Hemligheten

Jag är inte helt okänd i Borlänge. Många känner igen mig för att jag spelar i ett band. För att jag skriver. För att jag varit sjuk. För att jag ”vunnit”, ”klarat mig”. ”Haft cancer”. Jag ser det i blickarna.

Efter fem dygn med intensiva kräkningar beslutade läkarna att röret i min hals – ett så kallat stent – skulle opereras bort. Kroppen gjorde sitt bästa för att stöta bort föremålet. Mer skada än nytta. Strax därefter målades nya planer upp för min framtid. Beskeden har stormat fram och gjort mig utmattad. Stoisk. En svart vildhäst i mörkret.

Jag fick en ledig helg i Dalarna. Hösten kändes redan långt gången. Bergen var lika kraftfulla som vanligt. Skogarna sträckte sig försiktigt ut över åkrarna. Jag och M red upp över höjderna, förbi de rusande bäckarna, genom trollskogarna. Som i en dal nedanför oss såg vi husen. Gårdarna. Tryggheten. När vi var klara smekte jag min hand över hästens fuktiga rygg. Jag tryckte min kropp mot den magiska varelsen och kände dess hjärta. Jag blundade. Ville inget hellre än att ögonblicket skulle vara för evigt.

Senare satt jag bakom ratten mot Kvarnsveden. Jag minns bara den sista biten. När jag kom till den vita muren mot kyrkogården drog jag ned på hastigheten. Hade knappt styrfart. Stereon bar fram ett tydligt budskap. Jag svängde vänster. Såg ut över åkern som var min barndoms Afrika. Jag såg Mats gård, där vi lekte varje dag – då när vi var pojkar utan oro. Jag hade nog aldrig tidigare kört bilen så sakta upp för gatan. Grannarna stod i sina trädgårdar, på sina garageuppfarter. Vi såg varandra. Nickade. Log, i all välmening. De såg en fighter. Någon som ”vunnit”, ”klarat sig”. ”Haft”. Bilen rullade sakta fram. Sakta. Fram.

Jag vet något som inte de vet.