Som sluttningarna vid djävulens pass

Motellet ligger några kilometer söder om Lake Tahoe. Utanför fönstret står en rostig Toyota Chinook från 1974. Buskarna på andra sidan parkeringen ser ut att vara gjorda av guld. Tallarna som förvuxna enar. Jag tror att snowboardåkarna i rummen till höger röker gräs. Solen börjar gå ner. Och jag kan inte tänka en tanke klart.

   Har haft svårt att prata, även i dag. Skriver till slut några ord. Tittar upp. Ser främlingen i spegeln. Hatar vad jag ser. Hatar att jag hatar just det.

Vi hade tänkt åka in till staden, vars huvudgata kantades av hotell, hotell och ytterligare hotell, men mina vänner får åka själva. Jag orkar inte. Jag har en glöd i huvudet att släcka.

Tankarna kolliderar med varandra. Löper amok. Skapar kaos. Gör att jag inte vet var jag ska börja.

   Andetag.

   Ställer alla väskor i rummet på rad.

   Lägger alla papper på nattygsbordet efter en rak linje.

   Slänger allt skräp i papperskorgen.

   Tar ännu ett andetag.

   Tystnaden.

Vi var ute och vandrade i dag. Stannade vid en utkikspunkt över Mono Lake. Såg kalkvita klippformationer sticka upp ur vattnet ett par kilometer nedanför oss. Utan någon större överläggning började vi att gå. Nerför slänten. Genom buskarna – med barr, med taggar, med torkade grenar. Jag rusade fram som en brunstig älgtjur, flera meter framför mina vänner som egentligen är i elva gånger bättre form än mig själv. Kanske var det något i luften, den tunna. Kanske var det bara att jag var så förbannat trött på min egen utmattning att jag behövde bevisa något – för mig själv och ingen annan. Över den myrliknande ängen svävade jag som en alv över fukten, samtidigt som de andras skor blev blötare och blötare. Buskagen var knähöga, slog mot de allt gråare byxorna – samma byxor som sitter sämre, längre ner för varje dag som går. Plötsligt skrämde jag iväg en kanin, snabb som en missil. Några skallerormar fanns däremot ingenstans att finna. Jag undrade för en stund om jag skulle skratta mig till döds om jag blev biten av en sådan. Det vore, trots allt, ganska komiskt.

   Efter en stund var vi framme. Vi klev upp på strandens första stenar. Blickade ut. Lugnt vatten. Tom himmel. Ömtåliga klippor, trots de spetsiga formerna. Vi blev ståendes i några minuter, mest tysta, som jag minns det. Sedan började vi gå. Mot huset högst uppe vid brantens topp kilometer ifrån oss, på alla sätt påminnande om Overlook Hotel, platsen där världens bästa skräckfilm gestaltar en författares inferno över att hantera orden. Jag tror nu att jag vet hur det känns.

   Bara jobb och ingen lek gör Kristian till en tråkig pojke.

Under dagens bilfärd stannade vi hastigt till i Bridgeport, en ort så trygg i sin litenhet bland de enorma bergskedjorna att invånarna lämnade bilarna med motorerna på när de gick in till posten för att uträtta sina ärenden. Vi snurrade fram en predikan bland radiostationerna och hörde en fanatisk röst lägga märke till obegripligheter i Bibeln. Frekvensen stördes i höjd med sluttningar härjade av skogsbränder. När vi passerade Devil’s Pass lyssnade vi på när The Band sjöng om hur gamla Dixie gick åt helvete. I det ögonblicket var alla vänner som jag någonsin känt vid min sida, även om de inte var medvetna om det då.

Nu. Just nu ser jag himlen rodna. Försiktig förälskelse. Känner mig fortfarande sliten efter Vegas. Värk. Kramp. I syndens näste hade jag i ännu större utsträckning kunnat uppleva skräck och avsky. Men just i detta nu känner jag starkare och starkare hur mannen och hans vita Dodge Challenger är på väg i kapp. Hela mitt väsen vet. Darrande hud. Köldslaget blod.

   Rovdjursfrossa.

   Jag tror till och med att den tystlåtna mannen är här på motellet. I samma hus som detta sitter döden med en cigarett. På sängkanten. Fullt påklädd. Jag sätter haspeln för dörren. Ser till att den är låst. Drar för gardinen. I min ensamhet kanske jag är säker. Jag ger det ett försök. Ett till. Och ett till.

   I huvudet fortsätter verkligheten att brinna.

I siktet som en dröm

Hur jag än låtsas lyckas, så är verkligheten verklig varje dag. Just den här började märkligt. Svårt att komma igång. Svårt att vara med. Svårt att prata. Svårt att le.

Planlöst for vi runt med den vita jeepen över vidderna utanför Mammoth Lakes, vid bergets rötter innan vildmarken blev större. Starkare. Mer. Överallt var en syn ur något album med Buddy Longway. Nu var landskapen framför mina ögon. På riktigt. På allvar.

   Vi hade hört talas om varma källor i området. Hur vi än letade verkade de ha ångats bort från jordens yta. Men så plötsligt såg vi röken stiga en bit bort på det karga, prärieliknande fältet. Vi parkerade bilen. Promenerade. Amerika och en norrländsk myr sammanflätade under våra fötter. Timmarnas sökande gav resultat. Efter en stund satt tre halvnakna svenskar i en skållhet pöl mitt ute i ingenstans, med huvudena över ytan och blickarna riktade mot den extrema bergskedjan framför oss. I slänten vid sjön till höger betade hjortar fem. I mitt huvud sjöng Jim Croce.

   Jag har en sång.

   Jag har ett namn.

Vi åkte vidare mot Convict Lake – en plats vi knappt visste vad den var, hur den såg ut. Chansning mellan klipporna.

Tät, naken lövskog tvärsöver sjön, förvandlad till krumma barrträd längre upp. Vegetationen avtar. Försvinner. Plötsligt bara is och avsatser. Stup. Samlade bumlingar och skräckslaget grus vid branternas rand.

   Mitt emot berget upplever jag den första tystnaden sedan Sverige. En tystnad som bara avbryts av falkarnas skrik längre inåt det ogästvänliga och av isens rörelser över den tinande sjön.

Kalle och Fäldner går för att känna på sluttningen. Jag sitter kvar. De säger att andningen är tunnare här. Jag känner ingen skillnad. Men jag känner mig trött. Alldeles nyss sjöng Robert Johnson att han hade en hell hound on his trail.

   Jag vet vad han menar.

   En korp passerar. Sorgesång, igen, den svarta. Försökt tolka frekvensen så många gånger nu. Tidigare lade jag aldrig märke till fågeln på samma sätt. Nu ser jag den överallt. För övrigt har skatorna längre stjärtfjädrar här. Blankare. Grönare.

   Jag ser vännernas siluetter mot släntens bleka snö.

Jag lyfter kikaren, loppisfyndet från Dalarna som jag hittade med Kvinnan när vi var med barnet – flickan som just där och just då kändes som vår egen.

   Vår gemensamma.

   Vårt barn.

   Jag tittar mot bergets topp. Tittar för att se om den kolsvarta massan över snötäcket högst upp är en björn. Tittar, men vilar blicken mot någonting annat för att en stund senare se om den har pulsat sig längre fram. Det skulle vara det enda sättet för mig att veta. Avståndet är för stort. Mina händer för vibrerande.

   Ingenting har hänt.

Jag hör Kalles röst från vänster. Spanar efter dem. Ser siluetterna drygt tvåhundra meter ifrån mig. Han talar lugnt. Vanlig volym. Hör honom perfekt. Sjön bär ljudet. Varsamt. Tydligt.

   – Hör du mig? undrar han.

   – Ja, jag hör.

   Jag hör dig, Kalle. Och jag kommer att fortsätta se er, när avståndet blir längre. När det växer sig mer monumentalt. När inte ens en kikare hjälper. När ingen sjö bär ljudet fram. Då ser jag er. Då kommer jag att vara er nära.

Vännerna återvänder och vi går under de bleka spökträden mot bilen. Grenarna spretade desperata. Vi tog oss förbi snöhögen. Fortsatte långsamt längs vägen som egentligen kanske var avstängd för vintern. Förbi den för säsongen stängda restaurangen. Förbi den sovande stugbyn.

Kanske kommer mina vänner att återvända hit. Kanske kommer de att lyfta blicken mot bergets topp. Kanske kommer de att tro sig se en räv försiktig, en vildhäst rusande, eller en björn pulsande. Kanske kommer de att slå tanken ifrån sig. Men så nästa gång som de blickar upp är bilden borta. Massan som var ett djur, men ändå inte, är då försvunnen.

   Då. Då, är jag närmare än ni kan ana.

Vi dundrar nerför berget i en rasande fart. Börjar tillsammans sjunga I can’t let Maggie go på vägen tillbaka mot Mammoth Lakes.

   Livet fortsätter.

Efter oss, bakom

En kritvit Dodge Challenger frustar fram på den spikraka motorvägen genom öknen. Dundrar fram i ett moln av damm och bensin. Motorn morrar som ett vilddjur. Chauffören är tystlåten, lever på kaffe och cigaretter utan filter. Men lugnet är en fasad.

   I San Pedro tar han strypgrepp på en servitris när hon säger att hon inte sett oss – vilket hon inte heller hade. På en sylta i Phoenix trycker han ner kockens handflata på stekbordet för att få reda på åt vilket håll vi åkte. Utanför Venice Ale House slår han ut framtänderna på en surfare från St. Louis, bara för skojs skull. Han passerar Flagstaff, Boulder City och Zephyr Cove och lämnar liknande spår efter sig.

   Han är efter oss, bakom. Han kommer allt närmare. Han är ute efter mig.

   Snart är han i kapp.

Alla trötta hästar

Vi tystas av bergskedjorna runt San Diego. Scenen är oss för mäktig. Sådana stunder återkommer. Gång på gång. De sprängfyllda – fabriksliknande – boskapshagarna i Calipatria. Stränderna av död fisk vid den mystiskt giftiga Salton Sea. De längs motorvägarna spartanska korsen med inskriptioner som KC, Milton och Mary. De kulissliknande kaktusarna när vi passerade gränsen till Arizona, lyssnande på Lyle Lovett. Långtradarna i horisonten bortom Joshua Tree, små som Mårtens leksaker. Hur husen, byarna, städerna växte fram ur dimman i bergen. När vi var bland molnen. När vi var en del av himlen.

   När jag och Kalle satte oss tillrätta med en varsin drink vid poolen på Ace Hotel i Palm Springs, då de började spela The Funeral. Märkena efter knivhuggen på motellrummets dörr i Phoenix. Hur hela resan blev en kontrast mellan natur och årstider, klass och syn. Det extrema antalet trailerparks. När USA på så många sätt visade sig vara längre från Sverige än vad jag kanske hade trott.

Vi ramlade ner för bergen. Rusade över vidder, genom kanjoner och uttorkade flodfåror. Skyltarna mot Sedona varnade för hjort och i skogen ville vi tro att någon puma betraktade vår färd. Bergsstaden etablerades 1902. Jag undrade varför de bosatte sig där. Den omgärdande naturen är gigantisk. Vad kunde finnas i bergen, blickande ner mot dem? Ugglorna är ju inte alltid vad de verkar vara.

   Vi fortsatte genom bergspassen. I en krök såg jag ett hus där jag skulle kunna bo. För evigt. Dagar av enbart skrivande. När jag fastnade i en mening skulle jag bara behöva gå ut till ån, sitta stilla en stund, eller gå till något träd och få kraft, eller bara gå till den lilla butiken längre bort längs vägen för att säga hej till någon, för att köpa något att dricka. För att andas. Och när jag därefter skulle komma tillbaka in i huset skulle orden falla på plats, och en kvinnas kärlek skulle värma mig, mitt liv, min tillvaro. Nu blir det inte så.

   Serpentinvägarna slingrade vidare. Förbi indiankitschbutikerna som gick och fortfarande går arton på dussinet.

   Naturen påminde en aning om Dalarna, men det är också en slö beskrivning. Tallarna var spretigare. Grenverken började lägre. Stammarna var blekare. Bergen som trolldeg, formade av barnhänders gränslöshet.

Timmarna passerade och vi varvade allsången i den vita jeepen med ordlösa stunder. Vi åkte in i Grand Canyon med vad som då kändes som Stones bästa på stereon. Ingen av oss hade nog tidigare känt oss högre. Utanför vår projektil rörde sig korparna i flock.

Horisonten var rakare än linjal. Bergen sa: vi tar oss hit, men inte längre. Stundtals dundrade helikoptrars rotorblad och japaners smattrande kameror, men där fanns också öronbedövande tystnad. Jag insåg min minimala storlek vid vidundret. Avstånden och höjderna var direkt omöjliga att ens anta. Colorado River var en strimma långt där nere och dalarna växte sig mörka mot indianreservaten på norra sidan av kanjonen. Jag såg Kalle och Fäldner gå en bit framför mig. Hörde delar av deras samtal. Hörde skratten. Tänkte: i dag är en vacker dag att leva.

   Jag stannade för att se klippornas färger förstärkas. Förändras. Nyanserna skiftade mellan gult, guld och blodrött. Falurött. Jag såg även lila på vissa platser. Solen sjönk. Skuggorna växte. Skiftet. Rost. Brons. Svart. Du kan leva ett helt liv där nere, utan att någonsin bli upptäckt. Jag förväntade mig att bli tagen. Jag blev så mycket mer. Det finns något väldigt primitivt i kanjonens botten.

   Mina vänner hade försvunnit längre fram på vägen. Jag försökte hålla deras tempo. Misslyckades. Orkade inte. Men jag visste att de fanns där. Att de väntade. Att de kommer att finnas kvar. Där framme, förbi kröken.

Vår resa fortsatte. Tankarna slumrade när motorvägen blev mörkare. Vi är de laglösa som flytt upp i bergen på bleka hästar. Vi hör spårhundar skälla i dalen. Ser facklor på stigarna. Hör upprörda röster. Vapnens skrammel. Men vi ligger steget före. Här kan vi vänta ut vår fiende. Kanske rentav vinna. Våra spår kan skymtas. Brutna grenar ses. Slocknade eldstäder, men vi hittas aldrig.

Upp, upp. Vidare. Trötta vägen, full av liv, bär oss framåt.

   Bär oss hem.