Uppgörelsen i gränden

Sjukhus. Väntrum. Främlingar i soffan. Dålig radio. Försöker se ut som om jag gjort det här så många gånger nu, så länge. Att jag är fullständigt oberörd av verklighetens allvar. Att det inte rör mig det minsta att sitta här bland andra cancerpatienter. Och vi är en salig blandning. Några verkar ha varit här massvis med gånger, som om de aldrig blir klara. Aldrig kommer vidare. Som om någonting håller dem kvar. Jag hör någon titulera sig som ”stammis” i receptionen. Och i soffan bredvid min sitter en hel familj. Det verkar vara första gången som de är här. Det är pappan som är sjuk. Som står inför samma slagsmål som jag. Det gör ont att se honom. Han ser ut att vara i god form. Stark, lugn, samlad, fyrtiotalistaktig. Han påminner om min egen pappa. Även han var sjuk en gång. Och det som skrämde mig mest var min egen rädsla för att se honom bli svag. Skräcken att se honom förvandlas till allt det där som han aldrig har varit i mina ögon. Pappa var styrka. Och det är så jag vill se honom. Som tryggheten. En läkare kommer in i väntrummet. Han nämner ett namn och familjen reser sig, går ut i korridoren. Jag ser samma rädsla i familjens ögon. Tankarnas darr.

Och det känns som om min egen sjukdom inte är lika farlig. Som om den inte befinner sig på samma minfält. Jag har inga barn. Som det ser ut nu så lämnar jag inga oroliga pojkar eller flickor efter mig. Inte vad jag vet.

Men pappa vann. Pappa blev frisk. Och jag ska göra som du, pappa. Men först ska jag följa med min läkare som just läste upp mitt namn i väntrummet. Jag reser mig och börjar gå. Men för mig är det här någonting annat. För mig är det här skälvande steg mot ett slagsmål som jag måste ge mig in i. Det här är en uppgörelse i en gränd. Det känns som tonårsnätterna längs Borganäsvägen i Borlänge, där några bar kniv, där någon hade ett gevär och där alla med självbevarelsedrift var beredda att ta till nävarna. För det är just vad jag måste göra. Men den här gången måste jag göra det mot mig själv.

Jag frågar om allt från medicinering till sjukhusets gästparkering. Det är ett brett spektrum på funderingarna. Mycket som ska redas ut. Läkaren berättar mer detaljerat än sist om min operation och hur min kropp kommer att reagera på den. Hur jag kommer att förändras. Och inom mig ser jag inte bara hur min egen kropp styckas upp som en karré vid charkdisken, men även hur det kommande året – kanske åren – stympas och amputeras.

– Det är som det är, säger jag och låter märkligt macho samtidigt som jag gör allt jag kan för att inte börja gråta. Jag misslyckas. Men jag förstår att det är sant. Det är som det är. Jag måste slåss. Jag måste go Borganäsvägen on my ass. Jag måste vinna. Så att cancern blir just another dead rat in a garbage pail behind a Chinese restaurant.

Jag ska göra som pappa.