Rovdjursfrossa

Det tog mig nästan en vecka innan jag kunde se klart. En vecka innan jag kunde tänka mina tankar till slutet. En vecka innan jag orkade vara med igen. Innan dess låg jag mest ner. Jag vilade, jag sov. Jag var någon annanstans. Jag var inte den Kristian som jag vill vara. Och så har det väl egentligen fortsatt. Fram tills nu. Fram tills alldeles nyss.

I stället var jag någon annan. En snaggad man med ett ärr – en startsignal – på bröstet. En man som gick runt med känslan av ett kallt regn i ansiktet, med krampande tummar som vek sig in mot handflatorna. En man som tyckte att allt smakade stål, en man med en tunga som domnade bort. Som inte kunde prata efter att han väl lyckades äta. Som tyckte att minsta drag var detsamma som en ishavsvind, som hörde sig själv skrika efter att ha lyft ut något från kylskåpet – ingenting hade ju någonsin varit kallare. Men mest av allt så var jag en pojke som saknade sig själv.

Jag var naiv. Trodde inte att det skulle vara så illa. Kunde inte tänka mig att behandlingen skulle vara så brutal. Vidrig. Så hårdhänt. Vågade inte föreställa mig att det var så här det skulle vara. Och kanske kan jag inte klandra mig. När någon säger ”du kommer nog att må lite illa”, då är det egentligen svårt att sätta fingret på vad som faktiskt menas. Den där informationen säger ingenting. Den är ett söndergånget luftslott. Den är värdelös. Det går inte att referera till någon annans uppfattning av hur kroppen reagerar. Det spelar ingen roll om det är kärlek, skrubbsår, ett knäckt näsben, en orgasm eller cellgiftsbehandling.

Det är märkligt hur min kropp har kommit att bli en egen varelse. Den har blivit en hund som under nattpromenaden skäller in i mörkret. Den har blivit som min brors hund, som sprang över åkern för att attackera hela skogen. Som om skogen var ett hot. Fast det antagligen var en varg. Som Lisas häst som tappade greppet, som fick feber, som höll på att bli galen. Fast det visade sig vara rovdjursfrossa. En varg hade visst rört sig vid hagen.

Imorgon är det dags för nästa intravenösa dos. Från britsen kommer jag se hur flaskornas gift kommer sjunka allt lägre, hur tröttheten kommer närma sig krypandes, hur kroppen till en början kommer bli varmare. Hur jag själv kommer bli trögare. Hur allt runt omkring mig kommer rusa. Hur jag själv kommer vackla. Och sen kommer jag börja kissa rött igen.

Och precis när jag börjar komma igång, när krafterna är tillbaka om ett par veckor, då är det dags igen. Dags att bryta ner kroppen. Om ganska exakt ett dygn börjar det. Jag har rovdjursfrossa. Så är det. Jag behövde bara få det sagt, nu när jag vet varför jag skäller in i mörkret.