Kristian, du har blivit en främling

Ibland är det förlösande att öppna upp sig för en främling. Berätta det där som ingen annan vet. Som ingen annan ska få veta, förutom just den där främlingen. Jag har själv gjort det flera gånger. Jag inbillar mig att det har hjälpt. Det måste det ha gjort. Nu har den här bloggen blivit en sådan. En främling för mig att berätta allt för. Och det verkar som om jag har blivit samma sorts främling för många andra. Det är så många som hör av sig. Som stöder, undrar och uppmuntrar, tackar och pratar ut. Många av dem har jag aldrig träffat. Aldrig sett. Det gör inget. Jag är glad att vi har förts samman. Att det har skett ett möte.

Någon undrade om jag hade funderat på döden innan jag fick beskedet. Och ja, det hade jag. En hel del. Kanske för mycket. Jag har träffat den i många former. Sett den nära. Jag vet hur den fungerar. Jag är inte rädd för den. Egentligen inte alls. Men jag vill inte dö nu. Jag är inte klar med mitt. Inte än.

Bloggen var från början tänkt att bara finnas för mig själv. Den skulle vara mitt sätt att hantera det här. Den skulle vara min boxningspåse. Någonting för mig att slå på. En tallrik att kasta i backen, i värsta fall en spegel att krossa. Men bloggen verkar nästan ha exploderat. Responsen är enorm. Det känns självklart fint, även om jag hellre skulle uppmärksammas för någonting skönare. Någonting vackert. Kreativt. Många tycker jag att jag är modig och att min röst, mitt uttryck behövs. Många verkar ha saknat någon som skriver om hur det är att uppleva en sådan här sak. Jag har själv aldrig tänkt på det. Jag har heller aldrig sett mig själv som särskilt modig, men finner det stärkande att det kanske är så jag uppfattas. Det kanske är så det är. Det kanske är så det måste få vara. Och visst, jag har aldrig haft svårt för att prata om annorlunda saker. Aldrig undvikit konflikter, diskussioner, aldrig varit nervös för hur mina åsikter uppfattas. Jag har aldrig varit rädd för att sticka ut. Därför har det bara blivit naturligt för mig att skriva på det här sättet. Det hade nog känts konstigare för mig att skriva om vad jag gjorde när jag var frisk. Om hur mina dagar såg ut då, innan jag fick veta att jag var sjuk. Innan behandlingen började. Innan allt förändrades. Plötsligt har jag ett ämne i min famn som berör, som kanske kan förändra, som leder till diskussion. Det verkar det göra. Då tar jag gärna på mig den här rollen. Jag kan vara cancerkillen. I alla fall för en stund. Men sen vill jag vara någon annan. Sen vill jag vara Kristian igen.

Jag längtar.