Genom revan i himlen

På mitt favoritkafé, bland gurkfräs och genusvetare, stelnar jag plötsligt till. Jag läser sidan 107 i boken framför mig igen. Och igen.

   Det har då gått ungefär fyra månader sedan jag först fick visioner om min egen död. Drygt två månader sedan jag satt på en restaurang, ett stenkast härifrån och pratade om dem i tv-programmet Annas eviga.

   Plötsligt är det som att jag läser mina egna ord, skrivna av någon annan. Av en främling.

Författaren James Frey blev en het potatis när han debuterade med den påstådda självbiografin Tusen små bitar år 2003. Det skulle visa sig att Frey beskrivit sitt liv som betydligt mer dramatiskt än vad det i själva verket hade varit. Några timmars frihetsberövande på en polisstation skarvades exempelvis till en volta på 87 dagar bakom lås och bom. Talkshowgrevinnan Oprah Winfrey, som till en början orkestrerat hyllningskörerna, fick i det närmaste en propp när sanningen uppdagades och gav författaren en tillrättavisning på bästa sändningstid som sent lär glömmas.

Men nu var det inte sidan 107 i Tusen små bitar som gjorde mig paralyserad där jag satt, omringad av dreadlocks och hallongrottor. I stället var det hans senaste bok, Sista testamentet, som var upphov till mitt rörelsehinder.

   Berättelsen handlar om den minst sagt udda karaktären Ben Zion Avrohom och det annorlunda evangelium han ofrivilligt sprider omkring sig, i huvudsak i New York. Han propagerar för sex – mellan män och kvinnor, mellan män och män, mellan kvinnor och kvinnor. Han befriar crackpundare från sina beroenden, blott med fysisk beröring. Han överlever mirakulöst efter att ha fått en lastpall med fönster krossade över sitt huvud, för att nämna några oförklarliga händelser. Det är något märkligt med Ben Zion Avrohom. Ett rykte börjar glöda. Tar fäste. Sprids. Är han ingen mindre än Guds son, äntligen återkommen till jorden? Detta är en tankebana som Ben själv hela tiden slår ifrån sig, eller i alla fall aldrig bekräftar.

   En av de frågor som Frey lyfter fram är om mänskligheten ens skulle känna igen den återuppståndne Jesus Kristus, eller om vi skulle vifta bort honom som en trashas till uteliggare, med en promiskuös syn på sexualitet och hedonism? Det gör berättelsen levande. För enligt mig blir religion intressant först när den ifrågasätts, precis som för mycket annat.

Jag tycker om att läsa böcker intensivt. Gärna så snabbt som möjligt, för att känna total närvaro. Men när jag kom till sidan 107 gick luften ur mig.

   Ben Zion Avrohom återhämtar sig efter intermezzot med fönstren och berättar om epileptiska anfall som börjat komma till honom:

   Det är ett stort lugn som successivt sänker sig över mig. Det känns som om någon mycket långsamt häller vatten över min kropp. Och när jag är helt täckt infinner sig ett ögonblick, bara ett kort, kort ögonblick, då jag känner allt, ser allt, vet och förstår allt och då världen, eller universum, eller vad det än är vi är och är en del av, känns fulländad och jag känner mig fulländad i den. Det enda det kan liknas vid är en orgasm, men det här är tusen gånger intensivare och det är bortom det rent fysiska. Det är som en enorm, overklig orgasm där all kunskap och visdom som någonsin har funnits och kommer att finnas är min, men bara för ett ögonblick.

Någon vecka senare ligger jag hemma i soffan och rider ut en behandlingsstorm. Efter en kommunikationsmiss i hjärnbarken ser jag Sagan om ringen-trilogin – i fel ordning. Det hade då gått flera år sedan jag såg den senast. I en av filmerna verkar det inte bättre än att den gode trollkarlen Gandalf dör efter att ha kämpat mot ett uråldrigt monster i en av flera anledningar ogästvänlig gruva. De övriga karaktärerna som funnits vid Gandalfs sida knäcks till tårar och sorg. De har förlorat en nära vän.

   Tror de.

   För i nästa film återvänder han. Vännerna kan knappt tro att det är sant. Han förklarar vad som hände honom: hur han reste genom tid och rum, genom rymden i en upplevelse som i det närmaste varade i en evighet.

   Gandalf dras tillbaka. Gandalf dör inte.

Ungefär samtidigt får jag ett mejl av en Alexander, en person som jag aldrig har träffat. Vi känner inte varandra. Han berättar att han sett min medverkan i Annas eviga, och han menar att han har något viktigt att dela med sig av.

   I programmet berättade jag om mina rymdvisioner. Alexander hänvisar till ett citat ur Koranen som säger att människans själ kommer att bäras av två änglar genom galaxen upp till den sjunde himlen. Vidare berättar han att min vision om att få mina frågor besvarade påminner om ett stycke i Koranen som säger: ”Vi har lyft av bindeln och i dag är din syn skarp.”

Jag försöker inte likställa mina tankar med något ur en religiös text, men de parallella linjerna fascinerar.

Lika lite vill jag dra några likheter mellan mig, James Frey och J.R.R Tolkien – utöver det faktum att vi alla tre är människor. Vi sitter eller har suttit på mänskliga krafter och egenskaper, precis som alla andra. I första hand har eller hade vi tankar och fantasi. Och kanske har eller hade vi alla tre – helt beroende på våra högst individuella upplevelser – lyckats öppna den dörr som leder in mot döden.

   För min vardag är en konstant nära-döden-upplevelse. Min tillvaro är en pågående motorcykelolycka. Min verklighet är en älgtjur förstelnad i långtradarens helljus framför mig.

   Kanske har James Frey liknande upplevelser, fastän helt annorlunda. Kanske gällde samma sak för trollkarlsskribenten J.R.R Tolkien. Kanske har vi revat himlen och sett fragment av det som finns bortom den här dimensionen. Vad vet jag? Men jag undrar vad det är för vision som har fastnat i mitt inre. Jag undrar vad resan mot livets slut kommer att innebära – eller är det alltings början som står runt hörnet och väntar? Jag vet inte.

   Men döden, jag vet något.

   Jag är inte rädd för dig.