
      Vilken helt och hållet egensinnig och livskraftig metafor för döendet. Jag hoppas du fortsatt att skriva. Håller om dig i mina tankar i sorgen. Sanna (igen)

      Radera
    2. Good Lord, vilken kraft du har i orden, Jozie!!

      Besökte din blogg. Jag är helt tagen!!

      /E

      Radera
    3. Vackert!!! ✫*¨`*✶♪.¸¸.✻ღϠ₡ღ✻ℒℴνℯ….ღ…
      Caroline i Uppsala

      Radera
  66. Kristian!!! Jag blir helt jävla tokig på hur bra du skriver. Språkfetischisten inom mig fontänorgasmerar. Alltså ta bara inledningsmeningen här ovan. Sublim!!! Och samtidigt det knivskarpa samhällsblottandet i debattartikeln i AB igår. Och med vilken lätthet du beskriver det outhärdliga. Och humorn. Alltid alltid humorn mitt i all jävlighet. ÅH!!! Vad jag hade velat att du skulle få utvecklas som författare i lugn och ro, under ett helt långt liv. Åh, vad jag hade velat läsa dina romaner och dina analyser av samtiden. FAN OCKSÅ!!! Sanna (en av dem, hen mest till vänster)

    SvaraRadera
  67. Du fångar mig. Du borde alltid få finnas. Berör.

    SvaraRadera
  68. Kära Kristian!

    Ja, nu är vi framme vid döden allihop. Vare sig vi vill det eller inte. Det du skriver gör att vi tvingas tänka och föreställa oss att i morgon är det dags, då är det vår tur.
    Jag har bara skrivit om vägen men aldrig vågat nämna något om målet, vart du eller vi är på väg. Vad är det där borta som väntar?

    Så fort jag tänker på döden mera reflekterat i lugn och ro så kommer det en ångest. Jag blir så liten och rädd. Det är så svårt. Jag vet ju inte om jag kommer att få en allvarlig sjukdom i morgon eller så småningom tyna bort på långvården. Eller säger det pang när jag är ute och åker skidor. Kanske dör jag innan jag ens hinner märka det.

    Jag har alltid trott att vi tids nog får veta mera. När min pappa dog så fick jag en stark upplevelse. I drömmen på natten gick vi tillsammans. Det var en fridfull ljusgrå dimma, en väg, men den blev smalare. Till sist tog dimman över, den blev mörkare. Jag vaknade med ett ryck, satte mig upp och kände att jag inte kunde gå med längre. Det var inte dags för mig att få se mera. Men det verkade inte vara någon stjärnhimmel precis.

    Jag tror att du ser och anar något för att du har kommit närmare. Det du ser verkar så fantastiskt. Tänk om vi, hela ditt gäng, kan få gå samma väg. Genom revan, genom porten ut i galaxen. Gärna till Gud om han finns. Ut och sedan hem igen till ett granbarr. Vi kan bara hoppas. Det vore underbart.

    I natt kan vi väl hålla varandras händer. Vi kan nog våga lägga oss ner på marken och titta upp mot himlen, mot rymden. Du ligger i mitten. Vi runt dig. Vi somnar lugna och trygga tillsammans åtminstone i natt. Våra sammanfogade händer bildar ett nät över hela Sverige.

    I morgon stiger vi upp och fortsätter vara människor. Stärkt av gemenskapen blir min första uppgift att försvara en man som jag inte träffat.

    Han anses ha för stort ego, han är negativ, han vill ha uppmärksamhet, han tar plats från andra som lider i tysthet mm.

    Det är så konstigt för den här mannen har aldrig gett sig ut för att vara bättre än någon annan. Han har visat upp sig själv med både positiva och negativa sidor. Medgett svagheter, misstag och dumma saker han gjort. Mycket mer än vad jag någonsin skulle våga.
    Är det så fel att vilja göra ett avtryck, att vilja bli ihågkommen? Vem vill inte det?
    Och negativ? Jag vet inte. När han ser ut genom fönstret ser han att det är mycket som är åt helsike fel. Det tycker jag också. Sen kanske jag inte är rädd för klimatet men det är en annan sak. Världen? Det är ju vi. Det är på oss det hänger.

    Ursäkta Kristian, jag vet att du inte behöver någon försvarare men jag kunde inte låta bli. Jag har ju blivit mera modig nu och tänker börja säga ifrån när någon är dum. Och jag är heller inte lika rädd för döden.

    En hand.
    Ett tack.
    En kärlek.
    från U.B



    SvaraRadera
    Svar
    1. Så fint skrivet! Kärlek till er alla här!
      ❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤

      Radera
    2. Till U.B. Måhända att Kristians åsikter inte behöver försvaras men däremot behöver kategoriska påståenden ifrågasättas och nyanseras och det har du nu gjort på ett insiktsfullt sätt. /r

      Radera
    3. Tack, tack. U.B.

      Radera
  69. Tack för fantastisk läsning som ger mig allt <3

    SvaraRadera
  70. Kristian, du har inte bara upplyst ett mycket stort antal ”friska” medmänniskor, så att de kan göra aktiva val i sina liv att ta vara på dagen och finnas för varandra.

    Du har även hjälpt oss som också brottas med cancer, genom ditt fantastiska sätt att sätta ord på det vi upplever och känner. Du har givit mig hopp när det ser mörkt ut och du har fått mig att börja nysta i mina egna tankar kring döden.

    Jag har två små barn. Tanken på att jag kanske inte kommer få finnas vid deras sida under deras uppväxt och stötta och hålla om vid svårigheter och glädjas med dem när livet leker, är min allra största fasa och det som riskerar att äta upp min själ.

    Dina texter har givit mig ord och kraft att försöka börja dokumentera min tro. Min tro på att jag aldrig kommer tvingas överge dem utan att jag alltid, alltid kommer kunna finnas runt dem och stötta dem, även om min själ blir osynlig för dem. Ska försöka få ner det på pränt på ett sätt som de kan ta till sig, trots att de är så små. Du har hjälpt mig i detta! Det lugnar och ger mig kraft! Tack, innerligt tack!
    Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Carina, varför inte prata in på band för olika tillfällen i dina barns liv i framtiden, att för dem lyssna på när de möter svåra stunder i livet eller för deras giftemål etc. Ett sätt att vara med dom i framtiden. Eller med mobil eller kamera filma en stund där du pratar eller läser något, eller berättar om ditt liv å släkt. Man kan köpa presenter å spara i bankfack i barnets namn.
      Kram till dig, Kristian å andra i samma situation ✫*¨`*✶♪.¸¸.✻ღϠ₡ღ✻ℒℴνℯ….ღ…
      Caroline i Uppsala

      Radera
    2. Bra idé Caroline! Jag har jobbat nära människor som lever med/är döende i cancer. Och smärtan och sorgen över att kanske inte få uppleva sina barns uppväxt är för alla panisk! För trots prognoser och spekulationer VET INGEN om de kommer att få vara med. Det lilla som faktiskt kan lindra lite grand i det läget är att förbereda praktiskt, liksom ett vitt arkiv. Precis som du föreslår, att skriva brev, tal, filmer etc som små konkreta tecken som hjälper till att levandegöra alla minnen med en förälder. JAg är övertygad om att det blir ovärderligt för alla som mister en närstående (barn som vuxen). Kärlek och styrka till dig Carina, till Kristian och till alla andra som befinner sig i er svåra situation och deras anhöriga. /Marie

      Radera
  71. Min pappa dog precis en månad innan jag fyllde sex år. Jag minns att jag funderade en hel del om döden och "var man tar vägen när man dör". En dag slog mig tanken: Det blir precis som innan jag föddes. Jag saknade ingen och inget. Min pappa sakas av mig som lever och alla de andra som kände honom. Men han lider inte och saknar ingen.
    I mig befans sig en lugn och tillfredställelse då. Döden har aldrig plåfat mig sen dess.

    Däremot saknanden.

    Just nu är saknaden av ett barn outhärdlig. Denna saknad kommer jag att leva med i många år till...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hade samma tanke och jag horde nagon saga: livet ar endast ett uppehall av doden.

      Radera
  72. Hela jag andades ut när du skrev att du inte är rädd. Lille du! <3
    /MO

    SvaraRadera
  73. Går det att släppa taget, släppa taget om livet, alla drömmar och förhoppningar. Är det det man måste göra för att få frid?
    För att orka leva den tid som är..

    SvaraRadera
  74. Det känns lugnande att du inte är rädd för döden.

    Jag hoppas ändå att döden, himlen och universum kan vänta för du behövs här på jorden. Jag ber om mirakel.

    All styrka och smärtlindring till dig och alla andra svårt sjuka. Många kramar. N.B

    SvaraRadera
  75. Att en kort stund känna och förstå allt. Är det inte det som kallas "Kosmisk glimt"?

    SvaraRadera
  76. Dans och dina ord har gjort att jag inte ar radd for doden langre

    SvaraRadera
  77. Kristian!

    Inatt är jag nästan tom på ord.

    Jag läser det du skriver och gläds åt din vision av hur det blir sen, men själv är jag faktiskt rädd.
    Rädd för att inte finnas här för mina barn när de behöver mig, eftersom jag vet hur saknaden efter min mamma ännu river i mig snart 14 år efter hennes död.

    Inatt sinar nästan orden, jag har svårt att finna dem!

    Jag tänker på dig Kristian, dag som natt snuddar mina tankar vid dig flera gånger.

    Jag hoppas av hela min själ att du inte har ont, att din smärtlindring funkar bra och att kärleken från dina nära bär dig igenom när det är som mest djävligt!.
    Jag kommer att minnas dig, att sakna dig och att sörja dig när den dagen kommer, men fram tills dess njuter jag av varje ord du skriver, det jag läste i Aftonbladet var till exempel helt grymt....

    All kärlek till dig Kristian!

    /mia mitt i natten

    SvaraRadera
  78. Åh, som du skriver, du fantastiska Människa! Det är liv, vind och sug i dina rader och associationer.
    De bär mig med sig till ditt land, det sätt du har att associera - som gör allt så tydligt.

    Det får mig att tro att jag förstår - fast jag naturligtvis inte kan det till fullo, det kan ingen som inte går i dina skor.

    Jaa! Läsa fort och intensivt ger en tät närvaro i den värld som orden och meningarna skänker, blev så glad när jag läste de raderna, jag känner likadant.

    Skickar all min respekt och massor av kärleksfulla tankar till dig. Du ÄR!!

    Kramar, Aina





    SvaraRadera
  79. Kristian - vi känner inte varandra men jag har berörts så enormt av dig och dina resa.
    Jag tänker på dig ofta och det känns så själviskt men dina ord får mig att suga i mig varje minut av livet. Jag har inte längre några dagar som är transportsträckor till nästa semester till nästa möte, till nästa solsken. Jag kommer alltid att vara dig evigt tacksam för att du gjort mitt liv så mycket mer nyanserat och så till brädden fullt av liv.
    Idag var du med mig på stranden och badade i havet. En varm dag med sol och salta vågor. Du var med i hjärta och sinne, det är det minsta jag kan ge dig tillbaka.
    Kramar, Sara, en kulla i exil i Australien.

    SvaraRadera
  80. Likt pärlor på sammet berättar du om dina känslor. För det är ju trots allt dina känslor inför det oundvikliga. Som vi för den delen alla måste fejsa. För oss som (kanske) får 90 år i livet att begrunda, himmel och helvete kan det upplevas som vi har över ett sekel, att bäva, längta eller förskräckas över. Sagor i all sin trolldom; så varför inte lite religiöst grubbleri. Tror ju på det goda, och Gandalf var god. Han är som Jesus; den blädvita, som först verkar grå. Som återvändet. Som är världens enda räddare. Eller riddare. Önskar dig en stor varm kram för dagen. Hälsningar Smålands Tina

    SvaraRadera
  81. Varma Hälsningar till dig Kristian!
    Kram
    /Roxanna

    SvaraRadera
  82. Det är kraft i den symboliken. Trösterikt. Jag hör till dem som tror att alla som går ur tiden går in i någonting annat. Vi ses kanske där, var det nu är.

    SvaraRadera
  83. Jag är inte rädd för mörkret, du och jag döden vi har en plats i solen. Jag ser på dig, mannen i den vita hatten du är beredd på allt. Ensammast i Sverige det är ingenting, våga vara rädd för det finns inga ord när jag inte ens kan stå när du inte ser på. Utan dina andetag...

    Sommaren 2013 är närmare och peace&love 2012 lite längre bort än vad p&l 2013 är närmre!

    Sammanhang och lånade ord, Gandalf han påminner lite om den vitskäggige farbrorn i Det var en gång.

    SvaraRadera
  84. Som van Gogh målar du bloggen med dina vackra ord. En mästare. Du skänker så mkt tröst i hur du utrycker dig runt det som händer dig. Du får det hemska och fula att synas.

    Kram
    L

    SvaraRadera
  85. Goose-Bumps. Ahhhh. J´Adore.

    NinX

    SvaraRadera
  86. När jag ber känner jag en närvaro som är så stark att jag inte längre tvivlar på att det finns en fortsättning. Du är garaterat påväg ut på ett ävetyr utan dess like. Tack för allt som du delar med dig av.

    Kram
    Sandra

    SvaraRadera
  87. Till dig Kristian från Sandra som berörs av dina texter.
    "Som fjärilen lämnar sin kokong och lyfter fri mot sommarns fröjder så skönt och stilla ska en gång min hemfärd gå mot himlens höjder.
    Det är min tro, det är mitt hopp
    att Fadern som sitt barn vill skydda tar hand som själen i den kropp som liknar mest en bräcklig hydda.
    Ja fjärilslätt och fjärilfri jag lämnar osedd denna världen,
    den kropp av stolt jag lever i
    är inte skapad för den färden.
    Gud give att det en gång sker att som en nyfödd fjärils like och med den hjälp som Han mig ger jag flyger salig till Hans rike..."

    av Atle Burman "Till själens andetag"

    Vet du Kristian att barnen i konscentrationslägren ritade fjärilar. Det betyder mycket för mig personligen, för vad symboliserar det?

    Varm kram
    Sandra



    SvaraRadera
  88. Är inte heller rädd för döden, men väldigt rädd för att mista livet.

    SvaraRadera
  89. Did you know that that you can make cash by locking special areas of your blog / website?
    All you need to do is join Mgcash and use their Content Locking plugin.

    SvaraRadera