lördag 14 maj 2011

Pojken och kråkan

Och så var det ju det där med glädjen över rummet. Den där glädjen som snabbt kom att dö. Som försvann, som så mycket annat.

Första gången jag blev inlagd för behandling fick jag rum 1, med förstummande utsikt över Årstaviken och de sydligaste delarna av Stockholm. Det var en vacker syn. Det är det fortfarande. Strax utanför mitt fönster, nästan i exakt samma höjd, flög två skator, till synes nyförälskade. Höga på kärlek, inne i gemensam hybris skapad av varandras närhet. De flög med kvistar som de envist och målmedvetet brutit av och plockat upp från marken för att fästa i en klyka i trädet. Det där trädet utanför fönstret där pojkhjärtat från Moonlight Mile fick sin första medicinska holmgång. Jag såg hur de byggde ett från början anspråkslöst bo, en gemensam framtid. Hur de skapade någonting vackert tillsammans. Det tog tid, men efter ett tag syntes de inledande formerna till ett klassiskt skatbo. Kanske det vackraste jag sett, där jag låg, hög på medicin, inne i en hybris över vad läkarvården var på väg att göra med mig.

När jag tre veckor senare kom tillbaka för nästa intravenösa dos hade boet byggts starkare. Stabilare. Säkrare. Trodde jag. Det dröjde inte länge innan jag fick se det förälskade fågelparet. Och deras förtvivlan. En kråka, rejält tilltagen med sin gråsvarta uppenbarelse petade med sin kraftiga näbb bland pinnarna och de omsorgsfullt tillrättalagda kvistarna. Skatorna gjorde sitt bästa för att försvara sin skapelse. I tappra försök närmade de sig den större motståndaren som genast fick dem att retirera. Som fick dem att flyga tillbaka ett par meter, bara för att tvingas se på hur deras fiende havererade deras bo. Utsikten var inte lika tilltalande den där måndagen. Och när jag lämnade sjukhuset kunde jag inte sluta tänka på hur det skulle gå. Hur kampen skulle sluta.

I måndags var jag återigen tillbaka. Jag gladdes till en början över att åter få rum 1. Jag ville så gärna se hur det hade gått för de förälskade skatorna. Vädret var så där som väder kan vara när det är på bra humör. Men, det spelade ingen roll. Boet var tomt. Trädet likaså. Jag spanade efter skatorna, men de syntes aldrig. Inte heller kråkan visade sig. Jag tror inte ens att jag såg en enda fågel. Det blev nog aldrig någon gemensam framtid i det där trädet. Det blev nog bara någonting vackert som övergavs. Jag slutade att titta ut. Det var som att det gjorde ont i mig.

Jag blundade. Försökte sova. I slumrandet såg jag. Hur det precis som för skatorna har trängt sig in en kråka – smutsigt grå och svart som synd – i mitt liv. Hur den tar, roffar åt sig och förstör för sin egen skull. Och hur lite jag får tillbaka.

Det verkar inte spela någon roll om två små skator, nyförälskade och inställda på en gemensam framtid tillsammans, har siktet inställt. När en kråka inkräktar finns ingenting att göra. Och om det kan jag tycka vad jag vill, vad jag vill. Men jag tvingas bära den med mig som en luggsliten papegoja på min axel.

Mikael, som en gång berättade här vad låten egentligen handlade om, får ursäkta. Idag lyssnar vi på Sofia.

17 kommentarer:

  1. Kikar in och ser till min glädje att du uppdaterat bloggen. En fantastisk text som alltid.
    När natten möter solljuset
    uppstår vi som skuggor,
    när glädjen berör smärtan
    alstras hopp.
    Erebos
    Dimitris Karvelas

    SvaraRadera
  2. Uppmärksamt och insiktsfullt har du beskrivit vår eviga kamp om lycka.

    Kram

    /Åsa

    SvaraRadera
  3. Jag kan inte med ord beskriva vad du väcker i mig med dina ord. Fantastiskt. Du är så begåvad. All styrka och kärlek till dig.

    SvaraRadera
  4. Jag kan inte med ord beskriva vad du väcker i mig med dina ord. Fantastiskt. Du är så begåvad. All styrka och kärlek till dig.

    SvaraRadera
  5. "Fågelstoryn"? - Har du verkligen upplevt den?
    Lyckliga dej som har förmågan att se "det där lilla"!
    Allt kommer att bli bra Kristian. Promise.
    Kram
    /eva

    SvaraRadera
  6. "Finns det liv är det aldrig försent", glöm inte bort det Kristian. När natten är som mörkast, det är då den vänder till dag.

    SvaraRadera
  7. Fina fina Kristian. Det kommer bli bra, det kommer det. Snart vänder det, och lyckan kommer le mot dig fortare än du tror. Jag finns här om du vill prata.

    SvaraRadera
  8. Även om skatparet förlorade den här kampen med kråkan så tror jag inte de gav helt upp. De har nog redan börjat bygga ett nytt bo på ett annat ställe och tror på framtiden igen. Och själv kan du med hjälp av läkare mota bort fiende och aldrig, aldrig ger du upp. Vi är många som är med dig på vägen och vill ge dig kraft.
    Kram,
    alice

    SvaraRadera
  9. Din kamp mot kråkan vinner du....Början e tuff, men slutet är din bara din Kristian, vinsten över det onda.

    Älskar dina ord,tankar

    Kram Anette

    SvaraRadera
  10. Pojken & kråkan, Flickan & kråkan....Hmm, vad jag älskat denna text av Mikael Wiehe, överhuvudtaget hans texter. Det finns en mening i hans sånger, en vilja att förändra något eller beskriva hur det verkligen är. Samma med dina ord, Kristian. Du låter oss veta precis hur allting är. Jag har också ett skatbo utanför mitt fönster,2 förresten. och har föjlt skatornas kamp i vått o torrt och deras glada trippande på gräsmattan nedanför. Hoppas du får må lite bättre o var rädd om dig
    Stor kram
    Maggie

    SvaraRadera
  11. Du kommer att besegra den här kråkan. Den kanske har övertaget just nu, men du kommer vinna.

    Äntligen har låt-tipsen kommit tillbaka! Har längtat efter dom. Dom gör min dag lite lättare. :)

    Kram på dig. Kämpa på!

    SvaraRadera
  12. Grymt jobbat igår, Kristian. Blev väldigt glad över att se dig på plats.

    SvaraRadera
  13. Aldrig att en kråka ska få vinna över det du är och det du skapar Kristian, du överlistar den dumma kråkan och bygger det bo och det liv du är ämnad för och det kan ingen elak och korkad kråka ändra på någonsin. Er spelning var fantastisk och aldrig har jag sett en större frenesi och energi hos en trummis, du krossade allt motstånd. Och aldrig har jag känt en större kärlek från en publik än den som mötte dig och ditt band i går, ett band, Borlänges finest, som glimrade starkare än någonsin. Kramar!

    SvaraRadera
  14. Jag älskar den där låten med Linda Bengtzing och även Dia psalma.

    SvaraRadera
  15. Åh, vad du berör!
    Och - vilken fantastiskt, makalöst bra text om Wiehe
    Kram från en annan del av Sverigel

    SvaraRadera
  16. Många styrke kramar, kram anette

    SvaraRadera
  17. Det här var fan något av det bästa jag läst. Någonsin.

    SvaraRadera