För något år sedan, kanske ett och ett halvt, gjorde jag något för mig ovanligt. Jag hakade på en trend. Ganska medvetet faktiskt. Jag ville följa med i tillvarons tempo. Efter en uppväxt med Ringo Starrfrisyr ansade jag skallen i den märkligt tidstypiska femtiotalskotletten. Ni vet exakt vilken jag menar, den med korta sidor, kort nacke och en käck liten våg vid pannan. Sedan dess har frisyren blivit ett allt vanligare inslag i vår närmiljö. Den dyker upp lite här och där, i alla möjliga samhällsklasser och dess geografiska utbredning är inte alls så begränsad som den en gång var, då den framför allt häckade på landsbygden, i garage som huserade veteranbilar, rockabilly, smörjfett och skiftnycklar. I dag är den lika vanligt förekommande i vår stadsbild som övergångsställ, lattemammor och finnig tonårshy. Jag såg den här utvecklingen komma och bestämde mig i slutet av förra sommaren för att spara ut mitt hår igen. Min officiella referens blev Dennis Wilson, även om den här mannens frisyr inspirerade mer i ett initialt skede.
Nu sitter jag här, med en surfarfrisyr som inte kommer blekas i sommar. Har aldrig haft de här lockarna förut. Det var den här frisyren som jag ville ha. Det var så här som jag ville se ut. Hur mycket jag än genom åren har låtsats att jag skiter i hur jag ser ut i håret, så tvingas jag nu abdikera. Jag erkänner. Jag har alltid varit petig med min frisyr. Pedantisk. Nästan låtit humöret avgöras av frisyrens dagsform.
Nu har det gått några dagar sedan jag började med mina cellgifter. Snart kommer jag att tappa mitt hår. Och det gör mig rädd. Ja, faktiskt. Jag vill inte börja någon dag med att samla ihop mitt eget hår, i min egen säng. Vill inte sopa ihop resterna av mig själv. Spillrorna. Vill inte se mig själv i spegeln – tunnhårig, striphårig. Vill inte se hur jag själv bryts ned. Går sönder. Därför ska jag springa före sjukdomen. Försöka ligga steget framför.
Snart går jag in i badrummet. Klipper mig. Kort. Och kanske, kanske så sparar jag en lock. Kanske sparar jag den där virveln som jag plötsligt tycker så mycket om. Kanske kommer jag att plocka fram den någon gång och minnas just den här stunden, när jag försökte lura mig själv till att tro att jag kunde lura sjukdomen. Vi får se.
Om någon tycker att jag låter världslig som gnäller om en frisyr i sammanhanget, så får den gärna fortsätta den här behandlingen i stället för mig.
Nu sitter jag här, med en surfarfrisyr som inte kommer blekas i sommar. Har aldrig haft de här lockarna förut. Det var den här frisyren som jag ville ha. Det var så här som jag ville se ut. Hur mycket jag än genom åren har låtsats att jag skiter i hur jag ser ut i håret, så tvingas jag nu abdikera. Jag erkänner. Jag har alltid varit petig med min frisyr. Pedantisk. Nästan låtit humöret avgöras av frisyrens dagsform.
Nu har det gått några dagar sedan jag började med mina cellgifter. Snart kommer jag att tappa mitt hår. Och det gör mig rädd. Ja, faktiskt. Jag vill inte börja någon dag med att samla ihop mitt eget hår, i min egen säng. Vill inte sopa ihop resterna av mig själv. Spillrorna. Vill inte se mig själv i spegeln – tunnhårig, striphårig. Vill inte se hur jag själv bryts ned. Går sönder. Därför ska jag springa före sjukdomen. Försöka ligga steget framför.
Snart går jag in i badrummet. Klipper mig. Kort. Och kanske, kanske så sparar jag en lock. Kanske sparar jag den där virveln som jag plötsligt tycker så mycket om. Kanske kommer jag att plocka fram den någon gång och minnas just den här stunden, när jag försökte lura mig själv till att tro att jag kunde lura sjukdomen. Vi får se.
Om någon tycker att jag låter världslig som gnäller om en frisyr i sammanhanget, så får den gärna fortsätta den här behandlingen i stället för mig.
Det är inte världsligt Kristian,det är jättestort. Jag förstår faktiskt hur du känner. Men du är kvar, hela du. Tänk på det.
SvaraRaderaJag vet inte vad jag ska säga. Jag har en son som ska fylla 23. Det du skriver når rakt in i mitt hjärta. Jag ska följa din blogg.
SvaraRaderaKristian! Det är inte ofta vi stöter på varandra nu för tiden, det är dock alltid trevligt att prata med dig. Håller alla tummar för dig, det här klarar du!
SvaraRadera/Håkan
Inte alls, inte ett dugg...
SvaraRaderaTog mig friheten att länka till din blogg. Det du skriver är viktigt och tänkvärt. Jag tror inte något är världsligt när man befinner sig i din situation. Man ser hur skört livet är, och hur dyrbart, och hur man längtar efter det som var normalt...
SvaraRaderaStor kram från Mattias, Viktors buddy på Södermalm!!!
SvaraRaderaJag hittade din blogg av en slump.
SvaraRaderaJag fick mitt cancerbesked 2008 då jag var höggravid. Jag har varit frisk sedan 2009 och det var en tuff tid med cellgifter... Jag förstår på sätt och vis vad du går igenom men ändå inte riktigt eftersom vi ha/hade olika slags cancer.
Men något jag kan förstå dig med är håret, jag tyckte det var det värsta i början att veta att man skulle tappa håret så jag klippte först av det kort sedan rakade jag av mig det.
Det är även bra att du fått en port in opererad så du slipper bli stucken i armar och händer.
Tänk på att inte äta saker som du verkligen älskar för efter cellgiftsbehandlingen kan du må illa av den maten/drycken. Jag kan inte än i dag dricka kolsyrat vatten, trocadera, päronfestis (för det drack jag under min behandling).
Får du blåsor i munnen så drick mycket kolsyrat vatten!
Kämpa på, ditt liv känns nog väldigt surt just nu men försök ändå tänka positivt! Det som tragisk nog hjälpte mig igenom min tid som cancer patient var att tänka - Det finns dom som har det värre!
Nej det är inte världsligt, men ingen vill väl tappa sitt hår? Eller upptäcka de små gråa strån som dyker upp? Jag fann mitt första gråa strå strax efter 20 och jag blev alldeles kall inombords och tänkte Nu är jag på väg att bli gammal. Men f-n heller, jag är äldre nu, men täcker med färg och slingor och bara njuter av att bara vara jag. Klipper mig själv gör jag visst också.. !!
SvaraRaderaAnna
Ditt hår är inte världsligt, det är en del av dom många bitar som sammanlagt stavar dig och din identitet. Blev inte förrän jag klippte av mitt tjocka midjelånga hår varse hur mycket utav identifiering som är tvinnad i håret. Plötsligt kände bekanta och kollegor inte igen mig. Min älskade pappa som gick bort i cancer för 2,5 år sen såg till att direkt vid beskedet om sjukdomen spara ut till sina drömmars hårsvall. Han ville lägga den liksom många andra upplevelser på minnet innan tiden för slutstriden var inne. Spara din lock. Låt den bli en föraning om vinst och framtidens lockar. Rid hoppet som en vildhingst!
SvaraRadera//Gertrud
Hej,
SvaraRaderaförstår hur du känner, har själv rakat av mitt 80 cm långa hår efter behandling när jag kände att det började släppa. Jag vet att jag inte kommer att bli bra o för att förlänga mitt liv så blir det nog fler behand om kroppen orkar, så långt hår blir det aldrig igen. Fick en peruk, 40cm, men "orkar" inte ha den på, nu är det ju vinter så man kan gömma sig under mössan o vira in sig i halsduken, blir värre till våren. Går helst ut på kvällen när det blir mörkt, o nu blir det bara ljusare o ljusare. Jag känner mig löjlig som bryr mig om håret, vadå, det är ju bara hår, men det är min "identitet"..Klippte av håret i en fläta som hänger på väggen som minne
Vi får kämpa så gott de går
Kram Agneta 51
Agneta 51
Jag hade klarat strålbehandlingen och cellgiftsbehandlingen hade pågått länge innan jag tappade håret. Så lång tid att jag trodde att jag skulle få ha det kvar. Jag sa till mamma att en sjuksköterska sagt att jag kanske inte skulle tappa håret. Att det inte drabbade alla. Men jag såg på mamma att hon inte trodde på det. Jag var åtta år och kanske hade jag missuppfattat. Kanske hade sjuksystern inte sagt så. Men jag ville så gärna ha kvar mitt hår. Det var ingen prinsessa i sagorna som var flintskallig. Ingen av mina barbiedockor som ens hade kort hår. Jag ville så gärna få vara fin. Ha långt hår som mina kompisar. Ingen fick klippa av det.
SvaraRaderaDet var när jag skulle kliva ur bilen en dag och vände mig om som jag såg att långa, ljusa lockar fanns kvar på sätet där jag suttit. Morgonen därpå var min huvudkudde täckt av blonda slingor. Mamma hjälpte mig att sätta upp en liten truls på huvudet av det tunna håret som jag fortfarande hade kvar. Varje dag blev trulsen tunnare och mindre. Tillslut tog mamma mig till en perukmakare. Vi valde ut en blond peruk med tjockt, axellångt, böljande hår, ett riktigt prinsesshår. De sa att jag var jättefin. Det var ingen som skulle se att det var en peruk. Trulsen klipptes av. Det räckte med att saxen nuddade några hårstrån så låg den där liten och död framför mig på bordet. Jag gick ut från perukmakeriet på tunna, tunna spindelben, med ett leende i det lilla kritvita, skelettansiktet. Utan ögonfransar och utan ögonbryn, men med ett stort, blont dolly parton-svall. Alla såg att jag hade peruk.
Kom att minnas och tänka på detta bara nu när jag lästa detta inlägg. Lyssnade på ditt radioprogram i går och ville läsa några av dina tidigare inlägg. Tack. Många minnen som kom upp. Jag är 40 år i dag. Frisk och försöker komma ihåg att vara levande.