Som S&M

– Jag möter dig i entrén när du är klar, sade mamma lugnt och vi låtsades som att det inte fanns något genant i situationen. Med hyfsat självsäkra steg, med något så när rak rygg rörde jag mig framåt i korridorerna. 58, 58, mumlade jag mig för mig själv samtidigt som jag passerade avdelningar med lägre nummer. Till slut var jag framme.

Sköterskan bad mig sitta ned. Från andra sida bordet, med ingrodda matrester från den nyss avslutade lunchrasten, dikterade hon villkoren och jag kunde inte låta bli att undra i vilket kylsystem de förvarat sina matlådor. Papper skulle skrivas under. Jag skulle vara medveten om att jag fick lov att betala om jag skulle spara proverna efter att jag fyllt 55. Pappren skrevs under. Jag blev medveten om den eventuellt kommande kostnaden. Det var väl en risk jag fick ta, antog jag. Sen placerade hon en burk i min hand och berättade att det bakom dörrarna med gröna handtag fanns lediga rum för mig att gå loss i. Det var bara att välja och vraka. Med en suck och ett sammanbitet ansikte reste jag mig för att fortsätta med att följa instruktionerna.

Rummen var skrattretande. Stela och stinkandes av kemisk sterilitet. En skinnsoffa, i ett tafatt försök att likna en divan. På väggen hängde en akvarelltavla föreställandes en halvnaken kvinna, med ett champagneglas i handen. Något för finsmakaren. På väggen fanns också ett tidningsställ med fyra magasin. Tre av dem utlovade analsex, allmän lössläppthet och ännu mer analsex. Den fjärde verkade vara författad på något östeuropeiskt språk, men den garanterade troligen samma sorts innehåll. Att kalla tidningarna för vältummade vore en underdrift. Det enda som höll dem samman var vilja, svett och andra kroppsvätskor från män som tidigare tvingats in i samma trängda hörn. Nu var jag en av dem. Det borde finnas stödgrupper för män som oss. Fackeltåg och Facebookgrupper.

Det var länge sedan jag slutade konsumera porr. Ingen som läser det här kommer att tro mig, men det är faktiskt sant. Men jag kände mig mer eller mindre manad, om inte tvingad, till att ögna igenom det pornografiska smörgåsbordet. Håriga män, stjärtar och pungkulor. Jag hade aldrig haft så långt till upphetsning. Och det som brukar vara min paradgren. Men nu: ingenting. Jag satte tillbaka tidningarna i stället – jag ville ju inte skräpa ned i onödan – innan jag satte ena handen mot väggen och petade på mig själv, blundandes för att få mig att tro att jag var någon annanstans.

– Spillde du något, undrade sköterskan senare från sin kontorsstol i avdelningens reception. Hon tittade upp på mig från sina kolsvarta glasögonbågar när jag räckte över den nu kroppstempererade burken. Jag stammade, talade i princip i tungor och lämnade rummet. Nu skulle mina eventuellt framtida barn frysas in och sparas i sjukhusets kylanläggning. Kostnadsfritt, fram tills att jag fyller 55 år. Jag ökade tempot på mina steg och rörde mig framåt, mer förminskad än någonsin. Jag hade bråttom. Mina nu stelfrusna barns farmor väntade ju i entrén.

Det går aldrig att veta exakt hur en cellgiftsbehandling påverkar den mänskliga kroppen. Därför lämnas för säkerhets skull sädesvätska för framtida befruktning. Den där meningen var väldigt akademisk.

Dagens låttips hittar du här.