Ibland varar den i ett ögonblick, ibland i långa stunder. Ibland ligger den bredvid mig på nätterna. Ibland sitter den hos mig på morgnarna när jag känner mig som den enda som är vaken i hela världen. Den, är i det här fallet känslan när jag önskar att min sjukdom var en käft jag kunde smälla till.
Jag önskar att du kunde vara mer konkret, cancern. Det skulle kännas så verkligt – faktiskt rättvist – om du var någon som jag kunde prata med. Men nu sitter jag här och har härjat med dig hela dagen, utan att ha fått ett enda svar. Det vore rättvist om det fanns någon som kunde stå till svars för det här. Någon som åtminstone försökte motivera varför jag gått och blivit sjuk. Det vore rättvist om det fanns något klubbat beslut, ett skriftligt protokoll, en framröstad anledning till varför. Men några sådana finns inte. Något telefonnummer jag kunde ringa för att göra knappval och stå i kö för att möjligtvis, eventuellt, kanske, kanske få svar finns inte heller. Inte ens en telefonkö, inte ens den helvetiska uppfinningen finns att tillgå.
Jag ser, inte bara hur cancern äter min kropp, men också hur den äter min tid. Jag ser mina planer krackelera. Hur våren, sommaren och resten av året slås sönder framför mina ögon. Och hur lite jag kan göra åt den saken. Jag blir provocerad av uteserveringarnas våralkoholiserade klientel, fnittren och de bekymmerslösa stunderna. Men mest av allt blir jag provocerad av min egen bitterhet.
Flera gånger har jag refererat till den här situationen, sjukdomen, som om den vore en match. Jag pratar med andra och med mig själv om att det just nu bara handlar om att spela av den. För just nu ligger jag under. Jag ligger under och jag kommer inte att vända. Inte den här matchen. Den är förlorad. Precis som den här dagen. Sen, när cancern är borta, då börjar en ny match och den ska jag vinna. Så är det bara. Då är det min tur. På riktigt. Men ibland är det en föga tröst.
Det har varit en vidrig dag. Jag vaknade stark. Strax därefter blev jag svag. Klen. Sen blev det bara värre. Dagen då jag fick beskedet känns som rena rama orgien med fri bar i jämförelse. Faktiskt. Jag har blixtrat. Exploderat. Låtit mig själv vara förbannad. Rasande. Jag har briserat i en orgasm av svordomar. Har knutit min näve när ingen sett. Sparkat, rakt ut i luften.
Om du bara kunde vara den där käften. Då skulle jag gå loss på dig. Och jag skulle inte sluta med knutna nävar eller med sparkar i luften. Jag skulle skalpera dig efter Cormac McCarthys instruktioner. Jag skulle slita dit kranium från kroppen, bära runt det på en påle som en hedning för att visa upp vad som händer med såna som dig.
De här tomma hoten svider i mig, för det här är inte jag. Du gör mig ond. Och du lyssnar inte ens. För du är ingen människa. Du är cancern i min kropp.
Jag kommer alltid hata dig för det.
onsdag 27 april 2011
fredag 22 april 2011
För ett par tidningar och två flaskor vodka
Långfredag. Dålig sömn. Febrigt om mammas sorg och apokalyps. Ändå är det en annan dröm som jag har svårare att släppa. Den kom till mig för flera veckor sedan. Har aldrig riktigt gett sig av. Den har gömt sig i buskarna. Jag ser den ibland.
Det verkar vara Balkan. Miljöerna, språket – allting – får det att verka vara Balkan. Kanske runt 1998 då mödrarnas sorg och apokalypsen var en annan. En verklig. Jag är inbäddad i en rebellgrupp. Skriver för en tidning långt, långt bort. För människor som tror de förstår. Jag har varit länge med rebellerna. Vi har blivit goda vänner. Fast vi kanske inte borde. Men det har vi. Vi har skrattat tillsammans åt livets jävlighet, sörjt stupade kamrater, kanske till och med firat framgångsrika attacker mot fienden. Mot de andra som gömmer sig i de stelfrusna bergen. På nätterna ser vi lysraketerna kasta sina sken över de tomma skogarna och vi pressar oss närmare varandra som om vi därmed skulle bli svårare att upptäcka. Vi tror att vi lyckas. Men en dag tar det slut.
Vårt gömställe på en sönderskjuten bondgård i en sluttning övermannas. Ut på gårdsplanen stegar en man. Kanske en general. Han röker. Rör sig självsäkert. Är inte den man vill spilla en drink i knäet på. Rebellgruppen som jag nyss ingått i ska skickas till ett läger. Där vet vi alla vad som väntar. Mödrars sorg och apokalyps. Jag försöker förklara att jag är journalist. Att jag inte är som dem. Att jag inte är med dem. Det spelar ingen roll. Desperat tömmer jag min ryggsäck. Ser detaljer ur mitt liv ramla ned på backen. Ett par tidningar och två flaskor vodka. Jag sträcker dem mot generalen. Och mitt förslag, mitt pris för min egen frihet, mitt liv och de andras död faller i god jord. Jag ser blicken i mina forna kamraters ansikten. Besvikelsen. Men också att de på något sätt verkade ha väntat mitt agerande.
Idag är det långfredag. Den dag då Jesus från Nasaret korsfästes och begravdes efter att ha svikits av Judas Iskariot, historiens största syndabock. Och jag tänker på mina fantasifoster i vad som verkade vara Balkan. Hur jag sålde dem till förmån för mitt eget liv, för ett par tidningar och två flaskor vodka. Vad är jag beredd att göra för att överleva detta? Vad kan jag tänka mig att göra för att vinna den här kampen?
Det är långfredag. Egentligen uppmärksammar vi svek och död, men det enda vi bryr oss om är om det kommer några påskkärringar eller inte.
Det verkar vara Balkan. Miljöerna, språket – allting – får det att verka vara Balkan. Kanske runt 1998 då mödrarnas sorg och apokalypsen var en annan. En verklig. Jag är inbäddad i en rebellgrupp. Skriver för en tidning långt, långt bort. För människor som tror de förstår. Jag har varit länge med rebellerna. Vi har blivit goda vänner. Fast vi kanske inte borde. Men det har vi. Vi har skrattat tillsammans åt livets jävlighet, sörjt stupade kamrater, kanske till och med firat framgångsrika attacker mot fienden. Mot de andra som gömmer sig i de stelfrusna bergen. På nätterna ser vi lysraketerna kasta sina sken över de tomma skogarna och vi pressar oss närmare varandra som om vi därmed skulle bli svårare att upptäcka. Vi tror att vi lyckas. Men en dag tar det slut.
Vårt gömställe på en sönderskjuten bondgård i en sluttning övermannas. Ut på gårdsplanen stegar en man. Kanske en general. Han röker. Rör sig självsäkert. Är inte den man vill spilla en drink i knäet på. Rebellgruppen som jag nyss ingått i ska skickas till ett läger. Där vet vi alla vad som väntar. Mödrars sorg och apokalyps. Jag försöker förklara att jag är journalist. Att jag inte är som dem. Att jag inte är med dem. Det spelar ingen roll. Desperat tömmer jag min ryggsäck. Ser detaljer ur mitt liv ramla ned på backen. Ett par tidningar och två flaskor vodka. Jag sträcker dem mot generalen. Och mitt förslag, mitt pris för min egen frihet, mitt liv och de andras död faller i god jord. Jag ser blicken i mina forna kamraters ansikten. Besvikelsen. Men också att de på något sätt verkade ha väntat mitt agerande.
Idag är det långfredag. Den dag då Jesus från Nasaret korsfästes och begravdes efter att ha svikits av Judas Iskariot, historiens största syndabock. Och jag tänker på mina fantasifoster i vad som verkade vara Balkan. Hur jag sålde dem till förmån för mitt eget liv, för ett par tidningar och två flaskor vodka. Vad är jag beredd att göra för att överleva detta? Vad kan jag tänka mig att göra för att vinna den här kampen?
Det är långfredag. Egentligen uppmärksammar vi svek och död, men det enda vi bryr oss om är om det kommer några påskkärringar eller inte.
onsdag 20 april 2011
Mazarinerna i mars
Det har blivit dags för mig att berätta nu. Hur allt började. Hur det kommer sig att jag sitter här, med ett liv som har tagit en helt ny vändning. En vändning som jag varken hade planerat eller spontant såg fram emot, när jag såg den komma skenande mot mig. Det är svårt att börja. Jag smakar på orden, suger styrkan ur dem, stirrar blint rakt fram. Men låt mig försöka.
Hej, jag heter Kristian och jag är arbetsnarkoman. Det har jag varit i… Nästan så länge jag kan minnas. Men jag vet att det började spåra ur för ungefär två år sedan. Jag var ensam, egentligen knäckt. Jag var ett par nedgångna skor som för länge sedan gjort sitt. Men det vägrade jag inse. Så jag började arbeta. Eller rättare sagt slita ut mig. Det – om något – skulle fylla tomrummet. Det var det som skulle understryka att jag faktiskt dög. Och arbetet blev snabbt det enda som tycktes ha substans i mitt liv. Det enda konkreta. Det blev verkligheten. Arbetets framgång blev mitt sätt att tillfredsställa mig själv. Så skrivandet blev min väg tillbaka. Mitt sätt att bygga upp mitt självförtroende. Mitt sätt att bevisa något, men för vem och varför blev allt otydligare ju längre tiden gick. Det insåg jag inte då.
Och så fortsatte det. Månaderna ut och månaderna in. Godståget var för svårt att hoppa av. Jag tackade jag till allt som kom i min väg. Skrev in i nätternas frustande timmar. Jag skallade sömnen, knäade tröttheten i skrevet. Trodde att jag skulle lyckas om jag ignorerade kroppen – den som blivit min enda begränsning.
Jag har varit fruktansvärt trött i år. Dragits med en helvetisk huvudvärk. Fått lov att stanna och vila när jag gått hem från tunnelbanan. Tyckt att trappor varit övermäktiga. Alla former av fysisk ansträngning har varit skrämmande. Jag har inte klarat av det. Efter många om och men, efter min mammas kompromisslösa krav, kom jag iväg till en doktor. Och det var nog lika bra. Det visade sig snabbt att mitt blodvärde hade körts i botten. Konstigt, eftersom jag är i fin form, tyckte sjukhuset. Inte alls, tänkte jag, men tanke på hur arbetets strypgrepp på sömnen var på väg att ta ut sitt pris. Jag fick stanna för observation. Jag fick flera omgångar med blod och genast en rad mediciner. För mig, som egentligen varit i behov av lugn och ro i över ett år, var avdelningen på lasarettet rena rama solsemestern. Jag åt mazariner med pensionärerna på kvällarna. Vi tittade på hockey, men de somnade. På nätterna rörde jag mig igenom sjukhusets tomma korridorer, och i den sterila doften och tystnaden – en miljö som hämtad ur en japansk skräckfilm – tänkte jag att jag nog skulle få åka hem imorgon. Jag hade fel.
Efter ett par dagar konstaterades det att jag hade en blödning i magen. Jag hade läckt blod under en period, och ganska mycket dessutom. Mamma riktade sina misstankar mot min resa i Indien lika hårt som Hans Holmér en gång i tiden anklagade PKK. Hon har släppt det där nu. Jag vet inte om Hans har gjort det. Själv var jag ganska säker på att det var arbetet och sömnbristen som knackade på med notan. Och när det började pratas om ett magsår extra allt var jag inte förvånad. Men det skulle jag bli.
Jag tror att jag fick beskedet redan dagen efter. Jag är faktiskt inte helt säker. Början av mars är så svår att minnas. Det är så fruktansvärt länge sedan. Jag vet inte om någon tid någonsin gått mer långsamt. Läkaren gled försiktigt fram till mig. Undrade om vi kanske kunde gå in på hans rum för att prata. Visst, svarade jag, helt övertygad om att jag snart skulle åka hem med några tabletter och en uppmaning om att leva lite lugnare. Läkaren pratade lugnt, samlat, målinriktat, så där som läkare gör. Han var varm, försökte lämna beskedet med känsla och omtanke. Jag kommer aldrig att glömma det där ögonblicket. Läkaren tog ett litet andetag, gjorde en liten paus. De hade hittat någonting i min mage. Någonting elakt. Någonting som inte var bra. En tumör, som spridit sig som ett nät i magsäcken, som sträckt sig mot mjälten och bukspottskörteln.
Jag har aldrig blivit så förvånad. Aldrig blivit så besviken. Aldrig känt mig så död och levande, på en och samma gång. Någonstans här börjar min berättelse. Nu är det dags för mig att sluta. För den här gången.
Hej, jag heter Kristian och jag är arbetsnarkoman. Det har jag varit i… Nästan så länge jag kan minnas. Men jag vet att det började spåra ur för ungefär två år sedan. Jag var ensam, egentligen knäckt. Jag var ett par nedgångna skor som för länge sedan gjort sitt. Men det vägrade jag inse. Så jag började arbeta. Eller rättare sagt slita ut mig. Det – om något – skulle fylla tomrummet. Det var det som skulle understryka att jag faktiskt dög. Och arbetet blev snabbt det enda som tycktes ha substans i mitt liv. Det enda konkreta. Det blev verkligheten. Arbetets framgång blev mitt sätt att tillfredsställa mig själv. Så skrivandet blev min väg tillbaka. Mitt sätt att bygga upp mitt självförtroende. Mitt sätt att bevisa något, men för vem och varför blev allt otydligare ju längre tiden gick. Det insåg jag inte då.
Och så fortsatte det. Månaderna ut och månaderna in. Godståget var för svårt att hoppa av. Jag tackade jag till allt som kom i min väg. Skrev in i nätternas frustande timmar. Jag skallade sömnen, knäade tröttheten i skrevet. Trodde att jag skulle lyckas om jag ignorerade kroppen – den som blivit min enda begränsning.
Jag har varit fruktansvärt trött i år. Dragits med en helvetisk huvudvärk. Fått lov att stanna och vila när jag gått hem från tunnelbanan. Tyckt att trappor varit övermäktiga. Alla former av fysisk ansträngning har varit skrämmande. Jag har inte klarat av det. Efter många om och men, efter min mammas kompromisslösa krav, kom jag iväg till en doktor. Och det var nog lika bra. Det visade sig snabbt att mitt blodvärde hade körts i botten. Konstigt, eftersom jag är i fin form, tyckte sjukhuset. Inte alls, tänkte jag, men tanke på hur arbetets strypgrepp på sömnen var på väg att ta ut sitt pris. Jag fick stanna för observation. Jag fick flera omgångar med blod och genast en rad mediciner. För mig, som egentligen varit i behov av lugn och ro i över ett år, var avdelningen på lasarettet rena rama solsemestern. Jag åt mazariner med pensionärerna på kvällarna. Vi tittade på hockey, men de somnade. På nätterna rörde jag mig igenom sjukhusets tomma korridorer, och i den sterila doften och tystnaden – en miljö som hämtad ur en japansk skräckfilm – tänkte jag att jag nog skulle få åka hem imorgon. Jag hade fel.
Efter ett par dagar konstaterades det att jag hade en blödning i magen. Jag hade läckt blod under en period, och ganska mycket dessutom. Mamma riktade sina misstankar mot min resa i Indien lika hårt som Hans Holmér en gång i tiden anklagade PKK. Hon har släppt det där nu. Jag vet inte om Hans har gjort det. Själv var jag ganska säker på att det var arbetet och sömnbristen som knackade på med notan. Och när det började pratas om ett magsår extra allt var jag inte förvånad. Men det skulle jag bli.
Jag tror att jag fick beskedet redan dagen efter. Jag är faktiskt inte helt säker. Början av mars är så svår att minnas. Det är så fruktansvärt länge sedan. Jag vet inte om någon tid någonsin gått mer långsamt. Läkaren gled försiktigt fram till mig. Undrade om vi kanske kunde gå in på hans rum för att prata. Visst, svarade jag, helt övertygad om att jag snart skulle åka hem med några tabletter och en uppmaning om att leva lite lugnare. Läkaren pratade lugnt, samlat, målinriktat, så där som läkare gör. Han var varm, försökte lämna beskedet med känsla och omtanke. Jag kommer aldrig att glömma det där ögonblicket. Läkaren tog ett litet andetag, gjorde en liten paus. De hade hittat någonting i min mage. Någonting elakt. Någonting som inte var bra. En tumör, som spridit sig som ett nät i magsäcken, som sträckt sig mot mjälten och bukspottskörteln.
Jag har aldrig blivit så förvånad. Aldrig blivit så besviken. Aldrig känt mig så död och levande, på en och samma gång. Någonstans här börjar min berättelse. Nu är det dags för mig att sluta. För den här gången.
söndag 17 april 2011
Rovdjursfrossa
Det tog mig nästan en vecka innan jag kunde se klart. En vecka innan jag kunde tänka mina tankar till slutet. En vecka innan jag orkade vara med igen. Innan dess låg jag mest ner. Jag vilade, jag sov. Jag var någon annanstans. Jag var inte den Kristian som jag vill vara. Och så har det väl egentligen fortsatt. Fram tills nu. Fram tills alldeles nyss.
I stället var jag någon annan. En snaggad man med ett ärr – en startsignal – på bröstet. En man som gick runt med känslan av ett kallt regn i ansiktet, med krampande tummar som vek sig in mot handflatorna. En man som tyckte att allt smakade stål, en man med en tunga som domnade bort. Som inte kunde prata efter att han väl lyckades äta. Som tyckte att minsta drag var detsamma som en ishavsvind, som hörde sig själv skrika efter att ha lyft ut något från kylskåpet – ingenting hade ju någonsin varit kallare. Men mest av allt så var jag en pojke som saknade sig själv.
Jag var naiv. Trodde inte att det skulle vara så illa. Kunde inte tänka mig att behandlingen skulle vara så brutal. Vidrig. Så hårdhänt. Vågade inte föreställa mig att det var så här det skulle vara. Och kanske kan jag inte klandra mig. När någon säger ”du kommer nog att må lite illa”, då är det egentligen svårt att sätta fingret på vad som faktiskt menas. Den där informationen säger ingenting. Den är ett söndergånget luftslott. Den är värdelös. Det går inte att referera till någon annans uppfattning av hur kroppen reagerar. Det spelar ingen roll om det är kärlek, skrubbsår, ett knäckt näsben, en orgasm eller cellgiftsbehandling.
Det är märkligt hur min kropp har kommit att bli en egen varelse. Den har blivit en hund som under nattpromenaden skäller in i mörkret. Den har blivit som min brors hund, som sprang över åkern för att attackera hela skogen. Som om skogen var ett hot. Fast det antagligen var en varg. Som Lisas häst som tappade greppet, som fick feber, som höll på att bli galen. Fast det visade sig vara rovdjursfrossa. En varg hade visst rört sig vid hagen.
Imorgon är det dags för nästa intravenösa dos. Från britsen kommer jag se hur flaskornas gift kommer sjunka allt lägre, hur tröttheten kommer närma sig krypandes, hur kroppen till en början kommer bli varmare. Hur jag själv kommer bli trögare. Hur allt runt omkring mig kommer rusa. Hur jag själv kommer vackla. Och sen kommer jag börja kissa rött igen.
Och precis när jag börjar komma igång, när krafterna är tillbaka om ett par veckor, då är det dags igen. Dags att bryta ner kroppen. Om ganska exakt ett dygn börjar det. Jag har rovdjursfrossa. Så är det. Jag behövde bara få det sagt, nu när jag vet varför jag skäller in i mörkret.
I stället var jag någon annan. En snaggad man med ett ärr – en startsignal – på bröstet. En man som gick runt med känslan av ett kallt regn i ansiktet, med krampande tummar som vek sig in mot handflatorna. En man som tyckte att allt smakade stål, en man med en tunga som domnade bort. Som inte kunde prata efter att han väl lyckades äta. Som tyckte att minsta drag var detsamma som en ishavsvind, som hörde sig själv skrika efter att ha lyft ut något från kylskåpet – ingenting hade ju någonsin varit kallare. Men mest av allt så var jag en pojke som saknade sig själv.
Jag var naiv. Trodde inte att det skulle vara så illa. Kunde inte tänka mig att behandlingen skulle vara så brutal. Vidrig. Så hårdhänt. Vågade inte föreställa mig att det var så här det skulle vara. Och kanske kan jag inte klandra mig. När någon säger ”du kommer nog att må lite illa”, då är det egentligen svårt att sätta fingret på vad som faktiskt menas. Den där informationen säger ingenting. Den är ett söndergånget luftslott. Den är värdelös. Det går inte att referera till någon annans uppfattning av hur kroppen reagerar. Det spelar ingen roll om det är kärlek, skrubbsår, ett knäckt näsben, en orgasm eller cellgiftsbehandling.
Det är märkligt hur min kropp har kommit att bli en egen varelse. Den har blivit en hund som under nattpromenaden skäller in i mörkret. Den har blivit som min brors hund, som sprang över åkern för att attackera hela skogen. Som om skogen var ett hot. Fast det antagligen var en varg. Som Lisas häst som tappade greppet, som fick feber, som höll på att bli galen. Fast det visade sig vara rovdjursfrossa. En varg hade visst rört sig vid hagen.
Imorgon är det dags för nästa intravenösa dos. Från britsen kommer jag se hur flaskornas gift kommer sjunka allt lägre, hur tröttheten kommer närma sig krypandes, hur kroppen till en början kommer bli varmare. Hur jag själv kommer bli trögare. Hur allt runt omkring mig kommer rusa. Hur jag själv kommer vackla. Och sen kommer jag börja kissa rött igen.
Och precis när jag börjar komma igång, när krafterna är tillbaka om ett par veckor, då är det dags igen. Dags att bryta ner kroppen. Om ganska exakt ett dygn börjar det. Jag har rovdjursfrossa. Så är det. Jag behövde bara få det sagt, nu när jag vet varför jag skäller in i mörkret.
torsdag 14 april 2011
Uppgörelsen i gränden
Sjukhus. Väntrum. Främlingar i soffan. Dålig radio. Försöker se ut som om jag gjort det här så många gånger nu, så länge. Att jag är fullständigt oberörd av verklighetens allvar. Att det inte rör mig det minsta att sitta här bland andra cancerpatienter. Och vi är en salig blandning. Några verkar ha varit här massvis med gånger, som om de aldrig blir klara. Aldrig kommer vidare. Som om någonting håller dem kvar. Jag hör någon titulera sig som ”stammis” i receptionen. Och i soffan bredvid min sitter en hel familj. Det verkar vara första gången som de är här. Det är pappan som är sjuk. Som står inför samma slagsmål som jag. Det gör ont att se honom. Han ser ut att vara i god form. Stark, lugn, samlad, fyrtiotalistaktig. Han påminner om min egen pappa. Även han var sjuk en gång. Och det som skrämde mig mest var min egen rädsla för att se honom bli svag. Skräcken att se honom förvandlas till allt det där som han aldrig har varit i mina ögon. Pappa var styrka. Och det är så jag vill se honom. Som tryggheten. En läkare kommer in i väntrummet. Han nämner ett namn och familjen reser sig, går ut i korridoren. Jag ser samma rädsla i familjens ögon. Tankarnas darr.
Och det känns som om min egen sjukdom inte är lika farlig. Som om den inte befinner sig på samma minfält. Jag har inga barn. Som det ser ut nu så lämnar jag inga oroliga pojkar eller flickor efter mig. Inte vad jag vet.
Men pappa vann. Pappa blev frisk. Och jag ska göra som du, pappa. Men först ska jag följa med min läkare som just läste upp mitt namn i väntrummet. Jag reser mig och börjar gå. Men för mig är det här någonting annat. För mig är det här skälvande steg mot ett slagsmål som jag måste ge mig in i. Det här är en uppgörelse i en gränd. Det känns som tonårsnätterna längs Borganäsvägen i Borlänge, där några bar kniv, där någon hade ett gevär och där alla med självbevarelsedrift var beredda att ta till nävarna. För det är just vad jag måste göra. Men den här gången måste jag göra det mot mig själv.
Jag frågar om allt från medicinering till sjukhusets gästparkering. Det är ett brett spektrum på funderingarna. Mycket som ska redas ut. Läkaren berättar mer detaljerat än sist om min operation och hur min kropp kommer att reagera på den. Hur jag kommer att förändras. Och inom mig ser jag inte bara hur min egen kropp styckas upp som en karré vid charkdisken, men även hur det kommande året – kanske åren – stympas och amputeras.
– Det är som det är, säger jag och låter märkligt macho samtidigt som jag gör allt jag kan för att inte börja gråta. Jag misslyckas. Men jag förstår att det är sant. Det är som det är. Jag måste slåss. Jag måste go Borganäsvägen on my ass. Jag måste vinna. Så att cancern blir just another dead rat in a garbage pail behind a Chinese restaurant.
Jag ska göra som pappa.
Och det känns som om min egen sjukdom inte är lika farlig. Som om den inte befinner sig på samma minfält. Jag har inga barn. Som det ser ut nu så lämnar jag inga oroliga pojkar eller flickor efter mig. Inte vad jag vet.
Men pappa vann. Pappa blev frisk. Och jag ska göra som du, pappa. Men först ska jag följa med min läkare som just läste upp mitt namn i väntrummet. Jag reser mig och börjar gå. Men för mig är det här någonting annat. För mig är det här skälvande steg mot ett slagsmål som jag måste ge mig in i. Det här är en uppgörelse i en gränd. Det känns som tonårsnätterna längs Borganäsvägen i Borlänge, där några bar kniv, där någon hade ett gevär och där alla med självbevarelsedrift var beredda att ta till nävarna. För det är just vad jag måste göra. Men den här gången måste jag göra det mot mig själv.
Jag frågar om allt från medicinering till sjukhusets gästparkering. Det är ett brett spektrum på funderingarna. Mycket som ska redas ut. Läkaren berättar mer detaljerat än sist om min operation och hur min kropp kommer att reagera på den. Hur jag kommer att förändras. Och inom mig ser jag inte bara hur min egen kropp styckas upp som en karré vid charkdisken, men även hur det kommande året – kanske åren – stympas och amputeras.
– Det är som det är, säger jag och låter märkligt macho samtidigt som jag gör allt jag kan för att inte börja gråta. Jag misslyckas. Men jag förstår att det är sant. Det är som det är. Jag måste slåss. Jag måste go Borganäsvägen on my ass. Jag måste vinna. Så att cancern blir just another dead rat in a garbage pail behind a Chinese restaurant.
Jag ska göra som pappa.
tisdag 12 april 2011
Måndagsexemplar
Helgen har hunnit ikapp mig. Verkligheten också, antar jag. Under hela helgen var jag bortrest med några vänner för lite äventyr. För någonting annat. Egentligen fick jag inte. Det var inte särskilt taktiskt. Men det fick mig att känna mig levande. Det var så länge sedan som jag skrattade på riktigt. Genuint. Det fick jag göra i helgen. Nu är jag utmattad. Kroppen ömmar. Skallen värker. Pulsen får min kropp att vibrera. Nätternas sömn är sönderslagen.
När helgen gick mot sitt slut åkte jag hem till Dalarna. Till mamma och pappa, Kvarnsveden och till bygden som plötsligt betyder så mycket mer. Som är mina rötter mer än någonsin. Som är min längtan. På kvällen satt vi i kökssoffan och bläddrade i ett fotoalbum. Alla var yngre. Glädjen var konserverad. Det kommer den alltid vara. Solen skiner fortfarande på midsommarafton utanför Jönköping, min brors dop verkar fortfarande vara en höjdare och morfars glasögon har inte blivit mindre sedan 1976. Vi pratade om pappas skägg, om hur min bror började gråta för att han inte kände igen honom efter att han varit bortrest. Jag började tänka på min egen barndom. På uppväxten som har format mig till den jag är.
Jag har brutit ena armen en eller två gånger. Vrickat densamma. Fått hjärnskakning två gånger. Brutit handleden. Ramlat så att ryggraden blev formad som ett s. Eller som ett frågetecken. Jag har slagit mina knän ur led tre gånger. Och sen var det ju den där blödningen 2002. Den där som kunde ha gjort slut på allt. Jag börjar undra om jag aldrig kommer att vara hel. Om det inte ligger i min natur. Om jag är en svag människa. Om jag är ett rådjurskid som aldrig lyckas resa sig. Jag börjar undra, tänka tankar som får mig att skämmas inför mina föräldrar. Tankar som känns som att jag ser ner på deras skapelse. Som ifrågasätter inte bara min egen, men även deras förmåga. Tankar som säger att deras yngsta son är ett måndagsexemplar.
Efter att jag fick beskedet så har så många tankar rusat i mitt huvud. Tankar som har kokat värre än den feber som har rotat sig i min kropp. Jag har funderat på om min tur börjar ta slut. Om jag var katt skulle åtta av mina liv redan vara förbrukade. Jag skulle ha en chans kvar. Och det är så jag tänker. Att jag efter den här kampen, det här slagsmålet som jag tvingats in i, har en chans kvar. Sen är det över.
Mitt utstakade mål sedan länge har varit att rapportera från konflikter. Jag vill vara där ingen annan är. Se det där som ingen egentligen vill se. Berätta det som så många måste höra. Men nu har jag blivit tveksam. För jag har bara en chans kvar. Som sådan reporter skulle jag säkert sätta en jordnöt i halsen på flyget ner, kvävas och dö. Eller så skulle jag snubbla på någonting trivialt, slå i skallen och… dö. För min tur börjar ta slut. Det är så det känns.
Jag känner ett oerhört behov. Jag har en fråga i mitt bröst som måste komma ut. Jag måste få reda på hur det egentligen ligger till. Så jag ringer till min mamma. Det brukar hjälpa. Jag frågar. Hon svarar. Jag är född på en onsdag.
Allt känns plötsligt bättre. Jag hade nog fel. Hoppas jag.
När helgen gick mot sitt slut åkte jag hem till Dalarna. Till mamma och pappa, Kvarnsveden och till bygden som plötsligt betyder så mycket mer. Som är mina rötter mer än någonsin. Som är min längtan. På kvällen satt vi i kökssoffan och bläddrade i ett fotoalbum. Alla var yngre. Glädjen var konserverad. Det kommer den alltid vara. Solen skiner fortfarande på midsommarafton utanför Jönköping, min brors dop verkar fortfarande vara en höjdare och morfars glasögon har inte blivit mindre sedan 1976. Vi pratade om pappas skägg, om hur min bror började gråta för att han inte kände igen honom efter att han varit bortrest. Jag började tänka på min egen barndom. På uppväxten som har format mig till den jag är.
Jag har brutit ena armen en eller två gånger. Vrickat densamma. Fått hjärnskakning två gånger. Brutit handleden. Ramlat så att ryggraden blev formad som ett s. Eller som ett frågetecken. Jag har slagit mina knän ur led tre gånger. Och sen var det ju den där blödningen 2002. Den där som kunde ha gjort slut på allt. Jag börjar undra om jag aldrig kommer att vara hel. Om det inte ligger i min natur. Om jag är en svag människa. Om jag är ett rådjurskid som aldrig lyckas resa sig. Jag börjar undra, tänka tankar som får mig att skämmas inför mina föräldrar. Tankar som känns som att jag ser ner på deras skapelse. Som ifrågasätter inte bara min egen, men även deras förmåga. Tankar som säger att deras yngsta son är ett måndagsexemplar.
Efter att jag fick beskedet så har så många tankar rusat i mitt huvud. Tankar som har kokat värre än den feber som har rotat sig i min kropp. Jag har funderat på om min tur börjar ta slut. Om jag var katt skulle åtta av mina liv redan vara förbrukade. Jag skulle ha en chans kvar. Och det är så jag tänker. Att jag efter den här kampen, det här slagsmålet som jag tvingats in i, har en chans kvar. Sen är det över.
Mitt utstakade mål sedan länge har varit att rapportera från konflikter. Jag vill vara där ingen annan är. Se det där som ingen egentligen vill se. Berätta det som så många måste höra. Men nu har jag blivit tveksam. För jag har bara en chans kvar. Som sådan reporter skulle jag säkert sätta en jordnöt i halsen på flyget ner, kvävas och dö. Eller så skulle jag snubbla på någonting trivialt, slå i skallen och… dö. För min tur börjar ta slut. Det är så det känns.
Jag känner ett oerhört behov. Jag har en fråga i mitt bröst som måste komma ut. Jag måste få reda på hur det egentligen ligger till. Så jag ringer till min mamma. Det brukar hjälpa. Jag frågar. Hon svarar. Jag är född på en onsdag.
Allt känns plötsligt bättre. Jag hade nog fel. Hoppas jag.
lördag 9 april 2011
Allra käraste pojke
Det sliter på mig. Vetskapen om att jag har cancer. Jag blir trött. Trött av att tänka. Trött av att bara vara. Jag känner mig utanför. Jag är en påkörd räv som haltar från motorvägen, ut över åkern, bort från det där märkliga som precis körde på mig. Och jag har så många starka känslor inom mig. Hela tiden. Ilska, glädje, oro, rastlöshet, nyfikenhet. Besvikelse. Det här var inte vad jag hade räknat med.
Jag sover dåligt. Vaknar ornitologiskt tidigt. Är svag på kvällarna. Men det som sliter mest är att jag tvingas bli gammal mot min vilja. Plötsligt så gammal. Jag hanterar information om en dödlig sjukdom som växer inom mig. Jag tar beslut som kan påverka min hälsa för resten av livet. Jag tvingas leva med konstaterandet att jag kanske inte kan leva det liv som jag har längtat efter. Det som jag har förberett mig på. Förväntat mig. Räknat med. Jag kanske inte lever så länge som jag har hoppats på. Tankarna är hårdare. Döden betyder någonting annat nu. Den är mer konkret. Mer på riktigt. Svärtan är tyngre.
Jag har tvingats att bli gammal. Äldre på ett annat sätt. Men samtidigt har jag aldrig känt mig mindre. Som en liten pojke. Som väcks och tvingas ut i mörkret. Som måste röra sig genom en skog i natten. Just nu är en sådan stund, då jag bara är en liten pojke.
Jag ska vila nu. Vila, och lyssna på en låt.
Jag sover dåligt. Vaknar ornitologiskt tidigt. Är svag på kvällarna. Men det som sliter mest är att jag tvingas bli gammal mot min vilja. Plötsligt så gammal. Jag hanterar information om en dödlig sjukdom som växer inom mig. Jag tar beslut som kan påverka min hälsa för resten av livet. Jag tvingas leva med konstaterandet att jag kanske inte kan leva det liv som jag har längtat efter. Det som jag har förberett mig på. Förväntat mig. Räknat med. Jag kanske inte lever så länge som jag har hoppats på. Tankarna är hårdare. Döden betyder någonting annat nu. Den är mer konkret. Mer på riktigt. Svärtan är tyngre.
Jag har tvingats att bli gammal. Äldre på ett annat sätt. Men samtidigt har jag aldrig känt mig mindre. Som en liten pojke. Som väcks och tvingas ut i mörkret. Som måste röra sig genom en skog i natten. Just nu är en sådan stund, då jag bara är en liten pojke.
Jag ska vila nu. Vila, och lyssna på en låt.
fredag 8 april 2011
torsdag 7 april 2011
Inte nu men sen, sen ska du få
Stapplar naken genom lägenheten. Något yrvaken. Klen. Tvärs genom rummet. Över golvet. Badrummet. En hastig blick. Jag stannar upp. Det står en okänd man i min spegel. Någon som jag aldrig sett förut. Jag undrar vem det är. Det tar märkligt nog någon sekund innan jag förstår. Det är jag. Kristian Olof Erik Gidlund. Evas yngsta son, pappas Krille.
Jag har skarpa drag. En rak näsa. Så rak att jag nästan kan lova att den är en rät linje. Dessutom är den ganska stor. En rejäl kran. Jag har hört att den ser judisk ut, om en näsa nu kan vara judisk. Mina kindben är väldigt framträdande. Tydliga. På något sätt självsäkra. Biter jag ihop, och låtsas att mina ögon är mörkare än vad de faktiskt är, så får jag ett rysligt killer face. Jag lovar. Alltid något, antar jag.
Jag har inte haft så här kort hår sedan jag föddes. Frågan är om det inte till och med var längre då. Ska fråga mamma. Nu ser jag ut som en blandning av en östeuropeisk crystalmethsmugglare och en statist ur This is England, alternativt en av birollsinnehavarna i någon av min vän Anders bästa science fictionfilmer.
Jag för en hand från nacken, över hjässan och pannan, ner över ansiktet med den judiska näsan. Sedan för jag handen över det bleka bröstet, förbi ärret, över revbenen och magen som fortfarande är min. Efter juli kommer den att vara annorlunda. Markerad som en gränsövergång. Som delad. Ett ärr på tre decimeter kommer att sträcka sig som en mållinje från revbenen jag just kände på, över naveln och neråt. Som en mållinje för en seger – min alldeles egna – hoppas jag. Kroppen min, sen ska du få vila.
Idag lyssnar jag på den här låten. Om och om igen.
Jag har skarpa drag. En rak näsa. Så rak att jag nästan kan lova att den är en rät linje. Dessutom är den ganska stor. En rejäl kran. Jag har hört att den ser judisk ut, om en näsa nu kan vara judisk. Mina kindben är väldigt framträdande. Tydliga. På något sätt självsäkra. Biter jag ihop, och låtsas att mina ögon är mörkare än vad de faktiskt är, så får jag ett rysligt killer face. Jag lovar. Alltid något, antar jag.
Jag har inte haft så här kort hår sedan jag föddes. Frågan är om det inte till och med var längre då. Ska fråga mamma. Nu ser jag ut som en blandning av en östeuropeisk crystalmethsmugglare och en statist ur This is England, alternativt en av birollsinnehavarna i någon av min vän Anders bästa science fictionfilmer.
Jag för en hand från nacken, över hjässan och pannan, ner över ansiktet med den judiska näsan. Sedan för jag handen över det bleka bröstet, förbi ärret, över revbenen och magen som fortfarande är min. Efter juli kommer den att vara annorlunda. Markerad som en gränsövergång. Som delad. Ett ärr på tre decimeter kommer att sträcka sig som en mållinje från revbenen jag just kände på, över naveln och neråt. Som en mållinje för en seger – min alldeles egna – hoppas jag. Kroppen min, sen ska du få vila.
Idag lyssnar jag på den här låten. Om och om igen.
tisdag 5 april 2011
Kristian, du har blivit en främling
Ibland är det förlösande att öppna upp sig för en främling. Berätta det där som ingen annan vet. Som ingen annan ska få veta, förutom just den där främlingen. Jag har själv gjort det flera gånger. Jag inbillar mig att det har hjälpt. Det måste det ha gjort. Nu har den här bloggen blivit en sådan. En främling för mig att berätta allt för. Och det verkar som om jag har blivit samma sorts främling för många andra. Det är så många som hör av sig. Som stöder, undrar och uppmuntrar, tackar och pratar ut. Många av dem har jag aldrig träffat. Aldrig sett. Det gör inget. Jag är glad att vi har förts samman. Att det har skett ett möte.
Någon undrade om jag hade funderat på döden innan jag fick beskedet. Och ja, det hade jag. En hel del. Kanske för mycket. Jag har träffat den i många former. Sett den nära. Jag vet hur den fungerar. Jag är inte rädd för den. Egentligen inte alls. Men jag vill inte dö nu. Jag är inte klar med mitt. Inte än.
Bloggen var från början tänkt att bara finnas för mig själv. Den skulle vara mitt sätt att hantera det här. Den skulle vara min boxningspåse. Någonting för mig att slå på. En tallrik att kasta i backen, i värsta fall en spegel att krossa. Men bloggen verkar nästan ha exploderat. Responsen är enorm. Det känns självklart fint, även om jag hellre skulle uppmärksammas för någonting skönare. Någonting vackert. Kreativt. Många tycker jag att jag är modig och att min röst, mitt uttryck behövs. Många verkar ha saknat någon som skriver om hur det är att uppleva en sådan här sak. Jag har själv aldrig tänkt på det. Jag har heller aldrig sett mig själv som särskilt modig, men finner det stärkande att det kanske är så jag uppfattas. Det kanske är så det är. Det kanske är så det måste få vara. Och visst, jag har aldrig haft svårt för att prata om annorlunda saker. Aldrig undvikit konflikter, diskussioner, aldrig varit nervös för hur mina åsikter uppfattas. Jag har aldrig varit rädd för att sticka ut. Därför har det bara blivit naturligt för mig att skriva på det här sättet. Det hade nog känts konstigare för mig att skriva om vad jag gjorde när jag var frisk. Om hur mina dagar såg ut då, innan jag fick veta att jag var sjuk. Innan behandlingen började. Innan allt förändrades. Plötsligt har jag ett ämne i min famn som berör, som kanske kan förändra, som leder till diskussion. Det verkar det göra. Då tar jag gärna på mig den här rollen. Jag kan vara cancerkillen. I alla fall för en stund. Men sen vill jag vara någon annan. Sen vill jag vara Kristian igen.
Jag längtar.
Någon undrade om jag hade funderat på döden innan jag fick beskedet. Och ja, det hade jag. En hel del. Kanske för mycket. Jag har träffat den i många former. Sett den nära. Jag vet hur den fungerar. Jag är inte rädd för den. Egentligen inte alls. Men jag vill inte dö nu. Jag är inte klar med mitt. Inte än.
Bloggen var från början tänkt att bara finnas för mig själv. Den skulle vara mitt sätt att hantera det här. Den skulle vara min boxningspåse. Någonting för mig att slå på. En tallrik att kasta i backen, i värsta fall en spegel att krossa. Men bloggen verkar nästan ha exploderat. Responsen är enorm. Det känns självklart fint, även om jag hellre skulle uppmärksammas för någonting skönare. Någonting vackert. Kreativt. Många tycker jag att jag är modig och att min röst, mitt uttryck behövs. Många verkar ha saknat någon som skriver om hur det är att uppleva en sådan här sak. Jag har själv aldrig tänkt på det. Jag har heller aldrig sett mig själv som särskilt modig, men finner det stärkande att det kanske är så jag uppfattas. Det kanske är så det är. Det kanske är så det måste få vara. Och visst, jag har aldrig haft svårt för att prata om annorlunda saker. Aldrig undvikit konflikter, diskussioner, aldrig varit nervös för hur mina åsikter uppfattas. Jag har aldrig varit rädd för att sticka ut. Därför har det bara blivit naturligt för mig att skriva på det här sättet. Det hade nog känts konstigare för mig att skriva om vad jag gjorde när jag var frisk. Om hur mina dagar såg ut då, innan jag fick veta att jag var sjuk. Innan behandlingen började. Innan allt förändrades. Plötsligt har jag ett ämne i min famn som berör, som kanske kan förändra, som leder till diskussion. Det verkar det göra. Då tar jag gärna på mig den här rollen. Jag kan vara cancerkillen. I alla fall för en stund. Men sen vill jag vara någon annan. Sen vill jag vara Kristian igen.
Jag längtar.
måndag 4 april 2011
lördag 2 april 2011
Jag ska försöka springa före
För något år sedan, kanske ett och ett halvt, gjorde jag något för mig ovanligt. Jag hakade på en trend. Ganska medvetet faktiskt. Jag ville följa med i tillvarons tempo. Efter en uppväxt med Ringo Starrfrisyr ansade jag skallen i den märkligt tidstypiska femtiotalskotletten. Ni vet exakt vilken jag menar, den med korta sidor, kort nacke och en käck liten våg vid pannan. Sedan dess har frisyren blivit ett allt vanligare inslag i vår närmiljö. Den dyker upp lite här och där, i alla möjliga samhällsklasser och dess geografiska utbredning är inte alls så begränsad som den en gång var, då den framför allt häckade på landsbygden, i garage som huserade veteranbilar, rockabilly, smörjfett och skiftnycklar. I dag är den lika vanligt förekommande i vår stadsbild som övergångsställ, lattemammor och finnig tonårshy. Jag såg den här utvecklingen komma och bestämde mig i slutet av förra sommaren för att spara ut mitt hår igen. Min officiella referens blev Dennis Wilson, även om den här mannens frisyr inspirerade mer i ett initialt skede.
Nu sitter jag här, med en surfarfrisyr som inte kommer blekas i sommar. Har aldrig haft de här lockarna förut. Det var den här frisyren som jag ville ha. Det var så här som jag ville se ut. Hur mycket jag än genom åren har låtsats att jag skiter i hur jag ser ut i håret, så tvingas jag nu abdikera. Jag erkänner. Jag har alltid varit petig med min frisyr. Pedantisk. Nästan låtit humöret avgöras av frisyrens dagsform.
Nu har det gått några dagar sedan jag började med mina cellgifter. Snart kommer jag att tappa mitt hår. Och det gör mig rädd. Ja, faktiskt. Jag vill inte börja någon dag med att samla ihop mitt eget hår, i min egen säng. Vill inte sopa ihop resterna av mig själv. Spillrorna. Vill inte se mig själv i spegeln – tunnhårig, striphårig. Vill inte se hur jag själv bryts ned. Går sönder. Därför ska jag springa före sjukdomen. Försöka ligga steget framför.
Snart går jag in i badrummet. Klipper mig. Kort. Och kanske, kanske så sparar jag en lock. Kanske sparar jag den där virveln som jag plötsligt tycker så mycket om. Kanske kommer jag att plocka fram den någon gång och minnas just den här stunden, när jag försökte lura mig själv till att tro att jag kunde lura sjukdomen. Vi får se.
Om någon tycker att jag låter världslig som gnäller om en frisyr i sammanhanget, så får den gärna fortsätta den här behandlingen i stället för mig.
Nu sitter jag här, med en surfarfrisyr som inte kommer blekas i sommar. Har aldrig haft de här lockarna förut. Det var den här frisyren som jag ville ha. Det var så här som jag ville se ut. Hur mycket jag än genom åren har låtsats att jag skiter i hur jag ser ut i håret, så tvingas jag nu abdikera. Jag erkänner. Jag har alltid varit petig med min frisyr. Pedantisk. Nästan låtit humöret avgöras av frisyrens dagsform.
Nu har det gått några dagar sedan jag började med mina cellgifter. Snart kommer jag att tappa mitt hår. Och det gör mig rädd. Ja, faktiskt. Jag vill inte börja någon dag med att samla ihop mitt eget hår, i min egen säng. Vill inte sopa ihop resterna av mig själv. Spillrorna. Vill inte se mig själv i spegeln – tunnhårig, striphårig. Vill inte se hur jag själv bryts ned. Går sönder. Därför ska jag springa före sjukdomen. Försöka ligga steget framför.
Snart går jag in i badrummet. Klipper mig. Kort. Och kanske, kanske så sparar jag en lock. Kanske sparar jag den där virveln som jag plötsligt tycker så mycket om. Kanske kommer jag att plocka fram den någon gång och minnas just den här stunden, när jag försökte lura mig själv till att tro att jag kunde lura sjukdomen. Vi får se.
Om någon tycker att jag låter världslig som gnäller om en frisyr i sammanhanget, så får den gärna fortsätta den här behandlingen i stället för mig.