Över floden in bland träden

– Du har en inplanerad behandling på måndag. Vi kan därför inte operera dig.
Läkarens ord. Det var som om de gick loss på mig som ett basebollträ och rasande nävar. Jag satte mig på huk på golvet vid receptionen. Började gräva desperat i väskan efter kalendern, för att bevisa att jag minsann skrivit upp att den sista behandlingen redan ägt rum. Att jag gjorde det den 12 september. Jag ber dem kontakta min läkare igen. Ber dem dubbelkolla. Det kan inte vara sant. Inte en behandling till. Först sakta och avvaktandes, sedan allt snabbare, känner jag hur allt kommer tillbaka till mig. Dofterna, svagheten, illamåendet. Hur kroppen återigen kommer att brytas ned, så att bara det mest grundläggande fungerar. Jag går och sätter mig i väntrummet igen. Begraver ansiktet i min högra hand. Ser Skeppsholmen och Gröna Lund mellan fingrarna. Hur strålande allt verkar vara, på andra sidan fönstret.

Efter ett par minuter, efter vad som känns som en evighet, kommer en sköterska försiktigt fram till mig. Hon böjer sig fram. Konstaterar att det blivit ett missförstånd. Först hör jag fel och hör mig själv svära så att klockorna stannar i Katarinakyrkan, ett molotovkast därifrån. Kunde riktigt se hur prosten ramlade omkull i sakristian. Sedan förklarar hon. Det blir ingen behandling på måndag, men eftersom jag fortfarande går på medicin kan de inte operera mig. Fråga mig inte varför.

Jag blir fruktansvärt besviken. Hade sett fram emot att lägga mig under kniven. Skulle ju äntligen bli av med en så tydlig symbol för min sjukdom, för min behandling. Jag lämnar sjukhuset, går ner mot Slussen, i solskenet med ett åskmoln ovanför mitt huvud.

Dagen efter befinner jag mig i Borlänge. Ensam i barndomshemmet. Mina föräldrar har tagit ut sin första gemensamma semestervecka för den här sommaren. De har liksom inte kunnat slappna av förrän nu. Så jag rör mig genom huset. I lugnet, bland alla minnen, i tryggheten som var min uppväxt. Strax före lunch träffar jag upp ett par journalister på min favoritplats nere vid älven. De ska göra ett reportage om mig och min sjukdom, om den process som jag går igenom. De ber mig att läsa någonting av det som jag har skrivit.

Jag är inte särskilt nostalgisk. När någonting är klart, så är det klart. Jag går nästan aldrig tillbaka för att läsa reportage och intervjuer som jag har skrivit. Så att plötsligt sitta med min blogg utskriven i händerna, blir en mäktig upplevelse. Jag läser först om pannkakorna, om ungdomsnätterna längs Borganäsvägen och om den roll som jag ofrivilligt frivilligt tagit på mig. Det kommer som en chock för mig. Har jag verkligen gått igenom allt det där? Har jag? Och, ja. Det har jag. Jag fick beskedet strax innan jag skulle äta pannkakor. Det här slagsmålet har varit som de under ungdomsnätterna i Borlänge. Och den här rollen har jag tagit på mig, i alla fall för en stund. För en epok av mitt liv. Någonstans mellan de pulserande raderna inser jag att det är mina ord, mina upplevelser. Jag är på väg att börja gråta. Biter ihop. Blickar framåt. Dalälven rusar vidare. Den har inte märkt något. Eller så är dess rörelse en tröstande smekning. Ja, så måste det vara, konstaterar jag och fortsätter att läsa.

Vägskäl

Fyra dagar med en kropp som fungerar. Få saker har gjort mig så glad. Och om inte glad så väl tillfreds. För jag kan se slutet komma mot mig. Slutet på mitt livs prövning. Min skärseld. Mitt Golgata. Även om just den här dagen inte varit så lyckad, med en utmattad kropp och de vanliga biverkningarna från medicinerna, så skriver jag med ett tilltufsat leende.

Jag kan se hur mitt ansikte sakta börjar få tillbaka sin färg. Och håret ser mer levande ut. Det kanske inte låter trovärdigt, men jag lovar att det är sant. Och jag kan gå nedför mina gator utan att det känns som om vinden ska slita sönder mitt ansikte. Känseln börjar bli normal. Jag kan plocka i kylen och frysen utan att bli stum i fingrarna. Doftsinnet börjar lugna sig. Det är inte längre lika hysteriskt. Inte längre lika känsligt. Extremt. Och om jag gör det lugnt och stilla, kan jag till och med äta utan att kräkas. Den här gången tänker jag inte ens försöka förklara hur lycklig det gör mig. En mening får räcka: Min kropp gör mig lycklig. Men jag vet att vi måste lära känna varandra igen, jag och kroppen min. För jag är mig själv inte längre lik. Jag har accepterat att det är så här jag ser ut. Så är det. Och så kommer det att vara. Det betyder däremot inte att jag är redo för att visa mig. För att lämna ut mig. Inte än. Kanske sen.

Processen verkar nu ha nått ett läge där jag kan se framåt. På riktigt. Om två dagar ska jag operera ut porten ur bröstet. Det känns skönt. Jag har aldrig vant mig med den. Blir fortfarande förvånad när jag ser mig själv i spegeln. Tycker fortfarande att jag ser ut som billig science fiction. Och den 5 oktober kommer jag antagligen få sluta med medicinen. Det fanns en kort period i somras, efter operationen och innan behandlingarna började igen, då jag inte gick på några som helst mediciner. Som jag minns det var jag ganska stark då. Hyfsat normal.

Och när kroppen är redo, så vet jag vad jag ska göra. Jag ska ta mig an en hemlighet. En hemlighet som fått mig att känna mig inspirerad för första gången på flera månader. Jag har saknat den känslan. För jag var en väldigt inspirerad person. Och jag visste hur jag skulle hantera den känslan. Vad jag skulle göra med den. Men plötsligt kom ett godståg och körde över den. Men nu kan jag se den, komma stapplandes mot mig igen. Vi har saknat varandra. Och i och med det förstår jag hur viktigt det är att ha något att se fram emot efter en sån här prövning. Skärseld. Golgata. För när det här är över – även om det inte kommer kunna bli ett definitivt avslut – så kommer tillvaron att fyllas med en tomhet. För sjukdomen, åtminstone delar av den, kommer att vara borta. Den har fyllt och tagit över min tillvaro under alldeles för lång tid. Jag ser fram emot att ta tillbaka mitt eget liv. Samtidigt gör det mig ont att vissa kanske går mot samma avslut, utan att ha någonting konkret att se fram emot.

För några nätter sedan vaknade jag ur en mardröm. En mörk. I sömnen hade jag känt efter i munnen och kunnat plocka ut mina tänder, en efter en. Jag spottade ut dem i en blandning av saliv och blod. En trög sörja. Det var nog min egen rädsla som talade till mig. En viskning om att det bara var det som fattades. Tandlossning. Men det ska jag nog slippa. För säkerhets skull känner jag efter en gång till. Jag gör det samtidigt som jag skriver. Låter fingerspetsarna och tungan valsa fram längs tandraderna. Och de finns kvar.

För en stund – för jag vet att den här kampen nödvändigtvis inte är över – så tänker jag andas ut. Jag gör det just i detta nu. Och det känns berusande.

Tjugosju

Jag sover naken. Det har jag gjort så länge jag kan minnas. Så varje gång jag vaknar blickar jag ned över en obducerad kropp. För det är så jag ser ut. Som filmernas bårhusklientel. Med någonting tydligt över magen. Jag har lärt mig leva med mitt utseende. Tror jag. Men jag ser ut som om jag varit på den andra sidan och vänt. Det ligger jag och funderar på varje morgon, nu när dagarna bara handlar om att flytta tid. Närmare den 5 oktober. Närmare en tillvaro utan mediciner. Närmare. För jag känner hur pillren tynger ned min kropp. Gör mig långsam. Trög. Tung, trots att jag aldrig varit tunnare.

Sedan ett par dygn dras jag med en helvetisk huvudvärk. Januarihuvudvärk. När jag och vännen – efter att ha firat hans födelsedag – gick från Slussen mot Mariatorget, märkte jag hur sakta vi gick. Hur han tålmodigt rörde sig bredvid mig. Och hur jag omöjligt kunde röra mig snabbare. Det, tillsammans med andra tecken, gör att jag funderar på om jag har en ny blödning inuti mig. Jag som försökt sikta in mig på att det här snart ska vara över. Kanske har jag lurat mig själv. Blivit fartblind. Kanske finns det tumörer kvar i kroppen. Kanske hjälper inte medicinerna. Kanske måste jag behandlas intravenöst fler gånger. Kanske. Fan.

Jag kliver upp ur sängen. Fingrar på brevet jag skrev. Brevet till dem jag älskar. Där det står hur jag vill att det ska gå till, om jag inte klarar mig. Om jag inte överlever. Det är ett hårt brev. Det som står däri är visserligen vackert, men jag orkar inte läsa det en gång till. Ingen borde behöva skriva någonting sådant. Oavsett om man är 27 eller 77. Jag skrev det strax innan operationen i juni. Och det står allt mer tydligt för mig, att jag nog var närmare 27 club än vad jag någonsin kunde ana.

Den bisarra klubben består av en rad ryktbara musiker som alla haft det gemensamt att de supit ihjäl sig, överdoserat, havererat eller lämnat jordelivet på något annat sätt – blåst skallen av sig eller drunknat i sina egna spyor som några få talande exempel. Och att de alla gjorde det som 27-åringar. Nu försöker jag inte på något sätt säga att jag skulle komma att ingå där, även om jag skulle få ett städ i huvudet innan morgondagen, men jag skulle lik förbannat ha plockat ned skylten vid 27 års ålder. Och det trodde jag kanske inte riktigt, vid den här tiden för ett år sedan.

Om ett par timmar, eller rättare sagt i morgon, så fyller jag år. Jag blir 28. Verkar det som. Trots allt. Farfar brukade alltid säga gott nytt år till dem som hade födelsedag.

Grattis på födelsedagen, Kristian. Och gott nytt år. Låt det bli ett bra sådant.

De här krakarna blev inte äldre än 27. Någon, eller någonting, bestämde sig för att det fick räcka där. Så nu sitter de någonstans, i den där klubben för dem som inte längre fick vara med.

Älgen

Började tisdagen med rumsvarm Risifrutti och uppåttjack. Det sistnämnda är vad doktorn ordinerat för att hålla biverkningarna från måndagens behandling så långt ifrån mig som möjligt. Efter någon timme var jag helt uppe i varv. En glödgad motor. Ett skenande godståg. Och så fortsatte det. Långt in på eftermiddagen. Rastlöshet betyder numer någonting annat.

Jag vaknade redan 03.51. Gick upp och tittade ut genom fönstret mot ett Stockholm som blir allt mörkare. Efter en stund tog jag mig tillbaka till sängen. Det dröjde innan jag somnade, men till slut lyckades jag. När klockan närmade sig 07 vaknade jag igen. Jag blev fortsatt liggandes, som ett skal. Vågade knappt känna efter hur det egentligen kändes. I kroppen min.

För alldeles nyss hade jag mått bra i fyra, fem dagar. Jag hade kanske inte känt mig direkt stark, men inte heller direkt svag. Jag var parkerad någonstans mitt emellan. Och den känslan är inte så tokig. Men jag har haft problem med maten. Den sätter sig som ett strypgrepp i halsen, får mig att känna ett tryck över bröstet, får mina ögon att tåras och hela min uppenbarelse att vibrera och kippa efter andan. Sedan brukar jag få lov att sätta fingrarna i halsen. Kräkas upp det jag just ätit. För att sedan gå och fortsätta med maten. För att sedan gå och kräkas. För att sedan gå och fortsätta med maten. Det är märkligt vad man gör när man måste. I söndags åt jag lunch på restaurang med de vackert omtänksamma. Då satte det igång, trots att jag själv tyckte att jag åt långsamt och tuggade med hysterisk noggrannhet. Släktfesten vid bordet bredvid stirrade med skeptiska blickar. Där och då var jag ett djur på zoo. En älg bredvid riksvägen. Men jag kunde inte göra någonting åt saken. I stället stapplade jag mot toaletten. Skred till verket. Som vanligt. I dagsläget har jag tappat drygt tio kilo sedan operationen. Mina kläder sitter som säckar. Jag ser inte tunnare ut. Jag ser äldre ut.

I måndags gick jag så åter till Södersjukhuset, som vanligt längs Ringvägen som antagligen aldrig kommer bli densamma för mig. Jag gick med de argaste amerikanerna jag vet i hörlurarna. De får sådana stunder att fungera. I britsen – för att skydda mig mot de sterila dofterna som är de värsta jag vet, jag blir en blodhund i samband med varje behandling – låg jag med en snusnäsduk från näsroten, över munnen och ner förbi hakan. Som en bankrånare utanför Tulsa.

Strax innan jag lämnade lägenheten för att ta mig till sjukhuset skrev jag till någon som jag tycker mycket om. ”Jag måste erkänna att jag är nervös inför behandlingen. Går runt som ett djur som irrat sig in i samhället, som en sån där älg man ser i tidningen ibland.” Dagen efter publicerade Dagens Nyheter en notis. Och jag undrar hur jag ska tolka en sådan sak.

Från skrubbade pojkknän

Om jag tittade på mig själv mycket i spegeln förr, så var det inget mot vad jag gör dessa dagar. Men jag gör det på ett annat sätt. Det finns en avgörande skillnad, från och med nu.

Efter förra behandlingen kliade det hysteriskt i hårbotten. En morgon i duschen lossade som en tuva från skallen. I handflatorna – bland schampo och skrynkliga fingerspetsar – fanns håret blandat som en bisarr gryta. När jag var färdig torkade jag upp mitt hår från golvbrunnen innan jag spolade ner det i toaletten. Den morgonen plockade jag upp resterna från mig själv. Och kudden täcks av allt mer hår. Jag ser det varje morgon. Det är ett annorlunda sätt att vakna på. Och skäggväxten har i princip upphört att existera. Den blossar upp här och där. Min kropp är sliten av medicineringen. Så är det bara.

Så jag tittar på mig själv, i en spegel som borde ha putsats för länge sedan. Jag ser en man och en pojke som trängs i en och samma kropp. Jag ser den jag en gång var och den jag är på väg att bli. Jag ser Kristian Olof Erik Gidlund, mammas yngsta, farsans Krille, mina syskons lillebror.

Jag har tänkt mycket på min bror under de senaste dagarna. Han jag älskar. Han som jag skulle göra allt för. Han som skulle göra samma sak för mig. Jag vet att min bror hade svårt för besöken på sjukhuset. För jag som alltid varit hans lillebror låg med slangar in i kroppen, med ett ärr längs hela magen, oförmögen att prata, drickandes från en fuktig svamp som förts till min mun. Jag förstår honom. För jag vågar knappt tänka på hur jag själv skulle reagera på att se min bror så utsatt. Så svag. Så prövad. Och jag har tänkt på vännen till familjen som gick bort i juli. Jag vet att min bror tog det hårt. Och jag vet att minnesstunden – den jag inte var på – både var vacker och påfrestande och att samtalen med brodern i den familjen var svåra. För vad kan man egentligen säga till någon som förlorat den man vuxit upp med, den man skrattat, gråtit, varit i slagsmål med och hållit om i de värsta av stormar? Det finns så lite att säga när orden inte räcker till. När döden blir större än livet. Och jag har tänkt på det som hände häromveckan. När brodern till någon, som står mig och hela min familj närmare än någon annan, plötsligt föll ihop. Och hur han sedan dess har legat medvetslös på Uppsala universitetssjukhus. Och hur han igår försvann. På riktigt. Att han dog och aldrig mer kommer tillbaka.

Jag vill sparka i luften. Låta tomheten ta slagen. Men det som hotar mig går inte att ta på. Min sjukdom har varit abstrakt från dag ett. Ett skällsord, ett begrepp, men aldrig något som synts mer än ett ärr. För det är som att jag måste få det ur mig: att 2011 har varit för mycket. Att det pryglat min familj. Att det stampat på oss. Spottat. Därför vill jag hota det med knutna nävar. Eller så vill jag be det på skrubbade pojkknän, att försvinna och aldrig mer komma tillbaka. För det måste räcka nu. Nu. Måste. Det. Räcka.

Så jag tittar på mig själv i spegeln. Jag kanske har tunnare hår nu än förr. Det kanske är dags att raka skallen. Igen. Men sådant spelar inte längre någon roll. Plötsligt är det inte vad jag ser. För jag ser någon som när det här är över ska omfamna livet som om det vore ett otröstligt barn. Jag ska bära dig fram, du där i spegeln. Tillsammans ska vi leva. Och vi ska göra det för alla dem som inte längre får vara med. Det är på något sätt min skyldighet, både mot mig själv, och mot dem jag älskar.

Kvarnstenen i Kvarnsveden

Munnen smakar blod. Inte som efter ett riktigt slagsmål, men väl som efter en käftsmäll. Jag spottar rött. Men just nu slåss jag inte. Jag borstar tänderna. Medicinen kör slut på mina slemhinnor. Jag gör mig i ordning, sätter mig vid datorn hemma hos mamma och pappa. De har en rysligt långsam uppkoppling. Men det irriterar mig inte så mycket längre. Efter en stund läser jag igenom dagens mejlskörd. Lotta ber mig titta på någonting. En länk. Jag har hört talas om den. Inte sett. Titeln har skrämt bort mig. Jag har inte orkat. Men jag följer Lottas råd. Och bryter ihop.

Personerna i inledningen talar till sig själva retrospektivt, om vad de inte borde göra som 16-åringar. Och jag förstår att jag är en av dem. Från och med nu. För alltid. Sedan visar de upp sina ärr. Märkena som vi kommer bära med oss. Våra annorlunda tatueringar. Efter en stund säger en kvinna, med en för mig övertygande blick, att ”cancer, det ordet tycker jag inte om”. Jag vet vad hon menar. För det har blivit så mycket mer än ett ord. Så mycket mer än en tjuv om natten. Det har blivit vad hela mitt liv kretsar kring. Och ibland står det mig upp i halsen. Att jag måste prata om det med alla som jag träffar. Att mina dagar beror på vilken form jag är i just för stunden. Jag har märkt att jag kan förutse ungefär tre timmar i taget. Om jag har tur.

När en annan kvinna i filmen ifrågasätter en läkares uppmuntran att vara lycklig över att situationen trots allt kunde vara värre, så är det som om en biblisk kvarnsten släpper från min hals. Jag har förbannat mig själv över att jag inte känt den där lyckan. Jag har inte nått någon frälsning. Inte än. Kanske gör jag det senare. Men jag står fortfarande kvar med ena stöveln i ett kärr av ilska. Och besvikelse. Över att mitt liv blev så långt ifrån vad jag drömde om. I alla fall nu.

I filmen pratar de om att det är okej att känna ilska och frustration. Att det är okej att skrika, stampa och slå. Och att det är okej att både vara glad och skratta. Det känns så förlösande att få höra. För jag har skrikit, frustat och slagits. Med inredning, saker och min egen kropp. Jag har varit den argaste människan jag någonsin träffat. Ett massförstörelsevapen på två ben. En handgranat med försvunnen sprint. Men jag har inte bara varit en pumpande muskel. Jag har också hittat mig själv i en pöl av trötta leder och tårar. Men jag har också skrattat. Till en början med dåligt samvete. För vad hade jag att vara glad över? Jag har ju egentligen döden i nacken.

De säger att cancern inte är den drabbades fel. Att det i mitt fall inte beror på något som jag gjort. Inte för att jag någon gång varit elak, för att jag svikit någon, för att jag syndat eller brutit mot någon regel. Även det är skönt att höra, för även sådana tankar har jag burit med mig. Att jag haft mig själv att skylla. Att det minsann var rätt åt mig. Däremot rökte jag förut. Ofta och gärna. Ibland vill jag gå fram till människor jag ser och säga ”du kan få cancer om du röker, och tro mig, det vill du inte”. Men det blir liksom aldrig av.

Mot slutet av filmen säger de att den drabbade inte heller är ensam. Att det är så skrämmande många som stöter på det här helvetet. Och i det här utanförskapet är det på något märkligt vis skönt att höra att det i och med det finns en gemenskap. För det är svårt att vara den sjuke. Vi som drabbats är den i gänget som halkade efter när vi flydde från rivalerna. Vi som ramlade i gränden. Som hanns ikapp. Som åkte på sparkar och slag.

Och i det ögonblicket förstår jag varför munnen smakar blod.

"Om jag väntar lite till, kan jag nog få henne att somna"

Sju sekunder. Det var ungefär så lång tid det tog innan jag blev erbjuden att prata med någon, efter det att jag fått beskedet om min cancer. Och någon var i det här fallet en psykolog. Jag kände mig omhändertagen. Sedd. Helt klart. Men jag var inte redo för att prata. Inte med någon främling. Däremot var jag ganska sugen på pannkakor, den där torsdagen i mars. Så jag satte mig återigen vid bordet. Tittade på byggnadsställningarna utanför fönstret, några sekunder på nyheterna om hur allt gått åt helvete i Japan. Sedan petade jag i maten. Och kände mig jävligt liten.

Det var inte sista gången jag blev erbjuden att prata med en psykolog. Men det skulle dröja innan jag tackade ja till erbjudandet. Varför vet jag inte riktigt. Tror jag. Det har satt sig som en spärr i min reptilhjärna att jag ska klara av mina problem på egen hand. Jag funderar på livet – med allt vad det innebär – så pass mycket ändå, som att det i sig skulle räcka. Dessutom har jag fina vänner som jag kan visa mina känslor för. Mina tankar. Mina rädslor. Och sedan har jag så klart min familj. Vi har en väldigt ärlig relation. Vi vet det mesta om varandra. Har aldrig ens försökt hålla idéer eller händelser hemliga. Men av någon anledning har samtal med en psykolog alltid varit en röd flagga för mig.

Långt innan jag blev sjuk var jag nere i skiten. Jag var knäckt. Straffade mig själv. Förstörde en självbild som jag fortfarande försöker snickra ihop. Under den perioden uppmuntrades jag att gå till någon – någon, som om ordet psykolog är brännmärkt och inte får uttalas – för att prata. Det gjorde jag aldrig. Och under behandlingen av min cancer återkom frågan, erbjudandet och möjligheten. Det skulle dröja till den sista skälvande veckan inför operationen innan jag faktiskt släpade iväg arslet till någon. Då var tankarna om att jag inte skulle vakna igen, att de jag älskar skulle få lov att öppna brevet som jag skrivit och gömt, lite för… övermäktiga.

Hon pratade med en märklig dialekt och bar sitt leende med hela ansiktet. Tyst och försiktigt, men med ett väldigt självförtroende ställde hon en öppen fråga. Den handlade om min rädsla.
– Jag har aldrig gjort någonting sådant här förut, svarade jag, märkbart nervös.
– Jag vet inte hur man gör, fortsatte jag och syftade på vårt möte även om det lät som om jag trodde att jag skulle ta av mig byxorna och ställa mig på alla fyra med en diskborste i munnen.
– Det är ingen fara, svarade hon och vi började prata.

Men plötsligt tog det stopp. Orden var slut. Tiden fanns kvar. Jag ville inte leda samtalet. Inte vara den som stod för infallsvinklarna. Frågorna. Jag är journalist och vet vad tystnad kan jag göra. Människor blir oftast pressade. Tycker att situationen är obekväm. Pinsam. Besvärlig. Så de börjar prata. Därför satt jag tyst. Jag skulle vänta ut henne. Få henne att börja. Och uppenbarligen tänkte hon exakt likadant. Innan jag gick därifrån rekommenderade hon mig att läsa Barbara Ehrenreichs ”Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande”. Jag tog mig aldrig igenom den boken.

Sedan dess har jag träffat både henne och en annan kurator vid en handfull tillfällen. Och det känns som om det varje gång har slutat likadant. Tystnad. Väntan. Taktik. Kuratorn skulle ha ringt för ett par veckor sedan, så att vi kunde fortsätta där vi slutade. Men telefonen har varit tyst. Nu har jag slutat vänta.

Nyligen fick jag ett mejl från en person som befinner sig under samma prövning som jag. Hon frågade hur jag tar mig igenom det här. Och jag tyckte inte att jag kunde ge henne något rakt svar. Förutom det att känslorna måste få vara vad de är. Är jag rasande, så måste jag få vara det. Är jag trött, så måste jag få vara det. Jag hymlar inte längre. Har nog slutat låtsas. Bisarrt nog, så lyssnar jag nog mer på min kropp nu, än vad jag gjorde innan jag blev sjuk. Jag vet inte om mina svar gav henne någon tröst. Om det hjälpte henne något. Men jag skrev också om hästarna. Om kraften de gett mig. Hur de fått mig att både koppla av och ladda om. Hur viktigt det har känts att plötsligt fått lov att släppa funderingarna för att rykta, mocka och rida en liten stund. Att få lyssna på dem. Hålla om dem. Att få prata med dem. För jag tror att de förstår.

Nycklar till en märklig värld

Det har nu gått ungefär tre dygn sedan min senaste behandling. Jag är helt slut. Sover mest. Ligger stilla. Försöker äta. Lever i en dvala. I en dimma. Men framför allt så lever jag numer i en märklig värld. Jag har fått en nyckel till en källare dit jag förut inte vågade gå. Jag har fått en biljett till en föreställning som jag helst vill slippa. Men jag är insyltad nu. Engagerad. En del av den där märkliga världen.

Innan jag blev sjuk visste jag inte så mycket om cancer. När jag fick mitt besked trodde jag för ett ögonblick att jag omgående skulle bli opererad och att det därefter skulle vara över. Så var det inte. Trots beskedet blev jag inte särskilt intresserad av sjukdomen. Den var en inkräktare. En tjuv om natten. Fienden. Den var i mångt och mycket en främmande värld. Jag ville inte ägna den mer uppmärksamhet än nödvändigt. Och jag bestämde mig snabbt för att inte sitta hemma och försöka ställa någon diagnos. Det var inte min sak att göra. Det ansvaret lade jag hos läkarna. För mig har det fungerat bra.

Min pappa hade cancer. Han vann, även om begreppet klingar illa. Det känns fel att peka på någon drabbad och säga att du vann, men att någon annan - du, du förlorade. Visst finns det en skillnad. En avsevärd. Och även om skillnaden inte är proportionerlig, så har vi alla som tvingats in i det här mörkret blivit brännmärkta. På högst individuella sätt. Och vi kommer alla att få bära med oss våra ärr. På kroppen. I våra sinnen.

Nu är cancern ingen främling längre. Men jag har aldrig bett om att få komma den nära. Aldrig önskat lära känna den. Och hade jag fått välja, hade jag nog gärna stått över det där dygnet i mars när allt vi visste var att jag hade cancer, men inte i vilken utsträckning. Det där dygnet när jag låg hemma i pojkrummet i Kvarnsveden och tänkte att jag kanske hade ett år kvar. Ett år kvar för att göra allt jag drömt och längtat efter. Det är kraftfullt hur tydligt det viktiga blir när du ställs inför en sådan situation. När kniven sätts mot strupen på riktigt. Men helst hade jag nog varit utan den insikten. Det hade nog de flesta av oss, vi som drabbats.

Men vi har inte fått välja. Vi har alla fått nycklar till den där källaren. Till föreställningen. Och ibland när vi ses nickar vi kort till varandra. Vi pratar med varandra om funderingarna som håller oss vakna, om utanförskapet. Om vår plötsliga svaghet. Vi pratar om våra behandlingars biverkningar, om striderna mot Försäkringskassan, om frustrationen när våra kroppar inte längre gör som de vill att vi ska göra. Hur vi tvingas stå bredvid och se våra egna kroppar förvandlas. Förtvinas. Vi pratar om hur vissa av oss vet att de inte kommer överleva. Att vissa av oss vet.

Idag är min familj på minnesstunden för vännen som gick bort alldeles nyss, alldeles för fort. Jag klarar inte av att följa med. Det finns inga krafter till det. Och jag vet inte om jag kunnat visa mig där, trots att jag vet att jag är välkommen. Jag kanske överlever. Det gjorde inte deras yngsta. Det är en märklig värld. Det är väl ungefär så tydligt jag kan förklara det.

Försäkringskansern

Och så en dag stod den där, den nya motståndaren. Alldeles framför mig: en ny sorts fiende. Jag har hört talas om den. Många gånger. Berättelser som balanserat mellan mardröm och verklighet. För kunde de verkligen vara sanna, skrönorna som har viskats och skrikits om Försäkringskassan?

Ja. Det var de. Plötsligt värderas min sjukdom till hur mycket pengar jag tjänade innan behandlingen gjorde mig oförmögen att arbeta. Mina hittills 166 dagar som sparkats ihjäl av cancern är nu en summa, ett antal kronor som beslutats av en utredning. En utredning som krävt mina fullständiga deklarationer från 2006 och framåt, som krävt arbetsgivarintyg från alla anställningar jag haft sedan samma år, som krävt att få blanketter ifyllda om bland annat beräknad årsinkomst för 2011, antal arbetstimmar per vecka och karensdagar. Och jag kan inte låta bli att fundera på om allt detta verkligen kan vara nödvändigt. Men vad jag tycker spelar ingen roll när Försäkringskassan utreder.

Till saken hör att jag under de senaste åren haft en enskild firma. En firma som jag enligt svensk lagstiftning kan göra vissa avdrag för när jag deklarerar. Den här situationen är inte på något sätt unik med mig. Många enskilda företagare använder sig av liknande avdrag – för att de har rätt att göra det. Småföretagare som jag har pratat med säger samma sak: att tvingas till sjukskrivning skulle innebära ekonomisk katastrof. Försäkringskassan stirrar sig blind på den deklarerade inkomsten. Att som småföretagare bli sjuk i Sverige kan mycket väl bli nådastöten för verksamheter som redan kämpar för att klara livhanken.

Och det beslut som Försäkringskassan kommer fram till tolkar jag som värdemätaren för den tid av mitt liv som går förlorad. För den smärta som min cancer orsakar. Missförstå mig rätt. Jag är inte ute efter att bli ekonomiskt oberoende. Men min sjukdom idag är alltså enligt Försäkringskassan inte svårare att hantera än med hjälp av storleken på den plånbok jag hade innan jag blev drabbad. Kalla mig vad som helst, men plötsligt vet jag inte vad som är mest påfrestande: cancern eller Försäkringskassan? Däremot vet jag att mitt val att bli enskild företagare, och att jag därefter haft den dåliga smaken att drabbas av cancer, är den sämsta idén jag någonsin förverkligat.

Jag har tagit mig igenom cellgiftsbehandlingar och en omfattande operation. Men matchen mot Försäkringskassan kan gott och väl bli den som slutligen sänker mig. Den som fick mig att börja arbeta när hela kroppen och varenda beståndsdel av min varelse skrek nej. Det här kan bli det som tvingar mig att sälja allt jag äger. Som får mig att vända upp och ned på soptunnor i jakt på burkar att panta, för i det här samhället har jag som sjuk tydligen inte råd att leva.

Tack, Försäkringskassan. Tack för omtanken, den tid ni tar er. Och tack för er förmåga att förstå hur det är att leva med en svår sjukdom. Det drabbade Sverige är utsatt för ett allvarligt hot. Det har en revolver i sin mun. Och det är du, Försäkringskassan, som har fingret på avtryckaren.

I väntan på det som komma skall

En dryg vecka innan operationen den 15 juni hörde jag av mig till Försäkringskassan. Jag berättade att jag från och med den kommande onsdagen skulle vara oförmögen att arbeta. Hur mycket jag än skulle vilja, så skulle jag tvingas avstå från det jag älskade och fortfarande älskar. För kroppen skulle inte orka. Den skulle ha fullt upp med att försöka vakna, försöka lära sig gå igen. Försöka äta mat och försöka göra allt det där som alldeles nyss var en självklarhet. Egentligen sjukskrevs jag av läkarna redan samma dag som min cancer upptäcktes, men jag ville leva så normalt jag kunde, så länge jag kunde. Men i och med operationen tvingades jag abdikera. Det förstod jag.

Telefonisten däremot, verkade inte förstå någonting. Hon frågade mig när jag blev sjuk. Jag svarade att min cancer upptäcktes i början av mars, men att det inte gick att precisera när jag egentligen fick sjukdomen. Hon var fortsatt förvånad. Förvirrad. Hon frågade hur det kom sig att jag inte hade sjukskrivit mig tidigare. Då svarade jag att jag dittills varit så pass pigg att jag kunnat arbeta. Att det känts viktigt att ha hållit sjukdomen ifrån mig, så mycket jag hade kunnat. Då informerades jag att jag inte kunde sjukskriva mig innan jag var inkapabel till att arbeta. En sjukskrivning kunde enligt henne bara aktiveras samma dag som jag… blev sjuk. Jag undrade – skämtsamt – om hon verkligen menade att jag vid detta tillfälle inte kunde sjukskriva mig från och med nästkommande onsdag, då operationen skulle äga rum. Nej. Det var enligt henne en omöjlighet. Ogenomförbart. Det bästa vore om jag kunde ringa på onsdagen, eller alternativt: att någon i min närhet ringde i mitt ställe under dagen för min operation. Fullständigt absurt. Någonstans där blottade jag ett stycke av det gidlundska temperamentet. Jag bad henne skicka blanketterna till mig, så att jag kunde fylla i dem när jag själv tyckte att det passade. Hon suckade bevärat och sade att hon visst kunde göra det, men att det knappast skulle bli rätt. Jag frågade henne vad hon själv tyckte om det här systemet.
– Vad jag tycker om det här har ingenting med saken att göra, svarade hon, uppenbart irriterad över att hon fått en envis jävel på tråden.
– Kan jag få fråga en sak? undrade jag, uppspelt av situationen.

Det fick jag inte. Hon lade på luren. Då exploderade jag. Blev fullständigt rasande. Var det så där jag i ett trängt läge skulle bli bemött av Försäkringskassan? Jag har sagt det tidigare i mitt liv och jag säger det igen: Eva Gidlund didn’t raise no fool. Det dröjde inte många sekunder innan jag ringde upp Försäkringskassan en gång till. Jag fick göra samma knappval, stå i samma telefonkö, sitta med samma väntan. Fast med en annan ilska. När jag väl kom fram lyckades jag däremot charma till mig numret till någon form av chef. Och efter ett antal meddelanden på dennes telefonsvarare ringde hon efter ett par timmar upp. Hon lyssnade tålmodigt. Tog mitt ärende på allvar. Några veckor senare fick jag ett samtal från en intern utredare som ställde frågor om det där samtalet som gick snett. Hur det egentligen slutade har jag ingen aning. Lika lite visste jag då att det bara var början på min kamp mot Försäkringskassan.