torsdag 6 juni 2013

Kanske inte ska


Kanske ska jag inte skriva om dagarna innan Tennessee. Om de i New York. Där det första som slog mig när jag öppnade dörren till rum 821 på Ace Hotel var en textrad, målad på väggen. Jag har alltid haft svårt för sådana, men den här träffade. Rakt i hjärtat.
   Kanske ska jag inte skriva om kramperna, som återigen fick mig att svettas genom nätterna. Om hur kvinnans händer lugnade mig i mörkret, när min kropp spände alla sina muskler, som lyfte mig ur sängen, och hur jag efter anfallet sjönk ner, som en decimeter eller två, bland täcket, kuddarna och de fuktiga lakanen.
   Kanske ska jag inte skriva om Williamsburg, när vi vilade mot varandras axlar på La Superior, hur vi gick vilse i Greenwich, hur bartendern på Jones fick kvällen att glittra genom jukeboxen. Kanske ska jag inte skriva om taxiresorna under neonskyltarna. Om hur vi skiljdes åt på 42:a gatan och femte avenyn. Hur jag såg henne försvinna i folkvimlet, innan gatan ens tagit slut. Och hur jag då kom att tänka på väggens textrad.
   Forever yours.

Kanske ska jag inte skriva om hur jag några dagar senare stod rakt under Karlavagnen. 738 mil hemifrån. Precis under samma stjärntecken som under den där natten på landet med mina syskon. Precis som då gjorde jag mitt bästa för att se de tecken som min syster pekade ut så säkert. Kanske ska jag inte skriva om att min skugga sträckte ut sig enorm över ängen under kraftledningen. Om hur påfåglarna satt tysta, skrämda i sitt skjul. Om hur grodorna och syrsorna höll hov, sjöng in i mörkret och ut ur detsamma. När gårdarnas hundar med sina skall drev varandra till vansinne. Någon började, någon fortsatte och så spred det sig ekandes mellan husväggarna. Samma kväll som när åskan dundrade långt där borta – i fjärran, där andra liv levdes. Där andra förutsättningar styrde.
   Den där kvällen då Night flyer låg bakom oss, då kvinnans värme fick mig så trygg att jag kunde sjunga som om jag aldrig hade gjort någonting annat.
   Kanske ska jag inte heller skriva om hur jag senare samma natt från hotellrummets panoramafönster såg sirener jaga i natten, bortanför stormarknadens parkering, på motorvägen som delar sig mot Knoxville och Memphis.
   Kanske ska jag inte skriva om hur det kändes som om jag tog mig genom nätterna, av händer vaggande trygga.

Kanske ska jag inte skriva om morgonen med hästarna. Morgonen då jag gick för att väcka dem på ängen. Den med de gula blommorna. Då skogen omkring sjöng som stråkar. Då dagens verklighet fick allt annat att kännas avlägset – som en skruvad dröm, ett dåligt skämt.
   Kanske ska jag inte skriva om revolvern. När jag smekte avtryckaren på en utandning. När jag tömde trumman, lät hylsorna singla ner i min hand.

Kanske ska jag inte skriva om att jag nu har lämnat USA. Att det bara var ett äventyr som behövde upplevas först, innan den tjugonde behandlingen. Nu är jag tillbaka till livet som håller på att döda mig. Tillbaka till mörkret.
   Giftet är i mig.
   En best i buskaget.





Mellan den 13 och 16 juni har min fina vän Emma Svensson en fotoutställning på Design Hall vid Telefonplan om våra drygt tio år tillsammans. Läs mer här.

131 kommentarer:

  1. Jag är så tacksa över att du fortfarande väljer att skriva. Kram på dig

    SvaraRadera
  2. <3
    Styrkekramar Elli

    SvaraRadera
  3. Jag ser hackspetten utanför det nyputsade fönstret som hackar i sig jordnötter i fågelmataren, ska fortsätta skrapa mossa från stenplattorna,ska bara ta en klunk av det kalla vita vinet, ska bara känna mig levande och...

    SvaraRadera
  4. Du beskriver livet så vackert med dina ord..DU betyder enormt mycket....varma kramar // Ingela

    SvaraRadera
  5. Gör precis som du vill. Om kommentarerna är jobbiga, ta då bort kommentarsfunktionen. Men skriv, är du snäll. Jag läser så gärna.
    Annika

    SvaraRadera
  6. Vissa äventyr vill man bara läsa om och om igen. Dina äventyr är sådana. Så fortsätt att skriv så mycket du orkar, kan och vill.

    Kramar från mig

    SvaraRadera
  7. Många varma & soliga kramar till dig & Pysen.
    Kram:Mio

    SvaraRadera
  8. Önskar dig så många fler upplevelser. Så mycket kärlek. Lugn. Frid. Allt du önskar önskar jag dig. Av hela mitt hjärta, trots att vi aldrig mötts. Med värme och hetta skickar jag denna önskan. Kram

    SvaraRadera
  9. Du skriver så sagolikt bra, man blir alldeles varm i kroppen.
    Tänker på dig.

    Kram
    //Lotta

    SvaraRadera
  10. Så vackert och så smärtsamt ♡♡♡ Tänker på dig ♡♡♡kram Karin

    SvaraRadera
  11. Tack för att du skriver! <3 Kram

    SvaraRadera
  12. Underbart att du ändå söker livet emellan dina behandlingar. Du skriver oerhört vackert och målande. Ljuvliga reseskildringar. Kram till dig & Pysen/Maggie

    SvaraRadera
  13. Läser din blogg, men har aldrig kommenterat förut. Vill att du ska veta att jag tycker att du skriver så vackert, så målande och så berörande. Kram / Nele

    SvaraRadera
  14. Kanske ska vi vara glada -och oändligt tacksamma- för att du skriver! Helt fantastiskt att få ta del !

    SvaraRadera
  15. Vilka upplevelser du berättar om!
    Och vilken iakttagare du är!
    Skriver som jag skrivit nån gång tidigare, dina ord är som musik.
    Hoppas cytostatikan inte blir så jobbig,
    Mia

    SvaraRadera
  16. Igår svepte du förbi i mina tankar, för jag läste en haiku som fick mig att tänka på dig. Diktaren heter Basho typ 1800-tal nånting.

    Tabi ni yande
    yume wa kareno o
    kakemeguru

    Sjuk på en resa
    vandrar drömmarna mina
    över vissna fält.

    SvaraRadera
  17. Kramar till Dej o Pysen!!!
    Carro
    "en vildros"

    SvaraRadera
  18. Precis allt det ville jag läsa om.
    Tack Kristian, din enorma levnadskonstnär!
    Kärlek
    //Elisabeth

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Elisabeth jag har sökt ordet som jag tycker sammanfattar Kristian men jag fann det genom dig, levnadskonstnär var det jag sökte.

      Radera
  19. Hej.

    Första gången jag läser din blogg.

    Jag älskar New York. 2010 följde pappa med, vi gav resan till honom i 60-årspresent. I flera år sa jag "att när du fyller 60 pappa så åker vi till New York du och jag". Vi hade en superfin resa.

    Idag är det en vecka sedan min pappa somnade in efter tio månader i sin cancer. För nästan en vecka sedan fick jag höra att mina cancervärden är okey efter utredningar om en ev tredje jodbehandling för sköldkörtelcancer jag fick 2011. Jäkla äckelcancer.

    Iallafall. Vad jag ville säga var att det är fint att du delar med dig om din resa.

    Kramar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Emilie, jag är såå ledsen över att din pappa lämnat dig rent fysiskt även om han för alltid kommer att titta till dig. Vilka härliga minnen ni fick tillsammans på New York resan. Minnen som ingen kan ta ifrån dig. Lycka till med din ovälkomna gäst. Hoppas "gästen" tycker att Emilie inte är en människa som gillar ovälkomna gäster. Lycka till och tack för ditt inlägg ! Ulrika Persson, Östersund

      Radera
  20. Fantastiska, fina Kristian. <3

    SvaraRadera
  21. Tacksam att få följa dig. Kram till dig och Pysen!
    Birgitta

    SvaraRadera
  22. Så härligt att läsa några rader ifrån dej och vilka underbar rader. Vilken resa!
    Hoppas du inte får för många biverkningar nu. Detta gift man får i sig är inget trevligt,men ändå måste man ha det. Håller på med en ny omgång nu.
    Ta hand om dej!
    Kram

    SvaraRadera
  23. Hej Kristian
    Min särbo gick bort i cancer på morsdag. Jag och hennes två barn var med henne under dagen, som började så fint och mysigt....
    Hon följde dig under en lång tid, du skänkte henne tröst. Och en gemenskap som bara andra drabbade kan ge.
    Viljan var stor att få läsa din bok..
    Önskar dig all lycka

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kram till dig ! Hon finns för alltid med oss eller hur T ? Kristians blogg betyder så mycket för oss på många plan och jag är så glad att vi har den så att vi alla kan lära oss av det liv ni som sjuka eller anhöriga som "bara" kan står bredvid helt hjälplösa och se på. Fy sjutton vad ont det gör....

      Ulrika Persson, Östersund

      Radera
  24. Kram till dej, till din familj och till dina vänner.

    // Helena

    SvaraRadera
  25. Duu Kristian du ska inte tro att vi tröttnar på dig!! Kram från Skräddarbacken

    SvaraRadera
  26. Att vara en fånge, troligen på livstid. För 20 år sedan: uppror, kamp. Nu lydig för det mesta. Gör bara det som den låter mig göra Går bara så långt kedjan räcker. Ibland ändrar den vår överenskommelse precis när jag står färdig, med ytterkläderna på. Då tänker jag på dig och ibland kan jag stå på mig och säga "fuck you, nu går jag". Andra gåmger tar jag av mig jackan igen och går tillbaka. Jag är inte tillrräckligt stark, inte tillräckligt modig. Om jag mobiliserar all kraft, anstår och tränar som inför en stor pfestation, då kan jag göra enstaka stordåd. Tillfredställelsen efteråt, att kunna detla i livet, den gör mig lycklig. Inspirerad av de om lever det fullt ut - som du Kristian.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilket fint inlägg. Jag får associationer till social fobi. Vet inte varför.

      För mig är det ofta detta som skiner igenom i budskapet i denna blogg. Lev så fullt ut du kan, medan du kan.

      Radera
    2. Rätt tänkt.Lev så att DU blir nöjd.Ta för dig!Kram

      Radera
  27. Ett liv levt är ett levt liv.

    ...så är det bara...

    Kraft och kärlek,
    "Ockelbostintan"

    (Tack hästarna och ängen med de gula blommorna för att kulorna fick singla.... stanna ännu en stund...)

    SvaraRadera
  28. Sitter och gråter som oftast när jag läser dina rader.
    I en enda mening så får du med så otroligt mycket.
    Ja i princip allt.
    Jag ser vad du beskriver, känner dofter, luften du andas, känslorna du beskriver.
    Helt otroligt vad du är skicklig.
    Det du får fram i en mening kräver säkert ett långt stycke av andra.

    Gråter av det vackra du beskriver, gråter av förbannelsen mot cancern, gråter över livets orättvisa.

    Folk kan kläcka ur sej hur som helst:
    -"Fan, det är så jävla jobbigt jag går och tar livet av mej..."
    Dom har ett val med sina liv, du har inget val...bara gilla läget och acceptera det som sker.

    Önskar så att vindarna kunde vända. Att du kunde hopa upp på vildhästarnas rygg och låta dom bära dej i medvind bort från allt elände.

    Du är stark Kristian. Så otroligt stark och du har viljan.
    Önskar att du slapp all smärta.
    Du om någon är värd ett smärtfritt liv.

    Livet har en mening, din mening var förmodligen att dela med dej av det du gör hela tiden, men ack så orättvist.

    Önskar dej allt gott Kristian <3
    Kram från Borlänge

    SvaraRadera
  29. "Kanske ska jag inte skriva ...", skriver du, men du skrev Kristian.

    Och kanske ska jag inte skriva denna kommentar, men jag skrev den precis.

    Tack för att du skrev ovanst. inlägg.
    Tack för att du trots allt orkar.
    Kram med varma omtankar från Nina

    SvaraRadera
  30. Jooooo Kristian!
    Visst ska Du skriva om du vill och orkar
    ..Du håller oss högst Levande...

    Tackar ödmjukast nu och för alltid för dina fantastiska skildringar om stort och smått om Kärlek och starka obekväma upplevelser.Allt skildrat med en nakenhet som gjort mig så omtumlad om vad ett liv innehåller som gjort att jag hållt andan många gånger men
    senare andats med större kapacitet och inlevelse.

    Jag säger det om och om igen Du är unik Kristian!Du behövs i denna Världen
    Blir så Lycklig när jag läser att du reser och tar för dig av denna vår fantastiska Värld.

    Solsken till Dig!

    Madeleine/ Vasastan

    SvaraRadera
  31. Bäste Kristian
    Livskvalitet är ingen självklarhet – den skapar man - trots att det kostar på.

    Du är en mästare på att skapa.
    Inte bara med poesi.
    Utan också att i poesin beskriva skapandet av din livskvalité.

    Trots ditt livs grymma realiteter, som tränger sig på med svärta och smärta.
    Och blir så fasansfulla att du under en stund fick dig att fundera på en revolverkula som slutligt alternativ.

    Tack Kristian för ditt val att tömma revolvern på kulorna och välja att fortsätta och skapa tillsammans med din förälskelse.
    I Livet.
    I naturen, skogen, kossorna, hästarna, ängen med dess blommor, musiken, kärleken till din familj och Pysen.
    I närheten till kvinnan och Dig själv.

    Dina förmågor gör mig hänförd, mållös, och djupt imponerad.

    Bäste Kristian, jag önskar att du orkar stanna kvar ett långt tag till!

    Önskar också från mitt hjärta att dina behandlingar ger lindring och inte fortsätter att vara plågsamma.

    Att du under behandlingspauserna kan fortsätta att skapa och hänge dig åt din förälskelse.
    Hänge dig åt lyssnandet till ditt stora skaparhjärta, även om dina tankar väljer ”kanske inte ska skriva om”…

    Det sägs att för ett sårande ord, krävs en miljon meningar av upprättelse.

    Vi är nu några miljoner som besöker och/eller skriver inlägg till dina texter.

    Miljontals meningar antingen på pränt eller i våra hjärtan.

    Föreställ dig den enorma kraft det har som ”grindvakt” mot de sårande orden, som slinker in bland inläggen!

    Jag är säker på att du redan känner av det.

    Vi fortsätter att bära med dig i våra hjärtan och vara ”grindvakt”.

    I all hast i sommarvärmen

    Jag – bara en tant.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gud vad fint.
      Tack!

      Radera
    2. Fantastiskt väl uttryckt. Tack fina du för att du formulerade så vackert vad alla vi "grindvakter" känner och tänker./Åse

      Radera
    3. Fint skrivet.

      Radera
    4. Mycket bra skrivet. Du "bara en tant" är i klass med Kristian i att uttrycka dig väl i skrift. Håller med dig till punkt och pricka.

      Radera
    5. Åh tack!!!
      att bli jämförd med Kristians författarförmåga...jag känner mig så liten.
      Jag jämför honom med de STORA författarna som ger och kommer att ge avtryck under oändligt lång tid framöver och även få stor spridning.
      Än en gång tack!
      från en av "grindvakterna"
      /jag-bara en tant

      Radera
  32. Tak Kristian , for endnu et indlæg på din blogg. Du er unik i din skrivstil, så velformuleret og kraftfuld i din udtryksform. Din text er hele registret af känslor, så fantastisk förmedlat at vi læsere umuligt kan värja os ! Du har lykkes gøre bra litteratur af et svært emne - og du har gjort en skillnaden for mange mennesker! ! Din blogg har eksploderet med besøg , jeg har hørt folk omtale dig i bussen, ser din bog blandt folk på flyet , du er blevet en del av mange menneskers liv ! Du har hjulpet mig i min sorg efter min ælskede brors død for 1 år siden, og du har guided mig i at leve mere i nuet og i sandhed med mig selv ! Din stærke , nøgne og smukke text går lige ind i hjertet <3. TAK TAK TAK ( fra kvinden i uniform tirsdag morgen )

    SvaraRadera
  33. Du verkar fylla dagarna med liv, hoppas dagarna fortsätter fylla dig med detsamma. Med värme, Oskar

    SvaraRadera
  34. Livet är en väntande revolverkula. En väntande giljotin.
    Inget märkvärdigt med det. Det som är "nu", var ingenting tidigare, och blir till åter ingenting efter sista suckens "nu". En återgång till det absolut ingenting som "fanns" före tillblivelsen. Det blir som om ingenting hade hänt. Game over.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och däremellan lever vi våra liv så fullt ut som vi kan. Mycket märkvärdigt med det.

      Radera
    2. Ja, det är mycket märkvärdigt att flera tusen oskyldiga barn dör i svält och därtill hörande fasansfulla plågor, just nu, när du läser det här.
      Det gör ingen lyxresa mot döden någon som helst skillnad för. Härmed sättes punkt i denna dödsdömda lilla bloggcell. R.I.P.

      Radera
    3. De här inläggen om svältande barn - hur hjälper det dem att skriva med en vass egg här?
      Det går inte att jämföra lidande. Det går inte att tysta en människa som vill berätta något. Det går inte att hindra en självvald genenskap.
      Istället får man nog hoppas och förutsätta att empati i en grupp av människor gör det mer sannolikt att känna empati för fler människor ...
      Världsekonomin, den är fundamentalt orättvis. Men jag tänker inte ställa Kristian till svars för det, inte heller någon av alla de som skriver här. Om man gör det - då skjuter man vilt omkring sig, utan omdöme.

      Radera
  35. Klart du ska SKRIVA Kristian, vi vill läsa allt du har att säga oss, vi törstar , du skriver så vackert så det är inte svårt att vara med på din resa.
    Bamsekramar från mej.
    Susanne L

    SvaraRadera
    Svar
    1. BAmsekram till dej oxå Susanne för din fina kommentar.

      Radera
  36. Bilden med dig och hästarna på ängen. En dag i livet på Jorden. / JJ

    SvaraRadera
  37. Svar
    1. R.I.P sjäv till dig.Kanske dör du före Kristian?Mirakel kan hända

      Radera
    2. Tja, vi var ju alla "döda" och icke existerande före tillblivelsen, så R.I.P ska ses som en "återkomst" till: absolut ingenting.

      Radera
    3. Det är din åsikt...andra kanske inte håller med.
      Sök dig till ett forum där du kan diskutera detta, inte här i varje fall!

      Radera
  38. ♥♥♥
    /Maria H

    SvaraRadera
  39. <3<3<3
    //Roxanna

    SvaraRadera
  40. vet du vad Kristian.
    du ska skriva om allt, precis allt som faller dig in.
    sen är det en så väldigt fint att du låter oss ta del av det. världen blir liksom så mycket bättre med dina ord.

    SvaraRadera
  41. Jo, du skulle ha skrivit om allt. Tack för att du gjorde det.

    SvaraRadera
  42. Tack för att du orkar!Tankar till dig från mig. Gunsan

    SvaraRadera
  43. Det kanske är så att du måste skriva, men vi måste ju inte läsa.

    SvaraRadera
  44. Jag hade en lärare en gång som var mycket intresserad av litteratur i alla dess former. Vi fick i uppgift att läsa om Henning och Lottens kamp i huvudstaden, om Sara Videbeck och om nässlor som blommar. Varje gång vi steg in i klassrummet och såg nya böcker på katedern stämde vi alla in i en gemensam elegi. Vi stönade och fräste över att återigen behöva ta oss igenom bok efter bok. Det var nog nu tyckte vi. Det jag inte visste då var att det började gro ett frö i min hjärna.

    Åren gick och fröet blev till en planta som nu blommar för var dag som går. Jag har återigen mött Henning och Lotten, gått i Raskolnikovs fotspår, träffat Jack med hans vänner i Stockholm. Denna gången med verklig insikt om hur de här verken verkligen gör sitt för att ta vår värld till fjärran länder. Det här är mitt Eldorado.

    Och så kom turen till dig Kristian, till din bok och blogg. Sidorna tar slut fortare än vad jag vill, jag försvinner in i din värld. Och jag ligger sömnlös. Varje gång. Varje natt.

    Jag hoppas du förstår vad du gjort med dig själv Kristian. Din kropp må kanske lämna oss allt för tidigt men det spår du lämnar efter dig i mig med många är avgrundslöst. Du är odödlig.

    Och när mina barn berättar om den där läraren som portionerar ut böcker så kommer det inte bara stå Hemingway och Moberg på bokens rygg. Där står det också Kristian Gidlund. Och jag vet att när tiden är inne så kan ALLA älska, förundras och dyka ner i ditt liv. Även då du inte finns med oss. Du dör aldrig Kristian. Du kommer alltid stå i min bokhylla bredvid Paasilinna, Dostojevskij och Fogelström.

    Önskar det var något jag kunde göra. Vill du ska veta att jag tänker på dig. Väldigt ofta.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det där var MYCKET STARKT srivet!
      Tack.

      Radera
    2. O vad fint! Jag håller med dig! Det Kristian
      ger oss genom sina ord och berättelser är av en speciell dimension. Jag är på djupet gripen!/Christina

      Radera
    3. mycket tankeväckande, uttrycksfullt och välskrivet inlägg.
      Det tog plats direkt med ett igenkännande i både mitt medvetande och väckte mitt undermedvetande.
      Tack kära du för din livsvisdom och att du delade med dig av ditt varma hjärta.
      Jag - bara en tant

      Radera
    4. Stämmer ju så väl...

      Radera
  45. Jag läste artikeln om dig i Café och grät. Du berör och jag önskar dig och din familj all kärlek och tröst när det känns som mörkast.
    Det är många som tänker på dig.
    Kram

    SvaraRadera
  46. Du tvekar men skriver ändå.
    Du vågar måla den Vackraste tavlan om livet,fast ramen är svartaste svart.
    Jag ser det du målar.Din vilja genom färgernas känsliga skiftningar.Ibland utblandat i gult ibland med svart.
    En vacker ärlig själ i symmetri med penselns drag.
    Den svarta ramen ser jag inte.Vill inte...tvekar
    Det är upp till oss själva att våga fast vi tvivlar.
    Det är nåt jag har lärt mig genom att få följa dig här!
    Kram på en soltråle till dig/Åsa

    SvaraRadera
  47. Vilka vackra tankar det föds ur Kristians ord.

    //Helena på Åsen

    SvaraRadera
  48. Älskade Kristian,,Du skriver så fint,berör hjärta och själ,,du ger allt och mycket mer,,kämpa på..jag fick kontakt med Elena,tack vare dig,,stort tack till dig, för det,,,kram till dig och mycket kärlek,,LOKE,s mamma...

    SvaraRadera
  49. Jag tror att du kommer att överleva och bli frisk!

    SvaraRadera
  50. Skriv eller låt bli beroende på vad du mår bäst av, Kristian. Du har ingen som helst skyldighet att fortsätta för läsarnas skull, däremot vill jag tacka för alla tankar du redan delat med dig av. Du förtjänar att sätta dig själv i första rummet och ha det så bra som bara är möjligt.
    /Charlotte K

    SvaraRadera
  51. Jag blev så lycklig när jag såg dig i Böle idag! Jag vet att du hoppades att få uppleva det igen. Hoppas att du kunde njuta också. Kram Marie

    SvaraRadera
  52. Kommentar till ”anonym 7 juni 19.34” och ”anonym 7 juni 21.28” som jag dessutom tror är samma person

    Inte ens ”Game over” existerar eftersom ”det blir som om "ingenting" hade hänt”.
    ”Ingenting” gör det ens värt, för en giljotin att vänta på.
    Och ”ingenting” vad är det att ta sikte på, för en väntande revolverkula?
    ”Ingenting” är detsamma som
    Tomt.
    Innehållslöst.
    Inte ens liv.
    Och Ingenting att öda tankemödor på eller att ens nämna i skrift.
    Du gör klokt i ditt eget förslag att sätta punkt för liknande inlägg.
    Det hjälper ändå ingen.

    Däremot är jag övertygad om att du, jag, vi med tacksamhet blir hjälpta av och påverkas av många tankenötter, som leder till livsbejakande ödmjuka eftertankar och insikt av denna blogg.
    Likaså att vi känner i hjärtat en värme och medkänsla med de som under vånda vill ta det svåra steget att öppet berätta för oss hur det är att leva tidsbegränsat av olika skäl.
    Jag är övertygad att du också för egen del får hjälp att odla din vilja till empatiskt förmåga för andra.
    Med eller utan lidande.
    Stora som små.
    Känna empati för enstaka individer i din närhet eller för globala katastrofer.

    Tiden mellan tillblivelsen och den sista sucken är ett livsmysterium, vars innehåll vi delvis fått unika valmöjligheter att påverka.
    Tidsrummen före och efter är ett ännu större mysterium, har vi inte så mycket vetskap om.
    Eller har vi det? Finns svaren närmare än vi tror?

    “As we know, there are known knows.
    There are things we know we know.
    We also know, there are known unknowns.
    That is to say, we know there are some things we do not know.
    But there are also unknown unknowns,
    The ones we don´t know, we don´t know.
    The great known unknowns are still unknown.”

    Donald Rumsfield

    Jag - bara en tant

    SvaraRadera
    Svar
    1. Madeleine i Örebro9 juni 2013 20:17

      Lika övertygad är jag.. Kristians ord och även tomrummen däremellan ger upphov till tankebanor man kanske inte haft innan..

      TACK för dina alltid lika vackert formulerade och kloka inlägg.



      <3 Empati, eftertanke, ödmjukhet, värme och medkänsla... <3


      Radera
    2. Tack själv.
      Håller med.
      Eftertankens dyningar och reflektioner efter att ha läst Kristians texter kan gripa tag och fylla ut hur stora "tomrum" som helst.
      jag-bara en tant

      Radera
  53. Tack, Tant :) Det var klokt, fint och inspirerande skrivet! / Anneli

    SvaraRadera
  54. Du kanske inte ska, du kanske inte måste, du kanske inte vill, men jag är så glad att du trots denna ambivalens ändå skriver, att vi får ta del av världen silad genom dina magiska sinnen och stora tankar. Hoppas din behandling går bra och att sommaren som ligger vid våra fötter blir lika magisk som dina ord. Och hoppas vi får se Sugarplum fairy spela trots den sorgliga nedläggningen av årets Peace and Love. kramar

    SvaraRadera
  55. Hej Kristian! Jag har läst din bok, tycker du är en fin människa. Kram!

    SvaraRadera
  56. Vilket fantastiskt språk, du är en sann författare!

    SvaraRadera
  57. Eller kanske det är så att du ska skriva allt det du skriver Kristian? Att det är lika mycket terapi för dig att skriva som det är för mig att läsa.
    Jag är tacksam för varje ord och fastnar i din poesi i samma ögonblick jag finner nya inlägg från dig.
    Det du förmedlar är så starkt...kärleken till livet!
    Jag har fem barn, fyra ungdomar. Jag satte precis din bok i äldsta dotterns händer och hennes tolkning av den ska bli intressant att ta del av.. Äldsta sonen är på sin drömresa, den blev av trots en lång kall vinter!
    Jag tänker ofta på dig och hoppas verkligen att den här behandlingen är mindre tuff och hård än de föregående.
    Med all min kärlek, omtanke å respekt!
    /mia (mitt i natten)

    SvaraRadera
  58. klokt å vist på samma gång tack

    SvaraRadera
  59. ❤ Kristian fina du,

    Härliga underbara du……njut så mycket du bara kan.

    Läser inlägget med respekt, omsorg, alla underbara och fina kommentarer som du fått.
    Texterna får åter tiden att stanna av ett tag, bort från minuternas stressade värld.

    TACK, för att jag än en gång får läsa det skrivna.

    Allt det bästa till dig o till er alla som kämpar dagligen därute.

    All respekt, kärlek till dig, Kristian, ”dina hjärtas slag”

    Kram fina du ❤ med din fina familj, dina underbara vänner
    Maggie (Örebro)

    SvaraRadera
  60. Tack för alla dina ord...

    SvaraRadera
  61. Och nu tyckte jag det var dags för mig att skriva. Paris i höstas. Nyinflyttade sedan två veckor. Med fyra månader framför mig i staden. Mycket ensam och lite vilsen en fredagkväll. Nerbäddad och tittade på film. Tar en paus för att se om min kompis svarat på senaste meddelandet. En länk till din blogg. ”Så jädra fint. Och sorgligt.”. Började läsa. Fortsatte aldrig se den där filmen. Kinderna till slut uttorkade av alla tårar. Ögonen svullna och svidande. Min första konsert var med er. Uppbjuden till Karlskrona av kompisar. Jag var 13. Ett år senare hade jag ”Left, Right, Black, White” målat på väggen. 5 timmar tog det att få dit texten. Jag var 14 och spenderade helgerna med att plugga in alla era texter. En del sitter fortfarande. Såhär efter 6 år. Så gör även texten på väggen hos mor och far. Har inte haft hjärta att måla över den. Trots att det var ett par år sedan (med all respekt för er musik!), som det där slaviska lyssnandet började avta. Den där ensamma fredagen i Oktober kände jag mig som 14 igen. Med Seine forsande från ögonen. Och er musik i öronen. Du skriver så vackert. Sluta inte är du snäll.

    Hanna

    SvaraRadera
  62. Om jag skriver hälften så bra som du gör när jag är 29 år så är jag nöjd på den fronten, det är någonting i dina drag som liknar min släkt på min mors gidlundska sida.



    SvaraRadera
  63. Tänker på ditt livsöde flera gånger om dagen. Otroligt fina texter. Skickar all styrka i världen till dig!

    SvaraRadera
  64. Nub har jag äntligen beställt din bok. Ser framemot att ha den i bokhyllan! /Emelie

    SvaraRadera
  65. <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3

    SvaraRadera
  66. Tänker på dig...
    Kram//Roxanna

    SvaraRadera
  67. Shall I compare thee to a summer's day?
    Thou art more lovely and more temperate:
    Rough winds do shake the darling buds of May,
    And summer's lease hath all too short a date:
    Sometime too hot the eye of heaven shines,
    And often is his gold complexion dimmed,
    And every fair from fair sometime declines,
    By chance, or nature's changing course untrimmed:
    But thy eternal summer shall not fade,
    Nor lose possession of that fair thou ow'st,
    Nor shall death brag thou wander'st in his shade,
    When in eternal lines to time thou grow'st,
    So long as men can breathe, or eyes can see,
    So long lives this, and this gives life to thee.


    // Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den finaste dikten i hela världen.
      William Shakespeare!

      Radera
  68. Gillar sättet du skriver på. Du är en riktig poet!
    Kram

    SvaraRadera
  69. Pssst ...

    Till er som läser Kristians blogg.

    "A l l a s" Nr 25, som kommer ut i handeln i morgon, onsdag, har ett reportage och intervju om och med Kristian Gidlund.

    Rubriken på artikeln är: "Cancern kommer att vinna över mig". Finns ett väldigt fint foto på Kristian där också.

    (Hur vet jag det? Jo, jag är prenumerant och har tidningen i min hand redan idag.)

    Hälsningar Nina.
    Ville bara tala om detta.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla Nina! Skrev precis inköpslista till sambon som ska åka till affären, och "Allas" Nr 25 har nu lagts till överst på listan.

      Radera
  70. Inatt kom du till mig i en dröm. Du höll mig och jag blev lugn. Det är sjukt med tanke på att jag aldrig träffat dig.
    Genomgått ett mindre helvete med min nu föredetta fästman som har obotlig cancer. Hans sjukdom i sig var inte det som var jobbigt, utan hans sätt. Idag blev han dömd för kvinnomisshandel. Har känts så hopplöst. Inatt sov jag jätteoroligt, plötsligt var du där i en dröm och ville stötta mig.

    Din blogg har hjälpt mig. Hjälpt mig förstå att man kan vara mänsklig trots man är sjuk. Och att min föredetta inte kan ursäkta sitt handlande med sin cancerdiagnos. För man kan vara en fin människa även när man är sjuk fysiskt.

    Tack.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hela världen är fin av fina människor. Du råkade på en skitstövel. Att han är svårt sjuk är ingen orsak eller ursäkt för att misshandla.
      Jag önskar dig en fin man av hela mitt hjärta!

      Radera
  71. Ser fram mot utställningen på Design Hall. Tack för ett stort, stort mod och jättefina texter.Här en länk till underbara Lhasa:s I´m going in http://www.youtube.com/watch?v=NqLq1ncbf0Q

    Varmaste h./ katji, sthlm

    SvaraRadera
  72. K,

    Gud sa poetiskt. Tiden ar dyrbar spendera den vist.

    Stor kram,
    L

    SvaraRadera
  73. Kanske jag inte ska skriva att jag idag skitit i tvätthögen, lämnat diskberget och struntat i att bädda sängen till förmån för legobygge med min son!
    Tack fina Kristian för att du öppnar ögonen på oss duracellkaniner som lever livet i 200 km/h utan att tänka på att det faktiskt är livet, här och nu!
    TACK!
    Stor varm kram <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad fint skrivet Anna. Ulrika Persson, Östersund.

      Radera
    2. Tack snälla Du! Ha en fin sommar Ulrika!
      Lev å njut av små saker! :-)

      Radera
    3. Livskvalitet är inget man får- den skapar man. Det du gör med att umgås med din son är en investering för framtiden och du skapar livskvalitet!
      Sköt om dig och din son.
      Jag ler* åt din underbara beskrivning.
      Jag - bara en tant

      Radera
    4. Tack snälla Du!
      Ja, livet är här och nu! Jag tänker slå av på takten och bara vara, mest tillsammans med min fina familj!
      Städa och feja kan vi hjälpas åt med, när det behövs.... Och så tänker jag kramas mycket och berätta för mina nära hur mycket jag älskar dom - ofta! :-)

      Radera
  74. Jag har inte vågat mig in och läsa din blogg, för jag håller själv på att kämpa mot leukemi, men kunde inte låta bli att läsa ett inlägg iaf.

    Är så imponerad av dig och det jag har hört och sett om dig!

    Önskar så att det dök upp något mirakulöst som fick allt att vända för dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kollade in på din blogg. Jag kan bara säga..åhh vad jag önskar att du får din önskan uppfylld, att komma hem och kramas med din fru och son.
      Vilken härlig lintott!
      Allt gott till dig, jag håller tummarna.
      /M

      Radera
  75. Det önskar jag med. Jag hatar cancer, övet allt annat. Vill slå den i ansiktet, sparka den i huvet och när den ligger ner vill jag gnugga den i gruset tills gruset når mina nävar.. Har haft denna sjukdom i huden och har precis fått den bortopererad. Hoppas att den aldrig återvänder.. All styrka och tänkbar frid till dej Kristian. Du är en sann kämpe och har hjälpt mej fram så oerhört mycket. Om allt vill sej väl så kommer jag att bli pappa om 7 månader. Om det blir av samma kön som jag så är det givet vad han kommer att få heta.
    Varma hälsningar Kalle

    SvaraRadera
  76. Så härligt att du varit en runda till i USA. Önskar dig allt gott! Kram <3

    SvaraRadera
  77. Så spännande med utställning också, förresten. Synd bara att den är för långt ifrån mig, hade gärna sett den!

    SvaraRadera
  78. Du skriver fantastiskt bra. Jag blir så ledsen, inspirerad och nedslagen på samma gång. Tänker på dig.

    SvaraRadera
  79. all värme till dig. tack för att du orkar och vågar! <3

    SvaraRadera
  80. Hej, jag är med i en bönegrupp som har förböner för svårt sjuka och vi har varit med om fantastiska tillfrisknanden. Och vi ber också för dig.
    Det finns hopp. Jesus helar!

    Johannes 15:7 (Nya Testamentet)

    SvaraRadera
  81. Fortsätter läsa bloggen varje dag. Önskar du kunde skriva till oss från där du är nu.
    Ledsen

    SvaraRadera
  82. Såg programmet om dig med det här inlägget i minnet. Vad synd att du inte hann se det, men kanske var någon snäll nog att visa dig råmaterialet eller gav dig en exklusiv förhandsvisning. Jag hoppas det. Om jag var din mamma eller någon annan nära skulle jag se programmet som en av de största skatter jag hade kvar för att minnas dig. Du verkade verkligen lycklig över att göra resan till Nashville

    SvaraRadera