Undran gnager. Dyker upp allt oftare. En vildhund som vill
bli tam. Jag ser den vänta i skuggorna på gångvägen utanför min lägenhet.
Frågan funderar: när ger människan upp?
”Kristian, jag vet att du kommer klara det här.”
Orden kommer av
omtanke. För att stötta. Så att jag ska klara av den sista sträckan.
Men ”jag vet att du
kommer klara det här” är inte sant. Det är inte vad läkarna säger. Diagnosen
hävdar motsatsen. Jag kommer inte klara det här, hur gärna jag än vill. ”Jag
vet att du kommer klara det här” innebär att inget annat än just det förväntas.
Och när ett sådant mål inte uppfylls infinner sig besvikelsen.
Säg inte raden som
är skön att säga. Jag kommer bara att svika.
Det sista jag hörde från min allierade var att hon vägde 32
kilo. Då orkade hon inte gå. Hennes kropp fungerade inte mer. Jag läser hennes
mejl, om och om igen. Jag letar efter hennes namn bland tidningens
dödsannonser. Hittar det inte. Det är som om hon har försvunnit.
Antagligen är hon
redan framme.
Du satsade allt.
Jag vet. You did good.
Nätternas drömmar fortsätter.
Jag överlever ett
skeppsbrott i Saltsjön vid Slussen. Jag klamrar mig fast vid en planka och lite
bråte och flyter in mot kajen. När jag tar mig upp på land märker jag att jag
befinner mig i en annan tid. Allt ser annorlunda ut. Jag vänder mig om mot
vattnet. Ser det sista av skutan sjunka ner under ytan. Regalskeppet Vasa. En
folksamling betraktar mig. De blöta kläderna. Den slutkörda kroppen. Jag
vacklar ett par steg framåt.
Jag har inga
rötter. Ingen historia. Jag är min egen. Nu startar ett nytt liv.
I en annan dröm närmar sig nyårsafton på landsbygden.
Amsberg. Tälnbäcken. Någonstans där. Det är kallt. Mörkt. Stjärnklart. Husen
ligger långt ifrån varandra. Ser ut att vara övergivna. Jag känner personerna
som rör sig längs vägarna, trots att jag aldrig har träffat dem förut. Jag bor
i byn. I ett gammalt hus. Det påminner om en skola, men det är det inte.
Husfärgen flagnar. Grinden gnisslar. Trädgården är vild.
Vi letar efter en
pojke. För en stund sedan var han med sina vänner. Nu är han spårlöst
försvunnen. Pojken har visat sig vara envis och emellanåt lite tjurig. Han vill
ha det på sitt sätt, annars kan det lika gärna vara. Han går sin egen väg –
kommer och går som han vill. Så har det visst alltid varit. Han har en tendens
att ge sig ut i skogen, men senast någon såg honom var han i sällskap med sin
farfar, en person som inte skulle orka ta sig ut bland träden nu. Inte så här
dags. Inte i den här kylan.
Jag öppnar grinden
som gnisslar. Går igenom den vilda trädgården. Allt är lugnt. Jag ser den
slitna fasaden. Och jag ser ett barns fotspår i den djupa snön. De leder mot
min dörr.
Försiktigt tar jag
ett varv på nedervåningen. Hittar ingenting. Ingen pojke. Ingen farfar. I
vardagsrummet blir jag ståendes. Hör ett släpande väsen. Något eller någon rör
sig på våningen ovanför mig.
Långsamt uppför
trappan. Ljudet kommer närmare. Närmare.
Trästegen till
vinden har fällts ner. Jag fattar stegen med mina båda händer. Säger ingenting.
Varför vet jag inte. Med huvudet över det sista steget ser jag någon sitta böjd
över en låda, längst bort i vindsrummet. Denna någon verkar inte ha hört mig.
Jag rör mig ljudlöst över golvet.
Mindre än en
armlängds avstånd. Håller andan.
Personen vid lådan
stannar upp. Lyfter sitt huvud. Jag tar ett sista steg. Ska precis lägga en
hand på dess axel. Personen vänder sig om.
Rummet bryts sönder. Löses upp. Rymden tar över. Det råder
ingen tvekan. Den raka näsan. Hårets klena virvel. De bleka ögonbrynen. De
sneda tänderna.
Pojken är jag. Med
ett leende betraktar jag mig själv – pojken mannen, mannen pojken.
Kanske har mitt livs strävan varit efter den person som har
funnits mig närmast hela tiden. Kanske är det med den som jag måste förlika
mig. Och kanske kommer min tid, i samma ögonblick som jag till fullo förstår
vem jag är, att ta slut.
Den eviga jakten blir
inte längre evig.
Jag undrar hur mycket tålamod som får plats i ett
sjömansbröst, i ett pojkhjärta på Moonlight Mile. Jag undrar hur många
käftsmällar man kan ta innan man till slut inte orkar resa sig igen. Och jag
undrar när människan egentligen dör. Kanske börjar döden i samma ögonblick som
vi föds, som vi tar vårt första andetag. Kanske dör vi först långt senare.
Kanske dör vi aldrig.
Vildhunden dyker
upp. Den är tam nu. Min.
Jag frågar.
När ger människan
upp?
Väntar. Frågar igen.
Men mörkret svarar
med tystnad.