Världen jag rämnar

Vid himlens fot ska jag falla ur snön. Jag ska smälta i flodens kalla vatten. Följa med strömmen. Med en rörelse ska jag smeka de dalar i Kashmir som jag aldrig hann uppleva. Jag ska rinna genom Himachal Pradesh, förbi Haridwar där jag såg pojkarna lyfta upp den drunknade mannen. Jag ska fortsätta i monsunen mot Varanasi och i gränderna vid Dashashwamedh Gath kommer jag att få syn på en gänglig, blond man med ett pojkhjärta i sitt bröst.

   Jag ska fortsätta, flyta ut i Indiska oceanen – det enda världshav som farfar aldrig korsade – och där ska jag byta riktning västerut.

   När jag närmar mig kusten ska jag stiga av värmen, och över det Afrika som jag aldrig lärde känna ska jag falla som ett svalkande regn. Jag ska virvla och forsa. Dundra och skapa. Ge liv.

   Jag ska blunda och resa vidare. Och ur min slummer ska jag väckas av mina rötters toner. När jag öppnar mina ögon ska jag se att jag befinner mig i kröken nedanför Mellsta, där älven böjer sig som en hästsko. Mitt väsen ska resa sig ur vattnet. Och jag ska vandra för att osynlig röra mig bredvid min familj.

Men ibland kommer jag att vara spårlöst försvunnen. För i den andra världen – låt vara den andra dimensionen – finns mycket för mig att uträtta.

   Jag ska tämja en vildhäst – ja, sådana kommer att finnas.

   I ett pörte i sinnenas Raiski ska jag sjunga med Black Jim.

   I skumma kvarter ska jag dricka brännvin med gastar.

   I en stuga någonstans ska jag utbringa en skål med adjunkten – han som skulle bränna ner en tennishall, men som ingen någonsin skulle misstänka.

Kanske kommer jag att i denna andra värld vara krigaren med fiendens blod i ansiktet, med en fjäder i håret, redo att slakta och bränna.

Men mest av allt förväntar jag mig ett lugn.

Dödens andra fas. Den bestående. Den efter världsrymden. Den efter frågornas svar.

   Då ska jag vakna i fuktig mossa, under en kraftfull gran, i landskapet som jag känner utan och innan. Jag ska börja varje dag med ett försiktigt leende. Känna den varma sommarmorgonens solljus kyssa mig mellan grenverken. Jag ska böja undan kvistarna. Känna mitt ansikte leva upp. Känna min kropp fyllas med magi. Styrkan som jag knappt minns. Och jag ska ge mig av, på en vandring utan slut – i en dröm, i en verklighet. Felix kommer att vandra vid min sida, precis som han gjorde med min bror den där sommarkvällen när jag kom hem smått berusad. Under andra granar kommer jag att se andra vakna. Andras leenden. Andras styrka.

   Jag ska hålla om min farmor och äntligen få höra hennes skratt igen.

   Jag och farfar ska prata ut – det kommer vi båda att må bra av.

   Det är på denna plats som vi kommer att ses igen. Denna plats, min tankes trygghet. För jag har sett.

Jag har sett mig själv sitta på den bleka hästen under ett träd i ett oväder. Åskans buller. Nattens mörker. Jag har sett mig själv vira en kappa allt närmare min kropp. Och jag har sett hur ett barn tittat ut genom springan på plagget över mitt bröst.

Mitt barn.

   Vi ses efter att världen har rämnats.

   Du behöver aldrig mer känna någon rädsla. Ingen oro. Inget obehag.

Jag ska vandra med alla de barn som behövt en förälder. Med alla de barn som väntar på någon. Som saknats. Som försvunnit. Som gått för tidigt. Kanske är det därför jag blivit sjuk. Kanske är det därför jag också måste gå, tidigare än en tanke någonsin trodd.

   För som någon sa: min frånvaro här, är en hemkomst någon annanstans.