måndag 17 december 2012

Brynta röda körsbärstomater


Om jag inte minns helt fel så hade vi precis älskat i soffan, jag och västkustens gudinna. Egentligen skulle vi kolla på en film, men våra kroppar kom emellan. Nu letade vi förvirrat efter våra kläder, trötta och rödkindade. Efter en stund var vi hyfsat påklädda och vår gemensamma puls började sakta återgå till det normala.
   Filmen fick en ny chans.

Jag minns att jag såg den som väldigt liten – kanske när den kom, även om jag inte minns vilket år det var. Sedan dess har jag sett den flera gånger, men nu var det flera år sedan sist. Vissa scener sitter kvar som om det var i går, andra partier upplevdes nu som om de spelades upp för första gången.
   Jag har alltid tyckt om den där historien, men hur den klassas av cineaster och filmkonnässörer har jag ingen aning. Och ärligt talat, så kan jag inte bry mig mindre.

Stekta gröna tomater på Whistle Stop Café utspelar sig i den amerikanska delstaten Alabama i början av förra århundradet. I mina ögon börjar den centrala berättelsen när yrvädret Idgie tillsammans med sin äldre bror Buddy och dennes flickvän Ruth lämnar förberedelserna inför ett stundande bröllop. Flickan Idgie har hamnat i luven med en provokatör på festplatsen och därför ger de tre sig av för en promenad, för frisk luft och för något annat att tänka på. Den fina relationen mellan Idgie och hennes bror Buddy är uppenbar. Han uppmuntrar hennes rebelliska ådra och han berättar en skröna om hur en flock gäss en gång frös fast i en sjö innan de flög bort med hela vattendraget. Idgie och Ruth skrattar åt honom när han berättar att sjön senare landade på en helt annan plats i landet. De tre går längs en damm innan de stannar på en bro över ett järnvägsspår. Sommaren är brännande het. Förälskelsen ligger i luften. Buddy och Ruth kysser varandra, skylda av den sistnämndes hatt. Överallt hänger en förväntan. En vibration.

Blåsten tilltar. Ett vinddrag sveper förbi bron och tar med sig Ruths hatt. Till en början står de tre och bara ser hur hatten rullar längre ifrån dem på banvallen. Buddy tar sig ner för bron och jagar springandes efter. I stegen böjer han sig för att ta tag i brättet, men vinden får nytt liv. Buddy fortsätter. Till slut lyckas han. Han plockar upp hatten och ska precis vända tillbaka mot bron. Då inser han att hans ena känga fastnat i rälsen.
   Samtidigt hör han hur ett frustande ånglok närmar sig.

En förmiddag innan en behandling kommer Maria förbi. Jag såg henne pulsa fram genom snön utanför mina fönster. Hon hade sina rosa hörlurar på. När hon kom fram gav hon mig en julkalender – kanske för att hon vet att jag inte skulle skaffa någon själv. Jag och Maria har en lång historia.

Vi träffades för första gången på en endagsfestival, strax därefter på en fest hos en gemensam vän. Första gången som vi var själva gungade vi oss igenom en varm sommarkväll vid Tunaåstrand. Vattnet låg lugnt. Det kändes som om vi var de enda vakna i Hytting. Hon hade glömt att berätta för sin mamma var hon var. När vi kom hem till deras hus reagerade hennes äldre syster i panik då hon stirrade sig blind på mina boots i storlek 45 i hallen. Mamman, som var i deras sommarstuga ett antal mil norr om Borlänge informerades. Paniken spred sig. I efterhand fick jag veta att hon var beredd att åka hem från stugan för att ta tag i den där troligtvis yrkeskriminella bootsbäraren som tänkte röva ut en av hennes döttrar ur landet. Nu blev det inte så. I stället kom jag och Maria att ha ett långt förhållande. Sex år. Vi växte upp tillsammans. Gjorde allt. Skrattade. Grät. Älskade varandra. Vi bodde ihop, och ibland tror jag att jag var den son som hennes pappa aldrig fick.
   I dag, trots att det har gått flera år sedan vårt uppbrott, vet jag inte var Maria tar slut och var jag själv börjar. Jag bor fortfarande kvar i vår lägenhet. Det fanns en period då vi knappt hördes. Det var ett helvete. Jag kommer aldrig att komma över det som krossade vårt förhållande. Sorgen och skammen tar jag med mig in i döden.
   Nu hörs vi allt mer. Det betyder mycket.
   Jag vet att hon är ledsen för vad som är på väg att hända. Och jag känner Maria. Jag vet vad tårar betyder för henne.

När hon har lämnat över julkalendern sätter hon sig i fåtöljen. Snurrar lite lätt. Och så börjar hon gråta. Jag försöker göra i ordning lunchen. Sköljer körsbärstomater. Jonglerar med ett paket salsiccia och en burk honung. Viftar på stjärten. Fånar. Gör mig till. Ler.
   Jag kan fortfarande skratta. Verkligheten måste ha självdistans. Annars blir den outhärdlig.
   – Förlåt för att jag gråter, säger hon med en röst som knappt bär.
   – Det behöver du aldrig be om ursäkt för, svarar jag.
   – Men du verkar så glad, och så kommer jag hit och är ledsen, kontrar hon.

I filmen närmar sig lokomotivet. Buddy rycker och sliter i kängan, foten, benet, kroppen. Faran frustar fortsatt. Idgie och Ruth skriker mot den unga mannen som de båda älskar. Buddy vänder sig om med ett leende som ska ta udden av allvaret. Hans blick säger att det inte är någon fara, men så fort han vänder blicken tillbaka mot kängan och loket är uttrycket ett annat. Han lättar på kängans snörning, vickar med hela sin kraft. Inget hjälper. Loket. Idgie. Skriken.
   Närmare.
   Än en gång vänder sig Buddy om. Ler, som för att berätta: ”Ni behöver inte vara oroliga. Jag klarar det här.”
   Men situationen är en annan.
   Lok. Idgie. Skrik. Nära.
   Buddy.
   Det blev en sorglig bröllopsdag.

När maten är klar är varken jag eller Maria särskilt sugna på att äta. Vi petar i våra små portioner. Jag tittar på henne. Ser att hon inte orkar stå emot tårarna längre. Utan att säga något sträcker jag ut armarna och hon sätter sig i mitt knä. Jag håller om henne, så ömt och varmt jag bara kan. Hennes kropp skakar. I hennes hår döljer jag mina egna tårar tyst.
   För precis som Buddy står jag och viftar leendes allt blekare, medan jag hör lokomotivet frusta. Precis som Buddy kommer jag inte att komma undan. Min kropp är fast. Faran far. Och de jag älskar mest kommer att stå på bron bakom mig och se på.
   Det gör mig mer ont än ångloket i sig.

torsdag 13 december 2012

6


Jag hade väldigt lite att göra med min första orgasm. Det var nämligen inte jag som låg bakom den.
   Vi gick i samma klass.
   Friluftsdag. Höstluft. Syntetbyxor. Förråd. Svindel. Hon fick mig att komma över oss båda. Jag undrar om hon minns. Oavsett, så har jag sedan dess varit omättlig.
   Emellanåt är det vackert. Emellanåt besvärligt. Ibland älskar jag denna hunger. Ibland hatar jag den mer än något annat.

Jag var bara en liten pojke när jag lärde känna min egen sexualitet. Minns min första upphetsning. Hur den gjorde mig kokhet. Rastlös.
   Nyfiken.

Numer är stunderna få då jag inte tänker på döden. Då jag inte är belägrad av det som väntar.
   När jag älskar är ett sådant tillfälle. Då upphör allt annat att existera. Då försvinner vi i ett trassel av kroppar. Då blir vi höga av varandra.

Under behandlingarna är sexualdriften ett av de första karaktärsdragen som kroppen gör sig av med. I stället är den upptagen med att försöka andas, sova och att emellanåt vara vaken. Förmågan att känna attraktion är en ballast som kastas över bord. Upphetsning känns avlägset. Sexuell klimax en utopi.
   Jag ligger ihopkrupen och väntar ut min fiende. Väntandes på att tiden ska gå. På att känseln ska återgå till det normala. På att krafterna ska återvända.
   Då väntar jag på att jag själv ska komma tillbaka till den kropp som fortfarande är min egen. Den kropp som faktiskt lever. Som emellanåt är frisk.
   Jag kan ligga still i dygn, om så behövs. Man klarar mer än man tror när revolvern sätts mot tinningen. Man klarar mer än man tror när man har något konkret att se fram emot.

Tipsen om hur jag ska vinna tid, hur jag ska segra, fortsätter att trilla in. Fortfarande av välvilja – jag vet. Det gör mig dessvärre inte mindre förvirrad. Någon uppmanar mig att genast sluta med mejeriprodukter. Någon uppmanar mig att genast börja dricka minst en liter bröstmjölk om dagen. Någon uppmanar mig att genast sluta äta kött. Någon uppmanar mig att genast börja med LCHF.
   Själv tror jag på det som ger mig omedelbar styrka. Själv tror jag fortfarande inte på kvantitet. Min sorg är inte att jag inte kommer att bli den äldsta mannen i Kvarnsvedens historia. Min sorg är att mitt liv kommer att förtvina. Försämras. Förloras.

När den Kristian som jag känner är tillbaka från behandlingarna försöker jag att ta igen det sex som jag har förlorat. Den nakna berusningen är min drug of choice. Mitt beroende. Kanske rentav mitt missbruk. Jag attraheras av den kvinnliga uppenbarelsen. Vill vara nära.
   Älska.
   Jag vill förvandla mitt hem till en enda lång upphetsning. Vill förtrollas av kvinnans kraft. Ha sex i sängen. I soffan. I duschen. På diskbänken. Köksbordet. På golven, på den vita mattan.
   Vill bita. Bli biten. Ta tag som om vi båda ska gå sönder. Varva med försiktighet. Lugn. Blanda svetten med kyssar. Smekningar med rivmärken. Närhet med distans. Hets med långsamhet.
   Och när jag kommer, vill jag komma med hela kroppen. Då vill jag darra i minuter, betraktandes den nakna kroppens utmattade muskler. Tatueringarna. Ärren.
   För sedan vet jag att tankarna på döden kommer tillbaka.

Jag ser dem närma sig. Hör dem berätta att njutningen är över.

Men jag ska fortsätta att älska. Så mycket jag kan. Så mycket det går. För det är vad jag tror att livet går ut på – och den tanken i sig ger mig den omedelbara styrkan som jag är övertygad om att jag behöver.

I dag är mitt största problem att jag inte kommer att ha haft tillräckligt mycket sex innan min kropp inte orkar upphetsas mer. Det, och att mamma kommer att läsa denna text.

söndag 9 december 2012

På drift


Tåget hade inte ens hunnit till Säter innan jag bestämde mig den där marsdagen förra året. Jag hade precis lämnat de sovande fraktvagnarna på Borlänges bangård när tanken slog ner. Innan dess hade jag knappt läst en enda blogg, men just där och då, när mina älskade åkrar och mörka bergskammar passerade utanför fönstret, blev jag fast besluten om att starta en egen. Min plan var att skapa en kanal där jag kunde berätta för dem i min närhet om hur jag mådde, om vad som var på väg att hända. Det hade snabbt visat sig vara alldeles för påfrestande att gång på gång berätta om verkligheten.
   Bloggen skulle bli vår mötesplats, men i första hand mitt sätt att envägskommunicera med omvärlden. Så har det också fortsatt.

Jag vill se det som att jag sitter i en källare någonstans, på nätterna när alla sover, och rattar på en gammal radiosändare. Jag skickar ut kortvågor i det okända. De som vill och kan snappar upp mina signaler. De lyssnar.

Det dröjde inte särskilt länge innan bloggen exploderade. Plötsligt följde fler och fler min kamp, min process, min förvandling. Tusentals besök har blivit 3612291. Antalet är svårt att ta till sig.
   Och jag har fortfarande svårt att förstå, responsen och uppmärksamheten.

Bussen hade inte ens hunnit till avfarten mot Långholmen när jag märkte att kvinnan i sätet framför mig förstod vem jag var. Jag och min bror hade precis klivit på vid det bullriga bygget i Hornstull och när den blå bussen for över bron med hänglåsen såg vi Kungsholmen och Gamla stan glittra i mörkret. Vi åkte förbi sjukhemmet där jag bodde en period förra året innan bussen svängde in på gatan där jag arbetade med de spännande barnen en gång i tiden – en vacker och viktig period. Kvinnan som betraktat mig skulle just kliva av mot tunnelbaneuppgången vid Fridhemsplan och jag kunde riktigt se hur hon samlade mod genom ett djupt andetag och en darrande hand.
   – Jag ville bara säga att jag läser din blogg. Du gör världen till en vackrare plats, sa hon.
   Jag blev generat rörd och försökte i egenskapad tradition att vifta bort komplimangen. Har alltid haft svårt att hantera sådana. Jag fick ur mig ett tack. Kvinnan klev av. Bussen åkte vidare.

Jag tittade på min bror och började prata. En utsvävning om att jag inte förstår reaktionerna från de som har valt att följa min kamp. För jag har inte skapat en ny religion. Inte etablerat en ny livsåskådning. Jag har inte heller lyft fram ett nytt sätt att tänka. Mig väntar inget Nobelpris i fysik eller ekonomi.
   Egentligen skriver jag om ganska banala saker. Om att hålla om varandra och att verkligen mena det. Om att se sina barn. Om att vara med dem så mycket som det bara går. Jag skriver om att låta livet ta plats medan man fortfarande lever.
   Jag tog en liten paus innan jag tittade på min bror och sa:
   – Det är inte så att jag vänder riktningen på rymdens energier åt ett annat håll.
   – Jo. Det är precis vad du gör, svarade han och bussen startade med ett ryck, åkte vidare.

Jag kommer antagligen aldrig att förstå vad min kamp har kommit att betyda för andra. Och jag kommer aldrig att se vilket avtryck som jag eventuellt lämnar efter mig. Jag har svårt att se att jag gör världen till en vackrare plats. Jag är inte så märkvärdig. Jag är fortfarande Gidlunds yngsta – han den där långa från Kvarnsveden. Jag gillar vörtbröd, Peter Beard och Färden genom mangroven. Jag tycker om att åka bil i oväder.
   Jag är inget helgon, liknar inte Jesus.
   Men mitt bläck är blod. Kanske är det därför mina texter spelar roll.

Efter en stund klev vi av bussen och vi gick över ytterligare en bro. Till slut kom vi fram till en kyrka – inkilad mellan bostadshusen och restaurangerna. Vi satte oss tillrätta på en av bänkarna, men vi var varken där för bikt eller nattvard. I stället var vi där för att höra en man med silverskägg sjunga sånger från 1970. Men akten före stal showen. Innan vi hann reagera knockades vi av en man och hans fru när de tillsammans sjöng på scenen som byggts ovanpå altaret.
   Jag vet att mannen förlorade sin yngre bror förra sommaren. Hastigt, om jag förstått det rätt.
   Mellan låtarna tittade jag på min bror. Vi log mot varandra. I en applåd insåg jag att han och mannen med gitarren snart har en gemensam nämnare. Jag försvann i sångerna. Helig stund. Och jag inser nu, långt senare, att jag fortsätter bort, på drift, mot tidens slut.

onsdag 5 december 2012

Någonstans ska jag karva in mitt namn i ett träd


När jag vände blicken från den rykande hästryggen där mitt huvud hade vilat stod Minna lutad till vänster mot stalldörren. Det såg ut som att hon grät. Vi hade ridit förbi platsen där tåget en gång spårade ur, längs säsongens första skoterspår ner i sandtaget där sommarens blommor stod som skelett av vad de en gång var. Snön i hästarnas hovskägg rasslade melodier. Utöver det låg landskapet lugnt. På de enorma djuren hade vi tagit oss genom den täta granskogen och vi galopperade uppför backarna – snabbare och längre än någonsin tidigare. I vågrörelsen kände jag ingen rädsla. Jag följde med, leendes. På toppen av en sänka i rådjurens skog blev vi senare ståendes. Tystnaden omslöt oss.
   Nu hade vi sadlat av vid stallet.
   – En gång när jag var låg över något gick jag ut i Olofssons hage, sa Minna.
   – Han kom fram till mig och plötsligt började jag att gråta. Då lade han sitt huvud mot mig, som om han förstod.
   Jag lät orden sjunka in. Försiktiga snöflingor föll. Värmen strömmade från hästen. Återigen vilade jag min kropp mot dess sida. Jag blundade. Kände kraften komma. Detta ska jag leva på, tänkte jag. Och denna kraft som jag ska bära med mig för att leva, önskar jag också kommer bli samma känsla som den när döden en dag kommer. Detta lugn. Denna trygghet.
   Låt mitt insomnande ögonblick bli som detta.

Ibland kallar han sig för världens längsta man. Det är egentligen helt missvisande. Oavsett, så ses vi när jag kommer hem till Borlänge. Vi har skapat en outtalad överenskommelse om att turas om att visa varandra platser i de mystiska skogarna. Tillsammans har vi blickat in i mörkret vid Per Gynts grotta, och tillsammans har vi blickat ut över älven och åkrarna från galgplatsen där samma rövare enligt legenden hängdes.
   Där är fortfarande en vacker plats att dö.

Senast pulsade vi över ängen, rakt in i Trolldalen, mot dessa väsens kyrka.
   Vi stannade flera gånger för att bedövas av tystnaden. Vi beundrade istapparna på klipporna. Hörde ån sjunga under den spröda isen.
   Vi tog oss upp för branten, rörde oss längs stigen. Vid roten av ett träd såg vi spår från ett lodjur. Kanske satt det och betraktade oss, någonstans där uppe. Vi rörde oss vidare och kom till slut fram till ättestupan – en mytomspunnen plats där byborna förr sades göra sig av med sina gamla, halta och lytta genom att knuffa dem över bergskanten mot avgrunden, långt där nere.
   Genom träden såg vi ängar, skog och berg hela vägen bort till horisonten, mil ifrån oss. I bitande minusgrader insåg jag än en gång hur vackert livet är.
   På vägen tillbaka pratade vi om rymden, mördande drömmar och om konsten att slå ihjäl giftiga ormar. Det var en vacker vandring. Även den, en laddning att bära med mig in i nästa slag. För till skogen ska jag längta. Där vill jag vandra igen.

Strax därefter satte jag mig tillrätta på tåget mot Stockholm. Hela kroppen visste vad som väntade och uppförde sig oroligt. Från min plats i vagnen såg jag hur snömolnen vid min bror fick berget att se ut som ett blekt vulkanutbrott. Dimman belägrade dalen. Solen gick ner och färgade de snötäckta bergskammarna svagt rosa. Från bygdernas skorstenar lade sig röken lågt. Björkarna bortom tåget var doppade i frost. Träd av glas. Älven låg frusen och försiktig. Följde mig. Vän av vatten. I en krök utanför Hedemora såg jag älvorna dansa. De fortsatte när älven vek av efter Avesta och jag antar att de dansade vidare, rakt in i evigheten.
   Att lämna Dalarna gör ont.

Jag tappar kontrollen, men anstränger mig krampaktigt för att behålla kommando över allt som händer omkring mig. Jag försöker bli bättre på att lägga energi på rätt saker. Gör mig mer svåråtkomlig. Drar åt snaran runt min egen tillvaro. Minskar nätverket. Drar in känselspröten. Kanske för att behålla ett sista mått av bestämmande. Jag märker att jag undermedvetet tar åt mig allt färre reaktioner. Jag isolerar mig. Rakar av mig håret. Tatuerar in symboler över den allt tröttare kroppen. Låt dem vara mina klantillhörigheter. Min kropp är mitt vapen, redo för strid.

Klockan tickar. Det börjar bli dags att trotsa sinnenas dunder och ge sig ut i snöstormen för att gå mot nästa behandling. Sittandes i köket ser jag en främlings ansikte reflekteras i fotografiernas ramglas. En av bilderna föreställer två unga hingstar, rusandes över kullarna i Böle, alldeles nära där min farmor växte upp. Jag tänker på hur jag nyss pulsade fram genom Trolldalen. Och jag tänker på Minnas ord när hon stod lutad mot stalldörren.

Ja, Minna – min fina vän – hästarna vet. Och de gör mer än vad piller, skalpeller och cellgifter har visat sig vara kapabla till. Nu reser jag mig. Gör mig i ordning.
   Här finns inget kolsvart sto att lugna mig. Här finns ingen ångande rygg att vila sig mot. Ingen urkraft att föra fingrarna över. Ovädret virvlar. Jag ser den bleka hingsten komma närmare. Närmare. Och tillsammans ska vi dansa vidare, rakt in i evigheten.