Långfredag. Dålig sömn. Febrigt om mammas sorg och apokalyps. Ändå är det en annan dröm som jag har svårare att släppa. Den kom till mig för flera veckor sedan. Har aldrig riktigt gett sig av. Den har gömt sig i buskarna. Jag ser den ibland.
Det verkar vara Balkan. Miljöerna, språket – allting – får det att verka vara Balkan. Kanske runt 1998 då mödrarnas sorg och apokalypsen var en annan. En verklig. Jag är inbäddad i en rebellgrupp. Skriver för en tidning långt, långt bort. För människor som tror de förstår. Jag har varit länge med rebellerna. Vi har blivit goda vänner. Fast vi kanske inte borde. Men det har vi. Vi har skrattat tillsammans åt livets jävlighet, sörjt stupade kamrater, kanske till och med firat framgångsrika attacker mot fienden. Mot de andra som gömmer sig i de stelfrusna bergen. På nätterna ser vi lysraketerna kasta sina sken över de tomma skogarna och vi pressar oss närmare varandra som om vi därmed skulle bli svårare att upptäcka. Vi tror att vi lyckas. Men en dag tar det slut.
Vårt gömställe på en sönderskjuten bondgård i en sluttning övermannas. Ut på gårdsplanen stegar en man. Kanske en general. Han röker. Rör sig självsäkert. Är inte den man vill spilla en drink i knäet på. Rebellgruppen som jag nyss ingått i ska skickas till ett läger. Där vet vi alla vad som väntar. Mödrars sorg och apokalyps. Jag försöker förklara att jag är journalist. Att jag inte är som dem. Att jag inte är med dem. Det spelar ingen roll. Desperat tömmer jag min ryggsäck. Ser detaljer ur mitt liv ramla ned på backen. Ett par tidningar och två flaskor vodka. Jag sträcker dem mot generalen. Och mitt förslag, mitt pris för min egen frihet, mitt liv och de andras död faller i god jord. Jag ser blicken i mina forna kamraters ansikten. Besvikelsen. Men också att de på något sätt verkade ha väntat mitt agerande.
Idag är det långfredag. Den dag då Jesus från Nasaret korsfästes och begravdes efter att ha svikits av Judas Iskariot, historiens största syndabock. Och jag tänker på mina fantasifoster i vad som verkade vara Balkan. Hur jag sålde dem till förmån för mitt eget liv, för ett par tidningar och två flaskor vodka. Vad är jag beredd att göra för att överleva detta? Vad kan jag tänka mig att göra för att vinna den här kampen?
Det är långfredag. Egentligen uppmärksammar vi svek och död, men det enda vi bryr oss om är om det kommer några påskkärringar eller inte.
Det verkar vara Balkan. Miljöerna, språket – allting – får det att verka vara Balkan. Kanske runt 1998 då mödrarnas sorg och apokalypsen var en annan. En verklig. Jag är inbäddad i en rebellgrupp. Skriver för en tidning långt, långt bort. För människor som tror de förstår. Jag har varit länge med rebellerna. Vi har blivit goda vänner. Fast vi kanske inte borde. Men det har vi. Vi har skrattat tillsammans åt livets jävlighet, sörjt stupade kamrater, kanske till och med firat framgångsrika attacker mot fienden. Mot de andra som gömmer sig i de stelfrusna bergen. På nätterna ser vi lysraketerna kasta sina sken över de tomma skogarna och vi pressar oss närmare varandra som om vi därmed skulle bli svårare att upptäcka. Vi tror att vi lyckas. Men en dag tar det slut.
Vårt gömställe på en sönderskjuten bondgård i en sluttning övermannas. Ut på gårdsplanen stegar en man. Kanske en general. Han röker. Rör sig självsäkert. Är inte den man vill spilla en drink i knäet på. Rebellgruppen som jag nyss ingått i ska skickas till ett läger. Där vet vi alla vad som väntar. Mödrars sorg och apokalyps. Jag försöker förklara att jag är journalist. Att jag inte är som dem. Att jag inte är med dem. Det spelar ingen roll. Desperat tömmer jag min ryggsäck. Ser detaljer ur mitt liv ramla ned på backen. Ett par tidningar och två flaskor vodka. Jag sträcker dem mot generalen. Och mitt förslag, mitt pris för min egen frihet, mitt liv och de andras död faller i god jord. Jag ser blicken i mina forna kamraters ansikten. Besvikelsen. Men också att de på något sätt verkade ha väntat mitt agerande.
Idag är det långfredag. Den dag då Jesus från Nasaret korsfästes och begravdes efter att ha svikits av Judas Iskariot, historiens största syndabock. Och jag tänker på mina fantasifoster i vad som verkade vara Balkan. Hur jag sålde dem till förmån för mitt eget liv, för ett par tidningar och två flaskor vodka. Vad är jag beredd att göra för att överleva detta? Vad kan jag tänka mig att göra för att vinna den här kampen?
Det är långfredag. Egentligen uppmärksammar vi svek och död, men det enda vi bryr oss om är om det kommer några påskkärringar eller inte.
Kristian. I kärlek och krig är allt tillåtet. Ditt krig kräver egoism och total navelskåderi. Det är ok att vinna
SvaraRaderaHåller med föregående talare! Men vill tillägga att viktigare än att vinna är att strida. Det säger jag för att jag tror det är omöjligt att, från vår lilla plats som är jorden, veta vem som är vinnare och vem som är förlorare. Min älskade syster somnade in i slutet av december förra året efter 7 månaders kamp mot en jäkla elakartad hjärntumör av värsta sorten, hon är ingen förlorare, inte heller drog hon en nitlott. Hon var en kämpe, en jäkla tuff sådan och det är omöjligt för mig att idag veta vem av oss som är "vinnare" eller "förlorare". Livet bara är, även i sin jävligaste form. Jag känner stor respekt för alla som kämpar mot cancern. Med värme. Yvonne
SvaraRaderaJesushistorien är inte slut med långfredagen. Från död till liv.
SvaraRaderaDitt livs viktigaste resa har du framför dig nu
SvaraRaderaSök i ditt inre för att hitta resurser att bekämpa sjukdomen
Bygg upp ditt immunförsvar med vitaminer
Carpe Vim...upprepa detta mantra ofta "Fånga kraften" så du inte ger upp
Du skriver så annorlunda, fängslande, fångar människors intresse.
Detta kan hända vem som helst av oss människor " Vi hör ihop, sitter alla i samma båt". (en bok måste det bli sen, när det är över, lova....)
En varm kram
Maggie
Glad Påsk, Kristian!
SvaraRadera//eva
Finns egentligen inget att säga. Men jag läser. Och förundras och imponeras. All kärlek och styrka till dig! <3
SvaraRaderaJag önskar att jag kunde skriva som du. Du kommer att klara det här! Många kramar till dig! Kämpa på!
SvaraRaderaÅterigen fångar du smärta och kamp i ord på ett obeskrivligt sätt. Hoppas att du genom att uttrycka dig i ord kan komma på vad du är beredd att ge för detta krig! Vinna ska du göra.
SvaraRaderaHittade din blogg ikväll....Tack för den! Jag tror att det vi människor går igenom är något i ett led som får oss att förstå vår "livsuppgift". Tänker på dig. Kämpa på! /Myran
SvaraRaderaDet gläder mig att du uppmärksammar långfredagen. Men det viktiga med den dagen är inte Judas' svek utan Jesu kärlek som gick så långt att Han, som är sann Gud och sann människa, frivilligt valde döden för att vi inte ska behöva frukta den... Döden är inte slutet. Den är början på det eviga livet.
SvaraRaderaOm ett par tidningar och en flaska vodka betyder skillnaden mellan liv och död så får man välja livet utan dåligt samvete.
SvaraRaderaLångfredagen har gått och det har blivit påskafton så Glad Påsk önskar jag dig!
/alice
Du skriver som du gör, i ditt sista inlägg hittade jag ingen substans:( kanske det var meningen?
SvaraRaderaTack för dina ord och tankar som du delar med dej till oss. Jag är med här från början och kan inte tänka mig annat än att du fixar dej igenom denna skitsjukdom!
SvaraRaderaHarebra i Påsk!
A
Jag önskar att jag kände dig. Du är så klok och du uttrycker dig så beundransvärt.
SvaraRaderaJag har sagt det förr och säger det igen! Krille, du skriver som en gud!!!
SvaraRadera