I strålen till New York

En hög eftermiddag är jag låg över New York. Ligger och funderar i Kvarnsveden. Tänker. Att de stora äventyren kanske är förbi. Att de är över.

   Mina ögonvitor har blivit gula. Urinen mörk. Ett av mina levervärden plöjer fram genom provresultaten med en kula. Min kropp är utmattad. Vaknar och räknar genast ner antalet timmar innan jag kan bedöva mig själv inför ytterligare en natts sömn. Och fram till dess ska jag sova. Sova.

   Jag oroas över växelläget, eftersom jag inte vet i vilken position som jag befinner mig i. Jag har aldrig dött förut. Inte vad jag kan minnas, i alla fall. Om jag nu befinner mig på nivå tre, fyra eller fem vet jag inte. Jag vet inte ens hur många faser – svårighetsgrader – som jag kan tänkas behöva gå igenom. Men jag märker att det blir allt sämre. För varje dag som går.

   Så jag drömmer om New York. Det gör ont. En lätt vind virvlar in i rummet tillsammans med skratten från grannbarnen. Känner solen, i strålen där jag ligger.

The sky was the limit. Det tror jag faktiskt. Är till och med rätt säker. Jag är kusligt målmedveten och inte rädd för att slita för att komma någonstans. Åstadkomma någonting. Jag var en duktig journalist, en spännande skribent. Jag ville ta över New York, på mitt eget sätt, i min egen utsträckning. Precis i samband med min andra diagnos i augusti förra året fokuserade jag på att flytta dit. Korsa Atlanten, för att bli kvar där ett tag. Jag hade nog lyckats. Det måste jag tro. På vilken nivå, det är en annan historia, inte heller direkt avgörande. För det här med att uppfylla drömmar, det är ändå det viktigaste. Och på vägen dit måste jag inte bli ekonomiskt oberoende eller bo i en svit. Sådant har aldrig varit min drivkraft.

   Nu blir det ingen flytt. Men jag hann med staden en gång till. När jag ser tillbaka på den senaste resan blir jag bara smått besvärad över att kroppen inte gjorde mig mer närvarande. Att jag inte orkade allt som jag och Maria hade hoppats på. Att jag inte höll, riktigt hela vägen ut.

   Jag vill tillbaka. Jag vill se röken stiga från brunnslocken, höra sirenernas tjut och se de självsäkra brandbilarna kryssa framåt i dån. Vill höra taxichaufförernas ruffel och rop. Känna restaurangernas glansiga pappersservetter och tändsticksaskar. Vara med i kaoset, det fungerande. Från flottiga diners med ingrott väsande stekbord betrakta börsmäklare och uteliggare. Och skyskraporna. De blänkande enorma.

   Jag vill uppleva en sådan där kokhet sommarnatt som Bjurman skrev om, berättade om. Ville som han bli stammis. Ville hitta mitt Elaine’s. Alltid en inspirerande tanke att tänka att det längs alla dessa bardiskar sitter oupptäckta Bukowskis, Mitchells, Waits och Mamma Anderssons väntandes på ett lyft eller motvillig acceptans över att förbli evigt förbisedda.

   Jag vill leva. Så fruktansvärt mycket.

   Men kroppen lyder inte.

Samma eftermiddag får jag höra att det spekuleras i om att jag ligger på sjukhus – något som är helt felaktigt. Däremot ligger jag i min säng. Sovandes dagarna bort. Försökandes få tillvaron att fungera. Men det gör den inte när rykten bildas, när falska påståenden sprids. Ingen nyhet om mig kommer någonsin att släppas som en kommentar till bloggen. Ingen nyhet om mig kommer någonsin att släppas av någon som inte ingår i min närmaste familj.

   Jag är besviken och besvärad över att någon har tagit sig friheten att skriva sådana saker om mig. Om de bara visste hur mycket oro de har skapat.

   En dag som denna vill jag bara lägga ner bloggen. Lägga ner och somna om.

Vid floden se

Det är en av få scener där någon dör som jag verkligen tycker om att se. Det låter kanske märkligt, osmakligt, men det är sant. Jag ska berätta. Låt oss börja med att backa bandet. Förbi den avbrutna behandlingen, förbi trädgården i Kvarnsveden och de stilla sommarmorgnarna med Pysen på Hägerstensåsens hemliga stigar. Innan Maria försvann på trottoaren i New York, innan veteranbilen i Tennessee. Innan fotoutställningen och propparna. Till ett ögonblick på vattenhålet Kåken i Stockholm, då släppet av boken skulle firas med familjen, med vänner, med de närmaste. När allt pausades som en scen i nyss nämnda film, den då popcornen blir hängandes i luften, då alla rörelser förstelnas utom för huvudrollsinnehavaren som kan röra sig fritt i den frysta händelsen. För det var så det kändes. Och det är så jag minns det, när jag nu ser tillbaka.

Hela familjen skålade hos mig, när kvällen fortfarande var ett barn. Jag mådde bättre, var mer med än på länge. Det kändes som om jag hade hunnit ikapp mig själv. Vi skrattade tillsammans. Allt var så fulländat att jag bara ville bryta ihop och gå sönder. Men i stället fortsatte vi. In i natten. Tillsammans. Hela familjen. När vi kom fram var först ingen där, men innan natten gick över till ett nytt dygn var baren fullsatt av kärlek. Omtanke. Närhet. Vänner från länge. Vänner från nyss. Ytligt bekanta och människor som känner mig bättre än andra. Ingenjörer och tatuerare. Kollegor – journalister och fotografer. Konstnärer och arbetslösa. Syndare och helgon. Samtliga genier, på sina högst individuella vis. Det var en kväll och en natt som fick hjärtat att slå lite snabbare, lite hårdare. Jag dansade mig mot småtimmarna, åkte hem i ett skratt. Det skulle visa sig bli den sista kvällen som jag mådde bra. Sedan dess har jag spårat ur. Vissa dagar hastigare än andra.

Jag minns en gång hur jag läste om en pojke. Han var inte ens tio. Han var också sjuk. Inför sin begravning hade han varit med och bestämt. Hur det skulle gå till, vad som skulle serveras efteråt. Läsk och kebabpizza. I och med det hör jag att det var ett ärligt ögonblick. För vi är vad vi är. Vi är vad livet har gjort oss. Mitt liv är inte frack och Belugakaviar. Mitt liv är en blandning av det höga och låga. Det svåra och lätta. Det fula, det sköna. Så kommer jag att ha levat, på balansgången. Och det kommer att ha varit ett vackert liv. När jag dör, låt det därför bli en vacker dag, även om jag märker hur det skaver i mina sinnen att i detta nu skriva en sådan sak.

Vad som skulle kunna vara sant och vad som bara är högoktanig gallimatias är upp till betraktaren att avgöra när det kommer till slutet på filmen Big Fish, Tim Burtons gränslösa skröna från 2003 där Edward Blooms liv och leverne porträtteras. I filmen är hans son Will mer än lovligt fylld av dubier. Nästintill fientligt skeptisk. Mot slutet av filmen är det dags för Edward att dö. Han har levt ett rikt liv. Kantat av äventyr. Närvaro. Känslor och kärlek.

   Will bär ner sin far i en flod. Han vänder sig om och mellan träden i branten ner mot vattnet ser han plötsligt alla de människor som fadern berättat om genom åren, som han påstått sig genomfört det ena och det andra upptåget med, vars existens Will gång på gång ifrågasatt. Nu står de där. Samlade.

   Edward dör. Det är en bra scen. Full av liv. Full av tröst.

Någon tyckte nyligen att jag var fulländad som människa. Det skrevs i all välmening. Jag är tacksam för omtanken. Jag antar att personen menade att jag nått mitt mål. Att jag kommit fram. Men jag vill inte vara fulländad. Jag vill inte vara klar. Vill aldrig komma fram. Jag vill fortsätta. Fortsätta leva. Fortsätta vara med. Göra allt som jag har drömt om. De andra drömmarna. De större. De som sträckte sig längre fram, som nu mest är sågspån och gamla anteckningar. Nu ser jag tiden skena och kroppen förvandlas.

   Jag ser listan med saker som jag vill hinna med att göra. Den är kort. Men ändå gör den mig orolig. Får panik av tanken att jag inte skulle hinna med punkterna. Men jag kan inte låta bli att undra vad jag vill göra när sista punkten på listan stryks över. Om det kanske är då som jag är fulländad. När alla drömmar ligger bakom mig och inte framför. Det blir en farlig stund. Utom dem har jag inte längre någon strävan. Efter dem finns bara det avklarade.

   Då finns det bara plats för eftertexterna kvar.

Skymning över Tjärnaheden

Ett ensamt moln sträcker sig bort från Morbyggevägen. En svala följer efter. Jag går långsamt förbi mammas alla krukor på trappan. Rör mig längre bort. Förbi vinbärsbuskarna. Mamma säger att det inte blir så mycket i år, men kvistarna hänger tunga. Jag fortsätter. Förbi den ständigt fuktiga jorden under tomatplantorna, förbi de enorma rabarberbladen, mammas odlingar och den i år glesa hallonhäcken, slaktad av vintern. På gårdens baksida ser jag himlens rodnad över Bergebo. Överallt en tystnad från gårdarna. Grannskapets lugn. Bara en vag aning om pappersbruket där borta. Fortsätter fram. Passerar ormbunkar, det nedsågade plommonträdet, lysingar, riddarsporrar och växter som jag aldrig kommer att lära mig namnet på. Gräsmattan skjuter upp lila blommor här och där, påminnandes om klöver trots att de är någonting annat. Jag går förbi asken. Eken. Känner på de tjocka bladen. Jag vill ha en konduktörsmanick. Ta ett blad. Klippa en biljett. Klippa två. Jasminbusken står som ett moln. Dammen sjunger. Pysen springer sig utmattad på gräsmattan. Utan koppel, utan halsband är han som ett naket barn på sommarlov. Så fri. Naturlig.

   Snart har jag gått ett varv runt gården. Hör trastarnas tjatter. Jag ställer mig under ena äppelträdet och tänker: här har en storm passerat, trots det står allt vackert kvar.

Det blev ingen behandling. Provresultaten säger att den inte längre hjälper. Tumörerna växer. Jag är i för dåligt skick. Min lever verkar inte fungera som den ska vilket skickar tillbaka ämnen ut i min kropp. Upp i mitt huvud. Det förgiftar mig. Gör mig illamående. Skapar yrsel. Ingen av mina mediciner biter. Får mig att undra om det här är den verkliga början på slutet, eller om det är långt kvar innan en annan dimension av allvar sätter igång. Mina krafter så svaga. Mina sinnen så trötta.

På kvällarna går jag ut för att möta de varma, mjuka dofterna som då vaknar till liv. Nattviol. Linnéorna. Då går jag långsamt runt i trädgården. Riket. Beväpnar mig med vingar. Med kraft för stunden. Sedan går jag in. Till sängen. Till natten. Bedövad av preparat som får hjärtat att bulta allt snabbare, som får benen att bli veka, som får periferin att röra sig mjukt sjunker jag ner i drömlös sömn, tänkandes: hur långt kan människan drivas? Det är det sista jag tänker varje kväll. Det första jag tänker på varje morgon.

   Nu går jag ut i trädgården. Jag hör fåglarna och dammen.

   En ny dag. Här.

Från orkanens öga

Nästa behandling är bara tre dagar bort, men jag är fortfarande utmattad. Slutkörd. Har ett par aktiva timmar om dagen. Då jag hänger med. Då jag kan göra någonting. Däremellan – innan och efter – går allting långsamt. Däremellan somnar jag, sover djupt. Däremellan skräms jag av utvecklingen. Jag är trött nu. Så mycket i kroppen som inte fungerar. Min startsträcka, för vad jag än ska göra, är enorm.

   Dagarna börjar med att jag vaknar i sängen, kall och blöt av svett. Därefter för jag in en kanyl i nedre delen av magen, ser sprutan tömmas sakta – detta en åtgärd för att motverka fler blodproppar. Och så sväljer jag piller. Antalet varierar. Oavsett är det alldeles för många. Jag vill inte ta ett endaste ett. Men jag måste. Sedan är det dags för frukost. Den tar mig en och en halv timme. Minst. När jag väl är klar vill jag sova igen. Nu, när jag skriver detta, har jag precis vaknat. Två timmar i soffan. Jag bara blundade en stund. Slocknade chanslös. Yrvaket frusen öppnar jag en mapp i datorn. Hittar skisser från Amerika. Skisser från ett äventyr. Det senaste.

Hög på kombinationen av den ena substansen ihop med den andra över New England, tänker jag på allt som hänt sedan den senaste behandlingen. Ett band – som jag plötsligt inte alls skulle se i sommar, vilket jag senare trots allt gör på Cirkus – sjunger demoniskt om vikten av att skala sina ögon. Jag ser ner över de enorma skogarna. Vikarna från havet. Sjöarna. Ser solskenet nå marken. Tänker på alla vilddjur som där måste vandra. Kanske kunde jag gömma mig där. Gå tillbaka till ursprunget. Måla mitt ansikte med jord och blod. Leva som det kanske var tänkt att vi skulle göra.

Flygvärdinnorna känner igen mig. De kommer fram. Lägger sina händer på mina axlar. Ler. Viskar vackert. Ger mig champagne. Hände både hit och nu hem.

   Molnens skuggor målar mörker under oss. Min kropp mjuknar, i takt med sinnena mina. Jag dricker inte alkohol längre, men just vid detta tillfälle tar jag några munnar. Tillsammans med morfinet skapas en häxbrygd. Jag vill sjunka genom molnen. Flyga lågt. Försvinna. Denna ständiga strävan. Försvinnandet. Du lockar mig.

   Hemma väntar helvetet. Agnes frågar mig om sommaren. Men jag vågar inte hoppas. Vågar inte drömma. Allt som finns är några veckor framåt.

   Dagarna är svåra nu. Tuffa. Är nere på att ta en stund i taget. Den nivån. Men vem har sagt – vem har trott – att det skulle vara lätt att slåss mot döden? Den kunde ha fått mig tidigare. Jag kunde redan ha gett upp. Redan ha begravts. Redan ha blivit ett minne, blekare för varje dag. Men jag försöker. Varje vaken timme, en ny ansträngning. Jag har däremot ingen aning om hur jag gör.

Planet verkade sova och jag läste för Agnes under filten, i mörkret. Den bästa delen ur Alla mina vänner är superhjältar, några rader av Karin Boye och två läsarkommentarer som jag för länge sedan fastnat för: om hästar som väntar i mörkret, om en båt som ska föra mig bort. Jag såg att Agnes grät, men jag sade ingenting.

   Vissa saker bara är vad de är.

Det har under hela resan rapporterats om orkaner i de mellersta staterna. Helvetiska. Antalet omkomna bara ökar. Städer jämnas med marken. Sopas bort. Bara flisor kvar av hus och byggnader. Det sägs att människorna som drabbats värst fick en varning 16 minuter innan urkraften drog fram. Alla undrar var stormen, dess virvlande svans och dess öga ska dyka upp nästa gång. Men jag kan inte förstå att de inte ser. Jag har den i mitt bröst. Med mig, i varje steg jag tar.

   Jag försöker skriva om New York. Men blandningen i kroppen verkar allt hårdare. I höjd med att vi lämnar fastlandet tänker jag att slutet närmar sig. På riktigt. Och jag tillåter mig själv att anteckna: what a waste of talent, om min egen död. När Atlanten bredde ut sig, framför oss och under, försvinner jag till drömlös sömn.

   Men stormen fortsätter att dundra.

- - -

I morgon är jag värd för Sommar i P1.

                    Vad skulle jag göra,

om jag vaknade en morgon



                              och var alldeles frisk?

Vad jag skulle

När jag vaknade hängde drömmen om havet kvar. Jag blickade ut genom fönstren. Betraktade den svenska sommaren. Grönskan. Hörde fåglarna. Barnen. Såg träden. Men inget vatten. Jag letade rätt på Julio. La mer. Och så satte jag mig ner för att skriva. För jag vill se havet. Och jag vill göra andra saker. Jag vill se tigrarna med Mårten. Och jag vill uppleva Istanbul. Vill se en levande val, denna barnsliga förtjusning. Förstå hur stora de faktiskt är. Jag vill göra klart de här intervjuerna som jag skriver på just nu. Jag vill se dem i tryck. Vill höra hur de uppfattas.

   Och jag vill leva. Länge, länge.

Jag vill gå en kolsvart, snötyst vintermorgon, med armarna tätt mot kroppen, huvudet böjt mot jackans krage, tänkandes att det är alldeles för kallt, alldeles för tidigt. Men så skulle jag inse att det i sig var en alldeles underbar upplevelse. Underbar känsla.

Jag vill – missförstå mig rätt – undra vilka hantverkare som jag skulle använda mig av, när jag hamnade i det läge där pappa inte skulle kunna hjälpa mig – för att han var för gammal, för att han inte längre fanns.

Jag vill gå ut på gatan en stund före min familj och fundera ut hur jag bäst packar kombin för att vi ska åka till Dalarna på semester i en vecka eller två.

Jag vill skaffa mig tydliga intressen. Rutiner. Vill ha samma tröja varje ledig helg. Tror att det skulle bli den med Gram Parsons. Jag vill att mina vänner genast ska tänka, när de ringer mig varje onsdag, torsdag eller vilken annan dag som helst när jag inte svarar: just ja, han gör ju det här i dag. Men nu är allt ett virrvarr. En röra. Ingen kontinuitet. Bara en dag i taget. I bästa fall.

   Nu, är en stund i taget.

Jag vill se det Louisiana som Sylvester sjöng om, så där som bara han kan sjunga. Jag vill besöka Karen Blixens hem på väg dit. Och jag vill springa på en av danskarnas sandstränder, med Pysen, så där som bara han kan springa.

Jag vill att vi ska röra oss långsamt runt Gotland.

Jag vill se hingstarna i Böle – de som jag såg häromhelgen. Igen. Och igen. Jag vill galoppera längs älven med Minna, med urkrafterna under oss. Något som nu, känns så avlägset bort. Det gör för ont.

   Och det i sig, smärtar.

Jag vill förlora mig med en kvinna.

   Vinna tillsammans.

Jag ville inte behöva ha en t-shirt, en tröja och en kofta på mig när jag snörvlandes går ut med Pysen en tjugogradig sommardag. Vill inte känna den klaustrofobiska paniken över att ha en apparat som pumpar in cellgifter i kroppen, den där känslan som infinner sig en dryg timme innan de kommer för att koppla bort den.

Jag vill inte vara beroende av alla dessa preparat, mediciner och droger – kalla dem vad ni vill. Jag vill en stark kropp. En frisk. En nykter.
   Vara alldeles ren. 

Jag vill inte att mina syskon ska sitta i en bil på väg hem från mataffären – om fyra eller tjuogtvå år från nu – och höra att det har kommit ett botemedel mot cancer. Den stunden vill jag uppleva med dem.

   Levandes.

Jag vill inte att det ska kännas som att jag går igenom allas packning, min familjs när den sover. Då jag ser till att de har allt som de behöver. Och att när jag gått varvet runt, så börjar jag om från början igen – fortfarande försiktigt, så att de inte märker.

Jag vill inte att det ska kännas som att vi är ute och åker, återigen min familj och jag. Jag vill inte att det ska kännas som att det är jag som kör. Som att jag stannar på en plats där bilar egentligen inte får stanna. För faran lurar. Det oväntade. Det okända. Min familj stiger ur. Jag är sist kvar. Plötsligt börjar bilen att åka, utan att jag gör någonting. Rör varken pedaler eller ratt. Jag är ensam kvar i bilen. I backspegeln se jag familjen bli allt mindre.

   Nu måste de klara sig själva.

Jag vill flytta inom ett år. Max två, för Pysen trivs så bra här, bland alla lummiga stigar och lugna gångvägar. Det är grönt här. Tyst, när alla fortfarande sover på morgnarna. Vi har inte bråttom. Men jag vill starta om. Vara en början. Men jag vill uppleva annat också. Vill uppleva mer.

   Jag vill leva det liv som är mitt.