måndag 14 januari 2013

Dess styrka blir min


Natten slutade med att jag från en luftballong skulle rädda skeppsbrutna på ett stormigt hav. Dagen började med att jag tittade på bilderna som min vapendragare Malin tagit på mig och Lize – urkraften och styrkan.

Jag ser mannen. Han är vacker. Han fanns alldeles nyss. Nu är han någon annan. Ett blekt spöke. Någon som drar sig för att se sig själv. Någon som funderar på att ta bort spegeln från badrummet. Någon som skyler sig allt mer. Någon som inte vill bli sedd.
   Någon annan sjunger "I miss Kentucky, and I miss my family" – och ja, jag saknar Dalarna.
   Och jag saknar min familj.
   Tanken, bär mig hem, tillbaka.

fredag 11 januari 2013

Wish you were here genom hela natten lång


Undran gnager. Dyker upp allt oftare. En vildhund som vill bli tam. Jag ser den vänta i skuggorna på gångvägen utanför min lägenhet. Frågan funderar: när ger människan upp?

”Kristian, jag vet att du kommer klara det här.”
   Orden kommer av omtanke. För att stötta. Så att jag ska klara av den sista sträckan.
   Men ”jag vet att du kommer klara det här” är inte sant. Det är inte vad läkarna säger. Diagnosen hävdar motsatsen. Jag kommer inte klara det här, hur gärna jag än vill. ”Jag vet att du kommer klara det här” innebär att inget annat än just det förväntas. Och när ett sådant mål inte uppfylls infinner sig besvikelsen.
   Säg inte raden som är skön att säga. Jag kommer bara att svika.

Det sista jag hörde från min allierade var att hon vägde 32 kilo. Då orkade hon inte gå. Hennes kropp fungerade inte mer. Jag läser hennes mejl, om och om igen. Jag letar efter hennes namn bland tidningens dödsannonser. Hittar det inte. Det är som om hon har försvunnit.
   Antagligen är hon redan framme.
   Du satsade allt. Jag vet. You did good.

Nätternas drömmar fortsätter.
   Jag överlever ett skeppsbrott i Saltsjön vid Slussen. Jag klamrar mig fast vid en planka och lite bråte och flyter in mot kajen. När jag tar mig upp på land märker jag att jag befinner mig i en annan tid. Allt ser annorlunda ut. Jag vänder mig om mot vattnet. Ser det sista av skutan sjunka ner under ytan. Regalskeppet Vasa. En folksamling betraktar mig. De blöta kläderna. Den slutkörda kroppen. Jag vacklar ett par steg framåt.
   Jag har inga rötter. Ingen historia. Jag är min egen. Nu startar ett nytt liv.

I en annan dröm närmar sig nyårsafton på landsbygden. Amsberg. Tälnbäcken. Någonstans där. Det är kallt. Mörkt. Stjärnklart. Husen ligger långt ifrån varandra. Ser ut att vara övergivna. Jag känner personerna som rör sig längs vägarna, trots att jag aldrig har träffat dem förut. Jag bor i byn. I ett gammalt hus. Det påminner om en skola, men det är det inte. Husfärgen flagnar. Grinden gnisslar. Trädgården är vild.
   Vi letar efter en pojke. För en stund sedan var han med sina vänner. Nu är han spårlöst försvunnen. Pojken har visat sig vara envis och emellanåt lite tjurig. Han vill ha det på sitt sätt, annars kan det lika gärna vara. Han går sin egen väg – kommer och går som han vill. Så har det visst alltid varit. Han har en tendens att ge sig ut i skogen, men senast någon såg honom var han i sällskap med sin farfar, en person som inte skulle orka ta sig ut bland träden nu. Inte så här dags. Inte i den här kylan.
   Jag öppnar grinden som gnisslar. Går igenom den vilda trädgården. Allt är lugnt. Jag ser den slitna fasaden. Och jag ser ett barns fotspår i den djupa snön. De leder mot min dörr.
   Försiktigt tar jag ett varv på nedervåningen. Hittar ingenting. Ingen pojke. Ingen farfar. I vardagsrummet blir jag ståendes. Hör ett släpande väsen. Något eller någon rör sig på våningen ovanför mig.
   Långsamt uppför trappan. Ljudet kommer närmare. Närmare.
   Trästegen till vinden har fällts ner. Jag fattar stegen med mina båda händer. Säger ingenting. Varför vet jag inte. Med huvudet över det sista steget ser jag någon sitta böjd över en låda, längst bort i vindsrummet. Denna någon verkar inte ha hört mig. Jag rör mig ljudlöst över golvet.
   Mindre än en armlängds avstånd. Håller andan.
   Personen vid lådan stannar upp. Lyfter sitt huvud. Jag tar ett sista steg. Ska precis lägga en hand på dess axel. Personen vänder sig om.

Rummet bryts sönder. Löses upp. Rymden tar över. Det råder ingen tvekan. Den raka näsan. Hårets klena virvel. De bleka ögonbrynen. De sneda tänderna.
   Pojken är jag. Med ett leende betraktar jag mig själv – pojken mannen, mannen pojken.

Kanske har mitt livs strävan varit efter den person som har funnits mig närmast hela tiden. Kanske är det med den som jag måste förlika mig. Och kanske kommer min tid, i samma ögonblick som jag till fullo förstår vem jag är, att ta slut.
   Den eviga jakten blir inte längre evig.

Jag undrar hur mycket tålamod som får plats i ett sjömansbröst, i ett pojkhjärta på Moonlight Mile. Jag undrar hur många käftsmällar man kan ta innan man till slut inte orkar resa sig igen. Och jag undrar när människan egentligen dör. Kanske börjar döden i samma ögonblick som vi föds, som vi tar vårt första andetag. Kanske dör vi först långt senare. Kanske dör vi aldrig.
   Vildhunden dyker upp. Den är tam nu. Min.
   Jag frågar.
   När ger människan upp?
   Väntar. Frågar igen.
   Men mörkret svarar med tystnad.

söndag 6 januari 2013

Steget före kalla fakta


Sjukdomen kom utan manual. Jag vet inte hur jag ska hantera den här processen. Jag gör mitt bästa. Försöker. Sliter. Varje dag höftar jag, får för mig att det är just så här jag ska göra.
   Frågor ekar i mitt huvud: Ska jag flytta hem till pojkrummet i Kvarnsveden för att vara med mina föräldrar så mycket som möjligt, eller ska jag fortsätta att leva mitt liv så normalt jag bara kan, så länge det bara går? Törs jag ge mig in i ett förhållande – en relation som ger mig trygghet nog att både skratta och gråta? Vågar jag älska hela vägen ut? Hur många ska jag släpa med mig ner i mörkret?
   Jag vet inte. Vad jag däremot vet är att det bara är jag själv som kan svara på frågan.

Jag är inte den mest spännande människan som någonsin har levt i Sverige. Jag är inte särskilt känd, inte heller helt obekant. Jag stannas allt oftare när jag rör mig ute bland folk. Märker att blickar vet vem jag är.

Jag känner journalistkåren. Vet hur den fungerar. Och jag kan inte utesluta att mitt liv kommer att bli ett lik som många kommer att nysta i när jag inte längre finns för att uttala mig. Min historia kommer att styckas och säljas – del för del – som en slutkörd El Camino.
   Efter min död finns bara tolkningar av den jag en gång var.
   Därför gör jag nu mitt bästa för att ligga steget före.
   Mina hemligheter ska vara svåra att gräva fram. Taktiken använder jag för att försvara den familj som jag lämnar efter mig. De ska inte behöva kommentera, stå till svars. Om någon har problem med hur jag valt att leva mitt liv ska de ta det med mig. Jag står ansvarig för mina beslut. Ingen annan.

Ja, jag åt helst med sked.

Ja, jag avskydde den konstgjort framställda smaken av körsbär.

Ja, jag kunde bara ha på mig ett mönstrat plagg åt gången.

Ja, mörkt vatten var min värsta fobi. Det och daggmaskar.

Ja, det fanns perioder då jag var notorisk när det kom till kvinnor. Perioder då jag älskade så ofta och mycket som jag bara kunde – med så många som möjligt.

Ja, hjärtat mitt var rött som glödgat kol och min rädsla för det borgerliga styret växte sig större för varje dag som gick.

Ja, jag höll hårt i pengarna – men jag växte också upp i en bygd direkt beroende av ett pappersbruk och ett stålverk, i ett hem där en pizza var lyx, i en barndom där jag ärvde vartenda plagg jag någonsin burit från mina syskon.

Ja, jag satte en stolthet i vetskapen om att hundra kronor var hundra kronor.

Ja, det fanns en period när jag inte kunde dricka – eller då jag snarare inte borde ha druckit.

Ja, det hände att jag rökte marijuana – något som för vissa kommer provocera mer än mina erkännanden om sex och slagsmål och mina tankar om människans rätt till sin egen död.

Men nu, den värsta skrällen av dem alla: Hell's kitchen var ett av de program som jag helst av allt såg på tv. Hur det kunde vara så kunde jag till skillnad från det övriga ovanstående aldrig förklara. Och det kan inte heller någon grävande journalist eller polisutredning någonsin komma att få klarhet i.

onsdag 2 januari 2013

En av oss kommer dö ung


Nyårsafton. En dag som egentligen aldrig betytt särskilt mycket för mig. Minns barndomens nyår. Då var kvällen viktigare. Något stort tog slut, men något större – det okända – tog vid. Från ganska tidig ålder kändes nyårsafton en aning vemodigt. Jag hade svårt för avsked som barn.
   Jag minns nyårsfirandet som den kväll då vi barn var vakna längre än någon annan gång. Jag minns hur mamma och pappa alltid åt lax, hur mormor ofta var på besök, hur vi barn fick cider, hur vi tittade på Plankan. Jag minns hur vi täckte smatterbanden med sand och snö, hur den lilla explosionen fick allt att virvla, hur spännande jag tyckte att det var. Och jag minns hur vi brukade gå ner till gatans slut för att se fyrverkerierna få himlen över Borlänge att glöda.

Ett inferno till år går mot sitt slut. Jag sitter hemma med knegaröl, avslappnade muskler och Sweet black angel. Kvällen kunde inte börja bättre.
   Någon timme senare tar jag på mig min peruk och tar med mig den största raketen som jag kunde hitta i hela Stockholmsregionen och går mot en fest på Kungsholmen.
   Jag ska dansa med mina vänner. Skratta i berusningen.
   Jag ska spränga 2012 i småbitar.

Klockan närmar sig midnatt och himlen brinner. Krevaderna ekar. Färgerna avlöser varandra. Jackson Pollock mot mörka moln. Jag sätter ner min scudmissil i en blomlåda. Kupar handen. Tänder stubinen. Först står raketen bara och fräser i sitt rör. Med ett flin misstänker jag att den har fastnat. Kanske kommer den att explodera på balkongen. Skapa dålig stämning på festen. Men så far den plötsligt iväg som en uppochnedvänd blixt, rakt som ett streck. Den åker förvånansvärt högt innan den exploderar i ett hav av grönt regn. Jag knyter min näve. Lyfter den mot skyn. Balkongen jublar.

Vi går in och dansar oss svettiga i vardagsrummets hörn. Så många av mina vänner är där. De som känner mig bäst. De som varit en självklarhet i större delen av mitt liv. Kamraterna från Kvarnsveden, brödraskaran bortom blod från Forssa. Borlänge.

Jag böjer mig ned över musiken med mannen som är en av de mest lojala jag vet. Vi har båda tänkt spela samma låt. Varför vet jag inte. Det är ett märkligt sammanträffande. Mörkt. En aning obehagligt. Jag vänder mig hastigt om. Ser mina vänners leenden. Hör deras skratt. 2012 har sprängts i bitar över vattnet mot Lilla Essingen. Nu väntar 2013, ett år som kan bli det värsta någonsin. Jag och mannen med tålamodet tittar på varandra. Kanske är det nu som den dåliga stämningen kommer att infinna sig, tänker jag kort innan låten drar igång.
   En av oss kommer dö ung.
   Det visade sig bli jag.