Jag ser mina
barn springa mot mig. Det är varmt. Det är sommar. De har badkläder på sig. En
av dem har cyklop. En av dem har en håv. Jag lyfter upp dem, en på varje arm.
De klänger sig fast vid min sida. Luktar så där som jag antar att bara ens egna
barn kan göra. Kvinnan närmar sig från andra sidan gatan. Vi går för att möta.
Stannar upp mitt bland bilarna. Trafiken dånar. Någon tutar. Vi håller om
varandra.
Det är så här kärlek känns.
För två
tisdagar sedan väcktes jag av min syster. Hon berättade att mamma och pappa var
på väg för att hämta mig. Då hade det gått drygt tre dygn sedan jag hade ätit
ett varmt mål mat. Jag hade druckit alldeles för mycket alkohol. Levt alldeles
för destruktivt. Sovit för lite. Hatat verkligheten. Inte lyssnat på kroppen.
Jag orkade inte protestera. Jag packade min
väska. Följde med hem. Därefter sov jag mer eller mindre dygnet runt i en
vecka.
Jag har aldrig varit så här trött.
Undrar hur mycket mer jag orkar.
Nätterna har
blivit mina ovänner. Det kan gå flera dagar mellan varje dröm – dessa stunder
som har blivit min fristad. När jag vaknar undersöker jag om fingrarna känns
annorlunda, om smaken i munnen är en annan. Om biverkningarna har lagt sig. Jag
törs knappt röra mig själv. Jag lever i ett helvete, men i mitt inre ser jag
ett paradis. Så nära. Så längt bort.
Jag kommer aldrig att komma dit.
Till min
förvåning verkar min kärlek och mina barn bo i en lägenhet. Högt upp. Utsikten
inspirerar. Gör mig liten.
Vi har besök. Syskon. Syskonbarn. Jag har
kavaj, hatt och sjal. Verkar påminna om han som sjöng om Samarkanda.
Svart en sommar.
Jag är där, men ingen ser. Jag häller upp
ett glas vin. Lutar mig mot diskbänken. Snart kommer någon säga att det var
väldigt lite vin i den där flaskan, som de precis har öppnat.
Jag hör kvinnan
prata. Om hur annorlunda allt var när jag fortfarande levde. Men ser du inte,
min kärlek, hur jag står mitt framför dig?
Här.
Jag gör mitt bästa. Men jag finns inte för
någon att se.
Trots det, är jag hela tiden nära.
Jag vattnar
växterna när du har glömt.
Jag var den
som såg till att balkongdörren inte gick i baklås den där dagen med korsdraget,
du vet.
Jag var
brisen när du skulle stänga fönstret, då du såg att det redan var stängt.
Jag är
kraften som håller om dig de där morgnarna som du inte vill gå upp ur sängen.
Vi skedar.
Jag är bakom.
Jag är alldeles nära.
Och det låter
kanske banalt, men jag är den som senare tar hand om disken när du har somnat i
soffan, just den här kvällen när våra syskon och deras barn är på besök. Du
kommer att vakna förvånad. Funderande. Kanske var det… Eller var det…
Det var jag.
Jag rör mig
genom lägenheten. Ser barnen som sover. Hör deras andetag. Sånger i sig. Jag
vänder mig mot vardagsrummet. Någon pratar smått:
– Det var värst vad lite vin det var i den där flaskan.
Bilden ur
lägenheten blir svagare. Fransar sig i kanterna. Mina sinnen blir tyngre. Det
börjar bli dags för mig att ge mig av, för den här gången. Jag böjer mig fram
mot kärleken. Viskar utan ett ljud. Ser att hon hör.
Om någon frågar vad som hände med Kristian:
säg att han dog i ett krig.