fredag 6 maj 2011

Stormen som jag fastnat i

Du stirrar på mig som ett hån vid en bardisk. Du är en förolämpning under ett sommarrus. Du är en omotiverad lavett från ingenstans. Jag är så trött på dig. Egentligen är jag inte upprörd. Egentligen är jag frustrerad. Livet, ja, jag snackar med dig. Go fuck yourself.

Var på sjukhuset igår. Ställde mig på vågen för att se min matchvikt inför de här boxningsronderna som jag måste gå. Jag satt i väntrummet där alla är äldre. Där de undrandes tittar på mig för att se var min sjuka släkting, mina föräldrar eller min mormor är någonstans. Men ni kan sluta stirra nu. De är inte här. Och de kommer inte, även om jag vet att de alltid finns nära, att de alltid kommer ställa upp. Men det är inte de som bär på den här orkanen i bröstet. Det är jag. Det är jag som är sjuk. Det är jag som har cancer. Och det här är min strid. Det här är stormen som jag fastnat i.

Läkaren och jag. Opersonligt rum. Kala väggar, märkligt höstigt utanför fönstret, stationär dator. Handsprit. Vi bläddrade i våra kalendrar och tittade på datum som om det var en lunch vi planerade in. Men det var det inte. Är det inte. Det är händelsen som kommer att dela upp mitt liv i två delar, tydligt markerade av kirurgens skalpell. Kristian: före och efter. Nu vet jag vilken vecka det blir. Det blir en kort sommar i år.

Tankarna är svåra att avsluta nu. Jag har svårt att se någon mening. Börjar bli omotiverad. Börjar bli cynisk. Jag ser hur jag själv – den ursprungliga pojken – tynar bort. Hur fantasins skapelser bleknar. Hur min optimism, som alltid funnits vid min sida, plötsligt avtar. Hur den blir en trogen hund som blir allt äldre, svagare. Hur den närmar sig slutet. Trots det är tankarna det enda som jag har. Funderingarna. Oron. Längtan.

Snart ska jag skriva en lista på saker som jag ska göra när allt det här är över. Jag hoppas att den blir lång. Att det blir en kraftfull lista. Men jag vet redan nu vad jag hoppas på. Jag hoppas att jag blir naiv igen. Att jag kommer fortsätta tro att livet trots allt är en vacker historia. För det vill jag. Helst av allt. Jag vill att känslorna ska komma tillbaka som en bortsprungen jycke, som den där hunden, ”som vart hungrig i mil, tycker inte om nån, men kommer ändå in”.

Jag ska se mig om över axeln, ropa ditt namn i natten, sitta utomhus och vänta på dig. Vara beredd. Och så ska jag sätta mig ned på huk, så att jag kan ta emot dig när du kommer springandes. Sen är det du och jag igen. Och det ska ingenting få ändra på.

23 kommentarer:

  1. Skickar styrkekramar till dig och önskar dig så mycket gott istället för den storm du fastnat i. Livet är orättvist och jäkligt tufft! Kramar

    SvaraRadera
  2. Din lista blir lång det är jag övertygad om !
    kram

    SvaraRadera
  3. Du sitter fast i stormen en stund, det är tungt... Så tungt...
    Jag vet, fast jag är den som var med på resan tätt bredvid...
    Släng på dig flytvästen och kasta dig ut på havets stormiga vågor, håll hårt i dom du älskar och släpp inte taget om deras händer så ska du snart, efter ett tag på stormigt hav guppa in på den varma lena stranden och få fast mark under fötterna igen...

    Styrka Värme Hopp & Mod <3

    SvaraRadera
  4. Du skriver så himla fint, sätter ord på precis hur jag själv har känt när jag gick igenom samma sak. Dessa känslor du sätter ord på fanns bara inom mig som ett kaos. Du kommer klara detta, livet blir inte som det varit men det kommer bli annorlunda och du kommer bli lycklig igen. Kramar!

    SvaraRadera
  5. Det är i motvind som draken lyfter!

    SvaraRadera
  6. ...och ett plan startar alltid och flyger i motvind.

    SvaraRadera
  7. Vet inte om jag borde lämna något spår efter mig, eftersom jag läser, varenda ord. Ofta med tårögda ögon. Jag kanske borde skriva några stöttande ord eller så... men det är så svårt att hitta något som passar till det här. Till din situation. Men nu har jag lämnat ett spår åtminstone och kan säga att genom allt du skriver så skapar du nya perspektiv, även om du bara skriver för dig själv, att det är ditt sätt att hantera situationen, så lämnar du mig inte oberörd, verkligen inte. Du planterar tankefrön och jag önskar så starkt varje gång du uppdaterar att det handlar om goda nyheter. Enormt starkt.

    SvaraRadera
  8. Förundras. Fascineras. Förfasas.

    Si tratta di una battaglia in salita come il drago ascensori!

    SvaraRadera
  9. att kunna skriva som du är en gåva. förundrad över att du vill dela med dig. tillsammans ska vi alla läsare bära dig genom det här. Ur det här.

    SvaraRadera
  10. Du berör verkligen! Vi följer dig igenom din resa, allt ska gå bra! Måste gå bra!!

    SvaraRadera
  11. Saknar dina "låt-tips". Ge mig en ny låt att lyssna på. :) Tänker på dig. Många kramar till dig! <3

    SvaraRadera
  12. Allt kommer att gå bra Kristian!
    Snart, snart sitter du där på huk.......
    Fredagskram.
    /eva

    SvaraRadera
  13. Vill skänka lite tröst...Så här tror jag det är Kristian. Såg ett reportage om cancer o cellgifter.Alla upplever det oerhört jobbigt att gå igenom, men sen...när det är över. Då är allt glömt, som bortblåst(psykets underbara mekanism, tack o lov)och minns inte ens vilka besvär de haft. Så tänk så...och efteråt hoppas jag att du har kvar din naiva tro att livet trots allt är skönt att leva. Och skriv, skriv för brinnade livet du som har skivandets gåva. Vet du att det finns de som skrivit sig igenom sjukdom. var rädd om dig...
    Kram/Maggie

    SvaraRadera
  14. Jag saknar också låt-tipsen men det kanske dyker upp något endera dage, hoppas det.

    Såg att du fick ställa dig på vågen på sjukhuset, så jag tänkte bara ge dig rådet att föröka behålla din vikt så långt det går. Du kommer att må mycket bättre då.
    Liten kram,
    alice

    SvaraRadera
  15. Precis som du skriver är en av de starkaste önskningarna att bli "odödlig" igen. Att tro att man blir minst 85, får barnbarn, rollator och hemtjänst. Att slippa få ångest varje gång man ser ett "bäst-före-datum" i affären. Lever jag då? Att packa ner julsakerna och vara helt övertygad om att JAG packar upp dem nästa år igen. Du kommer att få distans men det tar tid, och du måste igenom allt djävla behandlingar och några återbesök först och därefter kommer en dag när man upptäcker att "Tänk, det har gått en timmer utan att jag tänkt på att jag har cancer". Jag drabbades av bröstcancer för snart exakt 4 år sedan. Hade en 2 åring och en på 5 mån hemma. Har svårt för denna årstid med naturens fullständiga överdådlighet av kraft, styrka och dofter, kommer aldrig att glömma... Har en (som jag kallade det) dagbok på nätet från diagnos och kanske 2 år framåt, vinka om du är intresserad och orkar plåga dig med ännu mera cancer. Varmaste kramar från en tilltufsad medmänniska.

    /Marie

    SvaraRadera
  16. Du ska klara det. Ska resa dig och gå vidare. kram /V.

    SvaraRadera
  17. Du kloka kille, klart det kommer att går bra.
    Kramar

    SvaraRadera
  18. Åå, jag ser det framför mig, när din hund kommer springande, hoppar upp och slickar dig i ansiktet, nästan välter dig och hur du skrattar igenkännande, för du har hela tiden vetat att han kommer tillbaka. Och sen kommer ni aldrig att skiljas. Snart är den dagen här Kristian och innan dess ska du göra din lista på allt ni ska göra tillsammans. Då kommer allt att vara en ond dröm som ligger bakom dig. Håll ut! kramar

    SvaraRadera
  19. Du skriver så vackert o tänkvärt, tack för att du delar med dig.
    Jag skänker dig styrkekramar i dessa tuffa tider.
    Håll kvar i kopplet även då hunden vill dra åt annat håll så lovar jag att den kommer tillbaka, en hund kommer tillbaka till sin alfaledare och i detta fallet är det Du som är dominant! Tänker på dig. Kram D

    SvaraRadera
  20. Tänker på dig. Du skriver så fint. Dina ord manar till eftertanke ... Carpe Diem.
    Kramar från Maria B

    SvaraRadera
  21. Lite väl amerikanskt här och där, men det finns en del tänkvärt i denna artikel: http://www.scientificamerican.com/article.cfm?id=living-with-cancer-kris-carr

    SvaraRadera
  22. Jag har följt din blogg nästan från början. Ditt sätt att skriva är helt otroligt. Man tar in varenda ord, Man läser det om och om igen.

    Jag hoppas och tror att du kommer segrande ur det här. Och då ser jag fram emot att läsa mer från dig, om helt andra tankar och funderingar kring livet.
    Anette

    SvaraRadera
  23. Vilken otroligt fantastisk skribent du är. Dina ord är så magiska och välplacerade att man gång på gång glömmer av att man läser och inte ser dina skildringar utspela sig framför ögonen på en. Jag är ny på bloggen här och är djupt berörd av dina ord. Önskar att det fanns något man kunde säga eller göra för att ge dig någonting gott tillbaka. Men vad kan man egentligen säga? Vi känner dig knappt. Vi känner bara dina ord. Och om dem kan man säga mycket. De är fantastiska, uppslukande och fulländade. Du är en författare i dess sanna bemärkelse. Njut av ordens kraft. Du har en gåva. Ord är det allra vackraste som finns och du är deras konung.
    Hoppas innerligt att vägen framför dig blir så bra som den trots förutsättningarna kan bli. Kämpa på. Du är en inspirationskälla.

    SvaraRadera