Måndagsexemplar

Helgen har hunnit ikapp mig. Verkligheten också, antar jag. Under hela helgen var jag bortrest med några vänner för lite äventyr. För någonting annat. Egentligen fick jag inte. Det var inte särskilt taktiskt. Men det fick mig att känna mig levande. Det var så länge sedan som jag skrattade på riktigt. Genuint. Det fick jag göra i helgen. Nu är jag utmattad. Kroppen ömmar. Skallen värker. Pulsen får min kropp att vibrera. Nätternas sömn är sönderslagen.

När helgen gick mot sitt slut åkte jag hem till Dalarna. Till mamma och pappa, Kvarnsveden och till bygden som plötsligt betyder så mycket mer. Som är mina rötter mer än någonsin. Som är min längtan. På kvällen satt vi i kökssoffan och bläddrade i ett fotoalbum. Alla var yngre. Glädjen var konserverad. Det kommer den alltid vara. Solen skiner fortfarande på midsommarafton utanför Jönköping, min brors dop verkar fortfarande vara en höjdare och morfars glasögon har inte blivit mindre sedan 1976. Vi pratade om pappas skägg, om hur min bror började gråta för att han inte kände igen honom efter att han varit bortrest. Jag började tänka på min egen barndom. På uppväxten som har format mig till den jag är.

Jag har brutit ena armen en eller två gånger. Vrickat densamma. Fått hjärnskakning två gånger. Brutit handleden. Ramlat så att ryggraden blev formad som ett s. Eller som ett frågetecken. Jag har slagit mina knän ur led tre gånger. Och sen var det ju den där blödningen 2002. Den där som kunde ha gjort slut på allt. Jag börjar undra om jag aldrig kommer att vara hel. Om det inte ligger i min natur. Om jag är en svag människa. Om jag är ett rådjurskid som aldrig lyckas resa sig. Jag börjar undra, tänka tankar som får mig att skämmas inför mina föräldrar. Tankar som känns som att jag ser ner på deras skapelse. Som ifrågasätter inte bara min egen, men även deras förmåga. Tankar som säger att deras yngsta son är ett måndagsexemplar.

Efter att jag fick beskedet så har så många tankar rusat i mitt huvud. Tankar som har kokat värre än den feber som har rotat sig i min kropp. Jag har funderat på om min tur börjar ta slut. Om jag var katt skulle åtta av mina liv redan vara förbrukade. Jag skulle ha en chans kvar. Och det är så jag tänker. Att jag efter den här kampen, det här slagsmålet som jag tvingats in i, har en chans kvar. Sen är det över.

Mitt utstakade mål sedan länge har varit att rapportera från konflikter. Jag vill vara där ingen annan är. Se det där som ingen egentligen vill se. Berätta det som så många måste höra. Men nu har jag blivit tveksam. För jag har bara en chans kvar. Som sådan reporter skulle jag säkert sätta en jordnöt i halsen på flyget ner, kvävas och dö. Eller så skulle jag snubbla på någonting trivialt, slå i skallen och… dö. För min tur börjar ta slut. Det är så det känns.

Jag känner ett oerhört behov. Jag har en fråga i mitt bröst som måste komma ut. Jag måste få reda på hur det egentligen ligger till. Så jag ringer till min mamma. Det brukar hjälpa. Jag frågar. Hon svarar. Jag är född på en onsdag.

Allt känns plötsligt bättre. Jag hade nog fel. Hoppas jag.